Vad innebär det att vara svart i Sverige? Det är en fråga jag ständigt återvänder till, en fråga jag har burit med mig sedan jag först fick frågan: ”Var kommer du ifrån?” Det är en fråga jag inte har kunnat besvara, som jag förmodligen aldrig kommer att kunna besvara – för sådana frågor har en tendens att alltid utvecklas, att bli större och mer komplexa – men när jag läser om den afronordiska diasporan i boken ”Afro-Nordic Landscapes” börjar jag upptäcka mönster, ord, verktyg. Jag börjar förstå hur svarthet skapas, och vad det betyder på en plats där tillhörighet till nationen och nationsbygget signalleras genom vit hy och rakt hår.
Det betyder att man är malplacerad.
I förordet till ”Afro-Nordic Landscapes” skriver Paul Gilroy, professor i litteraturvetenskap, om motståndet vithetskritisk antirasism möter i de nordiska länderna: ”Den som drar kritisk uppmärksamhet till rasismens effekter kan hållas ansvarig för sakerna de klagar på”. Gilroy menar att den som kommer med meddelandet om hur samhället fungerar blir ”mer främmande” i sin roll som budbärare. Jag återkommer till den meningen när jag läser boken, och när jag lägger den ifrån mig – för dess implikationer är allvarliga. Vad jag ser i den är nämligen detta: de nordiska länderna ser sig själva som antirasistiska, som fria från en kolonial och rasistisk historia. Att då artikulera sin erfarenhet av det svenska samhället, ur en svart svensk position, är att artikulera fel sätt att vara svensk på. Jag tänker på en kommentar jag ofta får, när jag uttalar mig om rasism mot svarta i Sverige: ”Men åk hem till Afrika om du inte gillar det!” I kort: du hör inte hemma här – problemet med rasism är ett främmande problem, som du tog med dig hit. Om du inte var här skulle rasismen inte heller vara här.
Jag är svensk på fel sätt, jag är svensk på ett svart sätt. När folk säger: ”Men glöm inte rasismen mot svenskar!” tänker de inte på mig, på att jag också (hur man nu väljer att definiera det) är ”svensk”. Jag är inte en organisk (naturlig) del av nationen jag föddes i – jag är någonting som förflyttades hit, och som lika snabbt kan försvinna igen.
Ändå behövs vi här, som en mörk spegel. I sin artikel redogör Kristin Lófsdóttir för hur svarthet under 1900-talet användes på Island – en stat som under den perioden i princip inte hade en svart befolkning – för att konstruera en ”isländsk” vithet som knöt an till en vidare, europeisk vithetskonstruktion. Vi skapas av Europa, vi utnyttjas av Europa, för att vita personer ska kunna förstå sig själva som ”rätt” placerade.
När jag får tag i Lena Sawyer, docent och forskare i svart svenskhet, har hon precis fått ”Afro-Nordic Landscapes” på posten.
– Jag tycker att boken är jätteviktig, säger Lena. Den är viktig för oss svarta som bor i Sverige, då den stärker och stöttar vår problematik. Sedan är det ju en akademisk bok på engelska, som då öppnar upp en ny kommunikation – den kommunicerar med andra forskare, och annan forskning.
Jag frågar henne varför hon tror att boken publicerades på ett brittiskt förlag, och inte här i Sverige. Lenas svar är omedelbart.
– För att förlag drivs av vinstintresse, och den här boken är dyr. Det finns inte heller många afrosvenskar i universitetsvärlden som kan köpa in boken.
Lenas ingång i det vi kan kalla för afrosvenskhet var till en början personlig.
– När jag var på den akademiska banan handlade det mest om frågor om identitet. Jag kommer ursprungligen från USA och har en svensk mamma, och drevs av att förstå den här tanken på Sverige som exceptionellt, som ståendes utanför rasismen, och solidariskt. Min forskning om afrosvenskheten var till att börja med ganska fokuserad på just exceptionalismen, solidariteten och rasismen, och hur de samverkade.
Vad har kommit fram i forskningen, undrar jag?
– En nedbrytning av myten och fantasibilden av Norden som en plats som inte har rasistiska föreställningar. Den myten lever fortfarande kvar. Det har varit några tuffa år i Sverige, med SD och debatterna om Lilla hjärtat och rasistiska kulturuttryck, men vi har fått så mycket nya texter och analyser.
Lena återgår till boken, tar upp kapitlen som är skrivna som mejlkonversationer mellan olika svarta personer.
– Den dialogsektionen var så viktig, för det finns så många intellektuella utanför universiteten – och det har så mycket att göra just med rasismen.
Jag frågar Lena hur debatten kring en afrosvensk identitet eller identitetsformation har sett ut under de senaste åren, och hon låter hoppfull.
– Runt år 2000 var det spännande saker på gång med, men det var inte lika många aktörer, inte lika många som gjorde saker. Nu finns det ett större erkännande, man började publicera texter och debattinlägg utifrån en stark afrosvensk positionering. Det har varit en lång kamp, folk har kämpat jättelänge, men idag är jag optimistisk. Det finns mer utrymme. Samtidigt är det tufft att leva som en afrosvensk person i Sverige, även om man är priviligierad. Det är tufft men också viktigt.
Flera av mina vänner, berättar jag, känner sig obekväma med termen ”afrosvensk” – de känner att det raderar det specifika i deras egna etnicitet, samt utgår ifrån ett kolonialistiskt tänk där kontinenten Afrika är ”homogen”, ett land. Att det raderar olikhet mellan personer av afrikansk härkomst.
– Det är dubbelheten med klassificering, håller Lena med. Man går med på en raskategorisering. Men samtidigt så tänker jag att den finns en styrka i att politiskt ta tillbaka det begreppet. Det finns givetvis andra saker som spelar roll, andra identiteter: migration, papper, ens status. De här sakerna positionerar oss gentemot varandra, men termen gör också att vi kan gå ihop. Det är den där balansen, mellan att förena och generalisera. Därför bör man använda termen med en medvetenhet om hur makt kan manifestera sig inom den egna gruppen.
– Intersektionalitet är viktigt. Spänningarna som kommer med kategoriseringen är viktiga att lyfta. Vems perspektiv är det vi visar? Det är så i alla politiska mobiliseringar – när det gäller feminismen, exempelvis, kan man ju se hur vissa termer reproducerar och nedtystar vissa olikheter. Vilka driver det här? Och vilka omfattas inte av en afrosvensk mobilisering? Afrofobi har så många olika uttryck, och var man fokuserar behöver diskuteras. Vi har alla blindheter.
Jag frågar Lena vad som är det viktiga i att prata om just afrosvenskheten, och hur den knyter an till en internationell afrikansk diaspora.
– Många som är aktiva i en afrodiasporisk rörelse drivs av just det här med svartheten som en erfarenhet man har förenar oss internt, inom landet, men också ute i världen. Man kan känna sig bekräftad när man träffar svarta från exempelvis USA, men man måste också vara öppen för skillnaderna. Det finns en fara i att tappa det specifika i det svenska, för vi är inte precis som i USA eller England här i Sverige – vi måste hitta ett språk som är svenskt för att beskriva det vi utsätts för, hitta ett språk som utgår från den svenska kontexten.
När jag pratar med Michael McEachrane, ansvarig redaktör för boken, håller han med Lena om hur begreppet ”afrosvensk” bör användas och förstås.
– Jag tror att de som motsätter sig begreppet misstänker att detta är ett sätt att homogenisera folk, att essentialisera folk, att säga att vi alla är likadana bara för att vi har något slags afrikanskt ursprung eller härkomst, och att det spelar i händerna på ett förlegat rastänkande. Men min respons till det är att det vore ett fruktansvärt misstag att se det på det viset: om man tittar på den afrosvenska demografin är vi en väldigt disparat grupp, till skillnad från afroamerikaner, som har en gemensam historia som går tillbaka till slaveriet.
– Däremot, fortsätter Michael, finns det en anledning till att tala om oss som afrosvenskar – som en politisk term. Att associeras till svarthet, om man exempelvis är blandad, har en viss social betydelse i samhället. Utifrån de betydelserna som det har i samhället kan det vara både politiskt gångbart och viktigt att tala om sig själv som afrosvensk. Då kan man också skriva in sig själv i ett internationellt sammanhang, där man inser att det här med att vara svart – det har haft och har en viss betydelse, och det finns många beröringspunkter mellan att vara svart i Sverige, i England, i USA, i Latinamerika, i Australien. Det finns många traditioner av motstånd som man kan och bör koppla sig till. Sedan finns det också många skillnader, såklart, men termen tillåter oss att politisera vår egen position.
I boken lyfter Michael och många av de andra artikelförfattarna termen ”nordisk exceptionalism” som ett återkommande problem i den antirasistiska debatten.
– Tanken om att man står utanför ett kolonialt arv är rätt utmärkande för de nordiska länderna. Man har en självbild om att frågor om ras, hudfärg och vithet inte är relevanta här: de må vara det för de stora före detta kolonialmakterna, men vi behöver inte diskutera det.
I somras föreslog den borgerliga regeringen att man ska ta bort ordet ”ras” helt från svensk lagstiftning. För mig var det ett tydligt uttryck för en ideologisk kamp om språket och politiken som kan föras: att den historiska och ideologiska konstruktionen ”ras” fortfarande påverkar folks liv och livsutrymmen idag blir då omöjligt att prata om; att rasism tar sig uttryck i en ojämn fördelning av makt och resurser blir omöjligt att åtgärda. Jag säger till Michael: de ville ta ifrån oss språket med vilket vi kan formulera vårt förtryck.
– Istället för rasdiskriminering så ska man då prata om etnisk diskriminering, hudfärg eller liknande. Det skulle innebära till exempel att det skulle vara svårt att prata om hudfärgsdiskriminering mot ostasiater, som ibland har ljusare hudfärg än vad vita har. När vi talar om ras så menar vi ju inte bara hudfärg, utan andra utseendemässiga skillnader: om man inte ska tala om hudfärg bokstavligen så måste vi tala om ras i termer av liknelser. Då kan man ju lika gärna tala om ras, och placera in problematiken i ett historiskt perspektiv – och det är viktigt att markera kontinuiteten mellan dagens situation och ett kolonialt arv, säger Michael.
Angående det ideologiska projekt lagförslaget är en del av säger Michael omedelbart:
– Det där beskedet kom ju väldigt lägligt – nu när debatten om rasifiering har exploderat i år. Det är ett sätt att försöka underminera den debatten, att ta luften ur den, att säga att vi ska överhuvudtaget inte ska tala om ras inom politik och i den offentliga sfären eller inom lagstiftningen.
Samtidigt: när jag läser ”Afro-Nordic Landscapes” känner jag mig, likt Lena, hoppfull. Vi må vara utspridda, isolerade, motarbetade. Men vi är här. Vi är kvar. Och tillsammans arbetar vi fram ett gemensamt språk – ett språk som kan talas i en transnationell konversation om svarthet, solidaritet och den afrikanska diasporans varande i världen.