Sedan oktober 2023 har jag följt den svenska Palestinarörelsens utveckling på nära håll – i medier, på gator och torg, och i rättssalar. Men jag har också stått mitt i rörelsen, både som journalist och forskare knuten till Lunds universitet.
Den här texten är ett försök att gestalta hur en rörelse, som i huvudsak präglats av fredligt motstånd, ändå möttes av våld, övervakning och juridisk repression. Den vill också synliggöra hur nyhetsrapportering och ledande debattörer har förvridit bilden – både av det pågående folkmordet i Palestina och av vad som faktiskt utspelade sig på gatorna i Sverige. Men texten handlar också om något annat: om erfarenheten av att dokumentera, rapportera och minnas tillsammans. Om att det går att göra motstånd – inte bara genom att demonstrera och genomföra aktioner, utan också genom att berätta.
I praktiken har mitt arbete handlat om att lyssna, samtala, fotografera, intervjua, arkivera och granska – medveten om att journalistik inte bara är ett hantverk i text och bild, utan ett arbete med förtroende, empati och ansvar. I tider då polisens och pro-israeliska aktörers versioner snabbt får fäste har min roll, tillsammans med andra som befunnit sig i och kring rörelsen, ofta blivit att utmana dem: att vara en motgranskare.
Jag skriver i första person – inte för att min berättelse är viktigare än andras, utan för att det är genom min blick jag kunnat lyssna, samla och vidareberätta. För att vittnesmål behöver en plats. Det här är inte en fullständig översikt, och heller inte den enda berättelsen. Det är ett situerat försök att minnas, förstå och dela med mig av erfarenheter från ett arbete som varit både svårt och nödvändigt – och som bara varit möjligt genom en kollektiv process tillsammans med andra: debattörer, aktivister, journalister, forskare med flera.
Tidig artikulering av motstånd
Trots en över 75 år lång illegal och folkrättsvidrig ockupation som resulterat i hundratusentals dödade palestinier och miljontals flyktingar kom den 7 oktober 2023 att framstå som en sorts nollpunkt i svensk mediebevakning och offentlig debatt om Israel och Palestina. Attacken mot Israel — som inträffade efter ett år där Israel redan använt ett nästan oöverträffat dödligt våld mot palestinier — framställdes som startpunkten för en ny konflikt utan historia där terrororganisationen Hamas stod mot demokratin Israel.
Som många andra befann jag mig i ett tillstånd av chock och förvirring den 7 oktober. I stunden kändes det som om alla referenspunkter rasade – vad kunde sägas, vad fick sägas? Min första reaktion, i samklang med delar av Palestinarörelsen, var att påminna om folkrätten: att det finns en rätt att göra motstånd mot en ockupationsmakt – även med våld – men att angrepp mot civila alltid måste fördömas. Trots att många bar på liknande tankar skapade den mediala ensidigheten en känsla av att stå ensam. Det var först senare, i mötet med andra, som det blev tydligt att den ensamheten varit falsk – ett resultat av vilka röster som tilläts höras.
Många vänner, och inte minst kollegor vid universitetet som till en början själva var försiktiga med att uttala sig offentligt, uttryckte visserligen uppskattning över debattörer som markerade tidigt. Men vi möttes av smutskastning. Till exempel blev jag på borgerliga ledarsidor kallad Hamas-vän, och en kollega på min fakultet skrev öppet på sociala medier att hen kände ”äckel” över att ha mig som kollega. Universitetets rektor, Erik Renström, kände sig nödgad att kommentera mina uttalanden på Twitter/X – förvisso försiktigt, men tillräckligt tydligt för att signalera att min hållning inte var välkommen.
Att säga något så grundläggande som att konflikten har en historia och en juridisk kontext hade plötsligt blivit inte bara kontroversiellt – utan närmast farligt. Jag försökte ta det med en axelryckning. Samtidigt insåg jag att det var avgörande att markera. Jag hade, liksom några andra debattörer, en relativt stor plattform – men utanför de stora mediehusen – och vi använde den för att skapa utrymme för fler. För att bryta det debattklimat där stöd för mänskliga rättigheter alltför ofta stämplades som terrorsympatier eller antisemitism. Jag minns hur andras mod gjorde det lättare för mig att tala – och hur mitt eget talande i sin tur kunde öppna dörrar för fler. Vi agerade inte ensamma, utan tillsammans – även om det åtminstone i mitt fall inte var organiserat.
Men journalister som öppet förklarade eller försvarade den palestinska saken blev tystade eller av med jobbet, och konstnärer som Stina Wollter förlorade plattformar. Det fick mig att inse vilken frihetsmarginal jag hade – som doktorand och forskare, där akademisk frihet fortfarande ger visst utrymme, och som frilansjournalist utan fast anställning. Jag kunde uttrycka mig mer fritt, utan omedelbar risk för repressalier, och samtidigt nå ut till en bred publik. Det kände jag som ett ansvar.
I oktober och november präglades svensk debatt av en upptrissad och repressiv ton, där varje kritik mot Israels vedergällningar mot civila omedelbart kunde stämplas som antisemitism. Vi kan kanske kalla det för en åsiktskorridor. I det läget skrev jag, tillsammans med min kollega Emma Eleonorasdotter, en av de första debattartiklarna i Sverige som tydligt påtalade det absurda i diskussionen — och samtidigt lyfte fram de allvarliga israeliska krigsbrott som redan då bar drag av folkmord och brott mot mänskligheten. Under arbetet med artikeln blev det tydligt att många som höll med oss tvekade att själva skriva under – av oro för konsekvenserna.
Efter vår artikel blev jag inbjuden till Publicistklubbens debatt i Stockholm, där jag mötte Svenska Dagbladets Peter Wennblad, SVT:s programchef Michael Kucera och statsvetarprofessorn Isabell Schierenbeck, alla välkända för sin proisraeliska hållning. Debatten var på flera sätt svår. Wennblad gormade om att uppgifterna om antalet dödade barn i Gaza, som då var i kraftig underkant, var ”dragna ur röven” på mig. Schierenbeck vidhöll att Israel gjorde sitt yttersta för att hålla civila dödstal till ett minimum samtidigt som hon avfärdade genocida uttalanden från medlemmar i den israeliska regeringen som betydelselösa. Kucera blev under debatten så förbannad, när jag påtalade att SVT:s rapportering som framställde sjukhus som legitima mål förmodligen var kriminell, att han gav mig en lätt knuff på scen.
Den här debatten ägde rum i en offentlighet där det knappt gick att påtala att konflikten i Gaza är en pågående humanitär katastrof, orsakad av Israel med västerländskt stöd. 7 oktober konstruerades som konfliktens början, och användes sedan konsekvent för att rättfärdiga ett våld som i huvudsak riktades mot civila – särskilt barn, hjälparbetare och journalister – i självförsvarets namn. Inte ens i svensk vänsterpress fanns inledningsvis mycket utrymme för att ifrågasätta denna logik. Under de senaste åren har vänstern dragits mot en militaristisk diskurs, där Sverige ses som hotat av östliga, auktoritära krafter. Palestinafrågan har i det sammanhanget, i bästa fall, hamnat i skymundan. I värsta fall har den bemötts med ren aversion.
I en ledarkrönika i Dagens ETC riktade chefredaktör Andreas Gustavsson sin kritik mot FN:s särskilda rapportör Francesca Albanese – inte för hennes dokumentation av övergrepp i Gaza, utan för att hon vågade exponera Israels ockupation och det västerländska stödet till den. Istället för att bekräfta hennes arbete med att belysa dessa frågor antydde han att hennes kritik av Israel bar antydan till antisemitism.
Samtidigt som Gaza jämnades med marken och det israeliska våldet på Västbanken intensifierades ytterligare, beskrev delar av vänstern Palestina som ett problem – en belastning för vänsterns försök att återvinna respektabilitet i ett medieklimat där proisraeliska sentiment dominerade. Under sommaren 2025 kan den debattbild som rådde då kännas avlägsen. Till och med Dagens Nyheter, som inledningsvis drev en hårt proisraelisk linje, har bytt kurs – och flera av vänsterpressens tidningar prioriterar nu Palestinafrågan. Men vägen hit har varit lång, kantad av modiga debattörer och en bred proteströrelse som tog stora personliga risker.
Universitetsrörelsen
Samtidigt, nästan omedelbart efter den 7 oktober, bildades det som skulle bli Lund Students for Palestine och Lund Academics for Palestine. Redan från början märktes en stark vilja till engagemang och organisering – både bland studenter och universitetsanställda. Många forskare och lärare anslöt sig tidigt, och började knyta kontakter till andra lärosäten, både i Sverige och internationellt.
Även inom den administrativa personalen märktes samma engagemang. Flera försökte organisera insamlingar till stöd för akut nödhjälp till Palestina, men stoppades av institutionsledningar – trots att liknande initiativ tidigare godkänts. När det gällde Palestina tycktes andra regler gälla. En undantagslogik slog igenom, där grundläggande solidaritet plötsligt betraktades som något kontroversiellt.
Personer i den administrativa personalen som försökte stå upp för sina värderingar tvingades i praktiken lämna sina anställningar.
Den repressiva logiken var dock inte begränsad till enskilda incidenter. Den tog sig också uttryck i en alltmer paranoid övervakning från Lunds Universitets egen säkerhetsavdelning – som snarare betraktade kritiska röster som ett hot än som något skyddsvärt. Under doktorspromotionen, där jag bar en liten palestinsk flagga, blev jag själv konfronterad av en av säkerhetscheferna. Med självsäker ton förklarade han att han visste exakt vem jag var – och vilka demonstrationer jag deltagit i, varav flera enligt honom skulle ha saknat tillstånd. Det var ett tydligt försök att skrämma – men det avslöjade samtidigt två allvarliga missförhållanden: dels en potentiell överträdelse av grundlagens förbud mot åsiktsregistrering, dels en okunskap om att demonstrationsrätten i Sverige är grundlagsskyddad och inte kräver tillstånd. Att jag dessutom närvarat i egenskap av journalist, med synligt pressleg, gjorde det hela än mer anmärkningsvärt.
Trots den yttre bilden som kom fram i offentligheten var de starkt kritiska röster som förekom inom universitetet i själva verket undantag. Men eftersom just de gavs stort genomslag i medierna, skapades en falsk känsla av att det fanns ett konsensus mot engagemanget. Den mediala ensidigheten dolde bredden av internt stöd – och lämnade många med en upplevelse av isolering, trots att vi i praktiken var talrika.
Eurovision 2024
Samtidigt som detta skedde dokumenterade jag också proteströrelserna – från studentrörelsen i Lund till de omfattande demonstrationerna i Malmö. Tusentals människor – många för första gången – samlades under pro-palestinska budskap på gator, torg och universitetsområden.
I maj 2024 – mellan den 7:e och 11:e – kanaliserades en stor del av den svenska proteströrelsen till Malmö, eftersom staden var värd för Eurovisionfinalen. För många jag talade med kändes det absurt och provokativt att Ryssland och Vitryssland exkluderats på grund av folkrättsbrott i Ukraina – medan Israel tilläts delta.
Israels representant, Eden Golan, framförde låten Hurricane, ursprungligen kallad October Rain, tydligt inspirerad av den 7 oktober och dess efterverkningar. EBU krävde att låten skulle omarbetas för att tona ner de politiska referenserna – men kopplingen till Israels officiella narrativ var fortsatt stark. Sången tolkades allmänt som en symbolisk berättelse om ett ”folk i stormen”, en försvarsberättelse som samtidigt dolde att Israel, enligt flera tunga röster i FN och folkrättssammanhang, var i färd med att begå ett folkmord i Gaza.
Golan själv gjorde klart att hon efter tävlingen skulle inleda sin militärtjänst i den israeliska armén – en uppgift som förstärkte intrycket av att Israels bidrag inte var ett neutralt kulturinslag, utan en del i ett större propagandistiskt maskineri.
Stora demonstrationer förbereddes i Malmö med målet att – på fredlig väg – förmå arrangörerna att stoppa vad många såg som ett försök att använda Eurovision som ett propagandaverktyg för ett pågående folkmord i Palestina.
Samtidigt pågick ett tydligt retoriskt och strategiskt skifte bland svenska pro-israeliska aktörer – inte minst inom nyhetsredaktioner och i det politiska etablissemanget, särskilt på högerkanten. Den tidigare linjen, som i huvudsak gick ut på att förneka Israels krigs- och människorättsbrott, blev allt svårare att upprätthålla givet hur Israeliska politiker, militärer, bosättare och andra själva alltmer skrytsamt presenterade egna krigs- och människorättsbrott som en existentiell kamp där även barn uttalades som legitima mål.
Bevisläget var för överväldigande. Vittnesmål från Gaza, oberoende journalistik och internationella organisationer bidrog till att bilden förändrades – inte minst efter att ICC:s chefsåklagare begärt arrestering av Israels premiärminister för brott mot mänskligheten.
Fokus skiftade då till att misstänkliggöra proteströrelsen: som antisemitisk, våldsbejakande och i vissa fall direkt lierad med Hamas. Retoriken bytte spår – från förnekelse till demonisering.
I Skåne blev Sydsvenskan något av en pionjär för omsvängningen i medias framställning.
Demoniseringen av den pro-palestinska proteströrelsen fick konkreta och dramatiska konsekvenser för säkerhetsarrangemangen i Malmö under Eurovisionveckan. Chefen för den israeliska inrikesunderrättelsetjänsten Shin Bet, Ronan Bar, besökte Malmö för att bistå i säkerhetsarbetet. Samtidigt mobiliserades en massiv polisinsats från hela Sverige – förstärkt med kravallpolis från Danmark och Norge.
I centrala Malmö, särskilt runt Möllevången – infördes vad många upplevde som ett tillstånd av ockupation och undantagstillstånd. Tungt beväpnad polis med kulsprutepistoler patrullerade gatorna, helikoptrar cirklade konstant över stadsdelen och prickskyttar var utplacerade på hustak. Nationella insatsstyrkan syntes på motorcyklar med automatkarbiner, och pansarliknande fordon rullade på smågatorna.
Många jag talade med beskrev känslan som overklig. En aktivist uttryckte det som att den israeliska ockupationens logik – genom militariseringen av det offentliga rummet – nu också satt sina spår i Malmö. I stadsbilden speglades det som proteströrelsen protesterade mot: hur kampen för palestinsk frihet möts med övervakning, maktdemonstrationer och en ständigt närvarande påminnelse om att dödligt våld kan komma att användas.
På onsdagen hölls en av de största protesterna under hela Eurovisionveckan. Tiotusentals människor fyllde Malmös gator i en demonstration som förlöpte helt utan incidenter. Jag rapporterade live via sociala medier och nådde – till min egen förvåning – flera miljoner tittare och läsare världen över. Det kändes overkligt, men också hoppfullt.
Senare på kvällen nåddes jag av ett meddelande: Greta Thunberg deltog i en sittblockad nära Folkets park, där Malmö stad hade upprättat ett tillfälligt eurovisioncenter. Allt fler människor slöt upp. Jag tog mig dit med mina två kameror och möttes av hundratals sittande och applåderande demonstranter. Stämningen var festlig men lugn.
En grupp demonstranter satte sig utanför parkens ingång, medan kravallpolis i full utrustning stod och betraktade dem. Plötsligt – utan förvarning – stormade maskerad, kamouflerad och maskingevärsbeväpnad polis från den nationella insatsstyrkan ut från parken. De började slita upp de sittande, många av dem barn.
Jag stod med kameran i ögonhöjd när en insatsstyrkemedlem tryckte gevärskolven mot min mage. Jag blev chockad. Trots över ett decennium av att ha dokumenterat protester, inklusive mycket våldsamma sådana, hade jag aldrig upplevt något liknande.
I en senare situation, efter att demonstranterna lämnat området kring Folkets park och fredligt tågade mot Möllevångstorget, inträffade ännu en märklig eskalation. En enskild polisman – uppenbart nervös – började plötsligt pepparspreja demonstranter, helt utan synbar anledning. TT:s fotograf träffades direkt i ögonen (inte för första gången, berättade han för mig), och en journalist från en av de större dagstidningarna berättade för mig att polismannen ”måste ha missuppfattat hela situationen”.
Men i samma tidning kunde man senare läsa att polisen ”tvingats” använda pepparsprej mot våldsamma demonstranter. En beskrivning som helt motsade vad tidningens egna reportrar bevittnat. Det var frustrerande – men inte överraskande och direkt talande för mediesituationen där tidningarna väger polisens ord tyngre än sina egna synintryck.
På lördagen upprepades den stora demonstrationen: tiotusentals människor tågade återigen fredligt genom Malmö, denna gång under ännu tyngre polisnärvaro. Mot kvällen fick jag rapporter om att en mindre grupp demonstranter hade tagit sig till Hyllie station, nära arenan där eurovisionfinalen hölls.
Jag tog mig dit. Inledningsvis samlades ett tiotal demonstranter med banderoller – stilla, tysta, fullt inom ramen för den grundlagsskyddade demonstrationsrätten. Men polisen började snabbt släpa bort dem. Fler anslöt, däribland Greta Thunberg, som satte sig bland de övriga.
Polisen svarade med ökad kraft: armar bändes, pepparsprej användes, några demonstranter slogs med batonger. En del poliser gick särskilt hårt åt Greta Thunberg, som om ett aggressivt omhändertagande av henne vore någon sorts merit.
Scenerna pågick i timmar. Fredliga, sittande demonstranter mötte ett repressivt polisuppbåd som verkade osäkert på hur det skulle agera när det hot som målats upp aldrig materialiserades. Istället tog poliserna ut sin frustration fysiskt – med smärtsamma armgrepp, pepparspray mot sittande ungdomar och hårdhänta avlägsnanden. Polisen hade uppenbara svårigheter att släpa bort demonstranterna från blockaderna, vilket bara ökade godtyckligheten och aggressiviteten i deras agerande.
I svensk media kunde man därefter läsa att polisen ”förhindrat” att demonstranter stormade arenan. Det var en verklighetsbeskrivning som låg långt ifrån det jag och många andra såg: sittande aktivister, flertalet ungdomar, som protesterade fredligt, medan polisen svarade med olika grader av våld.
Många jag pratade med uttryckte frustration över skillnaden mellan vad som faktiskt hände och hur det rapporterades i medierna. Den internationella pressens närvaro stack ut – men snarare på ett oroande sätt än ett stödjande. Två tyska pressfotografer jag mötte beklagade öppet att polisen inte hade använt mer våld: ”I Tyskland hade det här slagits ner på nolltid,” konstaterade de, med en märklig, nästan våldsfetischerande ton.
Deras frustration var kanske talande: de hade kommit för att dokumentera våldsamma, radikaliserade demonstranter, men möttes i stället av stillasittande ungdomar och en polis som alltmer tappade kontrollen inte bara över de sittande demonstranterna, men över sin egen berättelse. Det som i mina ögon framstod som en tämligen effektiv ickevåldstaktik lämnade dem utan den dramaturgi de tycktes ha förväntat sig att få återvända hem med.
Men bilden som kablades ut av polis och traditionella medier stod inte oemotsagd. Genom sociala medier, livestreams och kritisk journalistik lyckades aktivister, jurister och oberoende rapportörer tillsammans ge en annan version av händelserna – en som i allt högre grad vann gehör. Många jag pratade med upplevde, trots medieläget, att opinionen faktiskt var på vår sida – inte bara bland unga, utan också långt utanför aktivistkretsarna.
Palestinagård, stormningen, lögnerna och rättsprocesserna
I slutet av maj tog proteströrelsen i Lund ett tydligt steg framåt. Under flera månader hade studenterna byggt internationella nätverk och hämtat kraft från en rörelse som snabbt blivit global. Med inspiration från särskilt de amerikanska universitetsprotesterna ockuperade de en del av Lundagård – mitt framför rektor Erik Renströms kontor – och döpte platsen till “Palestinagård”, ett namn som snabbt etablerade sig i folkmun. Samtidigt inleddes liknande ockupationer runt om i Sverige, i Europa och i världen. Det stod klart: detta var inte en isolerad aktion, utan en del av något mycket större.
Jag tillbringade flera timmar varje dag där och dokumenterade i bild och text, höll intervjuer och samtal med de aktiva. Det som utspelade sig var mer än bara en studentaktion – det var, enligt många på plats, något som kändes unikt och historiskt. Ett tillfälle där engagemangets kraft mötte ett tydligt krav på rättvisa – och där gränsen mellan akademi och aktivism suddades ut.
Kraven från demonstranterna var tydliga: att Lunds universitet skulle säga upp samarbeten och avtal med israeliska institutioner, på samma sätt som man tidigare agerat mot Ryssland efter invasionen av Ukraina. Argumenten handlade om ett pågående folkmord, och om att Israels bomber förvandlat universiteten i Gaza till grus. Ett skolacid.
Under nästan två veckor, i en ovanligt varm försommar, fylldes Palestinagård av liv: folkkök, stormöten och föreläsningsserier i samarbete med universitetsanställda. En av studenterna jag intervjuade kallade Palestinagård “en utopisk plats”, där människor som aldrig tidigare protesterat tillsammans nu gjorde det, förenade i insikten att världen kunde se annorlunda ut. Platsen var transformativ för de som deltog.
Det mediala intresset kring Palestinagård var enormt – men mycket av rapporteringen präglades av smutskastning. Framför allt från Sydsvenskan och borgerliga debattörer målades platsen ut som hotfull och antisemitisk, trots att många av deltagarna själva var judar. Men tillsammans med lyckades vi formulera vår egen berättelse. Det blev en lärdom för oss alla: att genomtänkt kommunikation, envis dokumentation och ärligt berättande kan bära längre än vi först trodde.
Men universitetets ledning, som hänvisade till den kommande doktorspromotionen i slutet av maj, beslutade i samråd med polisen att avbryta protesten. Tack vare en intern läcka fick vi veta om tillslaget i förväg – något som motbevisade universitetets officiella uttalande om att det inte varit inblandat eller haft någon förhandsinformation.
Klockan fem på morgonen slog polisen till med en massiv insats. Den handlade inte enbart om att avlägsna demonstranter – syftet var också att lagföra dem. En stor mängd utredare medverkade i kravallpolisinsatsen för att tillämpa den nya snabbprocesslagen. Studenterna skulle dömas för att ha stört den allmäna ordningen och utövat ohörsamhet. Omkring 70 personer greps.
Många jag talade med var förbryllade – hur kunde man “störa ordningen” genom att sova i tält? En åklagare jag intervjuade efteråt medgav att rättsläget var oklart, och att polisens omfattande utredningsinsats inte initierats av åklagarsidan, utan av polisen själva. För mig och flera jag talade med var det uppenbart att inte bara universitetsledningens, men också politiska påtryckningar, låg bakom både räden och rättsprocessen.
Under timmarna efter räden inträffade flera våldsamma händelser som visar konsekvenserna av att en universitetsledning väljer att göra legitima studentprotester till ett polisiärt problem. På förmiddagen slog polisen med batong mot en samling demonstranter, varav en slogs till marken så allvarligt att en sjuksköterska på plats larmade ambulans. Polisen försökte inledningsvis hindra ambulansen från att komma fram. När den väl gjorde det var stämningen spänd och många undrade: varför hade det dröjt?
Det som sedan hände var svårbegripligt. Polisen skickade ut ett pressmeddelande där de anklagade demonstranter för att ha kastat flaskor mot ambulansen – en ambulans som demonstranterna själva tillkallat. SVT plockade upp påståendet direkt, utan att kolla uppgifterna, trots att deras egna journalister varit på plats. Jag frågade journalisterna rakt ut – de försäkrade att de inte sett något flaskkastning, och att de också rapporterat det internt. Ändå fortsatte SVT att sprida uppgiften som även övrig riksmedia plockade upp. ”Flaskkastaren”, meddelade man vidare, hade omhändertagits och delgivits misstanke för ”blåljussabotage” – ett brott med livstid i straffskalan.
Jag ringde själv ambulansens ledningscentral. Chefen skrattade när jag nämnde flaskkastningen. “Nej”, sa hon, “det där har vi också hört – men det stämmer inte”. Ambulanspersonalen hade skrattat åt anklagelsen. Möjligtvis hade något kastat en blomknopp. Trots det fick lögnen spridning, och snart citerades den av utbildningsminister Mats Persson som fördömde demonstranterna – och dessutom påstod att hela Lunds universitet hade “stängts ner”.
Det var overkligt. Vi kontaktade redaktioner med vår information, och kunde då snabbt utmana narrativet. Polisen tvingades backa. Men någon ursäkt från utbildningsministern kom aldrig.
Rättsövergrepp
När studenterna började släppas – från eftermiddagen, under natten och det följande dygnet – påbörjade jag omedelbart ett omfattande intervjuerbete. Vad hade de varit med om? Det tog veckor att samla in berättelserna, men jag visste att tiden var avgörande. Under själva gripandena hade polisen spärrat av hela området kring Lundagård så omfattande att det, trots ett stort medieuppbåd som snabbt samlades efteråt, i praktiken var omöjligt för journalister att bevaka insatsen. Avspärrningarna blev ett sätt för polisen att kontrollera berättelsen. Min dokumentation blev därför ett sätt att i efterhand rekonstruera vad som faktiskt hänt bakom polisens avskärmningar – att samla in vittnesmål, förstå vilka metoder som använts, och lyssna på hur studenterna själva upplevde natten. Sammanlagt intervjuade jag ett tjugotal personer ingående – majoriteten beskrev allvarliga kränkningar.
Berättelserna var skrämmande. Flera studenter beskrev hur de utsatts för fysiska övergrepp i direkt anslutning till gripandet. Särskilt personer med invandrarbakgrund vittnade om att de hållits i extremt smärtsamma grepp. En student berättade att han blivit strypt tills han svimmade. Mönstret var tydligt: studenter med mörkare hudfärg utsattes för grövre våld än andra. Polisens våld hade uppenbart rasistiska undertoner.
En typ av berättelse återkom gång på gång: arrestcellerna var isande kalla. Enligt flera vittnesmål låg den upplevda temperaturen på runt tio grader, samtidigt som de gripna fråntagits jackor och varma kläder. Kylan verkade användas som en påtryckningsmetod – särskilt mot de studenter som vägrade uppge sina namn. ”Det gick inte att stå emot”, sa en av dem och jämförde det med tortyr.
Andra beskrev hot om våld. Flera kvinnliga studenter berättade att de tvingats klä av sig helt nakna inför manliga poliser och arrestvakter.
När jag publicerade uppgifterna bemöttes jag av anklagelser från både polis och åklagare – jag påstods ljuga eller ha ”köpt en aktivistkomplott”. Men efter ytterligare granskning framkom att Sverige redan 2021 fått kritik av Europarådet för just låga temperaturer i arrestceller. Den svenska staten hade då fått i uppdrag att utreda saken vidare.
I media möttes uppgifterna främst med tystnad. Ett av få undantag var Dagens ETC, som publicerade ett längre reportage där flera av övergreppen dokumenterades i detalj. Det bekräftade vad många i aktivistmiljöer bittert hade fått erfara: att även när övergrepp sker öppet, med tiotals trovärdiga vittnen, är det långt ifrån säkert att berättelsen får fäste – särskilt när motparten är polisen.
Polisövergreppen och lögnerna fortsatte även efter gryningsräden mot Palestinagård. Dagen därpå genomfördes universitetets doktorspromovering, och utanför hölls en mindre protest där ett antal pro-palestinska demonstranter samlats – men också ett fåtal pro-israeliska motdemonstranter, främst äldre män. Jag var återigen där i egenskap av journalist, med pressleg hängandes runt halsen, och dokumenterade händelsen med mina kameror.
Plötsligt blev jag påhoppad av en av de pro-israeliska demonstranterna, som grep tag i min kamera. När jag försökte föra bort hans hand högg han åter tag i mig med ett grepp som liknade ett polisgrepp – mitt framför poliser som såg på men som valde att inte ingripa, och som inledningsvis vägrade ta emot min polisanmälan. Jag minns min lamslående förvåning och att det gjorde ont. Händelsen dokumenterades både i bild och på film. Kort därefter började ledande “influencers” med koppling till polis- och åklagarsfären sprida en helt omvänd version av händelsen i sociala medier. Enligt dem var det jag som hade attackerat mannen. Det var inte bara absurt – det var förtvivlande.
Händelsen blev också en påminnelse om något många inom rörelsen länge vetat: att det fysiska våldet vid demonstrationer som regel inte kommer från pro-palestinska aktivister, utan från pro-israeliska provokatörer. Det hade hänt flera gånger tidigare i Lund – och på många andra platser i Sverige. Det blev ännu en bekräftelse: i de rättsvårdande myndigheternas ögon var jag inte en skyddsvärd journalist, utan snarare någon som kunde offras för att bevara en redan etablerad berättelse.
Och de absurda situationerna fortsatte. En dag senare, vid en mindre protest i Lund där ett tjugotal studenter samlats, ställde sig en kvinna – Emily – i några sekunder framför en polisbil och ropade i sin megafon. När polisen bad henne flytta sig gjorde hon det genast.
Ändå rusade poliser ur bilen och grep henne med våld. Hon belades med handfängsel och fick huvudet brutalt nedtryckt i golvet på polisbussen. Det märktes att det gjorde ont – och att hon blev rädd. I mina ögon såg det ut som ren misshandel. I den efterföljande rapporten hävdade polisen att hon ”blockerat en polisbuss” och vägrat flytta sig. Hon misstänktes för blåljussabotage – ett brott med livstids fängelse i straffskalan – samma rubricering som använts några dagar tidigare efter den fabricerade flaskkastningshistorien.
Men det stannade inte där. I ett yvigt pressmeddelande påstod polisen också att hon var misstänkt för narkotikabrott – en anklagelse helt utan grund. Vad de inte visste var att jag hade filmat hela händelsen. Videon visade ett helt annat förlopp än det som redovisades i polisens incidentrapport. Det var uppenbart: polisen hade ljugit. Igen.
Kort därefter lades alla anklagelser ner. Narkotikabrottet var påhittat, gripandet våldsamt, rapporten fabricerad. Men i medierna hade intresset svalnat och skadan var redan skedd. Det som borde ha väckt frågor om myndigheters trovärdighet passerade nästan obemärkt.
För mig blev det ett bevis för något större. Att det inte handlade om enstaka misstag, utan om ett mönster. En systematik. Polisen ljög – och medierna hjälpte till att bära lögnen vidare.
Under sensommaren och hösten inleddes rättegångarna mot de gripna studenterna. Jag närvarade vid ett tiotal av de över tjugo förhandlingar som genomfördes. Samtliga ledde till fällande domar. Det som slog mig var likriktningen: domarna såg närmast identiska ut, som om försvarets argument inte ens beaktats – trots att händelseförloppen mellan fallen skiljde sig åt på flera avgörande punkter.
Med hjälp av frivilliga advokater överklagades domarna till hovrätten. Alla nekades prövningstillstånd. Men i skrivande stund har Högsta domstolen beslutat att ta upp flera av fallen till ny prövning – ett tydligt tecken på att rättsläget varit, precis som en av åklagarna själv medgav i intervju med mig, mycket oklart. Det behövs prejudikat.
De senaste två och ett halvt åren har varit lärorika, omvälvande och stundtals smärtsamma – men de har också visat vilka möjligheter som finns. Det står klart att det finns djupa brister i hur medierapporteringen hanterar Palestina–Israel-konflikten. Men lika tydligt är det hur stor kraft som finns i att, kollektivt och tillsammans, våga ifrågasätta etablerade berättelser och aktörer med stora plattformar.
Under den här tiden har en fredlig proteströrelse vuxit fram – en rörelse som, trots sin ickevåldsliga karaktär, konsekvent mötts av våld, hot och repression. Rörelsen utmålas ofta som ett hot mot demokratin. I själva verket visar den hur hotet i allt högre grad kommer uppifrån – från myndigheter, beslutsfattare och ett medielandskap som ofta sluter upp bakom makten. Samtidigt har det blivit uppenbart att det är just proteströrelserna, med sin envishet, sin solidaritet och sin uthållighet, som i praktiken försvarar demokratins grundvalar.
Samtidigt gör erfarenheterna från de senaste åren frågan allt mer angelägen: hur når vi ut med kritisk journalistik i ett system som så tydligt är riggat emot oss?
Palestinaprotesternas kollektiva erfarenheter visar vikten av att samarbeta, utbyta kunskap och lära av varandra – och att vi tillsammans kan skapa strategier för att höras, trots de strukturer som vill tysta. Vi har lärt oss vikten av att dokumentera, samla in och lyssna. Att inte rikta kameran mot dig själv för att bli en medieinfluencer – utan från dig, för att bära fram en kollektiv berättelse.