”Livmodern är inte ett kärl som passivt hyser liv. Livmodern är en muskel som kapitalismen behöver för att reproducera sig. Kapitalet vill ha makten över alla produktionsmedel, inklusive livmodern. Kvinnokroppen är kapitalismens yttersta frontlinje” – Melina Sanchez, aborträttsaktivist i organisationen ”Seamos libres” som hjälper kvinnor göra säkra illegala aborter med misoprostol.
Paula Giddings skriver att det kanske minst kända sättet att bedriva motstånd mot slavsamhället i USA var de unga kvinnornas olika strategier för att slippa föda fram fler barn till världen. Kvinnorna skyddade varandra genom att låna ut redskap som kunde fungera som vapen mot våldtäkter, de äldre kvinnorna assisterade de yngre med preventivmedel och utförde aborter i hemlighet. Slavägarna som annars belönade gravida kvinnor med ledighet från arbetet blev upprört förvånade över bristen på nyfödda. De förslavade kvinnornas vägran att bli mödrar slog hårt mot slavägarnas ekonomi som hade räknat med en ny generation förslavade. Denna reproduktionens protest fick följder för hela slavsamhället som ekonomiskt system. I slavsamhället ville slavägaren återskapa arbetskraften. I andra samhällssystem har makthavare istället sett fattiga människors barnafödande som ett hot. Den härskande klassen har målat upp de förtryckta som myllrande hotfulla horder, som är farliga just för att de förökar sig så fort. Inte minst i den islamofobiska diskursen blir barnafödandet ett slagfält; vi minns Sverigedemokraternas reklamfilm där slöjbeklädda kvinnor med barnvagnar målas upp som ett varsel om den stundande apokalypsen. Och i dagens ekonomiska frihandelszoner kan kvinnliga arbetare bli påtvingade preventivmedel för att undvika graviditet, vilket skulle utgöra en störning i produktionen. Ett annat exempel på hur reproduktionen politiseras togs upp på en FN- konferens om klimatfrågan. Där diskuterades ett förslag som innebar tvångsinförande av preventivmedel för att handskas med ”befolkningsexplosionen” i det globala syd. Forskarna Maria Mies och Vandana Shiva som har granskat UNFPA-rapporter visar att de politiska insatserna mot överbefolkning är riktade uteslutande mot kvinnor. Indirekt beskylls de fattiga svarta kvinnorna för att föda för många barn. De reduceras till siffror och äggledare. Metoderna för befolkningskontroll fungerar i sin tur som en form av utpressning och tvingas på som villkor för bistånd och lån.
Den största delen av jordklotet är idag inbegripet i kapitalets varulogik vars främsta syfte är att ackumulera mervärde och göra lönearbetet till det dominerande sättet att organisera både produktion och reproduktion, samtidigt som allt fler av världens befolkning utestängs från den formella ekonomin. Kapitalismen har genomgått stora omstruktureringar de senaste fyrtio åren och antagit en global karaktär. Den kännetecknas av outsourcing av industrier och underleverantörer, koncentration av kapital i samband med världsomfattande kriser, migration och prekära anställningsformer. Alla mänskliga aktiviteter tilldelas ett abstrakt värde på en marknad. I linje med detta ser vi hur kolonialismen byter form, kanoner ersätts av tvingande avtal och skuldsättning. Rasismen syns tydligt i vilka kroppar som utför vilket arbete på vilken plats, samt vem som räknas värdig en bostad, ett medborgarskap och ett gott liv. Den som inte kan eller vill ta plats i varuekonomin lämnas utanför. Denna förändrade globala kapitalism får också konsekvenser för familjebildning och sexualitet. I denna kamp är de rasistiska och patriarkala strukturerna sammanflätade i kapitalets logik och har betydelse för hur reproduktionen organiseras. Globala strider där (liv)modern är central gäller frågor om arbete, den globala omsorgskedjan och surrogatmödraskap.
Arbetets rasistiska ekonomi. I historieskrivningen om arbetarrörelsen har den vita manliga industriarbetaren varit normen för vad som förstås som det politiska subjektet arbetarklass. Många marxistiska analyser har tidigare utelämnat analyser av hur arbetarklassen könas och rasifieras. En postkolonial feminist och forskare som har analyserat hur den globala kapitalistiska ekonomin är avhängig svarta kvinnors produktiva och reproduktiva arbete är Chandra Mohanty, professor i genus- och kvinnostudier. Hon har belyst hur tredje världens kvinnoarbetare intar en specifik plats i dagens internationella arbetsdelning. Kapitalackumulationen, den ständiga jakten på tillväxt och på områden att expropriera är djupt beroende av rasifierade kvinnors arbeten, och lika beroende av att detta inte erkänns som viktigt för ekonomin. Tredje världens kvinnoarbetare intar en specifik plats i dagens internationella arbetsdelning som kan belysa och förklara kapitalismens exploaterings- och dominansprocesser. Chandra Mohanty beskriver hur både det praktiska och emotionella hemarbetet, som till stor del utförs av kvinnor, har en avgörande roll för att upprätthålla den kapitalistiska herraväldet. Mohanty vill införa ”kvinnoarbete” som analyskategori vilket enligt henne skulle åskådliggöra klasskonfliktens könsdimension och rasifieringsprocesser. Hon skriver: ”Det handlar inte om de jobb som kvinnor utför, eller de yrken kvinnor råkar vara koncentrerade till– utan om hur vissa yrken och sysslor ideologiskt konstrueras utifrån olika föreställningar om femininitet, huslighet, (hetero)sexualitet samt utifrån rasmässiga och kulturella stereotyper”. Mohanty menar alltså att för att kunna göra en feministisk analys är det av allra största vikt att titta på hur kapitalet utnyttjar specifika platser för särskilda produktions- och ackumulationsändamål och då samtidigt transformerar dessa platser och människor. Men också att det är lika väsentligt att se hur köns- och rasförtryck i sin tur organiseras inom kapitalismen för att kunna bygga en radikal global social rörelse. I detta är det otillräckligt att endast erkänna det reproduktiva arbetets värde och höja hemarbetets status, utan uppgiften är att förgöra fundamentet som leder till denna arbetsdelning.
Den andra modern. Ett angeläget fenomen som belyser denna könade och rasiferade arbetsdelning är den globala omsorgskedjan. Att ta hand om andras barn har blivit ett jobb som globaliserats, känsloarbete och omvårdnad en hårdvaluta. Forskaren Rhacel Salazar Parreñas diskuterar den globala omsorgskedjan och dess maktrelationer i sin artikel ”Migrant filipina domestic workers and the international division of reproductive labor”. Hon har gjort en fallstudie av migrerade filippinska kvinnor i bland annat USA som sköter hushållsarbete och barnpassning åt välbärgade familjer. Den migrerade kvinnan får en speciell roll i den vita familjen, hon är både dess ryggrad men blir samtidigt aldrig inkluderad. Det tycks som hon befinner sig i ett slags mellanrum, både ekonomiskt och existentiellt. Den globala omsorgskedjan härrör ur ett behov av lågavlönad arbetskraft för omsorgs- och servicearbete i de postindustriella länderna. Parreñas konstaterar att det har skett en feminisering av både lönearbetet och migrantarbetarkåren. Hon ser en trend i att fler och fler av de filippinska medborgare som väljer att arbetskraftsmigrera är kvinnor. Parreñas menar med utgångspunkt i sin fallstudie i Filipinerna att det kan urskiljas en internationell arbetsdelning av reproduktivt arbete, och att denna är tredelad. Högst upp i hierarkin står medelklasskvinnorna i det västerländska samhället som har ekonomin till att köpa hushållsnära tjänster, vilka används för att de själva ska kunna lönearbeta utanför hushållet på samma villkor som männen. I mitten av hierarkin hittar vi migrantarbetarna från Filippinerna. De själva anställer andra kvinnor för att sköta det hushåll de har lämnat efter sig. Migrantkvinnorna hamnar enligt Parreñas i en komplex klassposition då de både exploateras och exploaterar. Längst ned i hierarkin finns de filippinska kvinnor som inte har råd att emigrera utan som är kvar och tar hand om de migrerade kvinnornas barn. Denna globala omsorgskedja är viktig att belysa för att diskutera frågor kring koloniala strukturer i organisering av barnomsorg, och även frågan om kvinnors exploatering av andra kvinnor.
Att föda den andres barn. En annan viktig diskussion som berör livmoderns, rasismens och kapitalets samverkan är den om surrogatmödraskapet. Postkoloniala feminister har hävdat att en större problematisering behövs kring hur kvinnor i före detta koloniserade länder ses som en naturresurs som ständigt står till de rikare familjernas förfogande. Genusvetaren Amrita Pandes har studerat den indiska surrogatindustrin genom att tillbringa nio månader på en surrogatklinik i staden Anand i Indien. Hon djupintervjuade 42 surrogatmödrar, varav många hade blivit tvingade av sina män. Enligt Pandes styrs de gravida surrogatmödrarna i detalj av det beställande paret, de får inte röra sig fritt och måste underkasta sig mediciniska kontroller vid vilken tidpunkt som helst. Det största påbudet är dock att kvinnorna absolut inte får knyta an till barnet. Här kan kärleken och omsorgen till ett barn mycket väl bli en protesthandling, en känslokugge i ett rationellt maskineri. Att graviditeten inte endast är en kroppslig och psykologisk process, utan en högst politiskt, blir uppenbart i studiet av surrogatmödraskapet. Enligt Pandre finns det nu 3000 surrogatkliniker i Indien, och det är en industri som växer i rasande fart. Livmodern formas till en eftertraktad och billig vara. För att tala med Mohanty: ”Som aldrig förr utnyttjas kvinnors kroppar och arbete för att underblåsa globala drömmar, begär och ideologier om framgång och ett lyckligt liv” Surrogatmödraskap såväl som migrerade kvinnors omsorgsarbete och deras relation till den rasistiska ekonomin är komplexa och verkar befinna sig i en dans som rör sig mellan intimitet och alienation. Det väcker frågan när moderlig kärlek understödjer ett värdeproducerande arbete och när det fungerar ett motstånd mot detsamma. Vilka strategier och vapen kommer att hjälpa en global antirasistisk feministisk rörelse vinna kriget över livmödrarna och modersarbetet?