Jag börjar skriva den här krönikan på tåget från Abisko mot Stockholm. I fem dagar och fyra nätter har vi varit ute bland fjällen. Kämpat oss upp för branta backar på våra skidor, druckit termoskaffe i snögropar med ansiktena vända mot solen, badat bastu under norrskenet och sovit i våningssängar i fjällstugor. Allt detta är något av det bästa jag vet.
När vi ska åka hem är tåget försenat, en lavin har gått över spåret. Medan vi väntar går vi in på Naturum, där en utställning berättar om klimatförändringarnas effekter i området. Krympande glaciärer, förändringar i växtlighet och ekosystem när temperaturen höjs och metanutsläppen ökar. Det gör ont i mig när jag läser skyltarna och ser de korta filmerna. De här bergen har varit min tillflykt sen jag var liten och kom hit för första gången. Jag har tänkt på dem som eviga. Om några decennier kommer de förmodligen att se helt annorlunda ut.
Naturen kring Abisko är lätt att älska. Det är en storslagen och karismatisk plats, och just därför också en passande ikon för klimatförändringar. Här finns en naturvetenskaplig station där forskare observerar förändringarna i detalj, och rapporter därifrån figurerar ofta i media. Det är viktigt. För de flesta av oss som lever i Sverige är klimatförändringar fortfarande något abstrakt och avlägset i tid och rum.
Ett framtida hot, men just nu svårt att få grepp om. Att älska och bry oss om en plats kan hjälpa oss att inse vad som står på spel och att ta del av den sorg och oro som är en rimlig reaktion på klimatförändringar.
Och samtidigt – vad händer med de mindre karismatiska platserna? De småslagna, tilltufsade, som är hem för andra människor och andra hotade ekosystem?
Filosofen och ekofeministen Val Plumwood varnade för klyftorna som skapas mellan de älskade platserna och de oälskade. Hon skrev att vi som ägnar oss åt kritisk miljöforskning och aktivism behöver göra mer än att lyfta fram vår hänförelse över de vackra platserna. Vi behöver ägna oss åt det som hon kallar skuggplatser: de som förblir osynliga, men som förser resten av världen med energi, råvaror och andra resurser. Vi måste reflektera över relationen mellan de vackra platserna och skuggplatserna. Hur varje vacker plats har en skuggplats, hur det är just skuggplatserna som möjliggör de vackra platserna, och våra bekväma liv på dem.
Plumwood förespråkar en platsbaserad kritik, som utgår från specifika platser och sätter fokus på ekologiska beroendeförhållanden och miljörättvisa. Vems älskade platser görs vackrare och rikare genom dagens globala resursflöden? Vems platser och liv förstörs?
Hennes tankar om skuggplatser ekar i Naomi Kleins resonemang om den fossila ekonomins offerzoner, sacrifice zones – Nigerdeltat som förgiftats av oljeutvinning, oljesandens ödsliga landskap i Kleins hemland Kanada – offer som legitimeras genom rasistiska, kapitalistiska eller universaliserande logiker, där en viss idé om utveckling står över allt annat.
Samtidigt som Abisko är en älskad plats, har det länge hört till Sveriges skuggplatser. Koloniseringen av naturresurserna och den samiska ursprungsbefolkningen i den norra halvan av landet har pågått under hundratals år. ”I Norrland hava vi ett Indien”, sägs rikskanslern Axel Oxenstierna ha skrivit på 1600-talet, medan den europeiska koloniseringen sträckte sig över världen.
Skogen och gruvorna har försett staten med naturresurser som varit av stor betydelse för den ekonomiska utvecklingen i Sverige. En kolonial dynamik som fortfarande i hög grad lever kvar, och vars avtryck jag ser i utställningen på Naturum i Abisko. Hit reser folk från hela världen för att uppleva vildmarken, samtidigt som de bidrar till att förstöra den, genom utsläpp från flygresor och konsumtion av varor som tillverkats långt härifrån och transporterats över hela världen.
Jag är själv en del av problemet. Även om jag tog tåget till Abisko, har jag flugit och konsumerat mer i mitt liv än vad som borde vara lagligt. Detta samtidigt som jag är mycket medveten om att 80 % av jordens befolkning – ofta samma personer som kallar skuggplatserna för sina hem – aldrig satt sig i ett flygplan. Abisko är alltså både attraktivt och hotat. Det gäller många av de platser som drabbas först och hårdast av klimatförändringarnas effekter: stränderna på Fiji och Maldiverna som är paradis för turister men sakta äts upp av havshöjningen, Amazonas myllrande regnskogar som huggs ner för att ge plats åt odling av biobränsle när marknaden skriker efter alternativ till fossil energi.
Om vi dröjer oss vid en plats kan vi börja förstå något av hur den hänger ihop med andra platser. Medan det skimrande vårvinterljuset faller över Abisko, ligger det i skuggan av många, överlappande berättelser om resursexploatering och klimatimperialism, i historien och i nuet. Om vi står stilla tillräckligt länge kan vi se hur skuggorna av dessa berättelser, och skuggorna av de liv som vi själva lever i dem, flyttar sig mellan platserna. Var är min skugga nu? Och nu?