Vi får läsa om den nyskrivna antologin Afro-Nordic Landscape, där Judith Kiros möter både redaktören Michael McEachrane och docenten Lena Sawyer för att reflektera kring den afrosvenska identiteten, och dess potential liksom dens problematik i identitetsskapande och som politisk position.
Mahmoud Abdalla möter den hyllade skådisen Francine Agbodjalou, för att prata om teater, möjligheterna till att göra politisk konst, mångfaldens gräns och drömmen om att bara få flumma.
I kölvattnet av Afrofobirapporten redogör rapportens medförfattare Samson Beshir, vad som hänt, eller kanske snarare vad som inte hänt, sen rapporten publicerades i februari 2014.
Men det ges också utrymme för vemod, sorg och frustration. Föreställningen om att svarta, och särskilt kvinnor, ska vara starka och tåla, tåls att utmanas. En rörelse som inte ger utrymme för andra känslor än kamp, som inte kan rymma och ta hand om sårbarhet eller till och med hopplöshet kommer inte frigöra oss. Att leva i en rasistisk värld tär, och vi måste få prata om det också. I ett förtroligt samtal mellan Ylva Habel och Mariam Carlsson Kanyama vecklas diskussionen ut, som egentligen skulle handla om organisering, till just det. En liten sorgesång. Men också något annat, något mer hoppfullt.
För trots allt finns det ju även det, hopp alltså. Efter afrofobirapporten, initiativ såsom Baker Karim’s Black is the new Black på Svenska Filminstitutet, lösa fikaträffar för svarta i Stockholm liksom Malmö och Umeå, börjar det ändå hända saker. Det rör på sig. Inte för att en fikaträff är en revolution, inte för att det egentligen förändrar våra allra mest skriande behov som grupp: bostäder, arbete, resursfördelning. Men för att det är en möjligheter för svarta att träffas, att umgås, att börja se och formulera sig som delar av en grupp, en grupp som måste organisera sig och kräva förändring. Det kan låta löjligt, men Sverige är inte USA. De flesta av oss svarta som bor i Sverige kommer ifrån Afrika, eller har föräldrar ifrån kontinenten. Vi har inte vant oss att se oss som Svarta, som gruppen Svarta; vi identifierar oss mer med diverse hemland, klaner, stammar. Vi ser oftare skillnaderna oss emellan, för de är stora, kontinenten är stor, det enda som förenar oss är kanske den sits vi befinner oss i här: halva medborgare, ihopklumpade, med en gemensam förnimmelse av något.
Därför är jag allra gladast över Afrosvenska Akademin, ett initiativ startat av Afrosvenskarna i Stockholm, som låter unga svarta svenskar träffas, utbilda sig och lära sig om allt; om historia, om organisering, om rasism, om motstånd. Flera dagar i veckan träffas dem, efter skola och jobb, tillbringar otaliga timmar ihop, helt frivilligt för att lyssna, läsa, diskutera. Och göra.
Det är just görandet vi måste fortsätta med.