Foto: Victor Pressfeldt
Är Sverige på väg tillbaka till 1990-talets nivåer av högerextremt våld? Kanske är det vår tids korta historiska minne som gör att många i Sverige tror att terrorism är ett fenomen som uppstod den 11 september 2001. Oroväckande nog är det bara ett fåtal som minns den fruktansvärda tid som Sverige gick igenom på 1990-talet.
På 1990-talet utgjorde ”kostymnazisterna” i Sverigedemokraterna (SD) – efterföljarna till nynazistiska Bevara Sverige Svenskt – en av bitarna i ett pussel som i övrigt utgjordes av öppet våldsbejakande organisationer som Riksfronten, Stormnätverket, Nationalsocialistisk Front (NSF) och Vitt Ariskt Motstånd (VAM).
I dag kan man i stort se samma mönster, med en avgörande skillnad. Sverigedemokraterna, som sedan 2005 leds av Jimmie Åkesson, ses inte längre som hemmahörande i samhällets ytterkanter. Genom att ta avstånd från sina nynazistiska rötter samtidigt som partiet håller fast vid sin traditionella xenofobi och antimuslimska rasism har SD skapat sig en ny image som ett migrationskritiskt parti, liknande Dansk folkeparti. Med 20 ledamöter i riskdagen tenderar partiet att provocera snarare än att öppet försvara våld.
SD:s satsning på den parlamentariska vägen till makt har haft konsekvenser både för den svenska politiska kulturen i allmänhet och för politikens utkanter, där högerextremismen har blivit mer fragmenterad och mer våldsam till följd av SD:s framgångar. En del tidigare SD-medlemmar har gått över till Svenskarnas parti, SvP. Andra rörelser på högerkanten är Swedish defence league och Svenska motståndsrörelsen, SMR, som de senaste två åren stått för en hot- och våldskampanj riktad mot antifascister och till och med framstående socialdemokrater.
Lyckligtvis har Sverige ännu inte återgått till den bombkampanj och terror som extremhögern stod för under 1990-talet. Men en växande antirasistisk, antifascistisk rörelse riktar strålkastarljuset mot något som många av offren uppfattar som en tidig form av terror. Alla varningstecknen finns där – Peter Mangs skjutningar i Malmö, attacker mot asylmottagningar, rasistiska och homofobiska incidenter, ett ökat antal attacker mot moskéer och judiska gravplatser. En rad personer längs med hela den politiska skalan har också utsatts för attentat. Mona Sahlin utsätts regelbundet för hot på gatan av nynazister som kallar henne ”förrädare”. I januari i år misshandlades en 16-åring medlem av SDU, som hade uttryckt sitt stöd för invandring offentligt, av två män med rakade huvuden. I Finspång hittade en kvinna en yxa som var fastkilad i hennes dörr intill en Davidsstjärna och det ditklottrade meddelandet ”Försvinn”. I september 2013 attackerades en afrosvensk man på en gångbro i Malmö och antirasisten Showan Shattak och fyra andra misshandlades efter årets 8 mars-demonstration i Malmö.
När man ser på dagens Sverige genom 1990-talets lins infinner sig en oroväckande känsla av déjà vu. På 1990-talet samlade fascister på sig vapen och sprängämnen, skapade kontakter i Europa och övriga världen, och vissa reste utomlands för att agera legosoldater. I dag stoltserar både Svenskarnas parti och Nordisk ungdom med sina kopplingar till Gyllene gryning, vars grekiska politiska ledare just nu sitter i fängelse för att ha startat en brottslig organisation, samt för vapenbrott. Det är känt att minst fyra svenska nynazister kämpar med den ukrainska insatsstyrkan Azod, vars flagga innehåller nazistiska symboler och vars mål är en fascistisk diktatur i Ukraina. Svenska Ukrainafrivilliga stoltserar med sin insats för att ”skapa ett fascistvänligt Ukraina” och därmed ”säkra framtiden för våra vita barn”.
På 1990-talet var Sverige internationellt känt som en av världens största producenter av rasistiskt material och vit makt-musik. I dag är sociala medier den främsta kanalen för samma typ av hat. Statens Medieråd rapporterade 2013 att de sju mest lästa högerextrema sajterna i Sverige har 145 000 unika besökare per dag, sju gånger fler besökare än alla riksdagens politiska partier sammanlagt.
Blinda fläckar, samhällets normer och strukturell rasism
Men var står underrättelsetjänsten och polisen i allt det här? På 1990-talet fick Sverige kritik från den antifascistiska tidskriften Searchlight för lathet inför det fascistiska hotet. Searchlight hävdade att Sverige var det enda landet i Europa där terrorister fick polistillstånd för att hålla torgmöten. Samhällets normer var onekligen alltför toleranta mot nynazismen. Inom socialpolitiken sågs högerextrema skinnskallar som offer som behövde föras tillbaka in i mittfåran med hjälp av ”positiv nationalism”. Medan problemet med organiserad fascism i Sverige bagatelliserades, beskylldes antirasister ofta för att göra saker värre genom att ”stämpla” och ”stigmatisera”. Stiftelsen Expo, som Stieg Larsson var med och grundade 1995, må vara hyllad i dag, men under sina första år stämplades den som splittrande. Ur Expos synvinkel på 1990-talet var polisen en del av problemet genom sitt systematiska misslyckande med att skydda medborgarna från högerextremt våld.
Har sakernas tillstånd förändrats i någon större omfattning? Svaret från Sveriges växande antirasistiska, antifascistiska rörelse blir ett rungande nej. Även utifrån går det att konstatera att inget tydligt brott med det förflutna har gjorts, utan att kulturella normer med en övertolerans mot fascism på många sätt har fortsatt. Men det som verkar annorlunda i dag är uppsvinget för aktivism mot strukturell rasism inom polisen, och myndigheternas defensiva respons. Tydligen ses de som synliggör rasism eller kräver reformer inom polisen som ett hot.
Ett antal fall har avslöjat strukturell rasism inom polisväsendet och kopplingar görs mellan rasprofilering, polisens misslyckande med att komma tillrätta med rasistiskt våld och en större institutionell brist på respekt för minoriteters medborgerliga rättigheter. Först handlade det om kontroversen kring Operation Reva. Sedan dog en 69-årig man i häktet i maj 2013 efter att ha blivit skjuten i huvudet i sitt hem av poliser i Husby. I september 2013 avslöjades Skånepolisens så kallade romregister som innehöll namnen på över 000 romer varav många var barn. I november samma år publicerade Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden, SIN, sin officiella utredning om registret där det slogs fast att det var baserat på brottslighet, inte etnicitet och att registrets ursprungliga, legitima syfte var att förebygga brott.
SIN:s slutsatser visar på en sluten tankeprocess och en stark tendens bland makthavare i Sverige att förneka att strukturell rasism existerar. SIN-utredarna utgick ifrån den farliga och stereotypa idén att det i sig var legitimt att sammanställa en databas över romer. Sedan bagatelliserade de farorna med att hantera data som grundar sig på rasistiska fördomar, för att legitimera ett system av rasprofilering som både är självbevarande och smittsamt. Ett register som började med insamling av data över romer som inte nödvändigtvis dömts för något brott, men bara misstänktes för brottsligt samröre, ledde till insamlandet av allt mer data över icke-romer vars enda brott var samröre med romer, antigen genom giftermål eller andra ”sociala relationer”. Detta understryker att romer i Sverige ses som en ”misstänkt grupp”. Medan regeringen till en början accepterade SIN:s slutsatser, finns en strimma av hopp i det faktum att JO har uttryckt sitt missnöje med SIN och att en ny utredning verkar sannolik.
Det går att se ett samband mellan 1990-talets fullständiga misslyckande med att lagföra våldsamma fascister och myndigheternas svaga system för att hantera hatbrott i dag. Under 1990-talet behandlades rasism som bidragande faktor vid våldsbrott allt för ofta utifrån förövarens perspektiv. Sociala problem och avsaknad av en positiv identitet sågs som förmildrande omständigheter kring brottet. I dag må vi ha gjort framsteg i bemärkelsen att rasistiska våldsdåd behandlas som hatbrott av polisen. Men allt för ofta sammanfaller domen vid hatbrott inte med det faktiska brott som har begåtts. Det tycks definitivt vara fallet när det gäller attacken på gångbron i Malmö, som polisen tydligt betecknade som ett rasistiskt hatbrott. Ändå lades åtalet för själva hatbrottet ner. När det gäller det livshotande knivdådet mot Showan Shattak, har antirasister hävdat att ”nazisterna uppenbarligen hade letat efter möjliga offer hela kvällen” och att om polisen hade agerat mer proaktivt hade de kunna förebygga mordförsöket.
Säkerhetspolisen Säpo tycks se terrorism som en utländsk import. Arun Kundnani konstaterar att detta är västerländska underrättelsetjänsters främsta reflexartade respons. De betraktar terrorism som en extern ideologisk skapelse med rötterna i en främmande kultur, som placeras i en ”i grunden vänligt sinnad västerländsk kulturell miljö”. När Säpo i februari fick frågan från Expressen varför de inte följde fascister som reste till Ukraina blev svaret att ”Säkerhetspolisen intresserar sig endast för svenskar som reser för att delta i terrorrelaterad verksamhet i andra länder (exempelvis al-Qaida-inspirerade grupper i Syrien).”
Samtidigt växer antifascismen inte bara bland aktivister på gatan, utan som grundvärdering hos samhällets breda lagrer. Feministiskt initiativ fick fem procent av de svenska rösterna till EU-parlamentet med sin paroll ”Ut med rasisterna, in med feministerna”. FI red på en våg av antirasistiska aktiviteter, inte bara bland unga idealistiska antifascister utan även bland yrkesverksamma och inom offentlig sektor. Varje gång SD har försökt att besöka skolor och andra offentliga verksamheter har de mött motstånd. När SvP meddelade att de tänkte hålla en första maj-demonstration i Jönköping slöt hela staden upp bakom motrörelsen. Och i samband med Jimmie Åkessons valturnéer under året har tusentals personer i hela landet samlats på gatorna för att bokstavligen vända ryggen åt partiledaren.
Partiskhet och förvrängningar
Vad har då regeringens svar på denna uppgång i antifascistisk aktivitet varit? Den antirasistiska mobiliseringen på gatorna växer. I brist på polisskydd är många, särskilt ungdomar, måna om att försvara antirasistiska värderingar och bryta mot normen som tolererar rasism. De försvarar det offentliga rummet, är kritiska mot polisens sätt att förhålla sig till nynazister och anklagar dem för passivitet gentemot rasistiskt våld. Samhället blir allt mer polariserat. Och justitiedepartementets svar är framför allt ett handlingsprogram som konstigt nog ignorerar evidensbaserade förhållningssätt och istället ser vänsterextremt, högerextremt och islamistiskt våld som del av samma fenomen.
Trots att Sverige endast har upplevt ett fall av dödlig islamistisk terror – självmordsbombarens attack mot centrala Stockholm december 2010 då förövaren dog och två personer skadades – har underrättelsetjänsten inte gjort någon hemlighet av det faktum att deras enda fokus är radikaliseringen av unga muslimer, vilket konstateras ovan. Justitiedepartementets nationella handlingsplan för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism från 2011 kan vid en första anblick verka mer balanserad och därmed mindre ideologisk. Men vid en närmare läsning uppenbarar sig en strukturell partiskhet utifrån departementets val att se så kallade autonoma rörelser, vit makt och islamism som jämställda hot. Därefter blir fördomarna mot unga tydliga, då vi får veta, helt utan belägg, att sympatisörer både till höger och vänster har en liknande åldersprofil där ”anti-demokratiska attityder” får ”ett visst fotfäste bland vissa grupper av unga”. I resten av rapporten behandlas vänstern (orättvist) som det klart allvarligaste hotet. Högerextremismen begränsas till vit makt-rörelsen, samtidigt som anti-jihadister och andra nynazistiska och fascistiska trender, inte minst SD, utelämnas, och utvärderas som ett hot på nedgång som härstammar från en liten subkultur ”alltför svagt för att utmana vårt demokratiska systems grundläggande funktioner”. Samtidigt analyseras de autonoma inte som en rörelse men som en ”miljö” som är fientligt till ”marknadsekonomin”.
På så sätt inkluderas en rad aktiviteter på vänsterkanten i en allomfattande definition av autonom våldsextremism. Alla vänstersympatisörer blev därmed potentiella våldsextremister, från anarkister till fredsaktivister, från miljökämpar till djurrättsaktivister, från de som stödde antiglobaliseringsrörelser till de som kämpande emot ”sexualiseringen av det offentliga rummet” (det vill säga feminister) eller de som hyste ”anti-amerikanska känslor” eller ”starkt negativa attityder gentemot Israel”. Rapportförfattarna antydde att det var sådana ”autonoma” aktioner som var det största hotet mot demokratin i Sverige, eftersom våldet som utfördes av unga vänsteraktivister (till skillnad från högerextrema) var planerat och den autonoma rörelsen hade både ”intention och kapacitet” att störa samhällsordningen, inrikta sig på företagare och entreprenörer samt hota demokratiskt valda politiker, främst från SD. Regeringens 15 punkter för att motarbeta högerextremism riktar sig främst mot ungdomar. Det tycks inte möjligt att någon som är äldre än 25-årsåldern skulle kunna vara ideologiskt driven eller extremist.
Sedan 2011 har Birgitta Ohlsson (FP), EU- och demokratiminister och en av rapporternas medförfattare, fortsatt sitt korståg mot unga människor, samtidigt som hon försökt att verka mer balanserad genom att modifiera sin tidigare analys av hotet från högerextremister. Hennes departement fick en del kritik efter en utredning bestående av femton experter på extremism. När slutsatserna publicerades i december 2013 under titeln När vi bryr oss – förslag om samverkan och utbildning för att effektivare förebygga våldsbejakande extremism, tog tre av experterna avstånd. I en artikel på DN debatt påpekade Expos chefredaktör Daniel Poohl, forskaren Helene Lööw och Toleransprojektets grundare Christer Mattsson att de hade varit kritiska mot utredarnas förhållningssätt men att deras kritik inte hade tagits med i slutrapporten. Bland annat hade de alla vänt sig mot att olika former av extremism buntats ihop och påpekat att det inte bara gör dig blind för det som är specifikt för vänster-, höger- respektive islamistisk terrorism men också hindrar dig från att utveckla rätt verktyg för att motverka varje form av extremism för sig.
Poohl har framfört ytterligare tvivel kring rapportens rekommendationer till mig, för det första dess smala definition av politiskt våld, som oroar honom. Attentat mot asylmottagningar ökar i Sverige, men dessa och andra fall av rasistiskt våld behandlas inte som politiskt motiverade, säger han. Det betyder att rasistiska dåd som genomförs av vanliga medborgare utesluts från regeringens antiextrema ramverk. Rapportens fokus på unga människor var också djupt problematisk, menar Poohl, eftersom det bortser ifrån att fascismens ideologiska motorer i Sverige framför allt är äldre vita män. Han anser att samhällets farligaste ålderskategori bland männen är de som är över 50 år och upplever att de förlorar sina privilegier. Många av rapportens rekommendationer kretsade kring socialt arbete, där kommuner förväntades göra mycket av det förebyggande arbetet gentemot ungdomar. Men att lösningen på extremism skulle vara att bygga ut socialtjänstens befintliga arbetssätt, som används för att motverka sociala problem som drogberoende, alkoholism och psykosociala svårigheter, är en problematisk tanke, menar Poohl. ”Det bortser från hela frågan om ideologi som en faktor i våldsextremism”, säger Daniel Poohl. ”Just nu spelar ideologi roll. Den pragmatiska delen av den högerextrema rörelsen förespråkar inte våld, men en rad intellektuella propagerar för dess ideologi. Om du inte förstår den här skillnaden (att det inte bara handlar om att komma tillrätta med sociala problem), kan du inte vara effektiv.” Utifrån sett är förslagen om insatser från socialtjänsten förvånansvärt lika förhållningssättet hos det svenska Exit-programmet.
Harmoniseringen av statens och mediernas förhållningssätt
Hur är det då med svenska antifascister? Med tanke på att ministern vill att europeiska antiradikaliseringsprogram ska omfatta vänstern är det inte så långsökt att föreställa sig ett scenario där antifascister beskrivs i samma termer som nynazister, det vill säga som offer för en destruktiv subkultur, den här gången antirasistisk. Då skulle de erbjudas ett Exit-program med kognitiva behandlingar och tankeförändrande processer för att utforska deras missnöje och inte deras ideologi. Men än så länge finns det få tecken på att departementet ser antirasister som offer, tvärtom tyder allt på att främst rättsväsendets och polisens attityd mot antifascistiska manifestationer blir allt hårdare. Medierna intar också en strikt hållning där antifascistiska protester betecknas som exempel på vänsterextremism och fakta snedvrids. Uppenbarligen väljer medierna vinklingar som speglar regeringens inställning till att motverka extremism.
Redan i december 2013 syntes tecknen på en allt hårdare attityd från medierna i form av Sveriges Radios beslut att inte spela Kartellen och Timbuktus låt Svarta duvor & vissna liljor okommenterad, på grund av sin textrad om att ”dunka Jimmie gul och blå”. Redan innan dess hade en händelse på Södermalm i november 2013, då en 60-årig kvinna kastade en gräddtårta på Jimmie Åkesson, mötts av en oproportionerlig, nästan hysterisk respons, då en del tidningar beskrev kvinnans motståndshandling som ett betydande hot mot demokratin. Politiker på vänsterkanten uppmanades upprepade gånger att ta avstånd från kvinnans agerande. Förtroendevalda började att tala om att våldet inte begränsades till fascister utan spreds ”över det politiska spektrat” och jämförde dåd som nynazisters misshandel av en 16-årig flicka med att en härdad, vuxen politiker vars kännetecken var rasistisk provokation fick en tårta i ansiktet. Detta skulle vara komiskt, om det inte vore för statens historiska misslyckande när det gäller högerextrem terror.
En månad senare blev relationen mellan medierna och delar av den antifascistiska rörelsen än mer spänd. Den fascistiska attacken mot en fredlig demonstration i Kärrtorp i december 2013 beskrevs av Sveriges Television och flera ledande tidningar som ett gängbråk, ett slagsmål mellan två lika våldsamma grupper. En av de militanta antifascister som var på plats, som av rättsliga skäl här endast kallas Joel, knivskar en av fascisterna i ryggen och dömdes senare till sju års fängelse för mordförsök. Endast ett fåtal i Sverige har betecknat Joels agerande som legitimt självförsvar. Däremot har många kritiserat rätten, som vägrade att acceptera fascisternas provokation som ett argument för ett lindrigare straff. Och den hårda domen mot Joel har jämförts med de milda straff (i många fall endast månader i fängelse eller samhällstjänst) som tilldelats de nynazister som initierade våldet.
Sannolikheten för att antifascisterna ska få Exit-behandlingen verkar alltså liten. Samtidigt kan den svenska staten knappast visa sitt stöd för antirasistisk kritik som tydligt pekar ut staten själv som medskyldig till högerextremismens tillväxt.
Not: Liz Fekete tackar Lotta Holmberg för hjälp med research, Natacha López för läsning av ett tidigare utkast och till Paul Lappalainen för tålamod med att svara på frågor. Denna text är en förkortad version av en rapport skriven publicerad på brittiska Institute of Race Relations hemsida: www.irr.org.uk.