Medelklasspojken tvärkastades in i ett nytt socioekonomiskt sammanhang där han fick se och uppleva social, psykisk och materiell ojämlikhet. Just insikten om hur skilda levnadsvillkor och omständigheter präglar och formar människors livschanser, känslostrukturer och framtidsdrömmar kom att bli avgörande för hans arbete. Denna medvetenhet kom att prägla honom själv som människa, medborgare och professionell.
Som ung student bestämde sig Freire för att utbilda sig till jurist för att på så sätt kunna bekämpa orättvisorna i samhället. Men efter några år av besvikelser och ifrågasättandet av rättsstatens orättvisor föreslog hans fru Elsa, som själv var lärare, att han ska ge sig in i läraryrket i stället. Hon menade att han skulle kunna få igång djupt rotade förändringar hos individen, gruppen och i samhället genom utbildning. Freire började studera till lärare.
Minst hälften av Brasiliens vuxna befolkning var på 1950-talet analfabeter. Enligt lag hade bara läs- och skrivkunniga rösträtt i landet. Freire tar sig an ojämlikheterna genom att starta kurser i vuxenutbildning, och särskilt alfabetisering. Hans studier till lärare ledde honom till universitetet i Recife där han kunde teoretisera sina insikter.
På universitetet mötte och studerade han andra samhällskritiska tänkare som han kunde utbyta perspektiv och praxis med. Där mötte han bland annat texter av Marx, Erich Fromm, Franz Fanon, Che Guevara, Jean-Paul Sartre, Simone de Beauvoir, Herbert Marcuse och Antonio Gramsci. Ingen av dessa var pedagog; den pedagogiska teorin och praktiken fick han skapa själv, parallellt med och i relation till utövandet av yrket.
Freires syn på människan utgår ifrån att människan föds med en kallelse att bli mänsklig. Människan har en förmåga att reflektera över sin existens och sig själv, förändra sina livsvillkor och därmed världen. Denna människo- och samhällssyn var en grundsyn som fanns i en samtid präglad av kolonialism, rasism, fascism och imperialism, som berövade människan sin mänsklighet.
”Medan humanisering och avhumanisering är verkliga alternativ, så är bara humanisering människans kallelse. Denna kallelse förnekas ständigt, och ändå bekräftas den just av denna negation. Den hindras av orättvisa, utsugning, förtryck samt förtryckarens våld, den bekräftas genom de förtrycktas längtan efter frihet och rättvisa och genom deras kamp att återvinna sin förlorade mänsklighet.” PF i De förtrycktas pedagogik, s. 38
Freire ansåg att medvetandegörande och därmed befriande pedagogik alltid måste omfatta såväl reflektion som aktivism. ”Det finns inget verkligt ord som inte samtidigt är praxis.” År 1947 påbörjade Freire alfabetiseringsarbetet och begav sig ut till byar, bostadsområden och arbetsplatser. Tillsammans med engagerade studenter, arbetare, lokalbor, intellektuella och präster skapade de en rörelse med syfte att alfabetisera och därmed förändra samhället från grunden. Genom att alfabetisera, medvetandegöra, skapa rörelser och organisera närsamhället i kulturcirklar ville man frigöra människor från underordning, förtryck och fattigdom. Freire ville skapa förutsättningar för människor att själva bli medvetna och värdera sitt varande. Han ville att människor skulle kunna benämna orättvisorna de levde i för att själva förändra sina livsvillkor som politiska aktörer. Det kunde ingen annan göra åt dem, menade Freire.
Fler och fler arbetare lärde sig att läsa och skriva på kort tid med de metoder som Freire utvecklade. Genombrottet kom 1962 då hundratals sockerarbetare lärde sig att läsa och skriva på drygt en månad. Ryktet spred sig i hela Brasilien och ytterligare tusentals kulturcirklar skapades runt om i landet.
Efter andra världskriget präglades Latinamerika, som andra delar av världen, av antiimperialistiska och antikoloniala rörelser. Arbetar- och jordbruksrörelser växte sig allt starkare. Dessa politiska rörelser och krafter kom under några decennier att forma en alternativ politisk kraft i Brasilien också. Det är i dessa politiska sammanhang som Paulo Freires tankar om utbildning som ett politiskt projekt gör sig gällande och erkänns av regeringen i landet, som ett sätt att ta sig ur fattigdom och förtryck. Med stöd av utbildningsministern skulle Freire leda en nationell alfabetiseringskampanj. Målet var nu att fem miljoner vuxna skulle lära sig att läsa och skriva, medvetandegöras och samtidigt väckas till politiskt medvetna människor för att frigöra sig från orättvisa strukturer.
Freires alfabetiseringsrörelse utvecklades till ett hot mot maktelit, kapitalister och kolonisatörer. Politiska reformer och framgångar som gynnade de mest utsatta och förtryckta i Latinamerika, såsom alfabetiseringskampanjen, blev brutalt nedslagna av fascistiska och nyliberala diktaturer. 1964 genomförde oligarkin i Brasilien en fascistisk militärkupp som krossade den nationella kampanjen, och i stort brasilianarnas drömmar om demokrati, och tvingade många i asyl, också Freire.
Freire sökte asyl i Chile där han började arbeta för Unesco och därefter fortsatte arbetet för FN i Genève, där han bidrog till diskussionerna kring FN:s deklaration om mänskliga rättigheterna. Under sin tid i Chile skriver Freire om sina erfarenheter, och filosofiska och pedagogiska tankar i boken De förtrycktas pedagogik. Boken sammanfattar många av Freires grundläggande (social)pedagogiska perspektiv, som syftar till att bättre förstå strukturellt och institutionellt förtryck som drabbar människan. Han redogör för ett socialpedagogiskt utbildningssystem som kan skapa förutsättningar för frigörelsen av människan, i syfte att själva förändra sina livsvillkor och därmed samhället.
På ett revolutionerande sätt har Paulo Freires pedagogiska teorier haft som mål att transformera kunskap, relationer och samhälle genom sociala rörelsers enande kraft. Freire avled den 2 maj 1997, 76 år gammal. Hans teorier, erfarenheter och tankar har spridits, utvecklats och använts som praxis runt om i världen. Han har varit en inspiratör för och med förtryckta i världen. Hans utopiska mål var en värld av fria, medskapande människor. En värld där det kommer att bli lättare att älska.
FAKTA:
Freires frigörande pedagogik går ut på att skapa förutsättningar för att göra eleverna medvetna om sin relation till och i världen, och därmed inta huvudrollen i sitt eget liv. Denna medvetandegörande process kräver att eleven blir sedd och behandlad på ett sätt att hen ser sig själv som ett subjekt med förmågan att påverka och förändra sin egen och andras verklighet och livsvillkor. Här, menar Freire, är dialogen en förutsättning. Genom dialog, och den kunskap som skapas i relationen mellan elev och pedagog, förmår eleven att benämna sin egen verklighet, världsbild, och kan därmed förändras till ett politiskt subjekt. Jag finns, därför tänker jag!
Pedagogens roll i denna frigörande process kan, enligt Freire, inte vara neutral. Pedagogens roll är att först förstå vad eleverna vet om sin egen verklighet och sedan ta in och erkänna deras kulturella verklighet, livsvillkor och upplevelser i klassrummet. Genom att ta ställning mot det förtryck som eleven lever i och benämner kan pedagogen själv frigöra sig och erövra sin mänsklighet, och därmed frihet.
Illustration: Tiina Tinouschka Nilsson
Text: Gustavo Nazar och Daniel Diaz