”Hem” är något som ibland förknippas med konservatism och isolering. Inte minst inom den vita mainstreamfeminismen där en stor del av kampen har handlat om att befria kvinnan från hemmets fångenskap. Och av konservativa krafter används hemmet mycket riktigt som en symbol för det konstanta, för kärnfamiljen, för skyddet mot en ”depraverad” och hotfull omvärld, och för det privata ägandet. Samtidigt lever vi i ett samhälle där ett hem de facto inte är en rättighet såsom det fastslås i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, utan något som är förunnat vissa. Det ser vi i bostadspolitiken där hemmet har blivit en vara för de som har råd. Och i de brunblåa partiernas tal om att inte ens permanenta uppehållstillstånd ska vara en garant för att få stanna i Sverige.
Och vad gäller de hem och de områden som arbetarklassen faktiskt kan kalla sina, pågår i samma politiska anda en demonisering med öppet rasistiska förtecken. Vissa människors hem beskrivs ständigt som problemområden, som no go zones. Vad gör det med människor att deras hem, och i förlängningen de själva beskrivs som faror och problem som behöver punktmarkeras av polis (och om vissa politiker fick välja, militär)? Hur kan frizoner och motstånd i en rasistisk värld byggas med hemmet och communityt som bas under de förutsättningarna?
Den amerikanska feministen och antirasisten bell hooks essä Homeplace: A Site of Resistance känns med andra ord mer relevant än någonsin. I denna skriver hooks, som gick bort 2021, om hur hemmet varit en fristad, i många fall den enda, för svarta i USA i ett samhälle där de annars varit omgivna av rasism och fientlighet och exploaterats i de hårdaste och sämst betalda arbetena. Att skapa och upprätthålla ett hem, något som historiskt gjorts av svarta kvinnor, blir sålunda en motståndshandling.
En organisation som arbetar för att förbättra livsvillkoren i socioekonomiskt utsatta områden är Helamalmö vilken, som de skriver i stadgarna ”har som ändamål att verka för ett socialt hållbart samhälle, med särskilt fokus på unga människor i socioekonomiskt utsatta områden.” Utifrån ett så kallat rättighetsperspektiv, det vill säga att som de skriver på sin hemsida ”alla människor har rätt till likvärdiga förutsättningar och livsvillkor, och det är samhällets uppgift att skapa dessa för att individen ska kunna leva ett gott och värdigt liv”, vill de bygga en social infrastruktur i lokalsamhället. Mana kontaktade Helamalmö för att ställa några frågor om deras arbete utifrån bell hooks tankar om hemmet som en frizon och en arena för motstånd.
Den amerikanska feministen och antirasisten bell hooks skriver i texten Homeplace: A site of resistance att hemmet för svarta kvinnor i USA har varit en fristad från det omgivande samhället där de utsatts för rasism och sexism både på sina arbeten och i det offentliga rummet. Hon skriver också att själva handlingen i att “skapa” ett hem och vårda nära relationer är en motståndshandling i ett rasistiskt samhälle.
Går detta resonemang också att tillämpa på hemmet i bredare bemärkelse, nämligen lokalsamhället som ni jobbar med?
”Definitivt. Internt pratar vi ofta om vår kollektiva strävan att skapa ett ’andra hem’ för besökarna på våra mötesplatser. Mycket av det som vanligen sker inom hemmets fyra väggar vill vi erbjuda hos oss: mat, vuxen vägledning, kramar, gratis mensskydd, rum att plugga i, med mera.
Samma gäller närområdet, i vilket vi, genom olika insatser – som exempelvis att på ett konstruktivt sätt arbeta bort droghandeln, kvällsvandra, skapa aktiviteter där generationer möts, arrangera festivaler, med mera – vill öka tryggheten och den lokala känslan av solidaritet.
Det har vi också i hög utsträckning lyckats med. Den upplevda tryggheten har ökat markant sedan vi började arbeta med ’sociala infrastrukturer’.
Vi behöver dock problematisera termer som ’hem’ och ’familj’ och vara medvetna om hur de kan tolkas.
Hemmet/familjen kan vara en förtryckande institution. Relationerna familjemedlemmar emellan kan vara destruktiva och präglade av våld och övergrepp, och rummen som egentligen ska inge en känsla av frihet istället vara ens fängelse (något som sker inom alla samhällsklasser). Tillvaron i hemmet kan vara besvärlig också i rumslig bemärkelse. Många av människorna i de politiskt försummade områdena lever trångbott, vilket på olika sätt hämmar deras personliga utveckling.”
Vilken typ av “hem” (i bred, överförd bemärkelse) och tillhörighet försöker ni skapa med ert arbete?
”’Hemmet’ vi vill skapa är platsen där du kan vara dig själv, en plats befolkad av människor som vill dig väl, som ser och bekräftar dig, hjälper dig om du har det tufft, och är din språngbräda i livet. Hemmet är platsen dit du alltid kan återvända, där allt är som det ska, där du alltid är välkommen.”
Hur påverkar det människor att det som är deras hem av media och politiker ständigt beskrivs som problem och som en farlig plats?
”Negativt. Enkelt kan man väl säga att människor riskerar att internalisera det rasistiska klassamhällets föreställningar om dem. Men apropå ’rummet’ som metafor så kan man beskriva de olika faktorer som påverkar särskilt unga människor negativt – fattigdomen, våldet, segregation, den urholkade välfärden, repressiv myndighetsutövning, med mera – som väggar som sluter sig, begränsar en fysiskt, mentalt, socialt och ekonomiskt, och skymmer sikten för deras möjligheter i livet. I värsta fall blir de så förmörkade känslomässigt att de dras in i destruktiva grupperingar där konflikter och sammandrabbningar leder till dödligt våld. Unga människor från de så kallade utsatta områdena – i synnerhet unga män, visar en del studier – rör sig inte gärna utanför sitt område. I männens fall handlar det bland annat om rädslan för att inte kunna leva upp till den bild och självbild de har av hur män ska vara, helt enkelt att de är rädda för att rånas, misshandlas och så vidare. Men oaktat kön fjättrar omständigheterna de unga till sina områden. Psykologin fungerar så här: Om jag är otrygg på den enda plats jag känner till, i mitt område, hur är det då där ute, bortom det kända?”
Kommer hemmet bli ännu viktigare som arena för motstånd nu när samhället blir alltmer rasistiskt?
”Absolut. Hemmet så väl som de ’hem’, den sociala infrastruktur – eller ännu hellre: parallella samhällsstrukturer – vi ska tvingas etablera blir livsavgörande för oss. När möjligheterna att vara solidarisk minskar blir alla utrymmen vi kan erövra viktiga.”