Fågelsång

1. Två män diskuterar på Snälltåget mot Malmö om flyktingar som kommer till Sverige och inte jobbar för att bli en del av samhället. Min migrän dunkar, jag ska framträda om några timmar, skriver på en uppsats på laptoppen och försöker lära mig vilka strider som är värda att ta. Jag säger inget men vill säga till de att det tagit mig hela mitt liv att integrera i Sverige fastän jag är född här. Att det inte spelar roll vart du kommer ifrån när den plats du bor på inte låter dig höra till. Vilket också gör mig till en flykting? Eller i alla fall sökande.

2. Tiden har kommit för evakueringsboendet att tömmas, de flesta skickas i bussar till kallare platser i Sverige. Arbetarna och de boende står vid dörrarna och tar farväl av varandra på svenska, på arabiska, på engelska, på ryska, på farsi, på somaliska, på tigrinja, på språk vi inte förstår men inte behöver förstå. Alla förstår sig på desperation. Efter att vi har gett föräldrarna instruktioner för avfärden (och till de utan några föräldrar) står det klart för de alla att man inte får ta med sig bagage som tar upp för mycket plats. Men hur ber man en pappa att lämna kvar en rosa liten cykel med stödhjul som han burit runt på i flera månader för sin dotter. Så jag kliver på bussen efter att ha sagt hejdå, packar om bland väskorna, trycker in cykeln, ber chauffören att vänta fast jag vet att han har ett pressat schema. Cykelns plinga plingar till, alla skrattar, alla gråter, alla vinkar när bussen åker iväg. Flyktingvågen i Sverige tar mig nästan under vatten. Med knutna nävar säger vi Assalamu alaikum till varandra, må frid vara med dig. Men migration allt är förutom fridfullt i en värld full av gränser, hav och passkontroller.

3. Alla fåglar måste vila vingarna. Även silvertärnan, som flyger mellan 15 000 och 20 000 kilometer under en resa som tar två till tre månader, kommer ned på jorden. Människor, fåglar, vi behöver alla ett uppehåll(stillstånd).

4. Människor flyr från diktaturer till demokratier. Sedan visar det sig att demokratierna säljer vapen till diktaturerna de flytt från. Ingen plats är säker.

5. 2016, flyktingboenden i hela Sverige brinner, nazisterna härjar, polissirener, ambulanser och brandbilar kör mellan olika adresser under flera månaders tid. De boende frågar mig om det är tryggt här, jag tittar ned i golvet, säger ja, ja Sverige är tryggt. Men min näsa växer ut, som en trädocka som inte får lov att ljuga. Det är förvisso en vit lögn, men det spelar roll eftersom vi är bruna och svarta kroppar i ett vitt Sverige som inte vill veta av oss.

6. Ett hav av paraplyn reser sig på medborgarplatsen i Stockholm, statsministern talar om öppna armar och ett öppet Sverige. Skyltar där det står welcome refugees står emot regnet i folks händer. Kort efter sittstrejkar asylsökande barnfamiljer från Afghanistan vid Brantingmonumentet på Norra Bantorget i Stockholm som inte vill eller kan återvända. Olika namninsamlingar skapas på Facebook varje dag, vart fjärde år röstar vi, men de som inte har en röst i Sverige, de får inget mandat i riksdagen. Sedan migrerar SD mot en vågmästarroll och mänskliga rättigheter i Sverige blir ingenting mer än en tolkningsfråga.

7. Alan Kurdi hittas på en strand i Turkiet 2015. Han ligger på mage, ansiktet vänt ifrån kameran. Och hela världen vänder kinden. Han blir tre år. Det tar runt tre veckor innan människor slutar bry sig och återgår till det vanliga igen.

8. Gambia kallas för den leende kusten, känt för sina så kallade paradisstränder (och sexturism) samt det vibrerande folk som alltid förmår att le. Mitt lands leende vänds upp och ned varje gång dess unga bestämmer sig för att ta bakvägen till Europa. De migrerar till väst och integreras till Medelhavets botten, eller maffior i Libyen, eller slavläger, eller flyktingläger, eller Italien, eller Grekland, eller Tyskland, eller ända upp till Sverige. Men de flesta dör på vägen, i jakt på den europeiska drömmen, åh de dör i sömnen. Och du undrar varför jag alltid bär svart?

9. Ordet papperslösa får mig att vilja vrida min hy ut och in. Det får mig att vilja radera mitt personnummer. Det får mig att vilja klippa mitt pass i små pappersbitar. Det är bara papper. Trots det betyder papper så ofattbart mycket.

10. Under min tid som anställd på ett evakueringsboende sätter jag mig ned i ett av de stora köken, plockar fram mitt ritblock, pennor, kritor och målarfärg. Vid spisen lagar de pitabröd, hummus, ris och sånt som påminner de om hemma. En av de boende sätter sig bredvid mig och ritar en prinsessa, någon annan ritar det hus som de behövde överge, den tredje ritar träd och den fjärde ritar solar. På en kort stund fylls köket utav människor som saknar papper, timme efter timme river jag av bladen från mitt anteckningsblock och ger de till någon som vill rita. Vi ritar på bägge sidorna av pappret och tar pauser när teet är färdigt. Ett andrum. Vi andas in, vi andas ut, vi går ut och in i köket, vi migrerar och emigrerar. Sådan är människans natur, hon var aldrig menad att förbli kvar på ett enda ställe, därför fick hon ben, hon är ständigt i rörelse, från en plats till en annan.

 

Läs om konstverket här.

Koloniala bulldozers

I början av 1970-talet reser författaren Salman Rushdie runt i Indien. I Delhi bor han en period i det som kallas ”Kathputli-kvarteren” (Kathputli colony). I denna informellt byggda stadsdel, av myndigheterna benämnd ”jhuggi-jhompri” (”slum”), slås Rushdie av magin i den politiska motpol som platsen utgör i staden. Några år senare ges boken Midnattsbarnen ut, i vilken stadsdelen blir en viktig del. Boken vinner Booker-priset och blir känd världen över. Få utanför Delhi vet nog att den plats, och de händelser, som beskrivs i boken, faktiskt fanns och har hänt på riktigt.

Den plats som Rushdie beskriver fanns fortfarande kvar när jag nästan ett halvt sekel senare, i oktober 2017, besökte Delhi. Området där Kathputli-kvarteren låg, i östra New Delhi, började ockuperas redan på 1950- och 1960-talet, och somliga av de ursprungliga ockupanterna bodde fortfarande kvar, med barn och barnbarn, när jag först kom dit. Ockupanterna var kringresande cirkusartister, dockmakare, magiker, ormtjusare och akrobater, majoriteten med ursprung i Rajasthan, vilket senare gav platsen sitt namn. ”Kathputli” är hindi för en typ av marionettdockor från just Rajasthan.

Jag gick in i området via huvudgatan Shadipur Road: basaren. Basaren var områdets affärsgata och halspulsåder. Människor stod och satt utanför och inne i affärerna som låg ett par steg upp från gatan för att skyddas vid de årliga monsunregnen. Området påminde mer om en by än en stadsdel i en megastad som Delhi. Privat och offentligt tycktes glida ihop. Den västerländska åtskillnaden mellan stad och landsbygd delvis upplöst. Getter stod på en upphöjd veranda, en man grillade kött framför sin affär, det såldes marionettdockor och allehanda vardagsföremål från de små affärsfönstren i folks hem. Föga anade jag att området bara några dagar senare skulle vara totalt utsuddat.

Illustration: Tove Grönroos.

När artisterna började ockupera området var det bara våtmarker i utkanten av dåvarande Delhi, en stad som sedan dess vuxit till en av världens största. Vid ockupationens början bodde artisterna i temporära tygstrukturer vilka senare ersattes av mer permanenta byggnader i plåt och tegel. Byggnaderna i stadsdelen byggdes upp gradvis, som ett lapptäcke, och skapade en tätt bebyggd stadsdel mer lik Old Delhi (Shahjahanabad) än kolonisatörernas modernistiskt planerade områden, med sin tydliga separering mellan privat och offentligt, arbete och fritid. Denna typ av informella stadsdelar har alltid varit svåra att kontrollera, vilket har drivit myndigheterna att på olika sätt försöka få dem att försvinna. På grund av en stor bostadsbrist för låginkomsttagare, i kombination med kraftig inflyttning av flyktingar och människor från landsbygden, har informell bebyggelse ändå alltid vuxit fram i glappen.

I och med britternas kolonisering av landet importerades en, för Indien, ny form av stadsplanering, som tydligast manifesteras i New Delhi eller till exempel Chandigarh. Denna modernistiska stadsplanering är tydligt präglad av europeiska och nordamerikanska ideal i sin uppdelning mellan bostad, arbete och offentlighet. Bostäder i ett kvarter, affärer i ett annat och mellan dessa skulle man ta sig med bil eller flanera i vidsträckta parker. I den förkoloniala staden, däremot, finns inte denna uppdelning. Snarare levde, arbetade och socialiserade människorna, och gör det fortfarande, i stadsdelar som Old Delhi, i och omkring samma byggnader. Denna idé om separering lever vidare även sedan Indien blivit självständigt. På så vis kan vi, genom stadsplaneringen, se att de västerländska idealen fortsätter att diktera landets utveckling även efter dess självständighet 1947.

Den världskände marionettspelaren Puran Bhatt bodde i Kathputli-kvarteren och kämpade mot rivningen. Här illustrerad med den klassiska marionettdocka som gav området dess namn: Kathputli. Illustration: Tove Grönroos.

Under nödåren (1975–1977) rivs Kathputli-kvarteren för första gången. Detta är under en tid när myndigheterna genomför en försköningsräd och tvångsförflyttar männi skor i informellt byggda stadsdelar till områden utanför staden för att på så sätt kunna transformera staden utifrån västerländska ideal. Det genomförs också tvångssteriliseringar på invånarna, vilka rättfärdigas med att dessa fattiga människor inte har råd att få fler barn och i utbyte mot steriliseringar får de rätten till någonstans att bo. De bytte sina kroppar mot ett hem. Efter nödåren flyttade artisterna tillbaka till den då rivna stadsdelen. De satte upp tält där och etablerade återigen det som vid mitt besök var Kathputlikvarteren. De skapade ett industrikooperativ och kallade sig Bhole Bisre Kalakar (vilket betyder ungefär ”de sedan länge glömda artisternas kommitté”). Kommittén hade storartade planer och anlitade arkitekter för att utforma sin stadsdel som de kallade Andandgram, ”konstnärsby”. Flera gånger var de nära att få rättigheterna till marken och att de inte fick dem kan antagligen förklaras med att denna arkitektur helt enkelt inte passade in i den postkoloniala idén om hur en stad ska se ut.

I den senaste planen från 2007; ”Master Plan for Delhi 2021”, en översiktsplan som bestämmer vilken typ av bebyggelse och infrastruktur som får finnas i en stad, lever de modernistiska idealen kvar. Alla områden benämnda ”slum” ska rivas och ersättas med höghus. 2009 bestäms att Kathputli-kvarteren ska bli det första området att rivas. I dokumentären Tomorrow We Disappear från 2014 beskrivs den kamp som invånarna i området fört mot myndigheterna, för att kunna behålla marken och sina bostäder, för att kunna fortsätta att utöva sina traditionella hantverk och kulturella praktiker. Majoriteten av invånarna, cirka 2 800 familjer (runt 14 000 av de 15 000 personer som bodde i området), har visserligen blivit lovade bostäder i de nya husen men motsatte sig trots det bygget eftersom de ville etablera sin konstnärsby och eftersom de nya bostäderna inte är anpassade efter deras behov.

När jag kom dit åtta år efter att beslutet tagits, att stadsdelen ska rivas, stod husen ändå kvar. Att de ännu inte rivits berodde på den kamp som invånarna fört mot myndig­ heterna, och som erhållit mycket medial uppmärksamhet, vilket gjort att de fått stort stöd av allmänheten. På så sätt hade det varit svårt för myndigheterna, både att få med sig invånarna i processen och att gå in och riva utan att utmålas som skurkar. Myndigheterna hade nämligen velat få proces-sen att framstå som demokratisk och inkluderande.

Tre dagar efter mitt besök i kolonin skickade en indisk bekant en nyhetsartikel till mig där det framgick att myndigheterna just gått in och med hjälp av bulldozrar demolerat hela området. Hela ingreppet krävde polisiära insatser och media förbjöds att närvara. Nio år efter att beslutet om demoleringen tagits bestämde sig alltså myndigheterna plötsligt för att genomföra rivningen.

Jag åkte tillbaka en vecka senare. Det hade varit flera dagar med intensiv smog och vi var avrådda från att gå ut, eller i alla fall bära munskydd om vi gjorde det. En tung, rödgul dimma låg över Delhi och doften av eld var mer intensiv än vanligt, vilket förstärkte domedagskänslan som följde mig på väg dit. Jag tog metron en extra station för att från ovan kunna se hur mycket skada som gjorts; metron går precis bredvid området.

Hela området hade rivits, kvar fanns nu bara ett hav av tegelstenar och ett fåtal motståndskraftiga rester av väggar. Människor gick runt i tegelhavet och samlade stenar till nya bosättningar och tjänstemän cirkulerade i gula bygghjälmar. De hårt kämpande invånarna i Kathputli-kvarteren hade slutligen fått ge vika för auktoriteterna. Det hela påminde mig om en scen i Midnattsbarnen där Rushdie beskriver den förra demoleringen som skedde under de fasansfulla nödåren: ”Vid dagens slut hade slummen… raderats från jordens yta.”

Jag gick in där, bara tio dagar tidigare, basaren ledde en in bland de tätt placerade två- och trevåningshusen. Ett litet fuchsiafärgat hindutempel hade blottats på sitt innehåll och lämnats kvar. Tre unga män kom fram till mig och ville prata. En magiker, en student och Arjun, en trumtillverkare, som var den som var bäst på engelska. De hade alla tvingats till de temporära bostäderna, fem kilometer bort i Anand Parbat och tre mil bort i Narela, och var tillbaka för att titta och prata med de människor som inte fått temporära bostäder utan tvingats bosätta sig på gatan utanför den rivna stadsdelen. Arjun berättade att det varit tufft för många för att rivningen skedde oväntat, även om myndigheterna hävdat att de gick ut med information några dagar innan, mitt under högsäsong vilket påverkar invånarnas ekonomi. Han sa att han själv klarade sig men hans vänner hade det väldigt tufft. Stadsdelen var nämligen en viktig plats för kunder att ta kontakt med invånarna inför till exempel bröllop och fester när de brukar anställas. Det var också en viktig plats för kollektiva minnen och en gemensam identitet.

Nu kommer områdets småskaliga struktur med intima alléer, halvoffentliga innergårdar, takterrasser för sommarsömn och verkstäder och affärer, ersättas med cirka sjutton våningar höga, modernistiska byggnadsblock. Myndigheterna kallar processen en ”in situ-rehabilitering”. ”Rehabilitering” innebär i detta fallet att de kommer få bostäder i de nya byggnaderna som ska byggas på tomten i stället för att flytta ockupanterna till stadens utkanter, som man gjorde förr.

Ett exemplar av marionettdockan som området Kathputli namngetts efter. Foto: Tove Grönroos.

Problemet är att de nya bostäderna inte är anpassade till mer än brukarnas basala behov, såsom välisolerade lägenheter, badrum och elektricitet. Alla som bott i kolonin kommer tilldelas lika stora lägenheter, trots att familjekonstellationerna är oerhört varierade. I kolonin bodde familjemedlemmar ofta nära varandra i små kluster med gemensamma ytor för matlagning, hantverksarbete, barnpassning och socialisering mellan husen, vilket skapade semipublika ytor, ofta i angränsning till de smala alléer (galis) som sling­ rade förbi husen. Basaren var en viktig mötesplats där människor från olika delar av området, och således från olika kaster, stammar och grupper, möttes. I det nya höghus­ området med modernistisk separering mellan privat och offentligt kommer viktiga nätverk att lösas upp, vilket kommer påverka de boendes möjligheter att fortsätta sina hantverk. Det kommer också att innebära en upplösning av människors­ levnadsmönster. I Kathputli-kvarteren har man levt nära släktingar, kunnat bygga ut sitt hus vid behov, haft verkstäder att dela med andra och haft plats att förvara de ibland över två meter höga marionettdockorna. I de små lägenheterna i höghusen finns inte dessa möjligheter. Dess­utom kommer familjer splittras upp och bo i olika byggnader.

Staden har i utbyte mot bostäder för låginkomsttagare, det vill säga Kathputli-kvarterens invånare, gett byggherren marken. Det är dock oklart hur dessa kontrakt ser ut och om stadsdelens invånare i längden kommer ha råd att bo där och samtidigt kunna utöva sina nuvarande yrken. Kanske kommer de tvingas från sina yrken, som magiker, dockmakare och akrobater, för att kunna ha råd. Kanske kommer de tvingas flytta från sina lägenheter och på nytt hitta en plats att försöka skapa det konstnärssamhälle de drömt om på.

Ett alternativt scenario hade kunnat vara att utforma byggnaderna utifrån inhemska traditioner och levnadsmönster i stället för att tvinga in invånarna i västerländska ideal. Det höghusen gör blir här inget annat än en fortsättning på kolonialismens assimileringsförsök. Auktoriteterna ställer här västerländska praktiker, konstnärliga uttryck och arkitektur, över invånarnas behov. Detta sker genom processer som ska framstå som inkluderande men som, vid en närmare iakttagelse, inte kan tolkas som något annat än svepskäl för att få genomföra en stadsomvandling som bygger mer på marknadslogik och global kapitalism, än på att tillhandahålla väl utformade bostäder till några av stadens mest utsatta invånare.

Tove Grönroos är arkitekt och konstvetare. Läs hela hennes uppsats om Kathputli-kvarteren här.

Illustrationer: Tove Grönroos.

En ny humanism

Den 15 juni satt ett sjuttiotal personer på Litteraturhuset i Göteborg för att lyssna på den för många betydelsefulla kulturforskaren professor Paul Gilroy. I sin föreläsning The Challenges of an Offshore Humanism diskuterade Gilroy det senaste årets migrationshändelser – då fler än vad omvärlden hade kunnat ana har varit och är på flykt – och förutsättningarna för solidaritet i nyliberalismens tidevarv. När dessa människor i nöd beskrivs i termer av siffror, eller som en ”svärm” likt insekter (Gilroy citerar David Camerons uttalande), eller ännu värre: som bärare av krisen, ser Gilroy hoppet i den ”banala godheten”, som ett sätt att låta humanismen segra. Han exemplifierar med räddningsaktionerna på Medelhavet. Häri ser han möjligheten till nya band som kan knytas mellan människor, om än utifrån ett, till en början, ojämlikt förhållande, där en räddar och en annan blir räddad. I anslutning till hans vistelse i Sverige fick jag möjligheten att samtala med honom för att vidare diskutera de teman som berördes i föreläsningen.

Majsa Allelin (MA): Å ena sidan har vi en tilltagande fascism runt om i samhället och i världen, å andra sidan har vi det att stora delar av samhället propagerar för ett slags nyliberal mångkulturalism, som på många sätt hindrar den verkliga antirasistiska rörelsen vars föremål måste vara den strukturella rasismen. Tror du att det går att förena antirasismen och den liberala hållningen? Är det strategiskt viktigt i dagsläget? Och hur ser situationen ut i Storbritannien?

Paul Gilroy (PG): Jag tror att det som just nu pågår i England är en situation där det i våra svarta områden, särskilt bland den unga befolkningen, finns en utbredd uppfattning om att de är ansvariga för sina egna öden. Det är som att de också gillar den känslan. De tycker om det förhållande till en själv som nyliberalismen har att erbjuda. Det är ungefär som den där känslan när du är på gymmet eller något liknande; din kropp blir din uppgift, som Bauman sa för några år sedan. Så ditt öde blir din uppgift, och det är ditt förkroppsligade liv, men det handlar också om ditt personliga ansvar. Det här tror jag är ett fult knep, att låta folk tro att de har ödet i sina egna händer, men samtidigt är det en väldigt populär tanke … Jag är väldigt fientligt inställd till det här synsättet … Jag tror vi håller på att förlora den här kampen. Kanske har ni den här med, föreställningen om entreprenörskap, föreställningen om personlig frihet, den här typen av nyliberalt förhållningssätt till en själv. Inte minst är det en väldigt populär inställning i invandrargrupper, av uppenbara anledningar. Kommer du ihåg OS i London för fyra år sedan? Då pågick en intensiv debatt om på vilket sätt vår nation representerade oss. En av de viktigaste frontfigurerna för den nya multikulturalismen i Storbritannien var en ung atlet med blandad etnisk familjebakgrund, Jessica Enes Hill, som på bara ett ögonblick blev rekryterad till att vara ambassadör för ett stort hälsoföretag. Och vad sysslade företaget med? De sålde privat sjukvård! Multikultiskillnader har ett starkt värde i den nyliberala transformationen av välfärdsstaten, och det som händer nu är att folk verkligen tar till sig det, det känner jag är riktigt deprimerande. Argumentet för detta är ett slags ”kapitalistisk realism”, och med det menar man att det inte finns några alternativ. Folk blir verkligen förvånade när man påminner dem om att vi historiskt sett haft andra sätt att ordna samhället på.

MA: Tror du att den här synen på en själv har att göra med en förlust av politisk makt?

PG: Jo, på vissa sätt tror jag det, men det har också att göra med livsområden där människor erfar makt. Du vet, det är lite som intagna män, möjligen kvinnor med, som bygger sina muskler på gymmet hela dagarna, som ett sätt att hantera livet och tiden. I takt med att våra communitys blir till ett slags fängelser och fängelser till ett slags communitys, för att låna ett uttryck från Loïc Wacquant. Om människor känner sig inlåsta på sina egna områden kommer de ju ändå vilja utöva makt över det de kan ha kontroll över; det kan vara den öppning till omvärlden som en dator erbjuder, det kan vara kontrollen över den egna kroppen, den kroppsliga, eller den fysiska existensen genom att exempelvis bygga muskler, eller så kanske det sker genom att misshandla ens partner eller barnen. Man letar efter ett läge där man får känna frihet och makt.

MA: Hur tror du den här situationen påverkar de antirasistiska formuleringarna och strategierna?

PG: Ja, alltså, det som är intressant här är att med idén om en själv som det fria jaget kommer också en typ av postrasial syn på jaget. Du vet, vi har ju svarta konservativa som hävdar: ”Nej jag är inte svart, jag är en individ! Jag är en man som själv kontrollerar sitt öde, och det här att försöka placera mig som en rastyp är bara anakronistiskt – det kanske betydde något förr men det fångar inte min existens i världen i dag!”

Jag frågar Gilroy om hur han ser på att enskilda individer lyfts fram som goda exempel och på så sätt legitimerar ett system som framhåller individer och inte kollektiv.

Han håller med om att tendensen finns, men vill också betona de enskilda individernas egen entusiasm.

PG: Jag skulle vilja gå förbi det lite… Det jag vill säga är att människor i våra mångetniska områden verkligen hyser en entusiasm för nyliberala idéer om ett postrasialt liv, eftersom ett postrasialt liv är ett liv utan rasism, vilket är väldigt tilltalande. Idén om att vara en som har kommando över sitt eget öde är på flera nivåer – fenomenologiskt, erfarenhetsmässigt, psykosocialt – väldigt kraftfull och attraktiv. Att det inte skulle finnas några strukturer som hindrar dig, begränsar dig, beskär ditt liv. Och denna idé är inte bara utbredd bland de privilegierade, många förtryckta grupper finner det vara en av de mest tilltalande bilder som livet har att erbjuda.

MA: Då blir jag lite nyfiken på hur du tänker om akademins roll i detta. I går nämnde du ju spänningen mellan att å ena sidan vara en akademiker, å andra sidan en intellektuell. Universitetet är ju en plats som premierar individen för dess ”enskilda” prestationer samtidigt som det är en plats som är förknippad med frigörelse och som fungerar som en plattform för att förändra samhället. Är akademin en plats för förändring?

PG: Jag kan tänka mig att situationen för minoriteter här liknar den i England … Jag skulle till exempel bli förvånad om dessa människor gick kurser i black studies. Generellt sett tror jag att de vill ha en examen och sedan tjäna pengar. Jag bor i närheten av universitetet i London, och där på Handelshögskolan går det nästan bara svarta som vill bli entreprenörer. Alltså, jag vill inte argumentera mot akademins frigörande potential, men mindre bemedlade grupper kommer antagligen inte ta en massa lån för att plugga på universitetet för a
tt sedan lära sig bli kritiska till världen, de har en kritik av samhället redan som det är! Och du förstår, deras kritik av omvärlden impliceras redan genom deras studieval: att i framtiden bli så rik och privilegierad som möjligt, att öka 
sina livschanser. Därför väljer de flesta att studera ekonomi, marknadsföring, IT och liknande. Samtidigt har vi ju en rörelse, du vet, som ifrågasätter och säger: Varför är inte min professor svart? Varför är min kursplan så vit? Och så vidare, vilket såklart är bra grejer, men jag tror att de som ställer dessa frågor till viss del missar poängen … Jag tror att denna rörelse sysslar med ett slags lyxproblem; det funkar på Oxford men tilltalar inte de fattigare studenterna, som verkligen fått kämpa för att ha ett mainstreamliv. Den senare gruppen vill ha sådant som associeras till kändisskap, glamour, makt och pengar … pengar, vulgära pengar, det är vad de vill ha … ja men Zlatans bil, typ! Det är en bra symbol för den nyliberala tidsandan. Att då försöka erbjuda de människorna någon sorts terapeutisk utbildning, baserat på ett antagande om en viss marginaliserad identitet, är därför att missa poängen enligt mig. Det gör mig ledsen att tro så, men kanske är deras strävan efter mainstream deras sätt att förändra världen på?

MA: Hur är dina egna erfarenheter av att vara akademiker och arbeta med dessa frågor? Hur förhåller du dig till frågorna?

PG: Uppenbarligen vill jag se detta falla. Jag är en utopist så till den grad att jag tror att det är vårt uppdrag att spekulera om hur världen kan bli bättre. Jag är inte i en situation där jag är låst av en kapitalistisk realismlogik, det hoppas jag i alla fall inte. Jag tror att det är vårt jobb att göra världen bättre, och det är det vi försöker göra. Det handlar om att skapa förutsättningar och nya alternativ som, enligt min mening, är förbundna med en kritik av kolonialismen och imperialismen, en kritik av slaveriet, eftersom dessa – likt andra historiska händelser – innebär ett ansvar och en plikt nu. Ett ansvar som jag värderar högt. Som akademiker är jag verkligen priviligierad,
 i att jag ens får vara där och arbeta där. Men innebär det att
 jag blivit tagen på allvar av mina kollegor genom åren? Nej, självklart inte. Om man skriver om dessa frågor utifrån en postkolonial kritik, om man kritiserar och försöker göra omskrivningar av den dominerande antropologin, kritiserar denna politik, sociologi, historia, denna filosofi, denna konsthistoria, om man försöker sätta ihop dessa trådar för att förstå hur kolonialismen verkat och verkar i världen, kommer folk hävda att du inte har rätt att tala om dem, att du inte är en seriös forskare. Hur raskritisk du är skulle jag säga motsvarar hur oseriös du uppfattas som… Så ja, det har jag fått hantera i mitt liv en hel del.

MA: Har detta att göra med det ökade sofisteri du nämnde i din föreläsning? (I sin föreläsning nämnde Gilroy att det finns en hållning inom akademin som kan beskrivas som pedantisk, nitisk och möjligen introvert på så sätt att man sysslar med ordklyveri, eller som det så uttrycksfullt heter: ”en tvist om påvens skägg”.) Och kan man kalla det för ”skepticism”?

PG: Ja, det är en sorts skepticism, och kanske är den kopplad till de psykologiska och erfarenhetsmässiga försöken att låta något vara stabilt i en värld där du översköljs av intryck varje gång du går in på datorn. Kanske är det ett sätt att hålla en armlängds avstånd, att denna extrema skepticism eller distansen eller vad man ska kalla det, är ett svar på pressen att hänga med … Jag vet inte riktigt, jag undrar. Kampen mot allt detta innebär att vi måste engagera oss i den nya humanismen på något sätt, vilket jag tror skeptikerna inte vill kännas vid, de missar liksom ett steg: kritiken av den rasistiska ordningen, som ju trots allt är den inneboende räddningen för humaniora. Det här är med andra ord inte bara en uppgift för minoriteter. Man måste börja se humaniora och samhällsvetenskapen på ett annorlunda sätt. Detta gäller förvisso även hjärtkirurger, biologer, medicinsk vetenskap och andra naturvetenskapliga områden! Det är såklart en väldigt stor uppgift vi har framför oss, men vi har också mycket material, många intellektuella från den koloniserade världen, från antikoloniala kamper, från den svarta politiska världen,
 som har arbetat med frågorna i hundratals år nu.

Det får mig att tänka på de senaste årens debatter om den så kallade identitetspolitiken, om politiskt tolkningsföreträde och sanningsanspråk. Jag frågar därför Gilroy om man kan förstå den nya humanismen som en ny typ av universalism, men möts av ett ganska bestämt och mer problematiserande svar.

PG: Jag försöker att inte använda begreppet ”universalism”… I en av mina böcker, förklarar jag detta mer ingående. Som [Aimé] Césaire säger behöver vi en ny typ av humanism att omfamna världen med, och det är vår huvuduppgift att arbeta för det. På så sätt kan vi skapa ny historia och nya begär och omorganisera och omforma människan, i ljuset av en antirasistisk kritik.

MA: Så det är snarare ett historiskt begrepp?

PG: Jag tror det. Dessutom tror jag att folk generellt ser på universalism som motsatsen till partikularism, medan någon som Senghor skulle säga att universalism och partikularism inte är varandras motsatser i den här världen, de är inte antagonistiskt konfigurerade. Vi är universella och partikulära på en och samma gång.

MA: Okej, slutligen, vilken fråga anser du är den viktigaste som vi står inför just nu?

PG: Åh, jag är ju en europé. Jag vill rädda Europa från sig själv och kom tillbaka hit för att jag vill se att Europa ombildas. Jag skulle kunna ha ett riktigt privilegierat liv på något elituniversitet i USA, där jag tidigare var verksam, men jag ville komma tillbaka till ombildandet och transformationen till ett Europa där vi inte behöver vara fobiska eller känna att vi förlorat något… antar att det är det jag försöker diskutera i min bok Postcolonial Melancholia … Jag ville rädda Europa från dess postkoloniala melankoli och jag vill fortfarande göra det.

Det är därför jag är här.

 

Den fula rasismen finns också i akademin

En berättelse om första gången han såg en neger IRL. Jag ifrågasätter hans ordval och han blir kränkt över att jag talar om för honom vad han får och inte får säga. “Det heter så och har alltid gjort. På min tid fanns det dessutom knappt några negrer”.  Igen? Really? Det var första gången som jag hade bjudits in till ett av de avskilda, alltid annars oåtkomliga rummen inom akademien och hela min bild av universitetet raserade inom loppet av en halvtimme. vad var det som hade hänt egentligen? Detta var ju UNIVERSITET, befolkat av utbildade människor med högt intellektuellt kapital. Men även här finns den, den fula rasismen, den som vi trodde att vi hade lämnat bakom oss. Den som är plump, osofistikerad och dum. Det är nog inte att sticka ut hakan att påstå att en vanlig uppfattning är att det är den inom den outbildade arbetarklassen som vi finner den typen av rasism. När det blossar upp debatter om vad chokladbollar ska kallas är det oftast inte en professor i lingvistik som tar ställning för att n-ordet ska brukas. Det som oftast diskuteras när det handlar om rasism på högskolan gäller vanligtvis vilka idéer som reproduceras genom forskning och undervisning. Det handlar inte minst om den roll som lärosäten har spelat i Sveriges historia av strukturell rasism och kolonialism, där den rasistiska ideologin formulerades i samklang med den rasbiologiska forskningen. Det finns även viktiga debatter om vilka idéer som reproduceras på högskolan idag. Trots en tillsynes normkritisk medvetenhet utgår de flesta grundkurser från en västerländsk kanon när kurslitteraturen ska sättas, och de är den västerländska idéhistorien, filosoferna ochtänkarna som står i fokus. När andra idéer och författarelyfts in görs det ofta under premissen att det äravvikande idéer, tänkare eller historier. Kunskapsproduktionenär således fortfarande dominerad av vithetoch i grunden koloniala föreställningar.Men något som vi vill lyfta fram är att vi det iblandfinns en föreställning om att den ”fula” rasismen baraär en konsekvens av okunskap och fördomar och därförinte existerar bland de välutbildade. Det är inte sant.

Den typen av rasismen är inte på något sätt exklusivför den avbefolkade landsbygden utan är väl så närvarandevid våra universitet och högskolor. Detta är någotsom vi båda har fått erfara, både genom vår tid vid Uppsalauniversitet och genom vårt studentfackligaengagemang. I en arbetsmiljöundersökning genomfördav Uppsala studentkår framgår det att diskrimineringpå grund av etnicitet är den vanligast förekommandekränkande behandlingen som studenter upplever. 2,4procent av alla studenter uppger att de blivit diskrimineradepå grund av etnicitet. Av dem uppger 8,0procent av studenterna att de blivit kränkta av andrastudenter och 5,8 procent att de blivit diskrimineradeav lärare/handledare. En studie som gjorts vid Malmöhögskola visar att uppemot 10 % av studenterna någongång blivit kränkta på grund av etnicitet/kultur ellerannan trosuppfattning. Dessa siffror mäter situationerdär kopplingen mellan etnicitet och kränkandebehandling varit tydlig för studenten och där kränkningenoftast har resulterat i en direkt kännbarkonsekvens, så som lägre betyg på en uppsats ellerundermålig handledning. Mörkertalet är naturligtvisockså stort. Det är inte alltid det går att sätta fingret påorsaken till obehaget, eller känslan av att helt enkeltinte få plats i akademins snäva, vita gemenskap. I enrapport gjord av Uppsala universitet om orsaker tillstudieavhopp framhålls det att sambandet mellandiskriminering och studieavhopp är ett område somborde undersökas närmare. Vi kan inte annat än atthålla med.När vi båda reflekterar över vilka studenter det ärsom tar kontakt med Uppsala studentkår är vi övertygadeom att de internationella studenterna är överrepresenteradei statistiken, inte minst doktorander frånutomeuropeiska länder. Vi har båda hört studenter ochdoktorander uttrycka sin bestörtning och sorg när deinsett att kritiken som de fått egentligen inte handlarom deras forskningsresultat eller analys, utan om attprofessorn är rasist. Att hen inte kan föreställa sig enrasifierad person från ett utomeuropeiskt land som en”riktig” forskare, utan som hellre vill se denne somlabbassistent, någon som möjligtvis duger till att göragrovjobbet i professorns studie. Det är strukturer somgår igen när vi ser till studentlivet. Under de år då vihar varit engagerade i studentkåren har vi kommit ikontakt med ett flertal studenter som berättat omdiskriminering på sin studentnation. Återkommandeberättelser om en kombination av rena kränkningaroch att de internationella studenterna, som ofta harsämre ekonomi, utnyttjas som billig arbetskraft och fårjobba i disken, stå i garderoben och steka hamburgareför knappt några pengar alls. Orättvisan är påtaglig ochsegregationen obehaglig. På det området måste vi bådaerkänna att det studentfackliga arbetet ligger långt

Nej, högskolan är verkligen inte den intellektuella fristad som vi (ganska naivt) hade en föreställning om. Alltför ofta känner man sig rätt så ensam som antirasist. Varför var det bara jag som reagerade när en medstudent började snacka om varför somalier begår så mycket brott på seminariet, medan läraren bara hummade instämmande? Och varför bemöts debattinlägg om att det är problematiskt att de frack- och långklänningsklädda personerna på festerna är vita medan de som serverar inte är det, med så mycket ilska och så lite vilja till förändring? Utbildning är verkligen ingen garant mot rasism. Den antirasistiska kampen på högskolan är i själva verket långt ifrån över.

 

 

Säg vad ni vill när vi säger att ni får

Yttrandefriheten är 2015 ett självklart emblem som varje politisk rörelse och inriktning håller – måste hålla – som ett honnörsord, även om det definieras helt olika av olika aktörer. Som en central del i det demokratiska paradigm som kommit att omfatta all politik har respekt för yttrandefriheten blivit en samling ritualer som varje aktör med maktanspråk måste hålla sig till för att kunna hävda sin legitimitet. Ingripanden mot politiska motståndares möjligheter att yttra sig i Ryssland, Zimbabwe eller Kina fördöms därför enhälligt av det politiska etablissemanget då dessa länders regimer inte respekterar ritualerna. När samma repressiva innehåll uttrycks genom våld mot demonstranter, oproportionerliga straff för ”uppviglande” eller omfattande ingripanden i vilka platser man får uttrycka åsikter på i Spanien, Sydafrika eller USA leder det istället i bästa fall till undfallande formuleringar om att känna sig ”bekymrad”. Dessa länders regeringar har nämligen genomgått ritualerna och förklarat att det handlar om undantag för att garantera ordningen.

Just dessa ritualer har paradoxalt eller självklart kommit att bli formen för den samtida avdemokratiseringen i demokratins självutnämnda kärnländer. Att kategorisera motdemonstrationerna mot Sverigedemokraternas torgmöten under fjolårets valrörelse som ”störande av allmän sammankomst” framstår i linje med detta som demokratiskt. Samtidigt går det inte att ta miste på det faktum att protesterna som förklarats olagliga är exempel på just sådana allmänna sammankomster som lagen i fråga ska försvara. Att turnerande representanter för den mest rasistiska delen av politikerklassen ska kunna verka så ostört som möjligt garanteras alltså i yttrandefrihetens namn. Men för att göra det möjligt förnekas istället platsens invånare rätten att gemensamt uttrycka sig politiskt om vad som sker på den.

Att på detta sätt villkora yttrandefriheten rumsligt och tidsmässigt kan framstå som motsägelsefullt men är i själva verket en central del av att ge den en liberal form. Redan den liberale 1800-talsikonen John Stuart Mill (som fick sin inkomst från Ostindiska kompaniets koloniala våld) ansåg att demokrati var lämpligt endast för ”civiliserade” folk, och på samma sätt var han noga med att poängtera hur åsiktsyttringar i strid med samhällets rådande maktordningar bara borde tillåtas när de inte kunde förväntas påverka de förtryckta massornas beteenden. Som exempel i Om friheten gav Mill kritik av egendomsrätten, som han menade borde accepteras i (den borgerliga) pressen men inte i tal eller flygblad till arga arbetare.

Det finns en lång tradition i liberala stater som Sverige av att i samma anda garantera yttrandefrihet i princip men med begränsningar i tid och rum. Därför blir statens val att garantera yttrandefriheten för ledare för en rasistisk organisation vid en viss tid och plats genom att begränsa den antirasistiska rörelsens yttrandefrihet inte egentligen en yttrandefrihetens självmotsägelse. Det är snarare ett uttryck för en specifik, liberal form av yttrandefrihet. Exemplet med antirasistiska motdemonstrationer är talande men bara ett i mängden. Det kan handla om hur fackföreningars blockader begränsas rumsligt av polis som anger specifika zoner vid ingångar till nattklubbar där flygbladsutdelning tillfälligt förbjuds. Eller om privatisering av det offentliga rummet, som innebär att ägare kan förbjuda politiska uttryck i de utrymmen som är mest lämpliga för dem. I sin mest extrema form gäller det ”röda zoner” bakom kravallstaket i samband med toppmötesprotester, där krypskyttar på taken håller demonstranter borta från de politiska processer de försöker intervenera i.

För att uttrycka sig som den kanadensiske filosofen Peter Hallward kan en säga att den liberala yttrandefriheten lämnar obegränsat utrymme för politiska önskningar, men istället begränsar politisk vilja. Hallward menar att det som utmärker viljan som politiskt begrepp är dess relation till sitt eget genomförande – viljan kännetecknas av att den överskrider de hinder som står i dess väg. ”Inga rasister på våra gator” kan tolereras som en önskan, när det är en åsikt som ”cirkuleras i pressen” som Mill uttryckte saken. Men när ”inga rasister på våra gator” blir en politisk vilja, framförd av en kollektiv rörelse i omedelbar konfrontation med rasisterna i fråga, tar den liberala yttrandefriheten slut. Skillnaden mellan Putins och Löfvens regimers repression av sina politiska motståndare är alltså att medan den förra urskiljningslöst förtrycker all avvikelse, förtrycker den senare inte politiska önskningar som står i motsättning till dess egna intressen, utan träder in först när dessa intressen inte bara uttrycks utan även börjar genomföras och på så sätt konstitueras som vilja. Resultatet blir i båda fallen dock detsamma: att rådande makt bevaras.

Under våren har en debatt om yttrandefrihet förts i Sverige. Islamofoba högerskribenter har i kölvattnet av terrordåd i Paris och Köpenhamn krävt hårdare tag mot muslimer som kan misstänkas vara på väg att begå liknande attentat. Mot detta står vänsterskribenter som helt riktigt påpekar att de grupper högern angriper är de som idag har allra minst möjlighet att uttrycka sig politiskt och att den yttrandefrihet de vill försvara därför knappt är värd namnet.

Denna nog så viktiga invändning kan kompletteras med en annan, mer fundamental fråga, nämligen den om vilka politiska projekt som tillåts genomföras. Högerns tomma buller om försvar av yttrandefrihet kan lätt avslöjas som i grunden aristokratiskt och rasistiskt, i Mills anda ett åtskiljande av de ”civiliserade” som kan styra över sig själva och de ”barbariska” skikt som på en gång både är demokratins negativa definition – icke-demokraterna – och de som försörjer den materiellt.Vad som kanske är mindre uppenbart är hur det så kallade demokratiska systemet i fråga begränsar vilken politik som ska vara möjlig. Hur yttrandefriheten som så ivrigt försvaras också ständigt villkoras av en överordnad prioritering av att försvara den rådande samhällsordningen och dess koncentration av makt och tillgångar.

Bländad

– Det handlar om att förstå hur vithet strukturellt överordnas, om white supremacy, säger Irene Molina, som är professor i kulturgeografi med många års kritisk rasforskning bakom sig.

Syftet är inte att kritisera den vita hudfärgen i sig eller dela upp skuldfrågor mellan raser, utan att synliggöra vithetens privilegier och avslöja hur vitheten reproduceras.

Men hur förs en sådan laddad fråga som belysande av vithet upp i vithetsdominerade sammanhang, där den dessutom förlorar sin poäng om den slutar vara obekväm och jobbig? Konstnärerna Johanna Gustavsson och Zafire Vrba som driver FAGS – Feminist Art Gallery Solidarity – har nyligen genomfört sin fjärde kurs om vithetsnormer, Bländad, för konstnärer som inte själva upplever att de utsätts för rasism. De tidigare har hållits i Stockholm, denna gång gick kursen i Göteborg.

Johanna Gustavsson blev först inspirerad av den amerikanska föreläsaren och fotografen Tia Cross när hon försökte hitta sätt att jobba praktiskt med begreppet intersektionalitet. Tia Cross har genom en mängd projekt och kurser för såväl vita som rasifierade personer arbetat med att omsätta kritisk rasteori till praktisk handling. Arbetet har handlat om att belysa maktstrukturer och främja kommunikation mellan olika grupper i USA, främst på ett lokalt och regionalt plan kring Cape Cod strax söder om Boston. Johanna berättar att det var Tias rasifierade partner, engagerad i The Combahee River Collective, som gjorde henne uppmärksam på hur ansvaret för synliggörande av vithetsskapandet ligger hos vita personer. Ett ansvar som också handlar om att ta hand om processerna kring upptäckten av egen vithet i egna grupper och inte ta tid, plats och kraft från andra antirasistiska forum.

– Men när jag tänkte kring vithet fattade jag bara inte hur det skulle kunna tas upp i Sverige, säger Johanna Gustavsson. Det verkade helt omöjligt att prata om, det fanns inget språk.

– Det finns i det närmaste ett konsensus inom den antirasistiska rörelsen om att det är viktigt att lyfta frågor om vithet och begreppsliggöra dem, säger Irene Molina, som snabbt blev ett viktigt bollplank för arbetet med Bländad och även har hållit i flera gästföreläsningar.

Men att behovet av att diskutera vithet är en etablerad sanning både bland vithetspriviligerade som vill arbeta antirasistiskt och hos rasifierade som arbetar med frågor om rasism, gör inte ämnet mindre svårhanterligt eller oundvikligen laddat. Dels för dem som tvingas se sina egna privilegier och dels för dem som ser andras privilegier hela tiden och blir provocerade av att återigen se vita människor ta sin makt i bruk.Arbetet med kursen har kantats av kritik och varit svårt och jobbigt, berättar Johanna och Zafire. Avgörande har varit att hitta språk och skapa kommunikationsnätverk.

Konstnärernas bas, FAGS, har som grundläggande idé att på olika sätt och med hjälp av feministisk pedagogik dekonstruera och synliggöra maktstrukturer. På sin hemsida formulerar de sin verksamhetsgrund, som börjar:

FAGS är en överlevnadsstrategi.

Vi har startat FAGS för att slippa rätta oss efter högerpatriarkatets kulturpolitik.

För att slippa förhålla oss till vita kuber, vita rum och vita män.

Vi har startat FAGS för att vi behöver få luft.

– Inom konstvärlden är klass och hudfärg väldigt … Johanna Gustavsson letar efter rätt ord.

– Ovarierat, säger Zafire Vrba.

Konstnärerna är intresserade av alla slags maktstrukturer, men frågor om vithet kom att bli ett område de fokuserade på, då det på samma gång är en oerhört dominant struktur och en struktur osynliggjord till den grad att den nästan inte kan diskuteras.

– Vi ville skapa ett konstrum där vi kunde ta itu med vithetsnormen, säger Johanna Gustavsson. Vi skrev in det som en betydande punkt i vårt gemensamma arbete, men det är en sak att definiera det teoretiskt, och en helt annan sak att arbeta med det rent praktiskt. Det visade sig vara mycket svårare än vi hade tänkt.

Det första försöket gjordes med att skapa en varierad arbetsgrupp till FAGS första utställning. Men själva konstrummets vithet, och villkor som handlar om klass vilket kokar ner till tid, pengar och möjligheter att delta, utmynnade i att arbetsgruppen i slutänden var övervägande vit.

Slutsatsen blev att det var nödvändigt dels att vara medveten om rummens betydelse och historia, och till exempel använda sig av ABF:s lokaler eller andra icke-konstförknippade rum för att skapa trygga och välkomnande miljöer, och dels att tänka intersektionellt och agera utifrån ett perspektiv som också inbegriper klass. När det gäller vithetskurserna har klassperspektiv varit viktigt som en grundläggande förståelseram.

Konstnärerna menar att diskussionen om hur maktstrukturer samverkar kan göra det lättare att förstå vithetsnormer för den som själv ofta känner sig utsatt och maktlös utifrån andra maktordningar.

– Kursen går in på hur hudfärg hänger ihop med klass, hur en person vars hudfärg rasifieras ofta slentrianmässigt ses som en person med lägre klass.Att förstå sitt eget handlingsutrymme är en viktig del. I lägen där en själv känner sig förtryckt finns inte samma handlingsutrymme som när ens röst blir lyssnad till.Att endast fokusera på en maktordning i taget ger inget effektivt analys, det krävs solidaritet för att kunna jobba intersektionellt, säger Johanna Gustavsson.

Trots att det kändes som ett omöjligt ämne och kritiken från vissa håll har varit hård, utformades en kurs på mellan 8-10 träffar som nu hållits i svenska sammanhang under två års tid. Och efterfrågan är stor. Den senaste kursen blev fullbokad inom 24 timmar.

Zafire Vrba tillägger att de nu, när kursen börjar få spridning, märker hur vithetsnormer påverkar förfrågningarna om att föreläsa om rasism i andra sammanhang.

– Det verkar lättare för någon som inte rasifieras att boka oss som upplevs som vita när en vill prata om rasism. Vi slussar folk vidare till bland annat Interfem med frågor som rör erfarenheter av rasifiering.Till våra Bländad-kurser kommer de som vill undersöka och motverka sin egen position som medskapare av normaliserad vithet.

– Det kan vara väldigt tryckt stämning under kursen, berättar Johanna Gustavsson. I takt med att deltagarna upptäcker sin vithet och hur bländade de har varit av den, skapas mycket ångest.

Men kurserna är inte tänkta att vara terapeutiska eller förlösande, utan en vägledning för att aktivt kunna arbeta mot konventionell reproducering av vithetsnormer.

– Det är inte så viktigt att hitta någon samhörighet i våra grupper. Det handlar om en konstruktiv konflikt som vi vill ska leda till handling, säger Johanna Gustavsson.

Konstnärerna påpekar att det är viktigt att inte fastna i vit skuld. De beskriver skuld som ett okonstruktivt läge. Genom att skapa en pedagogisk ram vill de istället arbeta vidare med kursdeltagarna, som förväntas gå in med intentionen att förändra någonting, så att de kan försöka bli användbara allierade i den antirasistiska kampen.

– Vi ger konkreta tips på hur man kan jobba, säger Zafire Vrba.

Ett exempel är en övning i form av en hemläxa där deltagarna ska intervjua en person nära dem om vithet. Poängen är dels att se vitheten i det sociala nätverket kring ens egen person, dels att bli tvungen att hitta ett språk som gör intervjun möjlig.

– Mycket handlar om att hitta ett språk som saknas, säger Zafire Vrba, som jämför med hbtq-rörelsens kamp för att befästa ord som ”heteronorm” och ”cis” för att kunna prata om förtryck och maktrelationer.

Kursen innehåller flera andra delar, bland annat en historisk del som diskuterar uppbyggnaden av den koloniala världsbild som vi idag förhåller oss till. Genom texter och filmer försöker konstnärerna få deltagarna att bli varse om lägen där de behöver ta ett steg tillbaka och ge bort privilegier. Kursen tar även in gästföreläsare med egen erfarenhet av rasifiering.

Men kursen har kritiserats från flera håll. Vid tidpunkten för intervjun med FAGS är de båda konstnärerna tydligt tagna av två hårda konflikter som fått dem att undra om de driver ett projekt som aldrig borde startats.

– Vi har fått stark kritik på Facebook, som genom en snöbollseffekt blev till långa arga trådar av hårda omdömen. Kritiken bygger i huvudsak på ett missförstånd om att kurserna är vitseparatistiska. Det är de inte, men jag förstår att man blir provocerad om man uppfattar det så. Varför skulle det behövas ännu ett vitt rum? Kurserna är vanligtvis separatistiska för feminister eftersom vårt galleri är feministiskt separatistiskt. Sen vänder vi oss till feminister som inte själva blir utsatta för rasism, det är inte samma sak som vitseparatistisk, säger Johanna Gustavsson.

– Varken vithet eller rasifiering är ju en absolut definition, säger Zafire Vrba, som pekar på hur hens eget namn ofta leder till rasifiering, men att hens person passerar som vit.

– Vem som tillåts definiera gör en jättestor skillnad. Det är en själv som upplever om en blir utsatt för rasism eller ej. Den som inte blir det behöver verktyg och kunskap för att kunna hantera sina privilegier. Men kritiken säger något om hur akut situationen är. Den som har egen erfarenhet av rasifiering är ofta otroligt frustrerad över vit okunskap och blir sjukt provocerad av vad en uppfattar som skapandet av ännu ett vitt rum. Vi kan förstå det, säger Johanna Gustavsson.

Den andra kritiken kom från en kulturinstitution som köpte in kursen, men efter två kurstillfällen gav konstnärerna kicken. Just den kursen var obligatorisk för dem på arbetsplatsen som saknade egen erfarenhet av rasifiering och frivillig för de andra.

– Det blev väldigt mycket diskussioner som handlade om att deltagarna upplevde att de inte kunde prata fritt. Vår poäng var att språk inte är neutralt, men de kände sig censurerade och gick i försvar. ”Nu sitter jag här och kan inte säga vad jag tänker.” Men det är ju en form av vithetsuppvaknande och i grunden positivt, säger Johanna Gustavsson. ”Är det första gången du känner så?” undrade vi. Många uttryckte sig med ord som ”Du fattar vad jag menar?” Och vi svarade: ”Nej, vad menar du? Säg vad du tänker så att vi tillsammans kan diskutera vad det innebär.”

– Ett exempel på ett ord som dök upp i diskussionen var ”invandrarbutik”. Då frågade vi vad det betyder, vad tänker en att det är för människor som driver butiken och vad förväntar vi oss av dem inom förförståelsen att de närvarande i rummet ska fatta vad som menas?

– En kunde copy-paste:a den makt som deltagarna besatt i sitt vanliga jobb på institutionen, på det utrymme de tog under kursen. Ledningen pratade nästan hela tiden. Vi ville motverka det och använde vår feministiska pedagogik för att balansera samtalen.Till exempel ville vi dela in diskussionerna i små grupper. Då fick vi höra att vi inte kunde hantera storgruppsamtal och sas vara ett skäl till att vi fick sparken, säger Zafire Vrba.

Johanna Gustavsson och Zafire Vrba vrider sig båda i soffan. Tittar ner i marken och försöker formulera känslan av att inte nå fram och få sparken.

Jag får bilden av att ni i ert arbete medvetet går motströms i en flod av seg maktgyttja utan synligt slut. Och sedan blir ni chockade av att ni stöter på motstånd?

Konstnärerna skrattar till.

– Jo, det kan kännas så. Och nej, vi är egentligen inte förvånade. Men just nu har det varit så massivt. Vi saknar inte heller stöd då vi har band till exempelvis Irene Molina och andra antirasistiska kollegor som hjälpt oss med kursen. Vi har kontakt med en rad intressanta föreläsare och drivkraften är att arbetet känns nödvändigt. Det här var det bästa vi kunde komma på att göra just nu, kanske visar det sig att det inte var så bra om några år, då får vi lära, ändra oss och göra nåt annat.

– Det är heller ingen slump att vi som konstnärer utformar detta som en kurs nu.Tiden kräver det.Vi tror inte att ett performanceverk på två timmar kan förklara vithet i dagsläget. Men det ena behöver å andra sidan inte utesluta det andra.

Ordningen

Det här betyder omänniska det här betyder lydnad det här betyder straffhållning. En kropp byttes.

Det här är ett avtal om företeelse.
Det här är översättning av hud och ljud i allas vätskeomlopp.

En hudyta där hudens artspecifika mönster sprids och degenererar. Fläckar.
Transplanterar. Byter ut oss.
Överför.

Sötebröd är alltid sötebröd.

Orena.
Smittar men tvättas.
*
inte mer våld än vad lagboken kräver inte mer våld än vad agboken kväver inte mer våld än slagboken av näver inte mer våld än vad magboken häver inte mer våld än vad dagboken blöder inte mer död än vad gråtboken väver inte mer våld än vad blodboken behöver

(de bad om vatten, men polisen skrattade)

*
Översätt nu den här hållningen.

Översätt nu det här fyllda skrovet som kramar hjärtat blodlöst. Översätt nu det här viskande vädrandet till din melodi av korpskrik.

Översätt nu det här visslandet. *
Ber om nåd eller nit.

Mitt hjärta av vildsvin blir en yxa i din hand.

Gör de yviga rörelserna till bundna.
Gör den ansträngda rösten till ett stilla väsande. Gör gången vaggande och ödmjuk.
Gör ansiktet osynligt.
Gömslen.

Tukt.
Transformerar oss till en bäck ett bäcken och ett vårdavtal vi aldrig kommer att sakna. Transformerar mig till den där. En likriktning och en puppa som kläcks om morgonen. Selektiv avel.

Räven smyger ur sin lya och tråcklar en människodräkt. Gläfser och rabblar människomeningar. 

*
Sörlänning blir smålänning. Norrlänning blir upplänning.
Drar med linjal och krita runt.
Alla egenskaper som blandas.
Vi sorterar och rensar. Mätinstrumenten.
Det klingande ljudet av metall mot sten.

Mäter skallar omformar dem till andra skallar. Händer söker över kranier, en nordisk vana. Här är det klang och jubel.

Fostran.

Det är i övergångarna vi finner.

I mellanrummet sitter vi och väntar. En ytspänning av ord som sen brister.

Dödvatten.

*
det är inte den fysiken det är deportation
befolkning register och nu skrivs en
vitbok det skälver i anleten inte den
konstitutionen i lekamen lyte skadedjur
i tabellerna kroppskulturen rister och
vränger byggnaden är trasig det är revor rapporter
avstånden som förs in mellan hand och mun
det är maskstungna mantalsskrivningar
beräknar smutsiga skalbaggar som kravlande kryper
utbredning och vandringsvägarna det är årsgamla barnhänder
i din hand det är vingbruten skevhet vi
sorterar och sorterar rätt hållning fel avstånd
så mycket muskler rör sig värker ut svulster
förteckningen förvar kartläggning vi står i vrån
det läcker det besmittar vi mäter och väger samlar
skallar lämningar och ben inventering
nu är det slukhål som ropar nu är det duggregn
nu är det varmt nu är det gryning
nu är det repression
*
Det här är hemvård vid våra fötter du brakar ut och blommar över du är inte dig och du viskar om en stillnad kamp och frusna fötter du är ett dagligt bröd och vi ger dig en ny cirkulation och nya strategier ditt ljud är umbärligt i din mun men du spottar i hinkar det flyter iväg och du ropar efter.

Lemmar som utväxlas.
Tyngden från kroppen när den fylls av lera och vatten. Syr ihop.

Stammar en maning om räfst och rättarting. Kontrollerar över vår hudyta. Varje centimeter ögnas.
Som en päls att fördra.
Att förlänga med krakar och en
fjäderskrud att plockas.

Ersätter med hala glaskroppar och groende pupiller. 

Varnagel; som en mistlur i ditt öra.

*
VILL DU HA DET SOM LIGGER OCH RYCKER?

*
Omvandlingen till nya lätet går bra.

Letar efter en kräva.
Här finns mycket att hämta.
Rotar med händer under furans grenverk.

Sprider förna i vinden. Som tistelfjun bort över åkern.

Är saprofyt.
Tränger in sporer i dina veck.

Ett ökande.

Översätt nu det här muskelminnet.

*
Alla kroppar alla dina varma munnar alla som skrek lika för lika men fortsatte räkna och skriva i dokumenten.

Alla kartläggningar.
Sida efter sida med anlag och mellanmänskliga band. Salta och buckliga.

Nu råmar du över bygden. Alla allmänningar som rister.

En språkdräkt att ikläda sig. Den rinner och trilskas. Snattrar och piper.
Ett pickande.

Översätt nu en hand mot en ryggtavla. Fastnar i skägglaven.

Vanart. Ett samlingsnamn

*
Ett revben och en sten.

Frustande veckades skalet ut. En könslig glans. Skörlevnad i dungen. Metarmorfosen har avstannat. Griporganet fladdrar ryckigt.

Upprepningar.
Grävling infrusen i bäcken. Grävling.

Ur ryggen min värker en rottråd fram.
De uteslutna står i skogsbrynet. Elden prasslar genom
fjorårsgräset. Lägg ut åtel och ropa. 

Om poeten:

Petra Mölstad kom ut med diktsamlingen Införsel 2013 på förlaget Glas. Petra Mölstad skriver på grund av politisk sorg, hon skriver för att använda orden och termerna vi blivit givna. Ibland som dagsverser efter vaktövervåld och register. Petra Mölstad har tidigare publicerats i antologier och tidskrifter, exempelvis Ord & Bild, Ordkonst, Floret och Ett lysande namn, samt forum som tex Queers Mot Kapitalism, Riksteaterns Ny text och Kultwatch.

Dikten är tidigare publicerad på Kultwatch.

 

Mest av allt saknar jag friheten

Klas Larsson går fram till det dubbelglasade fönstret i rummet och bankar lätt på ena rutan. Den är tillverkad i ett specialmaterial, särskilt svårt att forcera.

– Vi står i rummet med flest rymningar, det är avskilt och ligger bra till antar jag. Att banka igenom det här glaset tar tid, man ska ha ett rejält föremål för att ha sönder det. Vanligast är att såga av gångjärnen, lyfta ur fönstret och hoppa ut. Eller knyta ihop lakan och fira sig ner. Vissa fönster har larm i form av laserstrålar som går utanför och utlöses om de bryts, andra har rörelsedetektorer.

Klas Larsson visar runt på avdelning H på förvaret i Flen där han är handläggare. Verksamheten är en del av Migrationsverket och här sitter till exempel asylsökande som fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd och personer som vistats i Sverige utan tillstånd. Att sättas i förvar innebär att ens rörelsefrihet begränsas till låsta lokaler och stora restriktioner av den personliga friheten. Varje år sker rymningar och rymningsförsök från enheten.

– Det kan också hända att någon avviker vid till exempel ett tandläkarbesök. Jag förstår dem som rymmer, de allra flesta vill inte vara här, så är det ju.

Rummet är litet och möblerat med två sängar invid väggarna, med enkla hyllor intill. Gardinkapporna är allt som ger lite färg och prydnad åt det vi ser. De flesta rum saknar egna toaletter, det finns i stället gemensamt för de boende. Så ser de vanligaste rummen ut. De förvarstagna bor oftast två och två.

Utifrån liknar Migrationsverkets anläggning i Flen en typisk grundskola med låga tegelbyggnader i dovt gult och rött, placerade på ett område med omgivande naturpartier. Lokalerna, som tidigare användes av Landstinget, har fungerat som förvar åt myndigheten sedan 1997.

Förvaret i Flen består av två sektioner och verksamhetens andra avdelning ligger på samma område men en backe ner. Det är sekretess på avdelningarna och strikt begränsat vem som får komma in, förklarar Klas Larsson innan han låser upp dörrarna till avdelning I.

Två korridorer i neutrala toner möter den som kommer in. Det är litet och komprimerat, inredningen är avskalad och liknar vilken anonym offentlig mottagning som helst. Enskilda samtalsrum, datorrum och tvättstuga ligger mellan kontor där de anställda arbetar med öppna dörrar.
En av de boende på avdelning I är Hamza. Han har suttit länge på förvaret.Åtta månader har gått sedan han blev hämtad i Stockholm och fördes till Flen.

En vanlig dag stiger han upp tidigt på morgonen, äter frukost och tar sig sedan till datorrummet för att använda internet. Det finns mycket tid att ta död på i förvaret och framför datorn går timmarna fortare, säger Hamza.

Efter lunch läser han tidningen eller tittar på tv för att höra de senaste nyheterna. Ibland spelar han biljard, eller bara pratar med de andra. Vissa dagar går han till sitt rum och sover en eller två timmar innan det är dags för middag. Sedan använder han internet igen. Om det är fotboll tittar han på det och därefter går han och lägger sig.

– Måndag till fredag ser ut ungefär så här, dagarna liknar varandra. Det är viktigt att göra något av tiden här inne.

Att sitta i förvar är tufft, menar Hamza. Personer med olika bakgrund ska bo under ett och samma tak på en begränsad yta.

– Det är väldigt litet här. Många människor bor tillsammans och alla har olika personligheter. Vi känner inte varandra från början.

Hamza kom till Sverige för att arbeta men saknade dokumenten för att kunna stanna. Han sitter i förvar i väntan på avresa. Han försöker vara ute på rastgården varje dag, han behöver syre utifrån. Men att vara utomhus utan möjlighet att bege sig vart man vill kräver ett starkt psyke, menar han. Det är svårt. Själv tänkte han mycket på begränsningen den första tiden på förvaret.

Under sina åtta månader har Hamza sett många människor komma och gå. Ingen vill sitta i förvar och de vill heller inte åka tillbaka till sina hemländer, berättar han.

De förvarstagna kommer från olika delar av världen: Somalia, Afghanistan, Iran, Libyen och Serbien, till exempel. Ibland byter han Skypeadress eller telefonnummer med dem som lämnar förvaret för att kunna hålla kontaktenefteråt. Han berättar att personalen har tagit med böcker till honom, för han kan lida brist på intellektuell stimulans. Men det är inte det enda som Hamza saknar.

– Jag saknar allting. Allting,allting allting, men mest av allt frihet. Min familj bor inte i Sverige och jag saknar dem, vi brukar ringa varandra på Skype. Det finns ingen kamera på datorerna här så de kan inte se mig, men jag kan se dem. Man måste vara stark, för det känns som att vara i ett fängelse. Personalen här inne är bra, de respekterar mig och jag respekterar dem, säger Hamza. Men jag är trött, det här är inte mitt liv.

På förvar kan man ta emot besök och flera organisationer bedriver egen verksamhet för att få insyn. Bland annat Röda korset, som regelbundet åker till landets fem förvarsenheter. Maite Zamacona är sakkunnig inom migrationsfrågor på organisationen och förklarar att de gör besök för att erbjuda medmänskligt stöd. Genom att prata med de förvarstagna vill de dämpa den oro som många känner.

– De som sitter på förvaret är ofta oroliga och undrar vad som kommer hända med dem framöver. Många har undvikit att tänka på den här stunden i flera år. De kom till Sverige av en anledning; de vill stanna och ha ett liv här. Plötsligt måste de konfronteras med detta faktum. De kan känna en enorm ångest för vad som kommer att hända dem efteråt i hemlandet och en del mår så dåligt att de behöver vård.

Maite Zamacona förklarar att känslorna kan ta sig uttryck på olika sätt. Några isolerar sig medan vissa blir utåtagerande. Andra tar det ett steg längre och skadar sig själva, även om de är i minoritet. Om någon har ett självskadebeteende eller är utåtagerande kan personen externplaceras, som det heter, till exempel på ett häkte. I häktet lyder man under samma regler som om man satt där för att man var misstänkt för brott. Röda korset är särskilt kritiska till häktesplaceringarna och tycker att personerna i stället ska vistas i anpassade lokaler inom förvaret.

– Att förvarstagna placeras i häkte ska verkligen vara sista utvägen, men så är det inte i praktiken.

Maite Zamacona berättar att förvaren saknar resurser för att avskilja personer från de övriga i lokalerna. Därför används häktesplaceringar oftare än de borde, även om de bara ska tillämpas i undantagsfall.

– Människor mår väldigt dåligt av det. Även om förvaren är låsta, precis som häkten, är det en öppnare miljö. Dessutom har de flesta som sitter i förvar inte begått något brott. Det är personer som ska utvisas från Sverige och då är det jättekonstigt att de ska sitta i häkte tillsammans med personer som begått brott.

På Röda korset anser man att även förvar ska undvikas så långt det går eftersom det finns andra alternativ än att beröva någon hens frihet. En person kan till exempel hållas under uppsikt, vilket innebär att man måste komma till polisen med jämna mellanrum för att visa sitt pass och lämna uppgifter om var man bor. Trots det fattas långt fler beslut om förvar än om uppsikt, säger Maite Zamacona.

– Vi undersökte verksamheten och blev förvånade. Vi trodde att myndigheterna vanligtvis börjar med att ta en person under uppsikt för att se om det fungerar, innan de fattar beslut om förvar. Men så går det oftast inte till.

På förvaret i Flen finns det plats för 45 personer åt gången och på avdelning I ryms 20 personer. I anslutning till lokalerna finns en rastgård. Eftersom både dörrar och fönster är låsta på förvaret är gården enda möjligheten för de förvarstagna att komma ut.

– Det finns minimikrav på möjligheten till utomhusvistelse, men är det ljust ute får man hämta en anställd så öppnar vi. Man behöver säga till för det måste följa med personal ut, säger Klas Larsson och tar rutinmässigt fram nyckelknippan som sitter fast på en kedja i byxlinningen och låser upp dörren.

Gården är liten och omges av flera meter höga väggar för att förhindra rymningsförsök. På en av dem flyger en stor, röd papegoja över ett grönt landskap och turkos himmel.

– Det var en kille som satt på förvaret tidigare som gjorde den. Han hade tråkigt och frågade om han fick måla väggen.

På ena sidan finns en basketkorg och på den andra finns en utomhusmöbel att sitta på. På sommaren sätter de upp ett volleybollnät, och man kan spela fotboll, berättar han.

Ett stenkast därifrån ligger intaget. Det är dit en person som ska placeras i förvar kommer först. Den fungerar som en utomhussluss och består av en några meter lång gång mellan höga väggar. Hit förs personerna av kriminalvårdens transporttjänst eller av polisen. I ett anslutande rum möter förvarets personal dem som kommer.

– När människor kommer hit kan de vara upprivna och arga. De förstår kanske inte varför de är här och vet inte vad vi ska göra för någonting. Min upplevelse är att det brukar lägga sig efter ett tag. Men det är klart, det är inte många som är här frivilligt så att säga.

Hamza står i tv-rummet och pratar med sin vän Youcef som har suttit på förvaret i fyra månader. Det är andra gången han är förvarstagen i Flen, förra gången rymde han härifrån. På kvällen tog han sig ut genom ett fönster och hoppade. Två vänner mötte honom, sedan sprang de.

– Jag hade suttit här länge, jag ville andas frisk luft. Att komma ut igen var avslappnande.

Youcef tog sig från Nordafrika till Europa i en liten båt. Precis som Hamza kom han till Sverige för att arbeta men saknade dokumenten för att kunna stanna.

– Jag försöker att inte tänka för mycket på min tillvaro och mitt ärende, jag vill inte gå omkring och vara nervös här inne.

Youcef vill stanna i Sverige, men han vill inte sitta i förvar. Han skulle vilja gifta sig och skaffa barn. Han vill även studera, kanske lära sig ett till språk. Han berättar att han försöker plugga lite på förvaret när han använder datorn.

– Jag saknar livet utanför, att kunna gå ut och träffa mina vänner. Men de hälsar på mig ibland, de tänker på mig.

Det har blivit eftermiddag och någon brer en knäckemacka. Hamza pekar på sin ena fot som han skadade för ett tag sedan. Ett par kryckor tar honom fram längs förvarets korridorer.

– Kom tillbaka hit till Flen, hälsa på oss igen! Snart får jag ta bort gipset, säger han och rör rytmiskt på överkroppen. Då ska jag dansa salsa.

Fotnot: Hamzas och Youcefs namn har bytts ut med hänsyn till deras ärenden. 

Egentligen vill vi bara vara ett par sköna killar

Efter utsålt hus 2014 på anrika Turteatern, stod det klart att REVENGE* bara var början på Francines Agbodjalous erövringståg över det allt för anemiska svenska scenkonstlandskapet.

Jag mötte upp henne över en kaffe för att höra hennes tankar kring konstnärligt arbete, flummighet och varför att få vara en skön kille är den ultimata nivån av frihet.

 

 Vad inspirerade dig till att sätta upp REVENGE?

– För mig var det inte så mycket en fråga om inspiration som en agenda. En agenda där jag tar tolkningsföreträdet och makten att lyfta frågor som sällan diskuteras. Som klass och skapandet av ras. Med den föreställningen hade jag en tydlig idé om vad jag ville uppnå, sedan hur exakt jag skulle gå tillväga hade jag ingen aning om. Så jag föll tillbaka på det traditionella greppet: “Jag måste göra research. Det är så man gör scenkonst, man gör research”. Jag kom i kontakt med en grupp i Tensta, med främst unga muslimska svarta tjejer, och tanken var då att de skulle bli min researchgrupp. Men i det mötet insåg jag att okej, jag är inte från Stockholm. Jag är från Småland. Jag är inte från orten, jag pratar ett annat språk, jag rör mig i ett kulturlandskap. Även om jag identifierade mig med dem, så var det inte säkert att de identifierade sig med mig. Jag kände att jag var på väg att begå ett övertramp som jag tror många vita gör, när de åker ut till förorten i syfte att finna “inspiration”. Jag bestämde att det här inte får bli mitt sätt att arbeta, men insåg samtidigt hur pass mycket man måste avprogrammera sin konstnärliga praktik från vita verktyg och mallar. Varför ska jag behöva göra research, jag vill ju göra en föreställning om klass och ras? Jag har redan erfarenheterna för att ta utrymmet och säga vad jag vill. Istället för research valde jag att spela in en satirisk kortfilm om upplevelsen, en sorts fejkdokumentation av mitt “researcharbete” ute i förorten. I filmen rör jag mig i Tensta samtidigt som jag gestaltar en form av vithet som är van att ta alla rum i besittning.

 

Har du alltid varit intresserad av teater?

– Jag tänker mig att jag rör mig inom ett bredare område än teaternormen, där jag jobbar mer tvärkonstnärligt, performence-orienterat och subkulturellt kopplat. En queer scenkonst där man på något sätt rör sig både inom och utanför etablissemanget.

 

Vad skulle du säga är de stora skillnaderna mellan att jobba med frigrupper och å andra sidan på större etablerade scener?

– Det rör sig mer pengar på institutionsteatrarna, fast på bekostnad av kreativitet.

 

Men trots det är det där många vill röra sig. Du bär inte själv på sådana aspirationer?

– Nja. Jag tror det där är en kapitalistisk idé, där man strävar efter att vara i majoritet eller sätta ett högt ekonomiskt värde på det man skapar. Jag tror snarare på att omfördela och bredda resurserna så att fler berättelser kan berättas, även utanför de stora scenerna.

 

Men som ett resultat av den skeva resursfördelningen, besitter ju institutionsteatrarna en starkt normerande makt. Borde inte det då vara ett mål att ta över dessa institutioner, av det skälet?

 

– Kanske, men vi måste skapa alternativa scener. För vad spelar det för roll om någon blir teaterchef på en teater i tre år, och drar en viss publik dit? Stället får massa kredd för att de jobbar med mångfald när det egentligen inte utgör något beständigt. Istället för att tänka att man jobbar mot ett strukturellt förtryck, så gör man det enkelt för sig och säger att man jobbar för mångfald, och då kan man bestämma lite själv vilka kriterierna är.

– Just nu skapar vi konst i vita hus. Och visst, vi kan vara där men det är fortfarande inte vårt hus. Exempelvis REDLINE/LADIES FIRST föreställningen som var på Dramaten: Jag var där och det var helt otroligt. För det som skedde var en klassförskjutning, eftersom de som vanligtvis har tillträde till det rummet inte var där den kvällen. Så vill man överta den normerande makten i en institution krävs det att man byter ut allt.

 

Och det är så du arbetar?

– Ja, det är så jag tänker. Jag vill bara ta bort allt. Där snackar vi politik! Jag försöker hitta olika strategier för hur jag arbetar där jag bibehåller en tydlig politisk agenda. I tidigare projekt som FOXY DANCE DANCE* fanns det en klar politisk dimension, och just nu håller jag på med en scenkonstkonstellation under namnet THE NON-WHITE ARTISTIC EXPERIENCE. Gruppen består av ett gäng rasifierade konstnärer där vi tillsammans arbetar kring den vita blicken och våra erfarenheter om vad den gjort med våra kroppar. Det handlar inte bara om terapi utan snarare en blandning av att befinna sig i ens upplevelser av förtryck och hitta verktygen för att hantera det.

– Jag märker att jag låter lite flummig när jag pratar om det, men det är faktiskt så vi jobbar.

 

Just flummighet är ett intressant privilegium, vilket man ofta förnekas när man som icke-vit vill uttrycka sig konstnärligt, eller i det offentliga. Rätten att kunna tveka, utforska eller att inte alltid ha färdiga idéer. Att man inte, ens på sociala medier, tillåts skriva i affekt utan att omedelbart avkrävas en konkretisering.

– Ja, ibland när man arbetar, får en idé, så känns det som om man måste skriva en avhandling och göra ett helt undersökningsarbete. Man måste ha underlag för alla ens planer, ja för allt! Det är ett visst passivt, byråkratiskt förtryck som man gärna slipper. Ibland vill jag bara svara “Men skit i det du. Jag vet att det blir bra!”.

– Med THE NON-WHITE ARTISTIC EXPERIENCE vill vi skapa en konstplattform med en intersektionell feministisk agenda, där ett av målen är att kunna uppnå samma status i sina utövanden som vita konstnärer. Ett erkännande av andra metoder än de vita. Och med det menar jag inte nödvändigtvis ickeeuropeiska, utan samtida ickevita uttryck i en svensk kontext. För det vi egentligen vill är att bara vara ett par sköna killar.

– Jag föreställer mig att det måste vara den ultimata nivån av frihet, i varje fall som arbetsmetod. Man blir ständigt bekräftad för allt det man gör, och just därför gör man det. Man kan obehindrat gå från ett område till ett annat.

 

Det finns en väldigt stark självbild av politisk radikalism i Sverige. Exempelvis den breda uppfattningen att svenska samhället är “världens mest jämställda och antirasistiska” som frodas oavsett motbevis. Är den självbilden lika stark inom konstlivet?

– Det är väldigt brett. Inom det fria scenkonstlivet till exempel förekommer det mer politisk konst. Samtidigt finns det en stark tradition av att tala om klasskampen på ett sätt som inte riktigt har moderniserats. Klassförtrycket idag ser annorlunda ut, där en majoritet vit underklass har ersatts med grupper som till exempel nyanlända flyktingar där hudfärg spelar en större roll. Men idag är ett kulturliv som pratar om en kamp och ett klassförtryck som de inte riktigt är med och blir utsatta för.

 

Det har inträffat en förskjutning och man har misslyckats med att hänga med?

– Man har inte hängt med, och man är kanske inte intresserad av att ge upp tolkningsföreträdet? För om du väljer att arbeta med politisk scenkonst där du skildrar en viss kontext, då blir det lätt en problematisk situation om det senare uppdagas “Ja, men okej du är kanske inte den mest förtryckta i detta?”. Det är därför det är så viktigt med en intersektionell analys, där man sätter sig själv i perspektiv. Det är nog folk väldigt ovana vid. En annan problematisk aspekt av att tala om ett klassförtryck man inte själv drabbas av är att det kan lätt bli romantiskt. Som medelklass är det lättare att högljutt deklarera “Jag är emot kapitalet” och liknande, eftersom man inte löper samma risk att förlora sina klassprivilegier. Och omvänt: när man vet hur mycket man förlorar på att bli läst som fattig, då blir det inget man ger upp så himla lätt.

 

Du nämnde att du är från Småland. Hur var det att växa upp som svart tjej i en svensk småstad.

– Det var ensamt, men samtidigt är det problematiskt med igenkänning. Man görs till en invandrad kropp, och med det slussas man ihop med andra invandrare. Det är något man lär sig att jobba mot, den ihopklumpningen. En annan aspekt är man inte vill bli förknippad med sin svarthet på grund av vad de andra vita gjorde med en. Jag minns att i sjuan flyttade det dit en kille från Ghana, och jag är från Togo. Hans namn var Francis och såklart höll alla på med “Francine och Francis, Francine och Francis”. Men idag resonerar jag annorlunda. Vad händer när man slutar undvika att klumpas ihop, och istället till exempel börjar hänga i TRYCK (en ideell förening för svarta kulturarbetare i Sverige, red anm.)? Och känna den glädjen? Vilket i sin tur hjälper en syna den vita blicken och vad den gör med en.

– Jag jobbar mycket med att försöka sätta tillbaka ett konstnärligt värde i uttrycksfullheten hos den moderna svarta kroppen och svart femininitet. Förra året arbetade jag med dansprojektet FOXY DANCE DANCE som handlar om dans- och musikstilen Bounce. Stilen är ursprungligen från New Orleans och innehåller mycket rumpskak och twerking. Där har vi moderna svarta kroppar som uttrycker sig. Varför anses inte det lika mycket värt som vilket annat konstnärligt uttryck?

– I FOXY DANCE DANCE iscensattes den typen av dans och femininitet, fri från den vita blickens sexualiserande och exotiserande inverkan. Användandet av rumpan exempelvis är en lågstatusmarkör när man sätter det i relation till den vita moderna dansen eller den klassiska baletten där rumpan är obefintlig. Man tränar för att höfterna ska vara inåtvridna. Man tränar bort den del som så många andra grupper använder i dans.

 

 

FAKTA:

*REVENGE:

Revenge är en monologföreställning av och med Francine Agbodjalou. Den sattes upp i våren 2014 där varje föreställning följdes av samtal om icke-vita erfarenheter och antirasistiska metoder mellan Agbodjalou och en för kvällen inbjuden gäst, modererade av Alle Eriksson.

*FOXY DANCE DANCE:

Ett performanceverk av och med Francine Agbodjalou, tillsammans med scenkonstkollektivet Kvalitetsteatern. Den har bl a visats på kulturfestivalen Alternativet. 

Alla rasifieras!

På nittiotalet kallade vi oss för svartskallar. Därefter började vi använda ordet blatte om oss själva. Sedan några år tillbaka är det rasifierad som gäller. Eller?

Själv vägrar jag att kalla mig för rasifierad för att benämna skillnaden mellan mig själv och människor som passerar som vita i denna värld. Vitifierade människor rasifieras i samma utsträckning som jag – vilket jag här prövar att belysa genom att kalla dem just vitiferade istället för bara vita – och jag vill inte vara den som återigen bär bördan av rasbegreppet. Faktum är att jag upplever det som våldsamt när vitifierade människor kallar mig för rasifierad, och jag vill med all kraft som språket kan mobilisera skicka det ordet tillbaka till dem.

Rasifiering är enkelt uttryckt en social process som innebär att en viss befolkningsgrupp kategoriseras utifrån ras. Även andra saker, såsom städer och yrken, kan rasifieras och på så vis fyllas med mening kopplad till ras. Själv är jag litteraturvetare och undersöker hur fiktiva kroppar görs meningsfulla som vita och icke-vita i böcker, eller med andra ord hur de rasifieras genom litterär gestaltning. Att rasifiera innebär alltså att tillskriva någonting betydelser som har med ras att göra, på samma sätt som att köna innebär att fylla det med mening kopplad till kön.

Jag har inget emot ordet ras i sig. Tvärtom är jag, som adopterad och icke-vitifierad, beroende av det för att beskriva det förtryck jag utsätts för i Sverige idag. Jag är medveten om att det finns andra icke-vitifierade människor som vänder sig mot bruket av ordet, och jag tror att vi helt enkelt måste acceptera att alla som utsätts för rasism inte har samma erfarenheter och därmed inte heller samma språk för att förstå dessa erfarenheter. Jag har heller inget emot att göra om substantivet ras till ett verb, som när man säger ”att rasifiera”. Tvärtom är det nödvändigt för att visa på att ras är något som görs i en ständigt pågående process människor emellan.

Det jag vänder mig emot är att så länge bara icke-vitifierade människor omtalas som rasifierade så osynliggörs skapandet av vithet. Vit är ingenting man föds till, det är någonting man blir, bland annat genom att ens kropp tillskrivs betydelser kopplade till ras. Författaren Toni Morrison har uppmanat antirasistiska forskare att inte endast studera rasism i relation till den underprivilegierade situationen, utan också i relation till den privilegierade. Kritiska vithetsstudier undersöker hur vithet skapas inom olika områden, och det går inte att bortse ifrån att ras är ett nödvändigt begrepp för att förstå även vitifierade människors kroppslighet i en kolonial värld.

Berättelsen om den vita rasen formulerades på 1800-talet i den ariska myten om ett ädelt folk som emigrerade från Indien till Europa och grundade en vit kultur i det antika Grekland. Det är ingen tillfällighet att den här myten bygger på föreställningar om härstamning snarare än kroppsliga kännemärken, eftersom vitheten är en flykt undan kroppen. Vitifierade människor anses i en rasistisk förståelse av världen äga större vilja, framåtanda och självbehärskning än andra, och de kan på så vis överskrida den egna kroppen och frigöra sig från rasbegreppet. Denna maktlogik vill jag inte medverka till genom att uteslutande benämna mig själv och andra som utsätts för rasism som rasifierade. Alla människor som lever i en kolonial värld rasifieras, vitifierade såväl som icke-vitifierade, men på skilda sätt och med olika konsekvenser.

Nu förstår jag emellertid att den rasifiering som drabbar icke-vitifierade människor på ett så markant sätt skiljer sig från den som vitifierade inbegrips i att ett särskilt ord för denna process är nödvändigt. Vid sidan av den betydelse av ordet rasifiera som jag förespråkar, vilken omfattar alla mänskliga kroppar och vilken har likhet med ordet köna, erkänner jag en annan innebörd i ordet såsom det används på svenska idag. Denna andra betydelse omfattar endast icke-vitifierade kroppar och betecknar en objektifierande process. Som sådant har detta andra rasifieringsord mer likheter med ordet sexualisera än med ordet köna.

Kanske kan vi låta dessa båda rasifieringsord, det ena med dragning åt att köna och det andra med dragning åt att sexualisera, finnas sida vid sida? För att tydliggöra skillnaden skulle vi kunna tala om omarkerad respektive markerad rasifiering, där den omarkerade rasifieringen omfattar vitifierade och den markerade omfattar icke-vitifierade – eller med andra ord omarkerat och markerat rasifierade människor. På så vis skulle ett vetenskapligt begrepp kunna fungera sida vid sida med en aktivistisk term, och båda skulle kunna fyllas med ett politiskt innehåll i Sverige idag.

Lästips:
Dyer, Richard: White (1997)
Morrison, Toni: Mörkt spel. Vithet och den litterära fantasin (1993)

Denna slutgiltiga version av Svenssons text publicerades på Manas hemsida 2015. Samtidigt publicerades en äldre version av texten genom ett redaktionellt misstag i den tryckta utgåvan 2-3/2014.