Sedan 2015 har EU försökt hitta en gemensam ”lösning” på de händelser som kallades ”flyktingkrisen”. Externalisering av gränserna och återvändande (det vill säga olika strategier för att övertyga eller tvinga folk att resa tillbaka) har blivit de ”minsta gemensamma nämnarna” för EU:s medlemsländer när det kommer till migrationspolitik.
Detta fokus har inneburit nya oroande innovationer på det här policyområdet:
- Emergency Trust Fund for Africa lanserades i november 2015, en fond som finansierar biståndsprogram med det specifika syftet att kontrollera migrationen;
- mandatet för EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik har utökats till att inkludera migrationskontroll;
- ”frivilliga” återvändandeprogram och evakueringar till Niger blev, inom EU-IOM:s Emergency Transit Mechanism, alternativet till lagliga resvägar för människor som satt fast i Libyen eller Sahara;
- genom att överge formella lagstiftningsprocesser till förmån för nya och informella ”överenskommelser” om migration (med till exempel Turkiet och Afghanistan) eliminerades den enda möjligheten till demokratisk granskning av internationella migrationsavtal.
Detta är bara några av alla de nytillkomna mekanismer EU investerat i sedan 2015.
I september 2020 antog EU åter en ny migrationspakt. Denna befäster strategin för styrning av migrationen genom tvångsdeportationer och avskräckande regelverk. Förslaget på ”nygammal” migrationspakt visar att externaliseringen är här för att stanna samtidigt som arbetet med deportationer förblir en central politisk fråga för medlemsländerna – utan någon större tanke på konsekvenserna för den enskildes säkerhet. Kravet på att öppna säkra och lagliga vägar för inresor verkar avlägset när det låses in i allt mer inhumana och militariserade sätt att kontrollera människors mobilitet.
Faktum är att flera av de grupper som idag beskrivs som “irreguljära” och “ekonomiska migranter” tidigare kunde resa in i europeiska länder utan några problem. Medborgare i flera västafrikanska länder hade fram till slutet av 1980-talet rätt att resa in i Frankrike utan visum. Senegaleser kunde till exempel resa utan visum till Frankrike fram till 1986. Italien introducerade visumkrav 1990 och Spanien 1991.
Migration formas av policyer, snarare än att policyer reagerar på migration. Innebörden av det blir tydlig i det här citatet av migrationsforskarna Anderson och Keens:
”[irreguljär] migration över haven existerade knappt i Europa innan 1990 när en säkerhetspolitisk modell för gränsbevakning likt den i USA uppstod. Skälet för skiftet mot en säkerhetsmodell var Schengenavtalet som resulterade i förstärkningen av de yttre gränserna” (2019).
Om EU på ett verkligt och hållbart sätt vill bekämpa situationen med att människor tvingas göra dessa livsfarliga resor över havet, måste de börja med att titta tillbaka och tänka om kring sin policy för inresor. “Irreguljära” vägar för migration kan bara begränsas när människors mobilitet slutar ramas in och kontrolleras genom visumkrav. Att titta tillbaka vore i det här läget mer konstruktivt än att titta framåt.