Folkbildning: Frigörelse eller invasion?

Den statsfinansierade folkbildningen legitimeras ju av en mäktig historisk berättelse. Med fog beskrivs den ofta som ett avgörande frigörelseprojekt för arbetare, kvinnor, fattiga och utstötta som organiserade sitt eget lärande för revolutionära syften. Med ökade kunskaper och organiseringsförmåga lyckades man erövra demokratin. Men idag är folkbildningen en del av etablissemanget och beroende av den allt mer villkorade statliga finansieringen. Kan vi hitta spår av folkbildningens demokratiskimrande och revolutionära historia i dess verksamheter idag?

Marginaliserade stadsdelar i fokus
Genom att titta på folkbildningens roll i marginaliserade stadsdelar har vi (Nazem Tahvilzadeh, Charlotta Mellander och Ilhan Kellecioglu) i en nyligen genomförd studie tagit tempen på folkbildningens funktion i turbulenta tider. Hur fungerar egentligen folkbildningen för de arbetslösa, dem som inte klarat av grundskolan, de nyanlända, dem med sämre hälsa och självförtroende, de mobbade och exkluderade? 

Varför just återfinna denna roll i marginaliserade stadsdelar? ”Förorten” – som de även kallas – är i det offentliga samtalet förvandlad till en syndabock och container för samhällets problem: arbetslöshet, kriminalitet, vanmakt och ”utanförskap”. Samtidigt pressar en allt mer ojämlik bostadsmarknad människor med svåra levnadsvillkor till stadsdelar som redan är stigmatiserade. Åtskillnaden som görs mellan rika och fattiga, inkluderade och exkluderade, på en allt snabbare och mer otrygg arbetsmarknad kan upplevas i städers åtskilda boende- och rörelsemönster. Och i att befolkningen i marginaliserade stadsdelar drabbas av sämre levnadsvillkor och livschanser. Ett talande exempel är de bristande resultaten i grundskolorna där ibland majoriteten av eleverna saknar godkända betyg inför gymnasiet. Stadsdelarna mobbas offentligt och deras invånare diskrimineras och exploateras som klienter, konsumenter och medborgare i samspelet med samhället. 

Vi avgränsade, i brist på andra definitioner, en marginaliserad stadsdel till de 61 ”utsatta stadsdelar” som Polismyndighetens nationella operativa avdelning 2017 ansåg utgöra ”parallella samhällen”. Vi tar inte ställning till polisens kriterier för det utan ser avgränsningen som en lägesbild. Här lever omkring en halv miljon invånare i 27 kommuner som samtliga är mellanstora eller större städer. Avgränsningen ger ett tillfälligt mått på marginaliseringen i det urbana Sverige: inkomst- och utbildningsklyftorna mellan stadsdelarna och övriga kommunen är påtagligt höga.

Folkbildningen kan, med det omfattande samhällsförtrycket och de många brustna drömmarna omkring oss, vara ett forum där man kan söka skydd, uppmuntran, träning och gemenskap. Tillsammans med andra kan man ge röst åt sitt kollektiva trauma för att stärka utsikterna att individuellt och kollektivt undanröja det förtryck som står i vägen för ett fullvärdigt medborgarskap. Folkbildningen har i dessa sammanhang all anledning att påminna om sina revolutionära rötter och fungera som en frigörelsens pedagogik. 

Folkbildningssverige som kulturell invasion?
Folkbildningen kan också bidra till att förstärka förtrycket. Politiska projekt som inte respekterar de förtrycktas uppfattningar om sig själva och om världen misslyckas ofta, skrev Paolo Freire i De förtrycktas pedagogik. De projekten riskerar att i stället förvandlas till kulturell invasion: de förtryckta tas i besittning av de intellektuella, som på förhand har formulerat lösningen på eländet, utan att engagera sig i en dialogisk pedagogik där frigörelsen kan bli möjlig. Den kulturella invasionen förstärker de förtrycktas underlägsenhet och omkullkastar revolutionär politik.

2010-talets Folkbildningssverige kan upplevas som kulturell invasion. Den utgör tillsammans med andra ”sociala insatser” de mjuka nyporna, som kompletterar de säkerhetspolitiska apparaternas hårda nypor i marginaliserade stadsdelar. Tidigare studier har visat att folkbildningen tenderar att rasifiera befolkning i de stadsdelarna. Målet med bildningen blir att ”försvenska” marginaliserade invandrare som uppfattas ha ursprung i icke-demokratiska kulturer. Temat integration styr ofta insatser och projekt, men verksamheten präglas snarare av assimilationsinsatser. Cirkeldeltagare går kurser som stärker deras kunskaper i ”svenskhet” och de i regel vita svenska folkbildarna överdriver kulturskillnader. Liksom andra offentliga verksamheter som gör anspråk på att demokratisera samhället kan folkbildningen bli ett konserverande projekt: demokratin anses vara fullkomlig bara alla anpassar sig till den etablerade ordningen.

Folkbildningens två världar
I en översiktlig statistisk kartläggning av samtliga cirka 3 miljoner invånare i de 27 kommunerna finner vi att folkbildningen är mer relevant i marginaliserade stadsdelar, vilket innebär att en större andel deltagare finns här. Men när vi ser vad olika grupper deltar i blir det tydligt att folkbildningen fyller två olika funktioner i städerna. För den vita medelklassvensken fungerar folkbildningen som en arena för förverkligande av fritidsintressen: sjunga, dansa och utvecklas personligt. I marginaliserade stadsdelar handlar folkbildning om personlig utveckling. Men också om att delta i arenor som uppmuntrar till ett grundläggande deltagande i samhället: kurser i svenska, samhällsorientering och studiemotiverande eller -kompenserande kurser. Folkbildning stödjer också minoritetsgruppers gemenskaper och församlingar. Lite hårdraget kan man påstå att de välmående använder folkbildningen för att förverkliga sig själva och de marginaliserade använder den för att de inte har några andra val. 

Folkbildning kan också innebära vitt skilda aktiviteter på marken. Olika studieförbund och folkhögskolor har olika arbetssätt och fungerar på olika sätt. Ibland luktar det kulturell invasion, men ibland strålar verksamheter av frigörelsepedagogik. En upplevelse som folkbildare – de som leder och genomför folkbildningsverksamhet anställda av studieförbund eller folkhögskolor – delar är att det är svårt att nå deltagare och förankra verksamhet i marginaliserade stadsdelar. Det kan tyckas märkligt när medelinkomsterna är 60 procent lägre i de 61 stadsdelarna, arbetslösheten högre, andelen invånare som genomgår olika utbildningsprogram högre. Varför folkbildningen – en gratis bildningsform som är möjlig att skräddarsy på tusentals olika sätt – har svårt att finna förankring i marginaliserade stadsdelar handlar kanske mer om organisationernas strategier. 

Ett dominerande argument bland folkbildare är att det i marginaliserade stadsdelar bor många invandrare och nyanlända som inte känner till folkbildningen som resurs. Men många i dessa stadsdelar är födda i Sverige och majoriteten har inga problem att förstå svenska. Ser man hur Folkbildningssverige organiserar sin verksamhet är det enklare att förklara glappet. Inte särskilt många av folkbildarna har sin bakgrund i marginaliserade stadsdelar. Oftast står de långt ifrån den rasifierade arbetarklassens vardagliga levnadsvillkor, deras världsuppfattningar och identiteter. Dessutom, hur kan folkbildningen vara förankrad när huvudkontoren ligger i innerstäder och personalen saknar anknytning till och insyn i de stadsdelar där levnadsvillkoren är sämre? Folkhögskolorna ligger ofta på landsbygden. Tiden räcker heller inte till för att upparbeta långsiktiga relationer eftersom samordnare arbetar över stora upptagningsområden som spänner över regioner med hundratusentals invånare. Ofta samverkar därför studieförbunden på distans med större föreningar som företräder och organiserar en bråkdel av invånarna i stadsdelar med mellan 5 000 och 10 000 invånare. 

Alla är inte organiserade i föreningar. Det kan vara så att språkförbistring eller okunskap om möjligheterna utgör hinder för att delta. Men när folkbildare berättar om de marginaliserade ekar Freires varning om kulturell invasion: det handlar om att ”integrera” invånarna genom språkstöd, samhällsorientering och kurser i föreningsliv. Risken är att verksamheten som Freire påtalar förminskar de marginaliserade när cirklar ska handla om hur möten arrangeras. 

Förankrad folkbildning
I studien inspirerades vi som mest av vissa folkhögskolor och studieförbund som utvecklat en ömsesidighet med de marginaliserade stadsdelarnas – eller med ett annat namn ortens – rörelser, formella och informella nätverk eller icke-organiserade talanger. Det krävdes dock ett annat arbetssätt än det gängse. I vissa stadsdelar investerar folkbildare i långsiktig närvaro genom att upprätta mötesplatser. Att se till att stadsdelen har ett Folkets hus eller någon annan mötesplats är en krävande fråga. Men när folkbildningen blir mer än en kurs, när den blir en plats för ömsesidighet och gemensam handling i samverkan med det lokala föreningslivet, kan det gnistra till. 

Folkbildare som dagligen vistas mitt i de marginaliserades vardag utvecklar en förmåga att se och stödja de förtrycktas strider med klara ögon. Integrationsideologin försvinner, den rasifierande distinktionen av arbetarklassens misär som resultat av deras egen okunnighet likaså. Folkbildaren som söker förtroendefulla relationer måste se och höra hur de marginaliserade pratar om sin egen situation. Först då kan deltagare ges makten att själva sätta namn på både temat och formen för bildningen. Folkbildaren blir en möjliggörare med förmåga att länka ihop resurser med lokala initiativ. Genom att säkerställa kompetens, nätverk och resurser utvecklas mötesplatser till träningsläger för framtida aktivister som producerar musik, podcaster, filmer, öppna samtal, läxhjälp och en bekräftande gemenskap som inte finns i innerstaden. Folkbildningens existensberättigande är då inte bara att den erbjuder fritid för icke-bemedlade. Folkbildningen blir då också en plats som är en självklar referenspunkt för ortens talanger och blivande agitatorer.

Utan folkbildningen skulle säkerligen många stadsdelar runt om i landet berövas sina enda offentliga platser och plattformar för kollektiv handling skulle bli mer otillgängliga och osannolika. Men att bara slussa föreningar genom kurser och utbildningar i demokrati och svensk föreningshistoria kan förstärka normen att det folk som bildningen ska skapa hellre ska bli ”svensk” än fri. En folkbildning i tiden verkar inse det och rekryterar bland dessa yngre generationer och har modet att rikta bildningen inåt för att också ifrågasätta den egna organisationens självbild. 

En relevant fråga är om folkbildningen kommer att överleva på lång sikt om syftet är att organisera körsång och trädgårdskurser för att berika medelklassens andliga liv. De konservativa ser kulturen som en domän för det privata, och inte föremål för statsbidrag. Viktigt att minnas då är att folkbildning är ett större fenomen är ABF och Medborgarskolan. I grunden är det ett fritt och frivilligt lärande för att stärka kollektiv handling. Sociala rörelser initierar ofta självorganiserad bildning i sina kamper och ser man på det politiska livet i marginaliserade stadsdelar finns det många rörelser som arbetar så. Den nya rasistiska högern vars nationalistiska projekt har allt att vinna på att Folkbildningssverige skrumpnar vill minska statsbidrag för att också påverka studieförbundens och folkhögskolornas verksamheter. I den storm som väntar står därför Folkbildningssverige inför ett avgörande vägval: Kulturell invasion av de marginaliserade eller frigörelsens pedagogik?

TEXT: Nazem Tahvilzadeh

Illustration: Alexandra Falagara

RAPPORTEN FOLKBILDNING I MARGINALISERADE STADSDELAR (2019) HITTAR DU PÅ FOLKBILDNINGSRÅDETS HEMSIDA.

 

Freire idag

Varför är Freire så viktig att lyfta upp och förhålla sig till idag? 

Det är viktigt att se att de olika filosofiska, samhälleliga, politiska och pedagogiska strömningarna innebär väldigt olika syn på kunskap och syn på människan. För Freire är det avgörande att (ut)bildning syftar till att förändra världen och göra människor till samhällsmedborgare. Han var emot alla system som skapade vissa människor som värdiga systemets resurser och utdefinierade andra människor som ovärdiga desamma. Han frågade sig hur det kan finnas så många som är utdefinierade eller kategoriserade av makten som icke-människor och han menade att det omöjliggjorde för många människor att se sig själva som subjekt i samhället och i världen.

Idag lever vi i en maktordning där vissa grupper har fått förhålla sig till detta omänskliggörande. Vi har ställts inför extrema formuleringar riktade mot de platser där människor bor eller extrema formuleringar som utdefinierar vissa människor som just ”ovärdiga” systemet eller som ”outbildningsbara”.

Jag menar att utgångspunkten även i dagens skola måste vara att det är eleverna som benämner världen; om vi inte ser dem som subjekt kan vi inte förändra världen. En sak Freire pratar om är behovet av ett språk för att stå emot förtryck och vikten av att se de olika förtryck som möjliggör den rådande maktordningen. Hans filosofiska grund kommer ur insikten att till exempel analfabetismens existens är utan berättigande annat än genom den ordning som gör de förtryckta till objekt i världen snarare än subjekt i världen.

 Vilka är problemen med tiden vi lever i? Varför har vi ingen Freire? 

Jo, det har vi men idag finns varken elevens, lärarens eller skolans roll kvar som den var under 1970- och 1980-talen och processen att marknadifiera skolan har pågått ett bra tag. En kan absolut se att hans tankar och pedagogik lever kvar. Problemet är att de som fått vara delaktiga i en rörelse och som varit pedagoger som inspirerat folk och kanske som Freire haft möjligheten att påverka människors syn på sig själva i världen inte har någonstans att vända sig idag. Det fanns till exempel flera inom Ortenrörelsen som var lika viktiga som Freire men man har lämnat dem ”i sina egna händer”. På samhällelig nivå har man inte varit med och försökt skapa en struktur för de här rösterna. Hur ska vi ta tillvara den konkreta kunskapen? Varför låter vi ingen bli Paulo Freire idag? Det finns många som är pedagoger för förtryckta i olika sammanhang idag, men alldeles för lite intresse på samhällelig nivå att ta vara på dem.

ILLUSTRATION: Tiina Tinouschka Nilsson

Text: Mirjana Westmark

Antirasisten Paulo Freire

Medelklasspojken tvärkastades in i ett nytt socioekonomiskt sammanhang där han fick se och uppleva social, psykisk och materiell ojämlikhet. Just insikten om hur skilda levnadsvillkor och omständigheter präglar och formar människors livschanser, känslostrukturer och framtidsdrömmar kom att bli avgörande för hans arbete. Denna medvetenhet kom att prägla honom själv som människa, medborgare och professionell.

Som ung student bestämde sig Freire för att utbilda sig till jurist för att på så sätt kunna bekämpa orättvisorna i samhället. Men efter några år av besvikelser och ifrågasättandet av rättsstatens orättvisor föreslog hans fru Elsa, som själv var lärare, att han ska ge sig in i läraryrket i stället. Hon menade att han skulle kunna få igång djupt rotade förändringar hos individen, gruppen och i samhället genom utbildning. Freire började studera till lärare.

Minst hälften av Brasiliens vuxna befolkning var på 1950-talet analfabeter. Enligt lag hade bara läs- och skrivkunniga rösträtt i landet. Freire tar sig an ojämlikheterna genom att starta kurser i vuxenutbildning, och särskilt alfabetisering. Hans studier till lärare ledde honom till universitetet i Recife där han kunde teoretisera sina insikter.

På universitetet mötte och studerade han andra samhällskritiska tänkare som han kunde utbyta perspektiv och praxis med. Där mötte han bland annat texter av Marx, Erich Fromm, Franz Fanon, Che Guevara, Jean-Paul Sartre, Simone de Beauvoir, Herbert Marcuse och Antonio Gramsci. Ingen av dessa var pedagog; den pedagogiska teorin och praktiken fick han skapa själv, parallellt med och i relation till utövandet av yrket.

Freires syn på människan utgår ifrån att människan föds med en kallelse att bli mänsklig. Människan har en förmåga att reflektera över sin existens och sig själv, förändra sina livsvillkor och därmed världen. Denna människo- och samhällssyn var en grundsyn som fanns i en samtid präglad av kolonialism, rasism, fascism och imperialism, som berövade människan sin mänsklighet.

Medan humanisering och avhumanisering är verkliga alternativ, så är bara humanisering människans kallelse. Denna kallelse förnekas ständigt, och ändå bekräftas den just av denna negation. Den hindras av orättvisa, utsugning, förtryck samt förtryckarens våld, den bekräftas genom de förtrycktas längtan efter frihet och rättvisa och genom deras kamp att återvinna sin förlorade mänsklighet.” PF i De förtrycktas pedagogik, s. 38

Freire ansåg att medvetandegörande och därmed befriande pedagogik alltid måste omfatta såväl reflektion som aktivism. ”Det finns inget verkligt ord som inte samtidigt är praxis.” År 1947 påbörjade Freire alfabetiseringsarbetet och begav sig ut till byar, bostadsområden och arbetsplatser. Tillsammans med engagerade studenter, arbetare, lokalbor, intellektuella och präster skapade de en rörelse med syfte att alfabetisera och därmed förändra samhället från grunden. Genom att alfabetisera, medvetandegöra, skapa rörelser och organisera närsamhället i kulturcirklar ville man frigöra människor från underordning, förtryck och fattigdom. Freire ville skapa förutsättningar för människor att själva bli medvetna och värdera sitt varande. Han ville att människor skulle kunna benämna orättvisorna de levde i för att själva förändra sina livsvillkor som politiska aktörer. Det kunde ingen annan göra åt dem, menade Freire. 

Fler och fler arbetare lärde sig att läsa och skriva på kort tid med de metoder som Freire utvecklade. Genombrottet kom 1962 då hundratals sockerarbetare lärde sig att läsa och skriva på drygt en månad. Ryktet spred sig i hela Brasilien och ytterligare tusentals kulturcirklar skapades runt om i landet.

Efter andra världskriget präglades Latinamerika, som andra delar av världen, av antiimperialistiska och antikoloniala rörelser. Arbetar- och jordbruksrörelser växte sig allt starkare. Dessa politiska rörelser och krafter kom under några decennier att forma en alternativ politisk kraft i Brasilien också. Det är i dessa politiska sammanhang som Paulo Freires tankar om utbildning som ett politiskt projekt gör sig gällande och erkänns av regeringen i landet, som ett sätt att ta sig ur fattigdom och förtryck. Med stöd av utbildningsministern skulle Freire leda en nationell alfabetiseringskampanj. Målet var nu att fem miljoner vuxna skulle lära sig att läsa och skriva, medvetandegöras och samtidigt väckas till politiskt medvetna människor för att frigöra sig från orättvisa strukturer. 

Freires alfabetiseringsrörelse utvecklades till ett hot mot maktelit, kapitalister och kolonisatörer. Politiska reformer och framgångar som gynnade de mest utsatta och förtryckta i Latinamerika, såsom alfabetiseringskampanjen, blev brutalt nedslagna av fascistiska och nyliberala diktaturer. 1964 genomförde oligarkin i Brasilien en fascistisk militärkupp som krossade den nationella kampanjen, och i stort brasilianarnas drömmar om demokrati, och tvingade många i asyl, också Freire.

Freire sökte asyl i Chile där han började arbeta för Unesco och därefter fortsatte arbetet för FN i Genève, där han bidrog till diskussionerna kring FN:s deklaration om mänskliga rättigheterna. Under sin tid i Chile skriver Freire om sina erfarenheter, och filosofiska och pedagogiska tankar i boken De förtrycktas pedagogik. Boken sammanfattar många av Freires grundläggande (social)pedagogiska perspektiv, som syftar till att bättre förstå strukturellt och institutionellt förtryck som drabbar människan. Han redogör för ett socialpedagogiskt utbildningssystem som kan skapa förutsättningar för frigörelsen av människan, i syfte att själva förändra sina livsvillkor och därmed samhället.

På ett revolutionerande sätt har Paulo Freires pedagogiska teorier haft som mål att transformera kunskap, relationer och samhälle genom sociala rörelsers enande kraft. Freire avled den 2 maj 1997, 76 år gammal. Hans teorier, erfarenheter och tankar har spridits, utvecklats och använts som praxis runt om i världen. Han har varit en inspiratör för och med förtryckta i världen. Hans utopiska mål var en värld av fria, medskapande människor. En värld där det kommer att bli lättare att älska.

FAKTA:

Freires frigörande pedagogik går ut på att skapa förutsättningar för att göra eleverna medvetna om sin relation till och i världen, och därmed inta huvudrollen i sitt eget liv. Denna medvetandegörande process kräver att eleven blir sedd och behandlad på ett sätt att hen ser sig själv som ett subjekt med förmågan att påverka och förändra sin egen och andras verklighet och livsvillkor. Här, menar Freire, är dialogen en förutsättning. Genom dialog, och den kunskap som skapas i relationen mellan elev och pedagog, förmår eleven att benämna sin egen verklighet, världsbild, och kan därmed förändras till ett politiskt subjekt. Jag finns, därför tänker jag!

Pedagogens roll i denna frigörande process kan, enligt Freire, inte vara neutral. Pedagogens roll är att först förstå vad eleverna vet om sin egen verklighet och sedan ta in och erkänna deras kulturella verklighet, livsvillkor och upplevelser i klassrummet. Genom att ta ställning mot det förtryck som eleven lever i och benämner kan pedagogen själv frigöra sig och erövra sin mänsklighet, och därmed frihet.

Illustration: Tiina Tinouschka Nilsson

Text: Gustavo Nazar och Daniel Diaz

Sverige knarkar tacksamma invandrare

Den största delen av civilisationens historia har människor levt i imperier. Idén med imperier är att de ska kunna konfiskera de koloniserade folkens arbete och resurser så att de kan fördelas till metropolernas eliter och medborgare. De senaste femhundra åren har de framgångsrikaste imperierna haft sina metropoler i Europa och de imperialistiska folken har legitimerat sin dominans över andra med idéer om raslig överlägsenhet. Vår tid beskrivs ibland som postkolonial eftersom mänskligheten nu är organiserad i formellt sett självständiga och jämlika stater, men postkolonialism är också beteckningen för ett vetenskapligt angreppssätt som blottlägger att vi fortfarande lever under ett rasligt imperium lett av en ensam supermakt, USA. Dagens ordning ger sken av att den koloniala eran avslutats, men sett med postkoloniala glasögon har kolonialismen bara fått en annan skepnad, där de europeiska eliterna slutat konkurrera med varandra och i stället samlats under Pax Americana som garanterar fred mellan vita nationer och fortsatt global militär, politisk, kulturell och ekonomisk dominans över de mörkare nationerna (se faktaruta). Sverige har en självklar plats i den ordningen som en integrerad del av de vita metropolnationerna vars befolkning njuter frukterna av imperiet.

Imperier har alltid hittat olika kreativa sätt att legitimera sin dominans. När romarna och andra medelhavsfolk hade övertaget var de övertygade om att deras mildare klimat gjort dem överlägsna och mer civiliserade än deras barbariska kusiner norrut. Men när övertaget hamnade i norra Europa var deras övertygelse att det bistra klimatet fostrat dem till en tåligare, hårdare arbetande nordisk ras vilket förklarade deras dominans på världsscenen. Olof Palme menade en gång, i en direkt lögn, att ”grumliga rasteorier har aldrig funnit fotfäste” i Sverige, men det var en avslöjande lögn som signalerade en ny tid där idéer som öppet deklarerar europeisk vit raslig överlägsenhet fallit i vanrykte. I vår tid sker indelningen mellan människor i det globala rasliga imperiet på basis av medborgarskap där de som är medborgare i västeuropeiska länder, och deras utväxter i Nordamerika och Oceanien, per automatik har kvalificerat sig för frukterna av att tillhöra imperiets kärna. (Rasismen inom dessa nationer är en annan fråga, vilket jag återkommer till.) Detta medan medborgarna i de mörkare nationerna är dömda till liv i avsaknad av basala mänskliga rättigheter och deras desperata försök att ta sig till de vita nationerna konstrueras som kriminella handlingar och inte som helt naturliga följder av imperialismens logik. Den jämförelsevis lilla skara av asylsökande som tas emot i metropolerna – som annars skulle avfolkas – blir till ett alibi och ett bevis för den europeiska moraliska överlägsenheten. Det beskrivs gärna av befolkningarna i metropolerna som ”en generös flyktingpolitik”.

Det här legitimeras med allsköns ekonomiskt eller kulturellt orienterade teorier som alla gör en diskursiv indelning mellan flitiga, sparsamma och fredsälskande européer och slösaktiga, lata infödingar som inte kan sluta hamna i krig med varandra. Den högre ekonomiska produktiviteten i det globala nord skulle alltså vara en produkt av att de som individer arbetar hårdare och inte av strukturella förhållanden som i det väsentliga påtvingas övriga världen. Sanningen är att befolkningen i de mörkare nationerna subventionerar allt som finns i Europa – även välfärdssamhället – och det är en förbluffande övning i moralfilosofisk alkemi (se faktaruta) att tala om en mer eller mindre ”generös” flyktingpolitik. Idén att det skulle vara generöst av Sverige att ta emot ett visst antal flyktingar är en absurd idé ur moralisk synpunkt och djupt rasistisk i det att den bidrar till att upprätthålla tacksamhetskravet. Apartheidmotståndaren Steven Biko, som mördades av den sydafrikanska regimen, menade att förtryckarens främsta vapen är den förtrycktas medvetande och det är häpnadsväckande att se hur bruna och svarta människor förkastat rasbiologins hierarkier för att genast acceptera rashierarkins senaste version som är idén att medborgarna som härstammar från de mörkare nationerna ska vara tacksamma för sin plats i metropolen medan de vita medborgarna inte har något att vara tacksamma för.

Vi kan lära mycket av martyren Biko. Hade han fått leva hade han nog varit tydlig med att dekoloniseringen av svarta och bruna svenskars medvetande börjar i ett förkastande av idén om en tacksamhetsskuld mot Sverige. Om det går att tala om en tacksamhetsskuld gäller den i själva verket gentemot massorna vi lämnat bakom oss i de mörkare nationerna. För att parafrasera Malcolm X har vi klivit in i herrgården och upphöjts med varsitt lila pass så att vi nu skiljer oss från slavarna som är kvar på fälten. Men den oxfilé vi smakar vid mästarens bord kommer inte från mästaren själv utan är resultatet av de anonyma fältslavarnas arbete. De som enligt Malcolm X måste nöja sig med inälvor.

Även vita svenskar som aldrig skulle uttala en sådan tanke är djupt insocialiserade i att uppfatta det som normalt och rimligt att icke-vita svenskar uppvisar tacksamhet. Det visar sig inte minst i hur de instinktivt dras till icke-vita tacksägare och känner en aversion mot dem av oss som pratar och agerar på ett sätt som signalerar att vi inte härbärgerar några känslor av tacksamhet. Sverige knarkar tacksamma invandrare vare sig de kommer i skepnad av politiker, sommarpratare eller betalda föredragshållare och tacksamhetssyndromet har reducerat icke-vita svenskar till hukande tacksägare i bästa fall eller till medlöpare, som, ackompanjerade av ljudliga applåder, gör sig till megafoner för de mest vulgära ropen på hårdare tag mot invandrare, minskad flyktingmottagning och krav på konformism mot så kallade svenska värderingar. Vare sig det sker medvetet eller omedvetet är det här deras sätt att inlemma sig i den inhemska koloniala ordningen eftersom vita människor gynnas i en sådan ordning medan icke-vita människor kan gynnas ibland om de internaliserar rasism och agerar i enlighet med det.

Men även de av oss icke-vita som håller oss för bättre än att vara medlöpare i den inhemska koloniala ordningen måste inse att sann antirasism inte bara kan handla om att förbättra våra villkor i metropolerna utan måste ske i solidaritet med folken i de mörkare nationerna. Annars är den bara en kollektiv variant av individuella försök att inlemma sig i den koloniala ordningen. Precis som den svarta eller bruna medlöparen gynnar sig själv samtidigt som den legitimerar den inhemska koloniala ordningen gynnar den nationellt orienterade antirasismen svarta och bruna i metropolerna samtidigt som den globala koloniala ordningen vittvättas när ingen rasism längre kan skönjas i metropolerna. Frantz Fanon menade i Jordens fördömda att den centrala frågan som överskuggar alla andra är den om omfördelningen av välståndet i världen. Nästan sex decennier senare ringer hans ord med en profetisk klarhet eftersom lösningen ligger däri på alltifrån klimatkrisen till framtida fred och säkerhet i världen. Svenskar som härstammar från de mörkare nationerna är utmärkt placerade för att spela en central roll i det här projektet och samtidigt betala tillbaka på den skuld vi bär mot massorna i de mörkare nationerna. Men så länge vi är reducerade till hukande tacksägare, utan en känsla av ägandeskap över landet vi bor i, vågar vi inte yppa ens den mildaste kritik mot något annat i Sverige än oss själva. Vi gör oss därmed irrelevanta inför mänsklighetens angelägnaste utmaning.

FAKTA:
Min användning av begreppet ”mörkare nationer” ska förstås som en kontrast till ”vita nationer” och ett erkännande att de nationer det handlar om består av människor som rasifieras olika men som har det gemensamt att de inte är vita. ”De mörkare folken” är ett uttryck för att det finns ett spektrum bland dem. Jag har lånat benämningen av den indiske historikern Vijay Prashad som använder det i sin bok The Darker Nations. A People’s History of the Third World (2007). Jag har medvetet valt bort vanligare begreppspar som “Första-” och “Tredje-världen” för att understryka att ras fortfarande är en central legitimerande princip för koloniala maktrelationer.

Alkemi är en form av falsk vetenskap eller kvacksalveri mest känd för att ha inriktat sig på att skapa guld av bly. Jag använder det som en metafor eftersom det ur moralisk synvinkel är en form av falsk vetenskap eller kvacksalveri att landa i positionen att västländerna är ”generösa” när de tar emot flyktingar. Sättet som västvärlden kapitaliserar på det moraliska övertaget som följer med positionen är jämförbart med att skapa guld av bly.

Tills det är värt att leva

“Den största utmaningen för pedagogen är inte att diskutera om (ut)bildning kan eller inte kan, utan diskutera var den kan, hur den kan, med vem den kan; det är att erkänna de gränser som dess praxis inför. Utmaningen är att inse att pedagogens arbete inte är individuellt utan socialt och förekommer i den praktiken som hen är en del av. Det är att erkänna att (ut)bildning, även om den inte är nyckeln, är en oumbärlig spak för social förändring. Det är att erkänna att det finns möjliga politiska rum, institutionella rum som kan ockuperas av pedagoger vars dröm är att förändra den orättvisa verkligheten som de dagligen lever i, så att rättigheter kan erövras och inte fås som en gåva.”

– Paulo Freire

Det är ytterst angeläget och brådskande att idag komma ihåg vad Freires pedagogiska och samhällsförändrande arbete innebar. Giltigheten i Freires tankar är direkt kopplad till det faktum att ojämlikheterna och våldet han fördömde inte har försvunnit, i stället ser vi att ojämlikheterna och våldet intensifierats. Därför skulle jag här vilja göra en reflektion över hur viktigt det är att fortsätta kämpa för kritisk och frigörande (ut)bildning i det nuvarande chilenska sammanhanget.

Den feministiska folkbildaren Claudia Korol skriver att folkbildningen har fortsatt att vända upp och ner på sig själv och fortsatt att vara i dialog med feministiska idéer. Det är där man gjort det personliga politiskt och etablerat kritiska perspektiv på kapitalismen och hur den hänger samman med patriarkala och heteronormativa relationer i samhället.

Freire förminskade inte de olika former av maktojämlikheter han såg – och synliggjorde – när han formulerade De förtrycktas pedagogik. När marxister beskyllde honom för att inte erkänna klasskampen som historiens motor, besvarade han kritiken med att han ansåg att det även fanns andra motorer. Freire underströk vikten av att inte begränsa sig till enbart klasskampen.

Samtidigt fick Freire kritik från feministiskt håll efter De förtrycktas pedagogik. I sin uppföljande bok Hoppets pedagogik går Freire i dialog med kritiken. Han tar på sig skulden för att ha använt ett machospråk” i boken och för att han rättfärdigat användandet av mannen” som den universella människan – vilket han i Hoppets pedagogik anser vara ett kolonialt förhållningssätt och oförenligt med en progressiv ståndpunkt.

I Chile har den folkliga och kritiska pedagogiken aldrig upphört att vara levande, ändra form och återuppstå i de sociala rörelserna. Studentrörelsen har under de senaste 30 åren fördömt det nyliberala utbildningssystemet i Chile. Det är ett privatiserat system som tjänar marknaden och ett arv från Pinochets diktatur. Systemet har gjort tusentals chilenare skuldsatta i årtionden, ökat klassklyftorna och främjat individualism och meritokrati.

Från och med år 2011 växte kritiken av utbildningssystem som reproducerar sexistiska makthierarkier och som i stora delar saknar sex- och samlevnadsundervisning. Det är ett skolsystem som därmed förnekar och osynliggör icke-normativa sexualiteter. Kritiken av det rådande utbildningssystemet har utgjort en av de stora sociala konflikterna i Chile. Det var bland annat denna mobilisering som ledde fram till det som i maj 2018 växte till en feministisk flodvåg med genomslag i hela landet.

Mapucheurfolket, dekoloniala feminister och andra som i årtionden kämpat mot ett kolonialt, rasistiskt och antifeministiskt utbildningsystem protesterade nu tillsammans mot den eurocentriska logiken som tycktes återskapa fiktionen av ett chilenskt samhälle vars ”utveckling” åstadkommits ”tack vare” landets koloniala historia och den rådande nyliberala ordningen, en logik som fram till idag osynliggjort och systematiskt våldfört sig på ursprungsbefolkningarna.

Med den kortfattade och ofullständiga reflektionen ovan vill jag förmedla något av komplexiteten i våra sociala och politiska krav och våra anspråk i ett system vi inte vill ha. Vi vill återigen centrera frågan om vad som är målet och meningen med utbildning.

Studenter och feminister upprepar övertygelsen att målet med utbildning inte är att lyckas med att komma in på arbetsmarknaden. Istället är målet att forma kritiska subjekt som är socialt engagerade och vill vara med och skapa en social förändring med sikte på att kollektivt bygga upp ett mer rättvist och ”levbart” samhälle för alla grupper. Tills det är värt att leva” är ett slagord från de pågående sociala protesterna i Chile, och om detta är vårt mål är det dags att vi frågar oss vilken roll utbildning har i byggandet av en levbar värld.

När vi tänker på Freires idéer om folkbildning ser vi att betydelsen av (ut)bildning sträcker sig bortom och utanför de formella rummen där utbildning äger rum. [Med formell utbildning avses den som sker i klassrummet, som utgår ifrån läroplaner, ger meritvärden etc, medan informell utbildning är de kunskaper och erfarenheter som erövras utanför det etablerade skolväsendet, reds. anm.] Den kritiska och feministiska pedagogiken behöver finnas både innanför och utanför den formella utbildningen. Vi behöver vara kritiskt medvetna om hur det nuvarande utbildningssystemet konstruerar en motsättning mellan informell och formell utbildning. Vi får inte bortse från hur stor betydelse revolutionär kritisk pedagogik kan ha i praktiken inom den formella utbildningen, på universiteten, eftersom de som studerar där har stor påverkan andra människors liv och världen.

Frånvaron av kritisk pedagogik inom utbildningssystemet bidrar till att rasistiska, sexistiska och klassdiskriminerande tankemönster reproduceras och till och med inkorporeras i pedagogernas arbete inom den formella utbildningen. Detta har blivit särskilt tydligt under den feministiska flodvågen 2018, när universitetsstudenter protesterade mot sina lärares sexistiska, rasistiska och klasshatiska språkbruk. Att förändra den formella utbildningen är nyckeln om vi på allvar vill ta itu med ett system som återskapar ojämlikheter.

Om vi frågar oss varför det idag så sällan finns kritiska, feministiska, intersektionella och revolutionära idéer inne i klassrummet och varför dessa kritiska och feministiska idéer som syftar till frigörelse stött på hinder i det formella utbildningssystemet, ser vi att dessa idéer ersatts av liberala och avpolitiserade perspektiv på makt och genus.

Vilka är rädda för de förtrycktas pedagogik? Vilka är rädda för människors kritiska tänkande och för ett feministiskt (ut)bildningssystem?

Freires tankar utmanar den rådande makten. Vi har sett hur religiösa konservativa från högern höjt sina röster mot Freires tankar i Brasilien. Ultrahögerorganisationer som till exempel Escola sem Partido har försökt förbjuda att Paulo Freires texter läses i skolor i Brasilien. En del tar sin utgångspunkt i en felaktigt framställd idé av vad genusperspektiv” är. I många länder i Latinamerika finns grupper som vill bojkotta likabehandlingsplaner och sex- och samlevnadsundervisning i skolor. Till dessa grupper hör extremhögern, men de innefattar även evangelister och katoliker eller civila rörelser såsom Padres objetores som finns i Chile och Colombia.

Rädslan hos dessa grupper kastar samtidigt ljus över de möjligheter som en kritisk, feministisk folkbildning kommer fortsätta att ha. Hoppets pedagogik är kanske mer brådskande idag än någonsin och skulle kunna ge näring till de sociala protester som just nu pågår i olika delar av världen. Den skulle kunna omvandla det djupa missnöjet till handlingar som skapar förändring och utrymmen där konstruktiva kritiska dialoger pågår, där vi möts och låter en bättre värld ta form, en mer levbar plats för alla.

Vi som kritiserar det chilenska utbildningssystemet anser, precis som Paulo Freire före oss, att utbildning ska vara en frigörande praktik, en medvetandegörande reflektion, och möjliggöra för människor att förändra de sammanhang och det samhälle de är en del av. De förtrycktas reflektioner kring sina erfarenheter blir då inte bara en övning som man intellektualiserar kring, utan en reflektion som leder till handling: agerande som i sin tur aldrig upphör att vara föremål för kritisk reflektion.

”Motståndet handlar inte bara om att stå ut, utan om att bygga upp något nytt” står det i en muralmålning av zapatisterna. Just att bygga något nytt är en enorm utmaning som vi möter i protesterna som idag är mer massiva än någonsin och möts med en brutal repression.

Hur går vi vidare från dystopierna som vi lever i till att bygga de utopier som vi önskar leva i? De omfattande protesterna har inneburit ett uppvaknande för ett folk som aldrig förr har intresserat sig för att förstå konstitutionen från Pinochets tid, som fortfarande styr vårt land. Folk som nu vill veta på vilket sätt nyliberalismen inverkat på lagstiftningen och på institutionerna i landet.

Jag skulle vilja avsluta med två slagord som översvämmar våra gator: ”De som endast har individuella ambitioner kommer aldrig att förstå sig på en kollektiv kamp” och ”Nyliberalismen föddes och kommer att dö i Chile.”

Översättning: Paula Aracena

Illustration: Alexandra Falagara