En ung kvinna kommer fram till mig i folkmassan.
– Vill du donera lite pengar till vår kampanj? frågar hon samtidigt som hon sträcker fram en liten plastbebis.
Det är ”Ja till livet”-demonstration på Puerta del Sol, torget som utgör hjärtat i den spanska huvudstaden, och tusentals abortmotståndare har samlats. Den fem centimeter långa dockan ser ut precis som ett spädbarn och är enligt henne en exakt kopia av ett tolv veckor gammalt foster. Nu samlar organisationen hon är aktiv i in pengar för att kunna trycka upp tvålar i samma format. Tanken är att tvålarna ska skickas till alla Spaniens parlamentariker.
– De tror att de kan tvätta sina händer rena, men de är ansvariga för alla aborter som sker i det här landet, säger hon upprört.
Den spanska antiabortrörelsen har vind i seglen. I december förra året presenterade det konservativa regeringspartiet Partido Popular ett lagförslag som kraftigt inskränker aborträtten. Den nuvarande lagen instiftades så sent som 2010 när det socialdemokratiska partiet, PSOE, satt vid makten och innebär att Spaniens kvinnor har rätt till fri abort fram till graviditetsvecka fjorton. Om den nya lagen röstas igenom i parlamentet betyder det att abort endast kommer att vara tillåtet när graviditeten utgör en allvarlig risk för kvinnans hälsa eller om hon blivit våldtagen och polisanmält brottet. För att få göra abort av hälsoskäl kommer det dessutom krävas godkännande av två oberoende läkare som helt saknar koppling till abortkliniker. Det ska dessutom bli olagligt för abortkliniker att göra reklam för sin verksamhet.
Partido Popular kom till makten 2011 och eftersom de har egen majoritet i parlamentet kan de få igenom lagförslaget utan stöd från andra partier. Anledningen till att de dragit ut på processen och ännu inte antagit lagen var vårens EU-parlamentsval. Nu när det valet är över verkar det däremot dra ihop sig. Nästa år hålls både regionala och nationella val i Spanien och om regeringen vill vara säker på att få igenom sin lagförändring så gäller det att få det gjort innan valkampanjen drar igång.
19-åringarna Álvaro Ortega och Duarte Falcó startade för ett år sedan organisationen Más Vida, ”Mer liv”, Spaniens första ungdomsorganisation mot abort, eller ”för livet och moderskapet” som de själva säger. Jag passerar två portvakter i den marmorblänkande lobbyn innan jag hittar rätt hiss upp till familjen Falcós lägenhet.
– Förra året genomfördes 120 000 aborter i Spanien, det betyder att ett barn mördas var femte minut, säger Álvaro Ortega bekymrat.
Duarte Falcó förklarar att Más Vida stöder lagförslaget, men poängterar att de inte är helt nöjda eftersom de anser att abort aldrig borde vara tillåtet. Det positiva menar han är att lagen erkänner att det finns en konflikt mellan den oföddes rätt till liv och kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp. På soffbordet mellan oss ligger samma plastdocka som jag såg på manifestationen.
– Livet börjar vid befruktningen och kvinnans frihet att bestämma över sin egen kropp upphör när den går ut över någon annan, säger Duarte Falcó med raspig målbrottsstämma.
Álvaro Ortega menar att det finns en stor folklig opinion mot den nuvarande abortlagen och Duarte Falcó ser dagens lagstiftning som ett ideologiskt projekt som röstades igenom helt utan folklig förankring. Men gallupundersökningar visar snarare på motsatsen. I slutet på juni publicerade Spaniens största dagstidning El País en opinionsundersökning som visade att 60 procent av spanjorerna vill behålla nuvarande lagstiftning, samtidigt som bara 10 procent stödjer det nya lagförslaget.
Det kan alltså inte sägas vara av populistiska skäl som regeringspartiet Partido Popular försöker få till en förändring av abortlagstiftningen. Däremot är det möjligt att abortfrågan, i krisens Spanien, passerar under radarn för många väljare, samtidigt som abortmotståndarna är en välorganiserad, inflytelserik och högljudd väljargrupp. Más Vida är en del av den rörelsen och varje fredag åker Duarte Falcó och Álvaro Ortega till olika abortkliniker för att försöka övertala kvinnor att inte göra abort.
– Du har bara en minut på dig att övertyga kvinnorna om att det är fel, förklarar Álvaro Ortega.
Más Vidas utgångspunkt är att en kvinna alltid vill föda sitt barn och om hon väljer att genomgå en abort beror det på yttre förutsättningar, som bristande ekonomiska resurser eller press från partner och samhället.
– Vi ser på kvinnorna som kommer ut från klinikerna att de är ledsna. De tror att aborten ska få graviditeten ogjord, men det fungerar inte så. Efteråt känner de ett stort tomrum, medan kvinnor som i stället föder sina barn får ett motiv att fortsätta kämpa och vara glada. För alla vill ju ge sina barn värdiga liv, säger Duarte Falcó.
Den feministiska rörelsen har mobiliserat stort mot regeringens planer och ända sedan förslaget presenterades har det demonstrerats och genomförts aktioner runt om i landet. Även traditionellt konservativa institutioner som läkarkåren har slutit upp i försvaret av aborträtten. Tvärtemot Más Vidas syn menar man att det som får kvinnor att må dåligt efter en abort är det stigma som finns kring ingreppet. Man tror inte heller att lagen i sig kommer att minska antalet aborter nämnvärt, det som kommer att hända är i stället att de kvinnor som har råd reser utomlands för att avbryta sina graviditeter och de som saknar pengar hänvisas till inhemska illegala aborter.
Mercedes Rodríguez kom till Spanien som politisk flykting för 16 år sen. Hon skämtar om att den nyliberalism hon flydde från i Colombia nu har förföljt henne till Europa. Hon har nyligen blivit spansk medborgare, men nätverket Red de Mujeres Latinoamericanas y del Caribe, som hon är aktiv i, jobbar främst med migrantkvinnor som har uppehållstillstånd eller lever som papperslösa. Mercedes Rodríguez berättar att de troliga konsekvenser som målas upp med det nya lagförslaget, med osäkra illegala aborter, redan är verklighet för många av de kvinnor hon möter.
– Det finns mycket okunskap och felaktig information om abort, som bland annat gör att kvinnorna väntar för länge och går över gränsen för när legala aborter får göras, berättar hon bekymrat.
De senaste förändringarna i sjukvårdspolitiken har också lett till att migranters rätt till vård begränsats. 2012 tog den sittande regeringen bort papperslösas rätt till gratis sjukvård, med undantag för akut vård och mödravård. Nu är det upp till varje region att bestämma vilken tillgång papperslösa ska ha till den offentliga vården. De officiella förklaringarna till reformen var att det skulle spara den krisdrabbade spanska staten pengar, samt försvåra för medicinsk turism från fattiga länder. Men kritiker menar att de här argumenten inte håller. Flera studier har slagit hål på myten om medicinsk turism och sjukvården för papperslösa riskerar snarare att bli dyrare eftersom människor tvingas vänta med att söka vård tills deras tillstånd har blivit livshotande och därmed dyrare att behandla. Snarare verkar det handla om att försvåra livet för papperslösa invånare.
Mercedes Rodríguez menar att en ändring av abortlagen skulle slå extra hårt mot migrantkvinnor eftersom de oftast har det sämre ekonomiskt ställt och sällan har samma nätverk kring sig som spanska kvinnor.
– Det finns en så tydlig klassaspekt på förslaget. De som har råd kommer att kunna åka utomlands, medan vi som saknar medel tvingas till osäkra illegala aborter, som inte bara hotar vår hälsa utan också våra liv.
Det nya förslaget ger kvinnor som blivit gravida efter sexuella övergrepp rätten till abort, men bara om de polisanmäler händelsen. Enligt Amnesty International kan det leda till att papperslösa kvinnor förvägras även den rätten, eftersom de av rädsla för att bli utvisade inte vågar anmäla övergrepp till polisen.
– Det här lagförslaget osynliggör verkligheten. Aborter kommer alltid att ske, det som händer med ett förbud är att de blir farligare, säger Mercedes Rodríguez.
På frågan varifrån lagförslaget kommer svarar alla abortförespråkare jag träffar den katolska kyrkan. De nära banden mellan stat och kyrka knöts redan på 1400-talet när nationen Spanien bildades, och det var katolicismen som var den enande faktorn när de självständiga regionerna slogs samman. Under 1930-talet gjordes försök att bryta den katolska kyrkans särställning, men i och med den fascistiske diktatorn Fransisco Francos maktövertagande återtog den sin position. Under den 36 år långa diktaturen verkade staten och kyrkan i symbios, bland annat gavs kyrkan stor kontroll över utbildningsväsendet. Flera ministrar i den sittande regeringen sägs ha nära band till den katolska extremkonservativa ordern Opus Dei och det är också viktigt att komma ihåg att den katolska kyrkan besitter en enorm ekonomisk makt: de äger mark, fastigheter, banker och företag.
Brigida Ridruejo är 28 år gammal och jobbar på den antirasistiska organisationen SOS Racismo i Bilbao som verkar för papperslösas rättigheter i Baskien. Den spanska polisen är ökänd för att vara brutal och allra mest utsatta är migranter. Samtidigt saknar Spanien, till skillnad från Grekland med Gyllene gryning och Frankrike med Nationella fronten, ett stort öppet rasistiskt parti. Men snarare än att det beror på att landet är mindre rasistiskt menar de jag träffar att det handlar om att regeringspartiet Partido Popular är så stort att dessa strömningar får plats där, allt ifrån liberaler till ultrakatoliker till den yttersta fascistiska högerkanten. Och när det kommer till den nya abortlagen menar alltså de flesta att det är kyrkan som fått diktera.
– Så som de ser det är vår uppgift som kvinnor att föda och uppfostra barn. I och med det här lagförslaget så försöker staten återigen ta kontroll över våra kroppar. Och det här att kyrkan och regeringen inte är emot abort utan för livet är bara skitsnack. De bryr sig fram till att barnet är fött, men sedan kan folk få leva under hur dåliga förhållanden som helst, säger hon upprört.
Samma dag som jag träffar Brigida Ridruejo släpper organisationen Caritas en rapport som placerar Spanien på andra plats över länder i Europa med högst barnfattigdom. Bara i Rumänien finns fler fattiga barn. Det kan tyckas märkligt att regeringen i ett sådant läge vill frånta familjer rätten att bestämma över hur många barn de vill ha och känner att de kan ta hand om, att de i den situationen ändå låter kyrkan få så stort inflytande över lagstiftningen. Flera personer jag träffar säger att det därför är nödvändigt att se längre än till katolicismen för att hitta en förklaring till varför detta sker just nu. De menar att det är nödvändigt att koppla ihop de patriarkala strukturerna bakom lagförslaget med det ekonomiska systemet. Säger att det ligger i kapitalismens intresse att kontrollera kvinnors kroppar, eftersom marknaden behöver foglig arbetskraft. Att vinna kontrollen över reproduktionen har varit ett av de enskilt viktigaste stegen för kvinnlig frigörelse, och frigörelsen hotar den rådande ordningen.
Lagändringen kan också ses som ett desperat svar på den negativa befolkningsutveckling som präglat Spanien sedan den ekonomiska krisen slog till 2008. Utvandringen ökar samtidigt som födelsetalen sjunker. Många tycks resonera på samma sätt som Brigida Ridruejo.
– Om jag inte kan erbjuda mina barn ett värdigt liv så tänker jag inte skaffa några. Hur förväntar de sig att jag ska föda barn när jag vet hur mycket de skulle behöva kämpa?