Det är slutet av 2013 i en av Brasiliens största städer, Belo Horizonte. Jag har mött några vänner i centrala stadsdelen Santa Efigênia, där vi ansluter oss till ett karnevalsliknande tåg som dansande rör sig mot Espaço Comum Luiz Estrela, en övergiven byggnad som sedan oktober ockuperats av en rörelse som vill göra om den till ett kulturhus drivet av folket för folket. Det är lite som Belo Horizontes svar på Stockholms Cyklopen; en mötesplats som föds ur behovet av en icke-institutionell kulturmiljö öppen för alla. Byggnaden, använd av militären under diktaturen men sedan 30 år övergiven, överläts nyligen till ockupanterna efter flera månaders diskussioner. En lyckad crowdfunding-kampanj möjliggör nu också en nödvändig renovering av det fallfärdiga huset.
När jag kom till Brasilien i juli 2013 var flera viktiga torg ockuperade i de stora städerna. Jag hade hört om demonstrationerna genom medierna och trott att de växt fram som ett motstånd mot att fotbolls-VM skulle hållas i Brasilien 2014. Sommarens protester var dock snarare kulmen på ett sedan några år tillbaka växande anspråk på det offentliga rummet och ett ifrågasättande av landets resursfördelning. Till en början var demonstrationerna i huvudsak arrangerade av specifika rörelser som exempelvis Tarifa Zero (Nolltaxa) som verkar för billigare och bättre kollektivtrafik. I takt med att demonstrationerna spred sig, och började handla om andra frågor såsom polisvåld och användandet av statliga medel, samlade de även människor som inte är knutna till specifika grupper. I Belo Horizonte kan man se att de politiska rörelserna arbetar för att inkludera allmänheten i aktionerna, med exempelvis picknickar, byteshandel eller dans på offentliga platser och Espaço Comum Luiz Estrela är ett exempel på det.
Människotåget kommer efter en promenad runt kvarteret fram till Espaço Comum Luiz Estrela där vi samlas på gatan. Den fallfärdiga byggnadens fönster är fortfarande igenbommade och istället för att gå in stannar vi utanför, en del stående medan andra sätter sig ner på gatan och trottoaren där man lagt ut kuddar och lastpallar. Det färgpulver som används vid demonstrationer och karnevaler kastas upp i luften och färgar gatan och människorna. Några barn blir sittandes och stryker grönt pulver på varandra. En man säljer öl från bagageluckan på sin bil. Någon håller ett tal och när skymningen kommer spelas det live-musik. (Detta stycke kan tas bort om behövs)
Att Espaço Comum Luiz Estrela lyckats få stöd från såväl ”svarta blocket” som konservativa medier visar att stödet är bredare än bara från radikala grupper. Espaço Comum Luiz Estrela är också bara en av många kamper om stadsrummet som just nu pågår i Belo Horizonte. I december 2009 förbjöd borgmästaren demonstrationer och folksamlingar på Praça da Estação (stationstorget), ett av stadens största torg och en viktig politisk mötespunkt. Som en reaktion mot detta startades Praia da Estação (Stationsstranden), en på lördagarna återkommande ockupation där folk iklädda baddräkter intar torget, solandes på stenläggningen och badandes i utplacerade uppblåsbara bassänger.
Trots att motståndet mot VM inte var det som startade de urbana rörelserna i Brasilien enade det många av de redan befintliga. Förberedelserna inför VM synliggjorde en svikande regerings benägenhet att prioritera en kapitalistisk, västerländsk, tillväxtmodell på bekostnad av sin befolkning. Planeringen inför fotbolls-VM och de olympiska spelen belyser inte bara den sneda resursfördelningen inom landet utan även det som den brasilianske geografen Milton Santos kallar en modern kolonialism: länder norr om ekvatorn förtrycker invånarna söder om ekvatorn ekonomiskt. Vad gäller fotbolls-VM så är vinnarna inte Brasilien utan Fifa och de multinationella företagen med fäste norr om ekvatorn. Sociologen Saskia Sassen talar om hur städer idag förvandlats till investeringsobjekt som fungerar som centrum för ett globalt ekonomiskt nätverk där pengarna sällan når utanför vad hon kallar glamourzonerna. São Paulo är just ett sådant centrum där skillnaderna i inkomstfördelning och investeringar synliggörs i relationen mellan de muromgärdade, vaktade, monolitiska höghusområdena och de eftersatta favelorna – inofficiella, illegalt uppbyggda stadsdelar.
I Brasilien domineras stadsutveckling av utbyggnad som gynnar de redan välbärgade samtidigt som familjer tvångsförflyttas från sina hem i Rio de Janeiros favelor för att ge plats åt ny infrastruktur inför de internationella sportevenemangen. Användandet av det offentliga rummet, såsom parker och torg, begränsas, vilket vi inte minst kunnat se nu inför öppnandet av VM då det rapporterats om upprensning på gator och hur polisen med våldsamma medel försökt hindra demonstrationer i stadscentrum. Samtidigt som staten aggressivt försöker att slå ner demonstrationer så vinns också offentligt rum, såsom exempelvis Espaço Comum Luiz Estrela, och jag lämnade Brasilien med hopp om att i framtiden återvända till ett mer jämlikt, mindre marknadsorienterat, Brasilien