Efter utsålt hus 2014 på anrika Turteatern, stod det klart att REVENGE* bara var början på Francines Agbodjalous erövringståg över det allt för anemiska svenska scenkonstlandskapet.
Jag mötte upp henne över en kaffe för att höra hennes tankar kring konstnärligt arbete, flummighet och varför att få vara en skön kille är den ultimata nivån av frihet.
Vad inspirerade dig till att sätta upp REVENGE?
– För mig var det inte så mycket en fråga om inspiration som en agenda. En agenda där jag tar tolkningsföreträdet och makten att lyfta frågor som sällan diskuteras. Som klass och skapandet av ras. Med den föreställningen hade jag en tydlig idé om vad jag ville uppnå, sedan hur exakt jag skulle gå tillväga hade jag ingen aning om. Så jag föll tillbaka på det traditionella greppet: “Jag måste göra research. Det är så man gör scenkonst, man gör research”. Jag kom i kontakt med en grupp i Tensta, med främst unga muslimska svarta tjejer, och tanken var då att de skulle bli min researchgrupp. Men i det mötet insåg jag att okej, jag är inte från Stockholm. Jag är från Småland. Jag är inte från orten, jag pratar ett annat språk, jag rör mig i ett kulturlandskap. Även om jag identifierade mig med dem, så var det inte säkert att de identifierade sig med mig. Jag kände att jag var på väg att begå ett övertramp som jag tror många vita gör, när de åker ut till förorten i syfte att finna “inspiration”. Jag bestämde att det här inte får bli mitt sätt att arbeta, men insåg samtidigt hur pass mycket man måste avprogrammera sin konstnärliga praktik från vita verktyg och mallar. Varför ska jag behöva göra research, jag vill ju göra en föreställning om klass och ras? Jag har redan erfarenheterna för att ta utrymmet och säga vad jag vill. Istället för research valde jag att spela in en satirisk kortfilm om upplevelsen, en sorts fejkdokumentation av mitt “researcharbete” ute i förorten. I filmen rör jag mig i Tensta samtidigt som jag gestaltar en form av vithet som är van att ta alla rum i besittning.
Har du alltid varit intresserad av teater?
– Jag tänker mig att jag rör mig inom ett bredare område än teaternormen, där jag jobbar mer tvärkonstnärligt, performence-orienterat och subkulturellt kopplat. En queer scenkonst där man på något sätt rör sig både inom och utanför etablissemanget.
Vad skulle du säga är de stora skillnaderna mellan att jobba med frigrupper och å andra sidan på större etablerade scener?
– Det rör sig mer pengar på institutionsteatrarna, fast på bekostnad av kreativitet.
Men trots det är det där många vill röra sig. Du bär inte själv på sådana aspirationer?
– Nja. Jag tror det där är en kapitalistisk idé, där man strävar efter att vara i majoritet eller sätta ett högt ekonomiskt värde på det man skapar. Jag tror snarare på att omfördela och bredda resurserna så att fler berättelser kan berättas, även utanför de stora scenerna.
Men som ett resultat av den skeva resursfördelningen, besitter ju institutionsteatrarna en starkt normerande makt. Borde inte det då vara ett mål att ta över dessa institutioner, av det skälet?
– Kanske, men vi måste skapa alternativa scener. För vad spelar det för roll om någon blir teaterchef på en teater i tre år, och drar en viss publik dit? Stället får massa kredd för att de jobbar med mångfald när det egentligen inte utgör något beständigt. Istället för att tänka att man jobbar mot ett strukturellt förtryck, så gör man det enkelt för sig och säger att man jobbar för mångfald, och då kan man bestämma lite själv vilka kriterierna är.
– Just nu skapar vi konst i vita hus. Och visst, vi kan vara där men det är fortfarande inte vårt hus. Exempelvis REDLINE/LADIES FIRST föreställningen som var på Dramaten: Jag var där och det var helt otroligt. För det som skedde var en klassförskjutning, eftersom de som vanligtvis har tillträde till det rummet inte var där den kvällen. Så vill man överta den normerande makten i en institution krävs det att man byter ut allt.
Och det är så du arbetar?
– Ja, det är så jag tänker. Jag vill bara ta bort allt. Där snackar vi politik! Jag försöker hitta olika strategier för hur jag arbetar där jag bibehåller en tydlig politisk agenda. I tidigare projekt som FOXY DANCE DANCE* fanns det en klar politisk dimension, och just nu håller jag på med en scenkonstkonstellation under namnet THE NON-WHITE ARTISTIC EXPERIENCE. Gruppen består av ett gäng rasifierade konstnärer där vi tillsammans arbetar kring den vita blicken och våra erfarenheter om vad den gjort med våra kroppar. Det handlar inte bara om terapi utan snarare en blandning av att befinna sig i ens upplevelser av förtryck och hitta verktygen för att hantera det.
– Jag märker att jag låter lite flummig när jag pratar om det, men det är faktiskt så vi jobbar.
Just flummighet är ett intressant privilegium, vilket man ofta förnekas när man som icke-vit vill uttrycka sig konstnärligt, eller i det offentliga. Rätten att kunna tveka, utforska eller att inte alltid ha färdiga idéer. Att man inte, ens på sociala medier, tillåts skriva i affekt utan att omedelbart avkrävas en konkretisering.
– Ja, ibland när man arbetar, får en idé, så känns det som om man måste skriva en avhandling och göra ett helt undersökningsarbete. Man måste ha underlag för alla ens planer, ja för allt! Det är ett visst passivt, byråkratiskt förtryck som man gärna slipper. Ibland vill jag bara svara “Men skit i det du. Jag vet att det blir bra!”.
– Med THE NON-WHITE ARTISTIC EXPERIENCE vill vi skapa en konstplattform med en intersektionell feministisk agenda, där ett av målen är att kunna uppnå samma status i sina utövanden som vita konstnärer. Ett erkännande av andra metoder än de vita. Och med det menar jag inte nödvändigtvis ickeeuropeiska, utan samtida ickevita uttryck i en svensk kontext. För det vi egentligen vill är att bara vara ett par sköna killar.
– Jag föreställer mig att det måste vara den ultimata nivån av frihet, i varje fall som arbetsmetod. Man blir ständigt bekräftad för allt det man gör, och just därför gör man det. Man kan obehindrat gå från ett område till ett annat.
Det finns en väldigt stark självbild av politisk radikalism i Sverige. Exempelvis den breda uppfattningen att svenska samhället är “världens mest jämställda och antirasistiska” som frodas oavsett motbevis. Är den självbilden lika stark inom konstlivet?
– Det är väldigt brett. Inom det fria scenkonstlivet till exempel förekommer det mer politisk konst. Samtidigt finns det en stark tradition av att tala om klasskampen på ett sätt som inte riktigt har moderniserats. Klassförtrycket idag ser annorlunda ut, där en majoritet vit underklass har ersatts med grupper som till exempel nyanlända flyktingar där hudfärg spelar en större roll. Men idag är ett kulturliv som pratar om en kamp och ett klassförtryck som de inte riktigt är med och blir utsatta för.
Det har inträffat en förskjutning och man har misslyckats med att hänga med?
– Man har inte hängt med, och man är kanske inte intresserad av att ge upp tolkningsföreträdet? För om du väljer att arbeta med politisk scenkonst där du skildrar en viss kontext, då blir det lätt en problematisk situation om det senare uppdagas “Ja, men okej du är kanske inte den mest förtryckta i detta?”. Det är därför det är så viktigt med en intersektionell analys, där man sätter sig själv i perspektiv. Det är nog folk väldigt ovana vid. En annan problematisk aspekt av att tala om ett klassförtryck man inte själv drabbas av är att det kan lätt bli romantiskt. Som medelklass är det lättare att högljutt deklarera “Jag är emot kapitalet” och liknande, eftersom man inte löper samma risk att förlora sina klassprivilegier. Och omvänt: när man vet hur mycket man förlorar på att bli läst som fattig, då blir det inget man ger upp så himla lätt.
Du nämnde att du är från Småland. Hur var det att växa upp som svart tjej i en svensk småstad.
– Det var ensamt, men samtidigt är det problematiskt med igenkänning. Man görs till en invandrad kropp, och med det slussas man ihop med andra invandrare. Det är något man lär sig att jobba mot, den ihopklumpningen. En annan aspekt är man inte vill bli förknippad med sin svarthet på grund av vad de andra vita gjorde med en. Jag minns att i sjuan flyttade det dit en kille från Ghana, och jag är från Togo. Hans namn var Francis och såklart höll alla på med “Francine och Francis, Francine och Francis”. Men idag resonerar jag annorlunda. Vad händer när man slutar undvika att klumpas ihop, och istället till exempel börjar hänga i TRYCK (en ideell förening för svarta kulturarbetare i Sverige, red anm.)? Och känna den glädjen? Vilket i sin tur hjälper en syna den vita blicken och vad den gör med en.
– Jag jobbar mycket med att försöka sätta tillbaka ett konstnärligt värde i uttrycksfullheten hos den moderna svarta kroppen och svart femininitet. Förra året arbetade jag med dansprojektet FOXY DANCE DANCE som handlar om dans- och musikstilen Bounce. Stilen är ursprungligen från New Orleans och innehåller mycket rumpskak och twerking. Där har vi moderna svarta kroppar som uttrycker sig. Varför anses inte det lika mycket värt som vilket annat konstnärligt uttryck?
– I FOXY DANCE DANCE iscensattes den typen av dans och femininitet, fri från den vita blickens sexualiserande och exotiserande inverkan. Användandet av rumpan exempelvis är en lågstatusmarkör när man sätter det i relation till den vita moderna dansen eller den klassiska baletten där rumpan är obefintlig. Man tränar för att höfterna ska vara inåtvridna. Man tränar bort den del som så många andra grupper använder i dans.
FAKTA:
*REVENGE:
Revenge är en monologföreställning av och med Francine Agbodjalou. Den sattes upp i våren 2014 där varje föreställning följdes av samtal om icke-vita erfarenheter och antirasistiska metoder mellan Agbodjalou och en för kvällen inbjuden gäst, modererade av Alle Eriksson.
*FOXY DANCE DANCE:
Ett performanceverk av och med Francine Agbodjalou, tillsammans med scenkonstkollektivet Kvalitetsteatern. Den har bl a visats på kulturfestivalen Alternativet.