”Våra sinnen är fortfarande kolonialiserade”

– Jag kommer att få se ett självständigt Grönland under min livstid. Jag ger det 20 år. Det finns folk i Nuuk som kallar det en omöjlig dröm, men det beror på att de inte är i dialog med befolkningen, säger Julie Edel Hardenberg.

Hon står i solen utanför familjens bostad i Ilulissat. Staden, som har mindre än 5 000 invånare, är Grönlands tredje största och ligger norr om Polcirkeln. Här är hundslädar fortfarande ett viktigt transportmedel och i fjorden flyter isberg från en kalvande glaciär.

Julia Edel Hardenberg är klädd i sälskinnskamiker, stickad tröja och en blå anorak. Håret är mörkt och ögonen bruna.

På Konstakademin i Köpenhamn uppfattades hon som exotisk och typiskt grönländsk.

Men här, på hemmaplan, avslöjar längden hennes danska gener och när hon reste runt i landet blev hon tagen för amerikan på grund av sin dyra jacka.

Identitet är komplext. Ingen vet det bättre än grönländarna. Den koloniala historien har satt spår överallt. I arkitekturen, i samhällsstrukturen, i matkulturen och, inte minst, i befolkningen. Julie Edel Hardenberg är själv ett resultat av sitt lands historia.

– Min far är dansk. Det var många unga män som kom hit och arbetade på 70-talet. Han var lång och blond. Min mamma var liten och mörk. Det uppstod romantik och jag blev till, säger Julie Edel Hardenberg.

Hon växte upp med sin grönländska familj, men den biologiska faderns bakgrund har bidragit till intresset för Grönlands koloniala arv. Som konstnär har hon vänt och vridit på frågan om identitet.

– Vi är ju ingen koloni längre, men våra sinnen är fortfarande kolonialiserade. Det största hindret för att vi ska komma vidare är oss själva. Vi måste dekolonialiseras och börja tänka självständigt, säger Julie Edel Hardenberg.

Själv sökte hon sig till konsten för att hon kände en stark hunger efter kunskap. I skolan var hon understimulerad och uppfattades ofta som besvärlig. Hon spanade i smyg på de äldre konsteleverna och tyckte att de mest intressanta tankarna kom från stadens musiker och konstnärer.

– Konstskolan i Nuuk blev en språngbräda för mig. Jag var intresserad av filosofi och estetik och fortsatte mina studier i Finland och i Köpenhamn, säger hon.

I den akademiska världen fick hon upp ögonen för postkoloniala teorier. Tankegångar, som inte bara berörda avlägsna länder i Afrika, utan även de strukturer som hon själv vuxit upp under.

2005 deltog hon i en utställning på Nordatlantens Brygge i Köpenhamn och väckte uppmärksamhet med verket ”Rigsfællesskabspause”.

Julie Edel Hardenberg hade låtit sy upp tvångströjor av grönländska och danska flaggor som en kommentar till det danska begreppet ”riksgemenskapen”, som beskriver relationen mellan Danmark och de nu delvis självstyrande regionerna Färöarna och Grönland.

– Riksgemenskapen är något man blir strypt i. Det är ju ingen riktig gemenskap, säger hon.

I senare konstverk har hon fokuserat på den egna kulturen. I fotoboken ”Den stille mangfoldighed” visar hon ett modernt Grönland, präglat av globaliseringen. Bilderna kommer från olika delar av landet och visar mångfalden i den grönländska befolkningen. Där finns invånare med inuitdrag, men också rödhåriga, mörkhyade och blonda grönländare.

För Julie Edel Hardenberg är språket avgörande för den grönländska identiteten. Sedan självstyret infördes på Grönland 2009 är grönländskan det officiella språket och en rad initiativ har tagits för att stärka språkets ställning.

Ändå är danskan fortfarande ett viktigt, om inte nödvändigt, språk för alla som vill ta sig fram i samhället. Den dansktalande minoriteten utgör cirka tio procent av befolkningen, men den är överrepresenterad på maktposter.

2008 gav Julie Edel Hardenberg sig i kast med ett konstprojekt som kom att gå ut över hennes privatliv. Under sex månader vägrade hon att prata annat än grönländska. Familjen bodde då i huvudstaden Nuuk, där en stor del av den danskspråkiga minoriteten är bosatt. Reaktionerna från omgivningen blev starka. Många blev upprörda och flera vänner tog illa vid sig.

– Det finns en grupp som känner sig utsatt. De kräver tvåspråkighet, att grönländare också ska förstå danska. Men i så fall måste den tvåspråkigheten även gå åt andra hållet och så är det inte idag. Vi har en dansktalande elit som styr utvecklingen.

Många grönländare har förlorat sitt modersmål till förmån för danskan. Samma sak var nära att hända Julies dotter, trots föräldrarnas medvetenhet.

I den tvåspråkiga familjen talade Julie grönländska och pappan danska, men eftersom majoriteten av barnen på förskolan, och stora delar av föräldrarnas umgänge, talade danska blev resultatet ändå att flickan stegvis övergick till att tala danska.

– När vi märkte vad som höll på att hända bestämde vi oss för att gå över till grönländska i hela familjen. Nu är hennes grönländska till 90 procent korrekt. Jag är den enda i familjen som talar det fullständigt, så jag rättar och rättar.

Julie Edel Hardenberg har ofta fått höra att hon ”går för långt” eller ”är för mycket”. Kanske är det för att omgivningen har svårt att skilja mellan konstnären Julie och privatpersonen Julie. Eller så är frågan om nationalism, språk och identitet bara mycket känslig.

Själv är hon inte ens säker på att hon hanterar frågan rätt. Kanske är hon precis lika präglad av kolonialismen som alla andra. Kanske går hon också i andras spår i stället för att trampa upp egna.

Klart är att hennes konst framför allt har visats och diskuterats utanför Grönland. De utställningar hon har gjort på Grönland har hon själv tagit initiativ till. Och vad är då meningen?

– Jag är ju egentligen inte en provokatör. Jag är det äldsta barnet. Jag vill skapa ordning, ta ansvar. Jag har försökt sluta med postkolonialism, eftersom det är alldeles för jobbigt. Samtidigt kan jag åtminstone säga till mig själv att jag har handlat.

FAKTA/Julie Edel Hardenberg
Född:  1971
Uppväxt: Med sin grönländska mamma i Nuuk.
Bor: Med sin familj i Ilulissat, Grönland.
Utbildning: Konststudier Finland, Norge och Danmark.
Viktiga verk: ”Rigsfællesskabspause”, tvångströjor sydda av grönländska och danska flaggor.
Böcker: Fem stycken, bland annat fotoboken ”Den stille mangfoldighed” som nominerades till Nordiska rådets litteraturpris.