Hey hey ho ho, the occupation has got to go

I år kunde vi inte nå vår mark öster om Ramallah för att skörda oliverna, eftersom området kontrolleras av bosättarbönder. Därför förlorade vi, liksom många bönder på Västbanken, säsongens skörd. Förra säsongen kunde vi nå familjens mark efter att ha mobiliserat cirka 30 frivilliga, men till vår förvåning stal bosättarna skörden, förstörde träden och rev ner stängslet. Vi lämnade in ett klagomål till den israeliska polisen, som inte vidtog några åtgärder mot bosättarna, vilket är vad som händer över hela Västbanken.

Detta är en form av stöld av privat mark, som ägt rum sedan ockupationens början 1948. Ett antal bosättarherdar arbetar med att kontrollera tusentals dunam mark och hindra palestinier från att få tillgång till dem genom våld, tillsammans med ockupationsarméns stöd. Under mer än 8 månader har jag inte kunnat besöka mina familjemedlemmar som fortfarande bor i byn Burqa där jag föddes. Byn ligger norr om staden Nablus och är ungefär en timmes bilresa bort under normala omständigheter. Men med den israeliska ockupationens policyer att stänga huvudvägarna för palestinier tvingas vi ta gropiga vägar fyllda med faror vilket gör färden svår, nästan omöjlig, och tar 4 till 8 timmar, om vi har tur.

Vägarna är stängda för palestiniernas rörlighet, men med ockupationsarméns skydd är de öppna för bosättarna. De israeliska ockupationsstyrkorna stängde alla butiker i staden Huwwara, söder om Nablus, som utsattes för flera attacker av bosättare – inklusive nedbränning av butiker, hem och fordon – bara för att säkerställa fri rörlighet för bosättare.

USA och EU:s roll
Nyligen började USA och EU tala om bosättarvåld och terroristhandlingar – utan att detta följts upp av verkliga åtgärder på plats. De talar om vissa terroristhandlingar utan att sätta bosättargäng på terroristlistor.

EU deltar faktiskt i att upprätthålla apartheidsystemet på Västbanken och behandlar de palestinska invånarna på Västbanken och de olagliga israeliska bosättarna med dubbla måttstockar. Bosättare, och alla israeliska medborgare, kan besöka EU:s medlemsländer utan visum, medan visumkravet finns för palestinier.

Förvånande, men otillräckligt, meddelade USA:s utrikesdepartement nyligen att man kommer sluta bevilja inresetillstånd till USA till israeliska bosättare som är involverade i våld mot palestinier på Västbanken. Men det måste påpekas att många bosättare som är involverade i våld har amerikanskt medborgarskap, och behöver därför inte dessa visum. Dessutom inkluderar inte det amerikanska beslutet bosättare i östra Jerusalem.

Bosättare är terrorister
Om vi återgår till legitimitet i internationella beslut – som betraktar bosättningar som olagliga – så bryter alla israeliska bosättare på Västbanken, inklusive östra Jerusalem, mot internationell lag genom att ta över palestinsk mark och fördriva palestinier från deras mark. Bosättningar är en form av våld, och därför måste alla bosättare placeras på terroristlistor då de bryter mot internationell lag.

Rasdiskriminering är inte nytt för Israel. Sedan dess tillkomst har Israel etablerat ett apartheidsystem genom att öppna vägen för alla judar i världen att komma till Israel och bevilja dem medborgarskap, samtidigt som de har förhindrat hundratusentals palestinska flyktingar som förvisades från sina byar 1948 från att återvända. Det är värt att påpeka att Israels högsta domstol under en period på cirka 70 år har utfärdat beslut om att återföra invånare av de palestinska byarna Iqret och Bir’am, som idag endast bor några kilometer bort, men de israeliska regeringarna avstod från att genomföra domstolens beslut.

Palestinian Mahfoza Oude, 60, cries as she hugs one of her olive trees in the West Bank village of Salem, 27 November 2005. Getty Images
Upphovsperson: JAAFAR ASHTIYEH, AFP via Getty Images

Apartheidmuren
Den mest uppenbara formen av fysisk apartheid är den så kallade ‘separationsbarriären’ som vi palestinier kallar apartheidmuren. År 2002 beslutade den israeliska regeringen att konstruera muren med avsikt att hindra palestinier utan tillstånd från att komma in i det ockuperade palestinska territoriet. De bestämde även murens rutt, platsen för bosättningar och deras framtida expansion. Muren ockuperar upp till 10% av Västbanken.

85% av murens slingrande rutt går genom Västbanken; Israel bröt upp palestinska bostadsområden i städer och landsbygd. Det är en plötslig, påtvingad, godtycklig omkonfiguration av Västbanken, baserad på olagliga israeliska bosättargränser. Murens rutt är 712 km lång, dubbelt så lång som den gröna linjen som är 320 km lång. Apartheidmurens inkräktande rutt isolerar och fragmenterar gårdar, skogar och betesmarker i Västbanken. Apartheidmurens tillhörande system med grindar och tillstånd hindrar jordbrukarna från att bevattna sina marker. Muren begränsar deras tillgång till det vatten som kan utvinnas ur brunnarna. Jordbrukarna har varit tvungna att anpassa sina jordbruksmetoder därefter. Till exempel odlar jordbrukarna olivträd och träd som behöver mindre vattning och underhåll, snarare än att plantera grönsaker. Detta leder till en förlust av en värdefull inkomstkälla och ökar därmed beroendet av bistånd. Förlusten av tillgång till mark på grund av muren har också lett till överexploatering av den återstående marken.

Uppförandet av apartheidmuren skapade många slutna områden (öar). I Jerusalem har muren till exempel helt avskärmat staden från Västbanken genom att lägga beslag på så mycket mark med så få palestinier som möjligt. Dessutom har muren skapat en nordlig inhägnad som sträcker sig från Jenin till Qalqilya fram till Salfit, där 13 byar annekterades av Israel, 50 byar separerades från sin mark, 36 grundvattenbrunnar annekterades och ytterligare 14 brunnar hotas av annektering. Salfit förlorade 50 procent av sin mark. Skapandet av den södra inhängnaden i Betlehem och Hebron innebar att endast 13 procent av Betlehemsdistriktet är tillgängligt för palestinier. En viktig form av apartheid är Israels produktion av kartor som tenderar att betona de israeliska områdena och sudda ut den palestinska topografin och ändra namnen på områden. Det israeliska apartheidsystemet påverkar alla aspekter av det palestinska livet, inte bara på Västbanken, utan i hela det historiska Palestina. Det påverkar politiken, ekonomin, människors val och känslor genom att splittra familjer.