En Tindertrend är bilder på volontärarbete eller besök i fattiga länder. På den uppmärksammade bildbloggen Humanitarians of Tinder kan Tinderanvändare ladda upp skärmdumpar som de tagit på andra användare som valt att presentera sig genom bilder där de poserar med icke-vita fattiga människor på platser utan namn. På bildbloggen finns en aldrig sinande ström av bilder på vita eller västerlänningar på besök i fattiga länder. Bilder där vita människor undervisar, sjunger för eller håller i svarta barn. Bilder där vita människor är i centrum bland människor som arbetar, tigger eller är uppklädda i ”exotiska kläder”. Bilder där vita människor möter nakna eller undernärda vuxna eller barn, som ibland blir klappade eller matade.
De icke-vita barnen och vuxna fungerar som statister i Tinderanvändarnas bilder. De tillskrivs ingen individualitet och är utbytbara. Här tjänar de ett tydligt syfte – att personen med Tinderkontot ska framstå som god och med det öka sin attraktivitet på en dejtingmarknad där det definitiva valet mellan ”like” och ”nope” avgörs på några sekunder.
Genusvetaren Corinne Lysandra Mason kopplar dessa bilder till en ideologi om global välgörenhet. Några exempel är Madonna, Bono och Angelina Jolie, kändisar som genom bilder visar upp sitt välgörenhetsarbete för att generera ekonomiska inkomster till välgörenhetsorganisationerna. Mason och andra kritiker menar att dessa grafiska bilder med kändisarnas vita och barnens icke-vita rasifierade kroppar snarast liknar ett slags ”utvecklingspornografi”. Konsumenterna förväntas känna identifikation med de vita personerna på bilderna och medlidande för de icke-vita människorna. På Tinder är logiken liknande. Här används bilderna i syftet att stärka de erotiska möjligheterna och identifikationen med vad Mason kallar ”goda vita människor” som är attraktiva inför andra ”goda vita människor”. Bilderna placerar dem själva i centrum på förmånligaste vis medan de bevittnar andras lidande. De gör lidandet till ”sin erfarenhet” och använder grafiska bilder med andras smärta för att krydda sin egen attraktivitet som humanitära vittnen.
På Tinder, vars syfte är att människor som inte ännu känner varandra – främlingar – ska sammankopplas, skapas på det här sättet ytterligare kategorier av främlingar. Genom volontärarbetarnas och turisternas bilder görs vithet till något bekant samtidigt som de icke-vita människorna omkring den vita Tinderanvändaren görs till främlingar. De kroppsliga positioneringarna i dessa bilder präglas både av närhet och av rasifierade skillnader. Till exempel har den vita volontären som omfamnar det fattiga icke-vita barnet fundamentalt annorlunda livsmöjligheter och ekonomi. Den förväntade likheten i sammanhanget är mellan den vita volontären på bilden och den andra personen på Tinder som ska ta beslutet om personen är ”hot or not”. Bilden humaniserar den vita volontären, med hjälp av barnet.
Den fysiska närheten och skillnadsskapandet blir till en ”främlingsfetischism”. Mason menar att bilderna exotiserar erfarenheten att ”vara med” den Andra. Den vita figuren i centrum av bilden utövar ett slags konsumtion av andra. I sammanhanget är det inte den andras livssituation som är i fokus, utan Tinderanvändarens erotiska potential. För icke-vita Tinderanvändare innebär dessa bilder en ständig exponering för representationer av svarta kroppar som ett objekt, som bakgrund eller som föremål för vitas altruism. Återkommande bilder där svarta visas upp som underordnade, avvikande och i behov av hjälp gör något med oss alla. Den förväntade identifikationen med vita personer på bilderna innebär en parallell avhumanisering av svarta. I ett dejtingsammanhang innebär det också att svarta kroppar avsexualiseras. Nordamerikanska studier visar att svarta män och kvinnor får minst positiv respons i digital dejting, vilket dessa bilder riskerar att förstärka.
Med feministen och aktivisten bell hooks ord kan dessa bilder snarast kallas ”imperialistisk nostalgi”: de visar ett begär att återskapa en kolonial resa med den andra, en fantasi där den som besöker och berättar har makten. Det rasifierade barnet som volontärarbetaren håller om förväntas göra den senare mer spännande. Men situationen är inte bara ”god” utan också hotfull. Bilderna visar konsekvenser av globala konflikter, kombinerat med starkt negativa stereotypa föreställningar om de Andra. Genom att vara iförda sandfärgade skjortor, shorts och kamerautrustning eller lättklädda outfits som exponerar solbrända eller vältränade vita kroppar förstärks det imperialistiska intrycket av bilderna.
Att lägga upp bilder på barn i sociala medier är också en etisk fråga. Vissa lägger upp bilder på sina barn medan andra inte gör det, för att barnen själva i framtiden ska få bestämma hur och var de vill bli sedda av andra. Volontärernas användning av bilder med barn på Tinder sker med största sannolikhet utan samtycke. Att dessa barn används som objekt på bilderna bygger på antagandet att de inte har någon framtid – det finns ingen som i framtiden kommer att anklaga dem för att ha utnyttjat dem på bild. Dessa bildval möjliggörs av och återskapar globala rasistiska maktordningar. Bloggen Humanitarians of Tinder synliggör onekligen detta rasistiska görande, men samtidigt sprider bloggen samma problematiska bilder till en ännu bredare publik.
Många Tinderanvändare laddar upp bilder där de ”är med” icke-vita och fattiga människor i jakten på sex eller kärlek. Huvudrollen tilldelas den vita välgöraren, de som används på bilderna blir ofrivilliga statister. Den som vill slippa åka på koloniala smekmånader vet åtminstone vilka den ska swajpa förbi.