Varför hatar en stor majoritet av alla ugandier homosexualitet? Frågan är befogad, många ugandier har drivits på flykt. Mordet på David Kato 2011 talade sitt tydliga språk och 93 procent av landets befolkning säger att homosexualitet är moraliskt oacceptabelt enligt en undersökning gjord av Pew Research Center 2013. Siffran är hög i alla undersökta afrikanska länder och i stora delar av den övriga världen; den kan jämföras med 72 procent i Ryssland, 37 procent i USA, 45 procent i Grekland och 19 procent i Italien. Att inte ställa frågan, och försöka förstå det komplicerade nätverket av svar, gör att bilderna på rasande svarta homosexualitetshatare som kablats ut de senaste åren förstärker den koloniala konstruktionen av afrikaner som västerlänningarnas motsats.
Som Gail Lewis skriver i sin kritik mot hur vita forskare i Europa inte vågar tala om ”ras”: det är som om vita västerlänningar faktiskt tror att ras existerar och är biologisk. När en inte vågar ta upp ämnen som befaras vara kopplade till konstruktionen av ras, blir ras en föreställd verklighet. Som att det fanns en naturgiven orsak till varför hat mot homosexuella är så utbrett i Afrika. Om det nu inte handlar om något som skulle ha varit annorlunda om ett västerländskt folk placerats i ugandiernas skor, varför är hatet så starkt och mer utbrett där än här? Den ugandiska forskaren och kriminologen Sylvia Tamale har med hjälp av den amerikanske prästen och teologen John Kapya Kaoma, ursprungligen från Zambia, och ett stort antal andra, främst feministiska, forskare skrivit flera artiklar och boken African Sexualities (2011) med syftet att reda ut föreställningar och bortglömda processer som lett till dagens situation. En situation där väst framstår som homosexualitetens civiliserade frizon och Afrika och andra världsdelar, som sedan länge konstruerats som motpoler till upplysning och demokrati, uppvisar en stark, folkligt förankrad och ofta aggressiv motvilja. Både Tamale och Kaoma talar om Afrika, i breda drag, men syftar i första hand på de länder söder om Saharaöknen som tidigare var ockuperade av britter, och vars lagar härstammar från kolonialtiden. Detta sista är naturligtvis väldigt viktigt att känna till, även om det inte förklarar de starka känslor som kablas ut i världen från afrikanska demonstrationer mot homosexuella, och mord och förföljelse som får människor att fly. Men lagarna som fortfarande gäller i Uganda, Nigeria, Malawi och en rad andra länder som förekommit i västerländska reportage om homofobi är ursprungligen skrivna av den brittiska kolonialmakten. Och de är likadant formulerade överallt, även i Indien. ”Köttslig bekantskap med en annan person mot naturens ordning” ska tolkas som ”homosexuell aktivitet” och är belagt med långa fängelsestraff. I Uganda är straffen numera på livstid. Tamales budskap är komplext, men kan förenklat sammanfattas i några huvudpunkter som handlar om hur sexualitet blir ett redskap för att föra fram politik och religion. Om koloniala strukturer och motståndet mot det. Och om hur alltihop tolkas ur afrikansk respektive västerländsk synvinkel.
En ståndpunkt som hon lägger stor vikt vid är att det finns politiska anledningar till att makthavare i Afrika riktar fokus mot homosexualitet och utmålar just den som den största moraliska frågan. Här är hon oense med Kaoma, som menar att afrikanska politiker används av starka religiösa lobbygrupper med sina fästen i USA. Kaomas rapporter Colonizing African Values. How the U.S. Christian Right is Transforming Sexual Politics in Africa (2012) och American Culture Warriors in Africa. A Guide to Exporters of Homophobia and Sexism (2014) visar grundligt hur frikyrkor som den romersk-katolska Human Life International och den konservativa American Family Association strategiskt och målinriktat arbetat för att föra ut sitt antihomosexuella budskap på bred front och påverka politiskt. En av förgrundsgestalterna för den senare, Scott Lively, står just nu inför rätta i USA för sin inblandning i lagförslaget The Anti-Homosexuality Bill från 2009, där dödsstraff för homosexuella handlingar ingick. Tamale ifrågasätter inte Kaomas forskning som sådan. Tvärtom är både hon och en rad andra forskare och aktivister mycket tacksamma för hans detaljerade kartläggning av de religiösa rörelsernas framfart i Afrika. Däremot menar hon att afrikanska politiker knappast lurats in i ett populistiskt spel på homosexuellas bekostnad. Kristendomens popularitet har eskalerat i södra Afrika på ett par decennier samtidigt som den tappat mark i västerländerna. Både västerländska religiösa grupper och afrikanska politiker har mycket att vinna på ökad popularitet, som får ytterligare skjuts när ofarliga sakfrågor pumpas upp. Folk som ser sexualitet som ett viktigt problem i samhällen sargade av politisk korruption, fattigdom och dåliga utbildningsmöjligheter, gynnar dess ledare. Ledarna kan rida på den medvind som skapas i propagandan för konservativa religiösa tolkningar och vinna val trots svikna vallöften och fortsatta ekonomiska haverier.
Hon använder uttrycket ”chance favors a prepared mind” för att beskriva hur västerländsk konservatism fått fäste i de ledande skikten i Afrika och skriver:
– Med andra ord tror jag att intressen från alla grupper på båda sidor av Atlanten profiterar på utvecklingen i Uganda: homofobi har helt enkelt blivit ett politiskt redskap som används av konservativa i arbetet med deras egna agendor.
Hon påminner också om den laddning som homosexualitet har i hela världen och hur heteronormativitet fortfarande står sig som ett vinnande koncept, även i väst:
– En mycket viktig sak att komma ihåg är att antihomosexuell retorik används för att stärka förespråkarnas egna positioner i traditionella sammanhang och det behåller sin sociala relevans – både i väst och i Afrika.
Politik och religion vävs samman av starka röster i afrikanska samhällen till en verklighetsbeskrivning som väcker sympati hos en majoritet av de afrikanska medborgarna. Det gör den eftersom den presenteras som ett uttryck mot imperialistiskt förtryck. Det argument som mest envetet förts fram av konservativa under de senaste årens sexualpolitiska utveckling i Afrika, och som vunnit enorm folklig spridning, är att homosexualitet inte är afrikanskt. Retoriker som Robert Mugabe i Zimbabwe, tidigare malawiske presidenten Bingu Mutharika och nuvarande statsministern i Uganda Yoweri Museveni säger alla samma sak: homosexualitet är en perverterad sedvänja som de imperialistiska kolonialmakterna försöker tvinga på Afrika för att förstöra kontinenten inifrån. Resonemanget gestaltar, enligt Tamale, en paradox, eftersom de västerländska religionerna och lagarna snarare än homosexualitet är importerade koloniala maktmedel.
– Är det inte alla ironiers moder att en bibelläsande afrikansk politiker med namnet David [Ugandas finansminister David Bahati, som la fram lagförslaget om dödsstraff för homosexualitet], klädd i tredelad kostym, på ett kolonialt språk fördömer något för att det är oafrikanskt samtidigt som han smeker sin Iphone? dundrar hon. Tamale ser samtidigt hur västerländska insatser och hbtq-rörelser, oftast helt omedvetna om sin funktion, kommit att bekräfta budskapet om homosexualitet som ett led i västerländsk imperialism. Sanktioner mot regeringar som vill skärpa straffen mot homosexuella, pengar som plötsligt regnar över hbtq-organisationer som får svårt att förklara varför just denna rättighet överträffar andra mänskliga rättigheter som lämnas därhän, och vita hjälparbetare som samlas för att kämpa mot den afrikanska homofobin – alla är exempel på svårmanövrerade och ofrånkomligen koloniala bevis på maktfördelningen mellan Afrika och västerlandet.
Men dessa spelar inte huvudrollen i den positiva utveckling som Tamale sätter sitt hopp till. De politiska rörelser som enligt Tamale inte bara kan, utan sedan länge är i full färd med att, revolutionera religiösa och politiska föreställningar om sexualitet är i stället de inomafrikanska. Med stor tillförsikt beskriver hon de kamper som pågår och som parallellt med den religiösa nytändningen skapat en helt annan förändring. Hon beskriver hur hon förvånas av Scott Mills BBC-serie The Worst Place to be Gay:
– Kan man alltså fylla 60 minuters sändningstid med bilden av ugandier som hjälplösa, passiva offer? Var är det frenetiska och otroligt modiga arbete som hela tiden görs av ugandiska hbtq-organisationer? frågar hon och radar upp exempel på det massiva arbete som görs inom sexualitetsforskning och sexualitetspolitik i hela Afrika. Hon pekar på aktivism som prideparader och andra demonstrationer som hållits under de senaste åren, trots hot om fängelsestraff och lynchning och politikers och religiösa representanters ständiga hatiska utspel.
Hon lyfter också fram hur den feministiska rörelsen har vunnit mark och drivit fram lagändringar för till exempel våldtäkt i flera länder, som Kenya, Tanzania och Uganda, där övergreppet tidigare måste vara bevittnat för att vara straffbart. Ändringar av lagar som tidigare gjorde skillnad på manlig och kvinnlig otrohet är ett annat exempel på områden där jämställdhetsarbete haft framgångar. Just feminismens landvinningar ser hon som en förutsättning för att andra världsbilder än den konservativa, uppbyggd på patriarkala och därigenom heteronormativa föreställningar, ska kunna få fäste. En aktivistisk metod som ofta använts av afrikanska kvinnor är olika former av nakenprotester, som Tamale ser som ett starkt redskap i striden mot den hegemoniska konservatism som frammanar de starka negativa känslor som präglar hela det sexualpolitiska fältet.
– I 2008 marscherade hundratals sydafrikanska kvinnor till en väntplats för taxibilar iklädda minikjolar för att protestera mot sexuella ofredanden. Demonstrationen föranleddes av att en tjugofemårig kvinna i minikjol hade klätts av naken och blivit sexuellt utnyttjad av ett antal taxiförare i Johannesburg.
Liknande protester har rapporterats från Malawi, Nigeria, Demokratiska republiken Kongo, Sierra Leone och en mängd andra Afrikanska länder. Tamale beskriver ett sådant sätt att vända på maktförhållanden, genom att medvetet använda rollen som erotiskt objekt
som protest, som ett synliggörande av myter kopplade till sexualitet och kön.
– Det kan inte förnekas att det har en antihegemonisk effekt på samhället att ta den här typen av utrymme för protest i anspråk, säger hon och sätter med andra ord sitt hopp till en radikal, feministisk, uppfinningsrik och stridbar afrikanskrörelse, som bara i den mån det är relevant tar hjälp av mycket lyhörda västerländska organisationer.