Tinders vita riddare

En Tindertrend är bilder på volontärarbete eller besök i fattiga länder. På den uppmärksammade bildbloggen Humanitarians of Tinder kan Tinderanvändare ladda upp skärmdumpar som de tagit på andra användare som valt att presentera sig genom bilder där de poserar med icke-vita fattiga människor på platser utan namn. På bildbloggen finns en aldrig sinande ström av bilder på vita eller västerlänningar på besök i fattiga länder. Bilder där vita människor undervisar, sjunger för eller håller i svarta barn. Bilder där vita människor är i centrum bland människor som arbetar, tigger eller är uppklädda i ”exotiska kläder”. Bilder där vita människor möter nakna eller undernärda vuxna eller barn, som ibland blir klappade eller matade.

De icke-vita barnen och vuxna fungerar som statister i Tinderanvändarnas bilder. De tillskrivs ingen individualitet och är utbytbara. Här tjänar de ett tydligt syfte – att personen med Tinderkontot ska framstå som god och med det öka sin attraktivitet på en dejtingmarknad där det definitiva valet mellan ”like” och ”nope” avgörs på några sekunder.

Genusvetaren Corinne Lysandra Mason kopplar dessa bilder till en ideologi om global välgörenhet. Några exempel är Madonna, Bono och Angelina Jolie, kändisar som genom bilder visar upp sitt välgörenhetsarbete för att generera ekonomiska inkomster till välgörenhetsorganisationerna. Mason och andra kritiker menar att dessa grafiska bilder med kändisarnas vita och barnens icke-vita rasifierade kroppar snarast liknar ett slags ”utvecklingspornografi”. Konsumenterna förväntas känna identifikation med de vita personerna på bilderna och medlidande för de icke-vita människorna. På Tinder är logiken liknande. Här används bilderna i syftet att stärka de erotiska möjligheterna och identifikationen med vad Mason kallar ”goda vita människor” som är attraktiva inför andra ”goda vita människor”. Bilderna placerar dem själva i centrum på förmånligaste vis medan de bevittnar andras lidande. De gör lidandet till ”sin erfarenhet” och använder grafiska bilder med andras smärta för att krydda sin egen attraktivitet som humanitära vittnen.

På Tinder, vars syfte är att människor som inte ännu känner varandra – främlingar – ska sammankopplas, skapas på det här sättet ytterligare kategorier av främlingar. Genom volontärarbetarnas och turisternas bilder görs vithet till något bekant samtidigt som de icke-vita människorna omkring den vita Tinderanvändaren görs till främlingar. De kroppsliga positioneringarna i dessa bilder präglas både av närhet och av rasifierade skillnader. Till exempel har den vita volontären som omfamnar det fattiga icke-vita barnet fundamentalt annorlunda livsmöjligheter och ekonomi. Den förväntade likheten i sammanhanget är mellan den vita volontären på bilden och den andra personen på Tinder som ska ta beslutet om personen är ”hot or not”. Bilden humaniserar den vita volontären, med hjälp av barnet.

Den fysiska närheten och skillnadsskapandet blir till en ”främlingsfetischism”. Mason menar att bilderna exotiserar erfarenheten att ”vara med” den Andra. Den vita figuren i centrum av bilden utövar ett slags konsumtion av andra. I sammanhanget är det inte den andras livssituation som är i fokus, utan Tinderanvändarens erotiska potential. För icke-vita Tinderanvändare innebär dessa bilder en ständig exponering för representationer av svarta kroppar som ett objekt, som bakgrund eller som föremål för vitas altruism. Återkommande bilder där svarta visas upp som underordnade, avvikande och i behov av hjälp gör något med oss alla. Den förväntade identifikationen med vita personer på bilderna innebär en parallell avhumanisering av svarta. I ett dejtingsammanhang innebär det också att svarta kroppar avsexualiseras. Nordamerikanska studier visar att svarta män och kvinnor får minst positiv respons i digital dejting, vilket dessa bilder riskerar att förstärka.

Med feministen och aktivisten bell hooks ord kan dessa bilder snarast kallas ”imperialistisk nostalgi”: de visar ett begär att återskapa en kolonial resa med den andra, en fantasi där den som besöker och berättar har makten. Det rasifierade barnet som volontärarbetaren håller om förväntas göra den senare mer spännande. Men situationen är inte bara ”god” utan också hotfull. Bilderna visar konsekvenser av globala konflikter, kombinerat med starkt negativa stereotypa föreställningar om de Andra. Genom att vara iförda sandfärgade skjortor, shorts och kamerautrustning eller lättklädda outfits som exponerar solbrända eller vältränade vita kroppar förstärks det imperialistiska intrycket av bilderna.

Att lägga upp bilder på barn i sociala medier är också en etisk fråga. Vissa lägger upp bilder på sina barn medan andra inte gör det, för att barnen själva i framtiden ska få bestämma hur och var de vill bli sedda av andra. Volontärernas användning av bilder med barn på Tinder sker med största sannolikhet utan samtycke. Att dessa barn används som objekt på bilderna bygger på antagandet att de inte har någon framtid – det finns ingen som i framtiden kommer att anklaga dem för att ha utnyttjat dem på bild. Dessa bildval möjliggörs av och återskapar globala rasistiska maktordningar. Bloggen Humanitarians of Tinder synliggör onekligen detta rasistiska görande, men samtidigt sprider bloggen samma problematiska bilder till en ännu bredare publik.

Många Tinderanvändare laddar upp bilder där de ”är med” icke-vita och fattiga människor i jakten på sex eller kärlek. Huvudrollen tilldelas den vita välgöraren, de som används på bilderna blir ofrivilliga statister. Den som vill slippa åka på koloniala smekmånader vet åtminstone vilka den ska swajpa förbi.

Att vara fet, ful, brun, feminin och oälskbar

Att bli kär är farligt för bruna killar eftersom vithetsnormen gör att vi inte är personer som kan älskas. Att bli kär är farligt för mörka killar eftersom människor inte ser oss som individer som kan älskas.

Originaltext Caleb Luna. Översättning Florencia Fernandez. 

Koloniseringen har indoktrinerat oss till att romantisera och idealisera smalhet, vithet och maskulinitet – hos oss själva och hos andra. Hur kan jag – fet, brun och femme – dekolonisera mitt begär så att jag kan begära mig själv? Hur ska jag älska mig själv i en värld som säger till mig att jag inte är älskbar? Hur ska jag dekolonisera mitt begär så att jag aldrig mer tvångsmässigt tittar på en smal kille som vägrar att se mig för den gudinna jag är?

Under koloniala konstruktioner av skönhet och begär är att vara fet och brun och queer och femme lika med att vara ful. Det betyder att känna sig oälskbar, att vara oälskbar, och ingen säger emot. Att vara fet och brun och koloniserad är lika med att värdera, begära och prioritera romantisk kärlek – den sortens kärlek som inte vill ha mig, som du aldrig kommer att få – och att inte veta hur du ska frigöra mig från det där slukande monstret.

Ful. Hur jag rör mig i världen, hur jag ses av främlingar, arbetskamrater, möjliga älskare, arbetsköpare, familj, folk i min community, läkare, lärare, försäljare. Att jag ses på detta sätt påverkar hur jag behandlas dagligen. På grund av min kropp har jag inte erbjudits jobb. Jag får inte plats eller så sitter jag obekvämt i bås på restauranger, på flygplan, och när jag sätter mig i ett klassrum. Jag blir hela tiden påmind om att denna värld inte byggdes för att jag skulle få plats.

Med åren har jag blivit kär i olika personer, men dessa romantiska känslor har väldigt sällan besvarats, även om personerna alltid har varit nära vänner som gillar mig och till och med älskar mig på andra sätt.

Jag kan inte låta bli att se hur de väljer att dejta andra personer som är smala eller vita, i stället för mig eller personer som ser ut som jag. Jag hade min första romantiska relation precis innan jag fyllde 27, och jag kan inte låta bli att se att vid den åldern hade de flesta av mina vänner haft många relationer. Jag kan inte heller låta bli att se att många av oss inte har haft relationer och kanske aldrig kommer att ha.

Jag menar inte att inga feta, eller bruna och svarta personer alls är älskade eller åtrådda. Tvärtom, jag ser många inspirerande exempel i min egen community. Men det finns större kulturella system som påverkar individuella beslut. Begäret har formats av hundratals år av avsiktlig privilegiering av vissa kroppar och marginalisering av andra. Därför ser jag fortfarande lika många exempel på marginaliserade kroppar som inte begärs.

Häromdagen pratade jag med min kompis Ivette González-Alé om fetidentitet och hon frågade mig: ”Fet enligt vem?” Hon sa att hennes kropp ser ut som allas kroppar i hennes familj, som tillhör ursprungsbefolkningen; deras kroppar har en form som är främmande för vita normer för längd/vikt/hur fettet är fördelat. Att vara fet är en jämförelse med vita kroppar, med ingen som helst förståelse för andra grupper människor, och därmed skapas en identitet som är irrelevant för hennes bruna kropp.

Eftersom så många feta personer i USA är fattiga och rasifierade, och eftersom det personliga är det politiska, blir värderingen och begäret efter det smala och vita också en subtil investering i den vita dominansen och dess klassprivilegier. Det är särskilt män som deltar i dessa konstruktioner, som står för dessa nästan meme-liknande gränsdragningar: deras helt oironiska anspråk på ”inga feta eller femmes”, eller ”inga svarta eller asiatiska” som kan hittas i olika dejtingappar för queera män.

Fetma, i queera mäns sammanhang, är endast åtråvärd hos håriga björnkroppar, eftersom skägget bekräftar maskuliniteten och kompenserar fettets feminisering. Jag kan spåra min icke-behårade kropp långt tillbaka till mina rötter i ursprungsbefolkningen. Därför, när det pratas om vad som kvalificerar en björnkropp – skägg, mage, kroppsbehåring – och min bruna kropp bara hamnar i en av dessa kategorier, är det som att det i slutändan sägs att det är okej att vara en fet man – om en är vit. Den förtäckta rasismen och kvinnohatet i denna community gör mig helt ointresserad av att delta, samtidigt som det är också den enda platsen där en kropp som min, om än väldigt lite, kan uppskattas och till och med begäras.

Det fanns en kort period när andra män – mest andra icke-vita feta män – var intresserade av min kropp. Det var otroligt frigörande och läkande att ha sex med män som hade kroppar som min. Men när mitt uttryck ändrades, sedan jag började omfamna min femme-identitet, har också dessa communities tappat sitt intresse. Vad finns kvar när en är för brun, för femme, för queer för björnarna? När dit var det enda du kunde ta vägen? När de smala, maskulina, normfunktionella ciskropparna föredras även i radikala icke-vita sammanhang? Och inte heller när jag aktivt försöker ifrågasätta, utmana och vidga mitt egen begär är jag fri från att själv upprätthålla allt detta. Var hamnar då alla som är jag?

Jag blev inte motståndare till romantisk kärlek för att jag är ointresserad av det, utan för att detta intresse är farligt för min psykiska hälsa. Det är en ständig och intim exponering sammankopplad till systemet av vit dominans, fettfobi och cissexism. I dessa system kan min kropp aldrig vara neutral, erotisk, begärd utan att bli en fetisch bortom kontext och erkännande.

Vad mera är: min kropp är osynlig i de alternativa visioner som skapas av dem som önskar att ta ner dessa förtryckande system, som kanske upprätthåller dem mer än vad de/vi/jag vill erkänna.

Romantisk kärlek, som vi förstår det, är en kolonial konstruktion. Det är ett intensivt, possessivt, livslångt, monogamt projekt som vidmakthåller kapitalism, vit dominans och heteropatriarkiat via kärnfamiljen.

Vi får höra att denna typ av romantisk kärlek är nödvändig: en självuppfyllande profetia. Vad skulle vara annorlunda om vi i stället skulle bäras upp av självkärlek, platonisk kärlek, kärlek till vårt community?

Vi skulle kunna se det vackra i att vara beroende av varandra, snarare än att vara individer som tävlar om högre löner och en högre levnadsstandard på bekostnad av andra. Byggandet av familjer, snarare än communities, skapar hierarkier där vissa personer är värda vår uppmärksamhet, omhändertagande och hängivelse. Genom att omstrukturera romantisk kärlek och göra den jämförbar med community, platonisk kärlek och självkärlek börjar vi prioritera omhändertagandet och uppehället av andra större grupper av människor som är lika viktiga som våra romantiska partners.

I Mia Mangus text ”Moving Toward the Ugly. A Politic Beyond Desirability”, uppmanar hon oss att röra oss bort från skönhetens binära skönhetssystem mot det som hon kallar för ”storslagenhet” (magnificence).

Att omfamna de fula och mångfalden i alla kroppar. Mingus betraktar skönhet som en inneboende exkluderande konstruktion som utplånar bruna och svarta kroppar, trans och icke-binära personer, personer med icke-normativa funktioner.

Med detta i åtanke fortsätter jag att reflektera över vad det betyder att vara ful och att vara vacker och på så sätt bättre förstå hur jag upprätthåller skönhet. Om att vara ”icke vacker” betyder att inte vara, eller inte känna sig, ”älskvärd”, och om ”älskvärd” betyder mänsklighet, hur blir det för oss som inte är vackra?

Vad betyder ”älskvärd” under en kolonial konstruktion av kärlek som grundar sig på vit dominans och kolonialism? Under dessa system, är att ta tillbaka skönhet radikalt eller bara ett sätt att assimilera sig? Betyder det något annat för min feta, bruna, queera, femme kropp än vad det betyder för andra? Och vilka är då de fula som vi lämnar bakom oss?