Byggsektorn är en av de näringsgrenar i Angola som domineras av portugiser. Angolanska byggföretag är svåra att hitta i en stad som Benguela, Luandas semesterstad i söder och landets tredje största stad. På ett av de sammanlagt två angolanskägda företagen, Africivil, hoppas jag att få prata med någon från ledningen. Det framkommer att enbart ägarna är angolaner och att de för tillfället befinner sig i Portugal för rekrytering. Resten av personalen på kontoret är portugiser.
En förskjuten maktbalans märks även i vardagens samtal. Strand, sol, vågor och skratt under en ledig söndag med angolanska vänner, hör jag väninnan Romina Serra säga:
– Jag ber alltid om att få just den portugisiska servitrisen. Maten hade varit under all kritik när jag kallade henne till vårt bord. Nästan så att hon började gråta. Men rätt ska vara rätt. Hur tror de att de kan servera oss på det sättet? Som om vi inte förstod oss på kvalitet.
– Du kan inte mena att du gav henne skit igen, säger hennes väninna.
– Klart jag gjorde, fortsätter hon med ett leende på läpparna. Det är deras tur att springa efter oss nu.
Portugiserna koloniserade Angola under fyra århundraden, från grundandet av den första portugisiska bosättningen 1575 till Angolas självständighetsförklaring 1975. Självständighetskampen följdes av ett inbördeskrig, som varade fram till 2002.
De forna kolonisatörerna söker sig idag till ett land där oljan flödar och utgör 95 procent av exporten. Men många beskriver Angola som ett kontrasternas samhälle, där oljepengar samsas med extrem fattigdom, höghus i guld med små skjul. Det byggs stora områden där välordnade blomsterplanteringar kantar moderna bostäder, få har haft råd att flytta in i de nya husen och komplexen har länge stått tomma. Samtidigt bor grannarna på gräsplanen intill utan vare sig rent vatten eller elektricitet.
Det är till detta land som portugiserna söker sig. Ett land med en arbetslöshet som uppskattas till 26 procent 2012 i den officiella statistiken, men där den egentliga siffran kan vara så hög som 40–50 procent.
Banktjänstemannen Armindo Matos från kuststaden Benguela vill knappt tala om portugisernas återinvandring och starka närvaro. Han säger att han mår bättre av att inte ifrågasätta och vill inte ställa upp med bild av rädsla för myndigheternas kontroll över vad som sägs.
– Bättre att hålla en låg profil, säger han, men efter ett stunds tystnad fortsätter han.
– De kommer med en enorm arrogans och överlägsenhet. De tror fortfarande att det är de som regerar, styr och har kontroll. Men de har kommit hit! De får anpassa sig! Vi är inte längre i Portugal.
– Men jag har inget emot portugiserna, tillägger han snabbt. Jag har flera nära vänner och lärare jag har all respekt för, men deras närvaro behöver regleras.
Vårt samtal får Armindo att skruva stelt på sig i stolen, men orden fortsätter att flöda.
– Hur kommer det sig att det är portugiser som undervisar i angolansk lagstiftning och skattereglering på universiteten? Hur kommer det sig att det är de som har tillgång till alla toppjobben? Angolaner har aldrig fått möjligheten. Min generation, som kommit ut på arbetsmarknaden sedan kriget slutade för tio år sedan, har med oss en utbildning av mycket låg kvalitet. Men titta även på oss som lyckats. Får vi något utrymme? Nej.
Isabel Candida är bosatt i Luanda och arbetar för den lokala icke-statliga organisationen ADRA (Aktion för landsbygds- och miljöutveckling). Hon menar att det ännu lever kvar en uppfattning bland de flesta människor att de och det som kommer utifrån är bättre. Portugiser får på så vis förtur och blir prioriterade på arbetsmarknaden.
– Vi måste satsa på angolanerna på ett sätt som inte görs idag. Angola borde bättre utnyttja de angolaner som redan är utbildade. Unga idag har förstått att utbildning är viktigt och centralt för ökade framtidsutsikter och jobbar hårt för att skaffa sig utbildning, även utanför landet om möjligt. Vi måste satsa på dessa personer när de återvänder, så att de stannar i Angola, säger hon.
Kvaliteten på utbildningssystemet är fortfarande låg på många håll i Angola. Många barn på landsbygden har erfarenheter av lärare som inte behärskar portugisiska, trots att utbildningen enligt lag ska hållas på detta språk. I många fall är även lokaler och material undermåliga, om de ens finns.
Investeringarna i skolgång för de yngsta är fortsatt små. Men Isabel framhäver regeringens satsning på högre utbildning, där man bildat nya institutioner och universitet.
– Men då kan vi inte ha kvar ett system som föredrar utlänningar framför oss själva.
Armindo och Isabel är eniga om att något måste göras för att konflikten mellan angolaner och portugiser, som de upplever, inte ska blossa upp till något större. Unga angolaner behöver få tillgång till arbetsmarknaden och deras villkor förbättras i takt med landets starka tillväxt. Förhoppningsvis får också Portugal snart ordning på sin ekonomi, så att portugisernas invandring snart stannar av, säger de båda på varsitt håll.
Belarmino Jelembe arbetar också för organisationen ADRA i Luanda.Han ser inte riktigt lika allvarligt på utvecklingen, utan talar om det starka bandet mellan de två länderna. Många har syskon som är bosatta i Portugal eller en moster som gift sig med en portugis. Han understryker också att Angola behöver invandringen.
– Angola är ett stort land och saknar utbildade personer inom flertalet sektorer. Men invandringen måste regleras på ett sätt som inte görs idag.
Jag frågar om deras allt större närvaro inte är problematisk.
– Inte i någon större skala, säger Belarmino. Det finns de som vill hitta en syndabock för sitt utanförskap och ibland får utlänningen eller portugisen spela den rollen. Men visst, det finns kvar komplex och mentala strukturer i samhället från kolonialtiden som måste suddas bort. Komplex i form av mindervärdeskänslor hos de tidigare koloniserade angolanerna och en känsla av överlägsenhet hos de forna kolonisatörerna.
En bilfärd inåt landet till Ganda träffar jag 20-årige Bany di Castro. Han vill gärna tala långt och länge om vad han tycker om det angolanska samhället idag.
– Angolaner är apatiska och resignerade. De accepterar allt regeringen genomför Angolaner ser samtidigt i stor utsträckning upp till ”de vita” som ett kollektiv och portugiserna får därför enorm makt och stort inflytande även i dagens samhällsbyggande. Självklart är det också så att en rädsla från kolonialtiden lever kvar bland många angolaner.
Bany berättar om hur många gånger han deltagit i allmänna möten och forum i sin kommun där enbart portugiser och utlänningar för debatten med kommunledningen. Angolanerna håller tyst av rädsla för att uttrycka sig felaktigt eller för att deras portugisiska inte ska räcka till.
Portugisernas fortsatta högfärdighet går igen i flera av berättelserna, vare sig kulissen är Benguelas tidvis ökenlika landskap, Gandas gröna kullar eller Luandas skyskrapor. Men Armindos avslutande ord visar att det kanske är ett skifte på gång. ”Portugiserna har idag ett behov av Angola, så visst finns det de som hanterar situationen med större varsamhet och respekt.”