Belongings – en intervju med Alev Karaduman

Belongings är namnet på ett projekt mellan det samiska litteraturhuset Tjállegoahte och det kurdiska litteraturhuset Wêjegeh Amed. Genom en open call valdes tio samiska och kurdiska deltagare ut. De tio deltagarna är Anna Wuolab, Anne Marja Guttorm Graven, Lis Mari Hjortfors, Nils-Henrik Sikku och Anna Mämmi samt Hatice Kamer, Dilawer Zeraq, H. Kovan Baqi, Sami Hezil och Zeynep Yas. Såväl litteraturhusen som skribenterna är väletablerade kulturutövare inom sina respektive geografiska områden.

Under två års tid samarbetar skribenterna över och genom skillnader samt likheter folken emellan. Projektets gränsöverskridande natur rimmar väl för både samer och kurder, som korsar landsgränser snarare än följer dem. Sàpmi sträcker sig över delar av Sverige, Norge, Finland och Kolahalvön i Ryssland. För kurderna spänner Kurdistan över områden i Turkiet, Iran, Syrien och Armenien. 

Projektet går mot sitt avslut när jag träffar Alev Karaduman. Hon är projektledare samt koordinator för Belongings, och har en bakgrund där hon fokuserat på bland annat minoritetsfrågor.

Det är tidig Malmövinter när vi ses, under ett år som har burit med sig allt annat än progressiva förändringar från maktens korridorer. I somras meddelade svenska regeringen tillstånd för gruvbrytning i Gallók trots samiskt motstånd, medan Turkiet i skrivande stund återigen fäller bomber över det kurdiska folket.

Den politiska kampen för självständighet och självbestämmanderätt, mot kolonialism och imperialism, är en historisk och samtida verklighet för samer och kurder. Kopplingen mellan grupperna är därför inte ny, men tar genom projektet Belongings form genom att använda språket som ett centralt tema. Namnet på projektet, likt dess innehåll, är mångbottnat. Belongings kan å ena sidan översättas till ”tillhörigheter” eller ”ägodelar”, men kan också förstås som att tillhöra i pluralform. Karaduman motiverar titeln: 

”När vi pratar om minoritetsspråk och kultur är det viktigt att förstå att det finns många olika sätt som individer kan tillhöra [engelska: belong to] en plats, kultur, fråga eller kamp. Samtidigt är belongings på engelska synonymt med någonting du äger. Det syftar till att identiteten är en viktig del av dig, någonting som bara är, men som också är en tillgång.” 

Förutom att vara ett litterärt samarbetsprojekt berör Belongings den sociopolitiska kontexten för både kurder och samer. Det rör sig om allt från tvångsförflyttningar till separation av familjer – men också språket. Karaduman förklarar språkets roll inom samisk och kurdisk kamp, och vad som sker när det fråntas en.

”Språk befinner sig i hjärtat av projektet. Vi hade workshops där vi bland annat lyfte utmaningarna med att skriva och läsa på ens modersmål, att ge ut böcker på ens modersmål samt erfarenheterna av assimileringspolitik. I gruppen fanns en gemensam förståelse av hur skrivandet på samiska respektive kurdiska når en relativt liten målgrupp, men att detta är också drivkraften. Läsarna är få, men längtar desto mer.” 

Karaduman sätter fingret på en annan viktig aspekt. Samisk och kurdisk kultur är inte enhetlig, varken kulturellt eller språkligt – men skildras många gånger så. Hon fortsätter:

”Det är viktigt att förstå varför många samer och kurder inte har tillgång till sitt modersmål. Det är sällan ett val, utan en konsekvens av förtryckande politik som förs. Detta är ett perspektiv som projektets deltagare kunde samtala med varandra om. Språk är viktigt, men det är i sig självt inte den avgörande faktorn för att bedöma någons tillhörighet. Vi borde fråga oss varför vi anser språk vara en sådan viktig indikator för tillhörighet.”

Att förvägra en grupp dess språk är en metod som har använts under lång tid. I samisk kontext innebär århundranden av svensk assimileringspolitik att samtliga samiska språk numera klassas som hotade, och vissa är på gränsen till utdöda. 

Men där det finns förtryck, finns det alltid motstånd. Ett exempel är kurdernas respons på turkisk assimileringspolitik, ofta påtvingad med straff och våld. Under perioder av ökat förtryck förvandlade kurder sitt språk till en form av viskningslek. Språket färdades från mun till mun, i viskningar. Amningsvisor spelades in i hemlighet, spreds och tog sig in vardagsrummen på låg volym. Den dagliga användningen av ens modersmål kunde inte utraderas.

Projektet Belongings använder sig av flera olika av språk, både i skrivandet och i interaktionen mellan deltagarna. Språkbarriärerna var en utmaning, men de centrala budskapen kunde till slut ändå kommuniceras via gemensam ansträngning, appar för översättning och ad hoc-tolkning.

”Det var svårast i början och missförstånd kunde ske. Hur skapar vi ett utrymme med förståelse för varandras sårbarheter och styrkor, och upphoven till dem? Språk, eller avsaknad av ett gemensamt språk eller tillgång till ditt modersmål, var och är ofta en barriär. Projektet försökte möta utmaningen genom att inte göra detta faktum till en sårbarhet eller en svaghet, utan snarare en omständighet.” 

Hon fortsätter:

”Nyckeln till att överbrygga språkförbistringen var deltagarnas villighet att kommunicera – att försöka – och hur de hoppade rakt in i uppgifterna och hjälpte varandra även när det föll utanför deras officiella ansvarsområde.” 

En annan viktig komponent i Belongings bestod av fysiska resor som förde deltagarna till bland annat Jokkmokk, Sápmi och Diyarkibar i Kurdistan, östra Turkiet. Karaduman berättar om komplexiteten med att vara värd på territorium som förnekas sin legitimitet och status av omvärlden: 

”Hemmet är en politisk plats, där din förtryckare alltid är nära eller närvarande, eller försöker att definiera vad som är ditt hem och inte. Besöken blev därför en visualisering av hur exploatering och förtryck kan se ut. Dessutom finns det olika uttryck för tillhörighet och förankring – genom namn, byggnader, natur. Resorna var centrala eftersom vi inte längre var beroende av det talade eller skrivna ordet. Man kunde visa och berätta på andra sätt. Att berätta, att kunna berätta, var väldigt speciellt – särskilt så för förtryckta grupper.”

Att förstå hemmet som en politisk plats är någonting som bland annat författaren och aktivisten bell hooks har skrivit om. bell hooks menar att den samtida förståelsen av hemmet syftar till att rama in det som en politiskt neutral plats, i enlighet med den verklighetsbild som vitheten och överklassen lever i. Men bell hooks vägrar denna omförpackning, och menar att hemmet alltid har varit en plats för motstånd och revolution. Det är i hemmet som vi kan undgå avhumanisering, och i stället vara komplexa individer. En effektiv metod för att underordna andra grupper har därför varit just att skapa sociala och ekonomiska strukturer som fråntar människor möjligheten att skapa och behålla ett hem.  

Avslutningen för Belongings blir publiceringen av en antologi på samiska, kurdiska och engelska. Svenska och turkiska har medvetet valts bort. Antologin består av texter som deltagarna har författat under projektets gång. Karaduman pratar om framtiden och vad hon ser framför sig: 

”Jag är väldigt glad för antologin och deltagarna som verkligen har tagit till sig projektet. I antologin används många perspektiv och medium: poesi, dagboksinlägg, journalistik. Alla som läser kommer verkligen att få en bild av hur deltagarna kände under projektet. Det möjliggör även för samer att bli publicerade på kurdiska, och kurder på samiska, vilket innebär att skribenterna kommer att nå helt andra målgrupper. Jag hoppas att litteraturhusen och ekosystemen runt dem kommer att utveckla fler projekt tillsammans, nu när de har gemensamma erfarenheter och relationer sinsemellan. Kanalen är öppen.”

Jag avslutar med att fråga Alev Karaduman vad hon personligen fick med sig från projektet, och hur hon numera ser på tillhörighet, på belongings

”Jag känner mig mycket mer självsäker och bekräftad. Jag är en av dem i gruppen som såg mig själv som otillräcklig, eftersom jag är kurd men inte pratar språket. För mig var det väldigt viktigt att se reaktionerna från de kurdiska deltagarna, hur de sa att även om jag inte pratar språket, inte har getts språket, så är jag här nu och möjliggör projektet. Jag känner en mycket starkare tillhörighet till min tillhörighet. Vi har alla våra egna sätt att medverka till en bättre och mer rättvis värld där fler röster kan höras, i stället för att exkluderas. Genom projektet har jag kunnat hitta min roll i detta.” 


1. Tjállegoahte verkar för samisk litteratur i hela Sápmi.

2. Wêjegeh Amed är ett öppet litterärt rum som arbetar med kurdisk litteratur och mångfald av kulturella uttryckssätt.