Vi bor tillsammans, vi kämpar tillsammans – ockupationen av City Plaza i Aten

City Plaza var ett av många hotell i Aten som hade stängts och övergivits på grund av effekterna av 2008 års finanskris när ett dussin grekiska aktivister i april 2016 bestämde sig för att ockupera området för att inhysa migranter. Hotellet blev Refugees Accommodation and Solidarity Space City Plaza.

Aktivisterna tillhörde till stor del vänstergrupperna i DIKTYO (Nätverk för sociala och politiska rättigheter) och Syrizas ungdomsförbund, och hade sedan länge arbetat med social rättvisa. Sida vid sida med dem deltog ett hundratal migranter som på grund av att de saknade stöd från samhällets institutioner hade slagit läger i månader på Viktoriatorget, en av de huvudsakliga samlingsplatserna och provisoriska tältlägren för nyanlända migranter i Aten. Under de kommande tre och ett halvt åren skulle sjuvåningsbyggnaden på Acharnongatan i hjärtat av den grekiska huvudstaden komma att bli hem och tillflyktsort för mer än 2 000 människor på genomresa som väntade på att fortsätta sin resa från Aten till andra europeiska länder.

Grekland är ankomstland för migranter från Asien (framförallt från Syrien, Palestina, Afghanistan, Iran, Irak, Kurdistan och Pakistan) som kommer till de grekiska öarna i nordöstra delen av Egeiska havet genom att korsa den smala kanalen som skiljer Turkiet från Grekland. Efter att ha blivit omplacerade till fastlandet brukade de fortsätta sin resa till Central- och Nordeuropa längs den så kallade Balkanrutten. I och med stängningen av gränsen mellan Grekland och Nordmakedonien i mars 2016 har dock mer än 60 000 människor förblivit strandade i Grekland och fått hitta tillfälliga boplatser på gatorna och torgen i storstäderna. 

City Plaza föddes ur det akuta behovet att tillhandahålla säkra boenden till människor som bodde på gatan och visa motstånd mot migrationspolitiken, och det var inte det enda initiativet. I det atenska kvarteret Exarcheia – huvudkvarter för anarkister och andra vänsterpersoner, och en no-go zone för fascister och polisen – fanns det 2017 runt tjugo migrantboenden.

I sina 126 rum kunde City Plaza härbärgera runt 400 människor, mest familjer. Sårbara personer prioriterades, liksom personer som hade möjlighet att bidra logistiskt till projektet (till exempel tolkar, översättare och kockar). Sängar och rum tilldelades på ett sätt som skulle upprätthålla mångfald och undvika intern splittring och konflikter.

City Plaza var ett självdrivet projekt där beslut fattades kollektivt genom tre nivåer av sammanträden som var öppna för alla som var involverade i projektet. Funktionsområden och väsentliga aktiviteter i boendet (bar, kök, reception, säkerhet och städning) organiserades i skift. 

Utan något stöd från institutionerna lyckades City Plaza med att förändra betydelsen av ”migrantmottagande” genom att röra sig bort från det avhumaniserande ramverket hos de institutionella flyktinglägren och hotspotsen. City Plazas invånare samarbetade och deltog i ett experiment med samboende mellan människor av olika ursprung och bakgrunder.

Genom fler än 800 000 serverade måltider, 100 000 timmar av aktiv tjänstgöring och 5 100 timmar av utbildningsaktiviteter representerade City Plaza ett experiment av samexistens som gick bortom att möta behovet av tillfälliga boenden. City Plazas invånare möttes som en familj som underifrån och inte utan svårigheter utmanade statens och institutionernas makt samtidigt som de försökte överbrygga avståndet mellan vi och dem.

Vi var också en del av denna familj, då vi under mer än ett år bodde på City Plaza, för att göra fältarbete till en doktorsavhandling och genomföra ett fotografiskt projekt om livet på det ockuperade hotellet, men framförallt med avsikten att stödja ett politiskt projekt vi uppfattade som oerhört viktigt. Under den tid vi tillbringade på City Plaza hade vi privilegiet att lära känna dess invånare, dela tankar och livshistorier, och i vissa fall genomföra intervjuer, från vilka utdrag av det som rapporterats presenteras här. 

På City Plaza vävdes orden ”hem” och ”familj” samman och kom ibland att nästan betyda samma sak. Vi hörde ofta boende på det ockuperade hotellet säga ”City Plaza är mitt hem, min familj”. Medan detta kan verka som en överdrift för en utomstående, åt människorna på City Plaza, lagade mat, städade och skötte det gemensamma utrymmet, tillsammans, som en stor familj. Trots den avancerade organiseringen saknades dock väsentligheter såsom värme och varmt vatten, och menyn bestod till stor del av samma saker trots ansträngningarna och kreativiteten hos de många internationella kockarna från Syrien, Chile, Grekland, Palestina och Iran … Därmed väcks frågan: Hur kan en sådan plats kallas för ett ”hem”?

Svaret antyds av en av City Plazas invånare, som hävdade i en intervju i maj 2018 att ”även om flyktingar är fast i Grekland, har människor värdighet här. City Plaza är en speciell plats. Det är viktigt att den finns och förblir öppen. Varför? Därför att människor här har självständighet och privatliv. Det är så viktigt för familjer. Och det är mer som finns här som du inte hittar i [flykting]lägren … Det känns som hemma. Hemma är inte en plats, utan en känsla. City Plaza är hemma”.

I sin artikel om boendeutrymmen som politiska i marginaliserade och segregerade kontexter, definierar bell hooks, Julie Eizenberg och Hank Koning hemmet som en ”tillflyktsort av samhörighet där det dagliga livet som utspelar sig i husen binder oss samman – trots politik och maktstrukturer förenas vi i våra olikheter”.

På samma sätt var skapandet av ett gemensamt hem som en politisk nödvändighet, som transcenderar ras, klass, kön och nationalitet en vision i skapandet av City Plazas konstitutionerande slogan, ζούμε μαζί, αγωνιζόμαστε μαζί (”vi bor tillsammans, vi kämpar tillsammans”). Därmed representerade City Plaza inte bara en tillflyktsort och en säker plats för asylsökande, utan också ett utrymme där de fick sina rättigheter tillvaratagna och blev stärkta.

Det var verkligen en stark känsla av tillhörighet som band City Plazas invånare till projektet. Detta är lättare att förstå när det ockuperade utrymmet jämförs med dem ”utanför”. Å ena sidan finns där en ”fientlig” miljö: stadens, som kännetecknas av stillaståendet hos en till synes ändlös väntan. Detta tillstånd kännetecknar den dagliga tillvaron för migranter, tillsammans med den begränsning som utgörs av policyer vars syfte är att hålla dem inlåsta i flyktingläger avsiktligt byggda långt ifrån stadskärnan, som bara medborgare har rätt till. Å andra sidan fanns City Plaza: beläget i centrala Aten, som stod emot de utegångsförbud och identifikationskrav som vanligtvis påtvingas i de officiella lägren, och där varje familj hade sitt eget rum. Med ett säkert och privat boende, och konstant stöd från aktivisterna, kunde människor finna värdighet. De kunde äta anständiga mål mat tre gånger om dagen, ha ett jobb, och få medicinsk behandling ifall de skulle bli sjuka. Men framförallt kunde människorna på City Plaza samarbeta på olika nivåer i styrandet och utvecklandet av projektet och därmed bli aktiva subjekt som överskred statliga och kulturella gränser samtidigt som de trotsade migrationspolicyer som ålagts dem uppifrån.

Idén om City Plaza som ett hem lyckades lindra oron och osäkerheten som orsakats av de avvisningar och den exkludering som präglar många migranters dagliga liv i Aten. Hotellets arkitektur med sina gemensamma utrymmen och hundra privata rum, spelade en avgörande roll i processen att göra sig hemmastadda i exil. Baren, köket, matsalen, gården, takterrassen och utrymmena för kvinnor och barn bidrog alla till att skapa en känsla av samhörighet och gemenskap.

Till exempel samlades folk i baren för att prata, dricka kaffe, spela kort, såväl som att delta i veckosammanträdena och ta beslut gällande organiseringen av platsen. Invånare möttes i köket för att laga mat och förbereda måltider, och spenderade där mellan tre och fyra timmar i skift medan de lärde känns varandra och skapade band. Korridorerna var inte bara passager utan också platser där City Plazas invånare kunde mötas, tack vare det faktum att dörrarna till rummen ofta lämnades öppna.

Slutligen hade barnen, som utgjort 40 procent av City Plazas invånare, hela hotellets utrymme till sitt förfogande att leka i under de vuxnas vaksamma blick, som också tog hand om andras barn. Till exempel hade Karima, en mamma som bodde på City Plaza med sina två söner Ifran och Iman, tio och fem år, ett arbete som tolk för en NGO (en icke-statlig internationell organisation) och kunde gå iväg till jobbet i vetskap om att hennes barn var säkra och deltog i fritids- och utbildningsaktiviteter i Barnutrymmet. 

City Plazas rum var utrymmen med många funktioner som kunde tjäna många olika syften: klassrum, lekrum för barn, mötesplatser enbart för kvinnor och förråd. I synnerhet var de ”hem” för invånarna på hotellet – en intim plats som tillät människor att ha privatliv. I en jämförelse mellan livet i flyktinglägren och på City Plaza sade en invånare: ”Nyligen besökte jag en vän och hennes familj i ett läger och påmindes om kontrasten mellan här och där. Det är så sorgligt att se barnen som bor i lägren, utan bra mat, i kylan, utan säkra och rena platser att leka på. Här kan min familj leva självständigt. Att ha vårt eget rum gör en sådan skillnad i det vardagliga livet. Jag kan sova om natten i vårt rum och veta att vi alla är säkra.”

Rummen var särskilt viktiga för att skapa en känsla av integritet och säkerhet. Detta hjälpte att skapa en miljö som liknade en hemmiljö, i motsats till de sterila utrymmen som präglar de dominansstrukturer som hooks, Eizenberg och Koning skriver om, såsom flyktingläger och hotspots

Särskilt i fallet med invånare som bodde på City Plaza under en lång tid, var rummen möblerade och dekorerade som små lägenheter, dit det till exempel var trivsamt att bjuda in gäster. En motståndshandling och kulturell praktik formad av det unika hos varje invånare kunskap och kulturella arv. En invånare berättar: ”Jag tycker om att bjuda in folk till mitt rum här … Det påminner mig om när jag var i [hemstaden] … Vi sitter ner, vi pratar, vi berättar historier från förr. Ibland lagar vi mat, men berätta inte det!” Hon skrattar; matlagning är inte tillåtet i rummen av säkerhetsskäl. ”Jag trivs här på Plaza, men resten … Det är för svårt. Ibland tänker jag att jag vill stanna på Plaza för alltid. Efter allt som hänt, resan … Jag vet att detta inte är mitt hem, men ibland känner jag att det är det … och jag vet inte vad som väntar mig efteråt.” Många gånger har det diskuterats om det fanns en risk att husockupationen skulle börja likna den humanitära inriktning som är typisk för NGO:er och statligt finansierade organisationer, som är toppstyrda och mer välgörenhetsliknande former av ”hjälp” där asylsökande ofta tilldelas rollen av passiva mottagare längst ner i stödkedjan. Till skillnad från dessa var ockupationen i första hand en plats för kamp. Sammanboendet var dock inte undantaget motsättningar och interna spänningar, till stor del knutna till den dagliga skötseln av utrymmen, invånarnas interaktioner, och könskonflikter.

I vissa fall adresserades dessa motsättningar aktivt i workshops och på möten, medan de i andra fall ansågs som oundvikliga interna hierarkier. I början av ockupationen var till exempel de grekiska aktivisterna innehavare av den sanna befogenheten att fatta beslut, liksom de mest väsentliga uppgifterna och ansvarsområdena – som att sköta byggnaden, hålla i donationer av saker och pengar och upprätthålla nätverket för politiskt stöd för projektet i Grekland och Europa. Men också kunskapen om området och den generella sociala och politiska kontexten. Situationen ändrades långsamt över tid: allteftersom månaderna gick visade en del av de invånare som bott i ockupationen under en längre tid villighet att delta i de centrala sammanträdena, vilket också innebar att fatta politiska och strategiska beslut för boendet. 

När de mottog vräkningsbrevet från byggnadens ägare efter nästan två år av ockupation, arbetade invånarna på City Plaza tillsammans fram en motståndsplan för att skydda sitt hem. Genom att göra det mobiliserade de för att aktivt skydda utrymmet och därmed sin rätt att stanna – på City Plaza, i Aten, i Grekland, i Europa 1 – och att skapa sig ett liv utan fruktan för repatriering eller ”omflyttning” till andra länder som skulle krossa de band de kämpat så hårt för att väva samman i en så svår tid i deras liv. Att dessa band fanns berodde på ihärdigheten hos City Plazas invånare, liksom deras beslutsamhet i kampen mot systemet, vars hegemoni de motsatte sig ända till slutet.

I och med valet av mitten högerpartiet Ny Demokrati i både Aten och Grekland och ytterligare åtstramning av migrationspolitiken valde City Plaza i början av juli 2019 att avsluta ockupationen. Beslutet togs för att förhindra att de som fortfarande bodde i hotellet skulle bli vräkta med tvång och fängslade (såsom skedde med majoriteten av migranter i andra husockupationer i staden). Men de band som hade knutits mellan invånarna genom åren har visat sig starka. Ett dussin familjer bestämde sig för att fortsätta leva tillsammans och hyrde ett hus som sedan dess har blivit en mittpunkt för deras kamp. På samma sätt har andra invånare på City Plaza fortsatt sin kamp i andra delar av Europa. Precis som trädet växer ur de frön som burits av vinden, fortsätter City Plazas invånare idag sin kamp och lägger till nya saker i skapandet av sitt ”hem”. För ”hemma är inte en plats, det är en känsla” och för att citera bell hooks är det också en arena för motstånd.

Litteratur 

hooks, b. ”Homeplace (a site of resistance)”. Yearning: Race, Gender, and Cultural Politics. 1990.

hooks, b., Eizenberg, J. och Koning, H. ”House, 20 June 1994”. Assemblage, nr 24, 1994.

 

Texten på engelska: http://tidskriftenmana.se/tema/hem/#post-1480