Den allvarliga trivialiteten . Ledare TEMA Konsumtion #1/2016

Räck upp handen, den som varit med om dessa två olika bemötanden i diskussioner om rasism:

Du pratar om rasism som en struktur som formar samhällets institutioner, organisationer, och relationer och beskriver hur det påverkar ojämlikheten i landet.

Svar: ”Så illa är det väl inte här, det är ju värre i XX” eller ”Men, är det inte kapitalism vi talar om?”

Du berättar för någon om en vardaglig upplevelse av rasism. Välj vilket ämne som helst: barnböcker, reklam, krogköer, dejting.

Svar: ”Är det verkligen så viktigt, är det inte ett lyxproblem, finns det inte viktigare saker att prata om? Till exempel arbetsmarknaden.”

Rasism hamnar ofta mellan stolarna – ibland är det så all­varligt att det förstås som något annat (kapitalism, imperia­lism, psykisk sjukdom, informationsbrist), eller så är det för trivialt. Denna binära uppdelning är gjord för att förlöjliga, förminska och förskjuta rasismen och den antirasistiska rö­relsen i all dess bråkighet. Den är gjord för att tysta och skapa tystnad kring den variation av utryck som rasismen materia­liseras i. Jag väljer att inte välja, för rasismen väljer inte bort, den finns såväl i ICA-­kön som i den globala ojämlikheten. De som kräver att det ska väljas gör det ofta för att de inte själva upplever rasismens olika sidor som ett problem, utan vill att vi alla ska samlas kring deras problem.

Detta nummer handlar om konsumtion. Den antirasistiska teoretikern Stuart Hall menade att konsumtion ofta beskrivs som något trivialt för att det är vardagligt, och att det endast ges intresse när det kan abstraheras från det vardagliga. Sam­tidigt har konsumtionen – och kampen om den – varit central i den antirasistiska kampen: från medborgarrättsrörelsens bojkott av till exempel Montgomery­bussarna till kampen mot apartheid, som professor Håkan Thörn skriver om i detta nummer, har konsumtionen använts av den antirasistiska rörelsen som ett verktyg. Problemet är som Thörn skriver att konsumtion som politiskt vapen är inomkapitalistiskt. Kravet är att alla ska behandlas lika – så länge du har lika mycket pengar, och det har aldrig alla i detta samhällssystem.

Ojämlikheten i konsumtionen blir kanske som mest tydlig när produktionen blir synlig. Konsumtion är inskrivet i en im­perialistisk ojämlikhet, där konsumtionsmönstret i norr formar produktionen i syd. Francisco Contreras, ordförande för Solidaritetens hus, beskriver hur västvärldens ökade konsumtion av kött inneburit en ökad produktion av sojabönor i Latinamerika med konsekvenser för människor och natur, och en allt större makt över marken för storföretagen.

Makten över konsumtionen och hur den i sig själv reprodu­cerar rasism och rasstereotyper är en fråga som mobiliserat många politiska samtal och mycket politisk kamp i Sverige de senaste tio åren, bland annat i form av kritiken mot rasistisk reklam. I boken Imperial Leather utvecklar den feministiska och postkoloniala författaren Anne McClintock begreppet commodity racism för att kunna utforska hur rasismen är en integrerad och säljande del av kapitalismen. Med utgångs­punkt i detta begrepp beskriver Tobias Hübinette hur rasism mot asiater fortfarande kan vara legitim i Sverige, som i Bau­haus­reklamen. Enligt Hübinette beror detta på att få per­soner i landet ser dessa rasstereotyper som stereotyper överhuvudtaget.

Frågan om konsumtionen av rasism utforskas också av Maria Eriksson, som diskuterar konsumtionen av rasistiskt våld. Eriksson tar upp hur böckerna som beskriver Breviks massaker på Utøya ofta tiger om det rasistiska inslaget i vål­det, men väljer att beskriva våldet i sig mycket ingående.

Tystnaden kring rasism finns också i relation till erfaren­ heter av rasism som konsument. Att vara konsument kan vara en position med makt, men också en med sårbarhet. I sin text beskriver Rukiya Ismail, ordförande för Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa i Malmö, sina erfarenheter av rasism när hon handlar och de olika strategier hon utvecklat för att de anställda inte ska behandla henne som en tjuv, eller som en som inte har pengar.

Paul Gilroy, som i detta nummer av Mana intervjuas av Maj­sa Allelin, menar att ”ju mer du skriver om ras, desto mindre seriös uppfattas du”. Så låt oss fortsätta vara oseriösa, vår samtid behöver det.

Hur huden spelar roll när jag handlar

Jag? Kanske är det jag. Men jag som rasifierad. Som afrosvensk. Det är egentligen vid dessa möten som man tydligast kan se hur djupt rotade de rasistiska föreställningarna är i vårt samhälle.

Det är vanligt, allt för vanligt, att man som afrosvensk eller rasifierad misstänkliggörs och får ett kränkande bemötande av ett butiksbiträde eller en väktare. Personligen kan jag inte längre räkna alla gånger jag har blivit kränkt i sådana sammanhang. Känslan förklaras enklast med att det är som att ha en stämpel i pannan där det står skrivet ”tjuv” eller ”inga pengar”. Det ligger på mig att visa att jag inte är en tjuv och att jag har för avsikt att betala för de varor jag har i min korg. Det är utmattande. Man kan aldrig helt slappna av vid dessa möten. Man känner sig skyldig bara för att man är den man är.

Genom åren har jag utvecklat en del strategier för att hantera sådana möten. Jag överdriver mina gester och är övertydlig med var jag har mina händer. Jag hänger noggrant tillbaka kläder jag provat. Allt för att visa jag är civiliserad och integrerad. För att personalen ska förstå att vi inte är så olika, de och jag. Som om det var så att vi alla där jag kommer ifrån är både fattiga och tjuvar. Problemet med strategin är att det är uttröttande att tänka så, för om det är någonstans som jag är väldigt medveten om min hudfärg så är det just i miljöer man måste vara i hela tiden, som där man handlar: mjölk, kläder eller smink, det är alltid samma.

Det är provocerande att behandlas som om man är underlägsen. Och detta bemötande är normaliserat på ett oerhört frustrerande sätt.

Lika frustrerad blir jag över att själv vara med och upprätthålla orättvisan genom att vara så tillmötesgående, med ett leende där jag spelar charader. Charader för att visa att jag är en anständig person som har råd. Jag är trött på hur det råkar vara jag som blir slumpmässigt utvald vid självutcheckningen i matbutiker. Även när jag är med mina barn. Trött på att låtsas som om jag inte ser blickarna på mig. Det sorgliga är mest av allt hur jag redan som barn var medveten om detta. Jag och mina fem syskon hade en tyst överenskommelse sinsemellan om att aldrig tillsammans gå in i en affär. Det var egentligen inget vi talade om, eller kom fram till, det bara blev så. Det blev för jobbigt, helt enkelt.

Det är viktigt när man diskuterar bemötande och konsumtion att förstå hur djupt rotade dessa beteenden är. Att de är en direkt konsekvens av rasbiologi som visar sig i utsattheten hos och i bemötandet av rasifierade och afrosvenskar. Konsekvenser som tar avstamp i stereotypa föreställningar om vem man är.

Känslan och behovet av att undvika vissa affärer, där man rör sig med vaksamhet och försiktighet. Oron och medvetenheten som bottnar i en rädsla för att bli misstänkliggjord hänger över en var man än rör sig i det offentliga rummet.

Bemötandet som upprätthåller samhällets rasistiska strukturer, där vi fortsätter att misstänkliggöra människor som inte passar in i vithetsnormen. Butiksbiträdets eller väktarens ord och handlingar – som i många fall sker omedvetet – visar att dessa är rotade i det som tas för givet: kategoriseringar av individer med tilldelade egenskaper utifrån hudfärg. Man kan inte negligera eller fortsätta se kränkningar eller bristande bemötande som isolerade händelser. Just den gången man blev förföljd i affären var ingen isolerad händelse. Detta är ett problem bortom individen, där de individuella handlingarna som är bemötande handlar mer om den rådande rasistiska strukturen än just den personens rasistiska fördomar.

Följderna av att vara misstänkliggjord i det offentliga rummet ter sig på flera olika sätt. En stark känsla av utanförskap, där det är ”vi” mot majoritetssamhället. En känsla av att konstant behöva motbevisa individers rasistiska fördomar hänger över en. Man känner ständigt att man representerar en hel folkgrupp, även när man bara handlar mjölk till frukosten.

En fråga om utbud blir till en provokation när afrosvenskar exkluderas. Samhället signalerar att mina pengar inte är lika mycket värda, jag som afrosvensk kund missgynnas. Det handlar om en struktur som jag inte tillåts vara med och skapa eller forma eftersom de rådande spelreglerna sätts av den som har makten. I det spelet blir min verklighet normbrytande medan den vitas verklighet både blir till en norm och en sanning.

Vi lever i ett samhälle där härskartekniker används gentemot dem som känner sig kränkta och utsatta för rasism. Det är sällan någon som borde ha tolkningsföreträde får ha just tolkningsföreträde.

När rasifierade eller afrosvenskar säger ifrån uppfattas de i stället som otrevliga, överdrivna eller känsliga. Så i stället för att ryta ifrån när man blir kränkt eller diskriminerad väljer man att må dåligt i det tysta. Vi måste skapa ett mer tillåtande samhälle, där de som blir kränkta kan utrycka just det.

Vi kan inte upprätthålla ett samhälle där man osynliggör rasifierades och afrosvenskars erfarenheter.

Besinningslöst våld: dramatik och etik

I lite mer än fyra år levde jag tätt inpå en massmördare – eller rättare sagt en terrorist. Jag träffade honom aldrig men jag drömde om honom. Bilden av hans ansikte flöt runt som en badboll i mina tankar, försvann emellanåt, dök upp i tid och otid. På mitt slutseminarium, den sista stora bedömningen av avhandlingens manus innan slutspurten sätter in, sa läsaren att hon inte ens kunde ta hans namn i sin mun utan att må illa. Att hon inte förstod hur jag stod ut med det namnet, att jag måste må skit som mötte det varje dag.

Jag nickade, ”ja, jo, det är ju ganska jobbigt”, men samtidigt skämdes jag. Egentligen bekom det mig inte särskilt mycket längre. I början var namnet som en konstant klump i magen. Men nu hade jag vant mig. Det hade blivit ett namn som vilket som helst. Precis som våldet hade blivit forskningsmaterial och de döda kropparna teoretiska resonemang.

Anders Behring Breivik. Jo, visst ryser jag litegrann, fortfarande. Eller kanske snarare igen. Nu när forskningen är över, avhandlingen tryckt och klar och disputationen är avklarad. Fram- förallt när han omnämns i media eller när jag ser hans ansikte i tidningen eller på tv – då blir han verklig på ett helt annat sätt än han var under doktorandtiden.

Dock handlar min avhandling inte så mycket om Breivik själv som om en viss diskurs som växte fram omkring honom åren efter terrordådet. Böcker och artiklar – av bland andra Åsne Seierstad, Aage Borchgrevink, Karl Ove Knausgård och Toril Moi – som med en närgångenhet som gränsar till psykoanalytisk försöker klarlägga hur och varför Breivik blev den terrorist han blev. Den handlar om hur Breivik berättas om: om hur hela hans liv, från fosterstadiet till det misslyckade vuxenlivet, blir till sammanhängande och begripliga berättelser, som försöker förklara varför han blev som han blev och gjorde som han gjorde. Och någonstans längs med forskarvägen började jag se både Breivik och terrordådet som just det: en berättelse.

Ju mer jag sögs in i beskrivningarna – eller snarare konstruktionerna – av denna konstiga, avvikande och missanpassade individ och av våldet i Oslo och på Utøya, desto mer distanserad blev jag.

Det blev alltihop något som skulle hanteras och omförhandlas, via mina tankar, min kropp och mina händer mot tangentbordet, till en annan sorts text, en annan berättelse: min avhandling.

Åsne Seierstads bok En av oss inleds med fyra sidor våld. Det handlar om Utøya och det är mer närgånget än någon som inte var där kan vara. Läsaren får följa med in i döende människors tankar. Höra deras hjärtan sluta slå. Följa kulans väg genom ben, brosk och halspulsådror. Se en droppe blod falla från ljungens blad ner i leran. Denna inledning känns. Den är fängslande, gråt- framkallande, går inte att värja sig mot.

Framförallt är den dramatisk, på gränsen till underhållande. Den känslomässiga upplevelsen liknar snarare något jag brukar få av en riktigt bra roman än något jag förknippar med en fakta- baserad beskrivning av ett högerextremistiskt terrordåd. Den här typen av våldsbeskrivning chockerar och berör men den erbjuder varken analys eller kritik av det våld som beskrivs. Det är som att beskrivningen i sig, genom att vara så avskyvärd som möjligt, ska räcka för att få läsaren att fördöma våldet och terrorn. Men gör den det? Eller handlar det om att framkalla en effektfull läsupplevelse? Är en sådan våldsbeskrivning etiskt försvarbar?

Författaren och etikforskaren Elisabeth Hjorth menar att etik bör förstås just som ett bör, det vill säga att begreppet inbegriper en uppmaning: ”Det borde inte få gå till så här!” ”Världen borde vara en bättre plats!” Etikens bör är lika mycket ett begär efter rättvisa som en kritik av sakernas tillstånd. Ett erkännande av att allt inte står rätt till och en vilja att förändra.

Det är detta bör som får mig att undra över den dramatiska och detaljerade våldsbeskrivningens etiska tillstånd. För även om en sådan beskrivning ämnar chockera läsaren till fördömande så är jag inte säker på att den uppmanar till handling och förändring. Den tycks nöja sig med att återge våldets fruktansvärda skådespel. Kanske är det också därför jag på en och samma gång blir känslomässigt berörd och distanserad. Beskrivningen kräver inget av mig, eller i varje fall inget som består. Den känslomässiga reaktionen av sorg och ilska tycks tillräcklig. Jag kan gråta och sedan släppa det.

“Mannen på upphöjningen började till höger. Det första skottet gick in i huvudet på pojken som låg ytterst. Sedan siktade han mot hennes bakhu- vud. Det vågiga kastanjebruna håret lyste vått i regnet. Skottet gick rakt genom huvudet och in i hjärnan. Han sköt igen. Nu mot hjässan. Också den kulan gick genom hjärnan. Den fortsatte ned genom halsen mot bröstkorgen och stannade vid hjärtat. Blodet pumpade ut. Det rann ned längs den unga kroppen, droppade ner på stigen, fukt- ade barren och samlades i små gropar på marken.”

De som dör under Seierstads inledande sidor bär inga namn. Det är anonyma kroppar som skjuts ihjäl i en naturskön omgivning. Den här anonymiteten gör något med våldet och döden. Den gör kropparna utbytbara; det skulle kunna vara vem som helst som låg där i leran, som krampaktigt kramade sin mobiltelefon, som gömde sig på klipphällen. Genom anonymiseringen görs våldet till en allmängiltig upplevelse, vilket det inte är, och aldrig kan vara. Att framkalla föreställningen att det kunde varit vem som helst generaliserar våldet och de faktiska köttsliga sår som det skapar. Våldet dramatiseras snarare än politiseras. När jag läser blir jag upprörd, äcklad och ledsen. Men jag blir inte utmanad eller uppmanad att finna ett bör, en riktning bort från den värld i vilken Breivik och våldet möjliggjordes. I stället upplever jag en indignation gentemot Breivik, en hopplöshet inför individens förmåga att skada och förstöra. Här blir våldet också naturaliserat, som ett mänskligt, och naturligt mer än samhälleligt, fenomen. Detta syns tydligt i en krönika av Thomas Hylland Eriksen (2011) där Breivik beskrivs som en naturkatastrof. Lika meningslös och omöjlig att stoppa som en tsunami.

I sin avhandling När Andra skriver. Skrivande som motstånd, ansvar och tid talar Mara Lee om ”revans ögonblick” som det ögonblick då verkligheten verkligen gör sig påmind.

I detta ögonblick bildas en reva i den välbekanta omgivningen (en omgivning där exempelvis dramatiska berättelser om våld är vardagsmat) och något annat tar sig in, något oförblommerat och obearbetat, naket och sårbart. Revan blottlägger det som den dramatiserade berättelsen försöker täcka över, och visar upp det faktiska såret. I detta ögonblick blir jag inte chockerad eller känslomässigt berörd, så som jag blev av inledningen i En av oss. Snarare konfronteras jag med den verklighet som jag lever i, och med den odramatiska och vardagliga våldsamhet och smärta som finns där. Lee funderar vidare på hur författaren, poeten eller forskaren kan – eller bör – hantera våldsamma händelser. Hur berättar jag om våld, detta tillstånd av kroppslig sårbarhet, för att inte säga hjälplöshet, på ett sätt som inte går att svälja? Hur berättar jag så att våldet stannar i halsen och fortsätter att göra sig påmint tills en inte bara bör utan måste göra något åt det?

Jag har inte svaret på den frågan. Men jag vill påstå att generaliserade, anonymiserade och dramatiska beskrivningar av våld inte framkallar ett sådant måste. Något annat krävs, som förankrar våldet i den levda kroppsliga upplevelsen. För jag anser inte att berättelser om våld inte bör skrivas, eller att detaljerade beskrivningar bör undvikas. Det är inte ett sådant bör jag är ute efter. I stället handlar det om att skriva in kritiken och begäret i den språkliga framställningen av våldsamma händelser, ungefär så som Svetlana Aleksijevitj gör i Kriget har inget kvinnligt ansikte. Utan att dramatisera, moralisera eller generalisera skriver hon om våldets och krigets vardag. Hon låter de sovjetiska kvinnor som hon har intervjuat själva berätta om det våld de utförde, och utsattes för, under andra världskriget. Att läsa en sådan skildring är som att stirra rakt ner i revan.

Ett annat exempel är det planerade minnesmonumentet över dem som dog på Utøya. Detta Memory Wound – minnessår, såriga minne eller minnande sår – ämnar skapa ett ”sår eller en skåra genom naturen själv [som] reproducerar den fysiska upplevelsen av att ta bort och speglar den abrupta och permanenta förlusten av dem som dog”. Ett sådant sår förvägrar själva naturen att gå vidare. Det skär in tiden, i de geologiska lagren, men inte som en evolutionär rörelse framåt utan som en tidlös upprepning.

Till skillnad från våldsbeskrivningen i En av oss är detta sår inte dramatiskt. Det framkallar inte bilder av kulor som går genom hud och kött, pulsådror som slits av och blod som sprutar, för att därigenom få mig att känna något. I stället får det tiden att stanna upp, och jag kan gå in i den tomhet som förlusten och döden lämnar efter sig utan att behöva ta vägen genom ett våld som naglar fast mig vid avskyns, äcklets, skammens och fördömandets moral.

Ett sådant sår reproducerar den tomhet och sårbarhet som varje kropp och varje relation är utlämnad åt i stället för att göra våldet till en sensationell händelse