Klimatimperialism

Inledning

Klimatet förändras och över hela världen ser vi bevis på detta – från torkor och skogsbränder i Sverige och USA, till översvämningar i Bangladesh och Tyskland. Forskare som talat med i princip en enda röst har gjort studier och bekräftar att de extrema förändringarna vi ser är framkallade av människan. Behovet av att uppmärksamma klimatförändringarna har blivit en av de enande frågorna i världen – oavsett om det är inom ramen för FN:s Framework Convention for Climate Change (UNFCCC) som nationalstater har skrivit på eller klimatstrejker och protester från vanliga medborgare.

Ett försök att avskaffa användningen av fossila bränslen, vilka är huvudkällan till klimatförändringar, pågår. Det innebär att förändra våra transportsystem, reducera förflyttningen av varor över världen, konsumera mindre och annorlunda och bryta vårt beroende av produkter från fossila bränslen som plast.

Fokus ligger därmed på att minska vårt utsläpp av koldioxid så att vi kan bibehålla ett klimat som gör att det går att leva på jorden. Ett snävt fokus på utsläpp av växthusgaser och klimatförändringar är dock otillräckligt. Våra ansträngningar att adressera klimatförändringarna måste ske i en kontext av historiska, nutida och framtida sociala och ekologiska relationer. Samtidigt som vi arbetar för att avskaffa fossila bränslen behöver vi avskaffa det orättvisa system av ojämn utveckling och rasistisk kapitalism som har uppstått jämte användningen av dessa.

Om vi inte uppmärksammar detta kommer användandet av annat bränsle – energiövergången – enbart förstärka den sociala orättvisan och miljöorättvisan hos det nuvarande systemet. I denna artikel beskriver jag tre aspekter som behöver belysas i våra ansträngningar för att reducera koldioxidutsläpp och mildra de destruktiva klimatförändringar som förutspås.

Klimaträttvisa är mer än att bekämpa klimatförändringar och koldioxidutsläpp

Mänskliga varelser och vår strävan efter tillväxt har lett till fundamentala förändringar på planeten, inklusive förändringar i vädermönster, enorma förluster av djurarter samt vattenbrist. Detta narrativ är dock problematiskt eftersom det håller alla människor lika ansvariga. När vi tänker på klimatförändringar är det nödvändigt att ta i beaktande att

inte alla människor har bidragit till mänskligt framkallade klimatförändringar i samma grad
inte alla människor kommer uppleva klimatförändringarna på samma sätt, då vissa kommer påverkas värre än andra, samt att
koldioxidutsläpp och klimatpåverkan är djupt sammanlänkade med befintliga mönster av social ojämlikhet.

Enligt nya studier av Stockholm Environmental Institute (2020) ansvarade de rikaste 10 procenten av världens befolkning för mer än hälften av koldioxidutsläppen i atmosfären mellan 1990 och 2015. Dessutom finns det en historisk aspekt av klimatskuld hos de länder som har släppt ut stora mängder, utan restriktioner, sedan industrialiseringens början. Eftersom en del växthusgaser kan bli kvar i atmosfären i upp till tusentals år behöver dessa tidigare utsläpp tas med i beräkningen. Det väcker den viktiga frågan om hur vi ska ta hänsyn till historiska utsläpp från högindustrialiserade länder.

Ytterligare en aspekt av klimatskuld är det ekologiskt ojämlika utbytet som äger rum mellan länder när de handlar med varor. Till stor del räknar vi inte in de ekologiska resurser som tas i bruk (såsom vatten och energi) för produkter, och inte heller de sanna sociala kostnaderna för arbete och miljöförorening.

Rörelsen Wretched of the Earth har arbetat för att rikta uppmärksamhet mot denna ojämlikhet i ansvaret för klimatförändringarna. Om vi faktiskt adresserade diskrepansen skulle det kunna ändra maktbalansen i de pågående förhandlingarna kring klimatförändringar – och ge ett övertag åt det globala syd över det globala nord, som tenderar att inneha de ekonomiska tillgångarna och den politiska makten.

Vi går vidare från orsaker till konsekvenser. Klimatförändringarna kommer att påverka olika segment i befolkningen olika, det vet i. Det kan vara på nationsnivå där små öststater riskerar att förlora allt, eller på lokal nivå, där vi ser rasifierade mönster och klassmönster när det gäller vilka som påverkas mest i en stad, som vid orkanen Katrina i New Orleans 2005, och ner på en kroppslig nivå där kvinnor, äldre och barn troligen drabbas allvarligare av sjukdomar och hälsotillstånd relaterade till klimatförändringar. Som Oxfam noterar är de som påverkas mest de två grupper som har minst ansvar för klimatkrisen: världens idag fattigaste och mest sårbara människor – vilka redan kämpar mot klimatpåverkan – och framtida generationer som kommer att ärva en utarmad koldioxidbudget och ett ännu farligare klimat.

Så vi behöver fokusera på klimaträttvisa och inte bara på klimatförändring. Det handlar inte bara om att avskaffa användningen av koldioxid utan också om de sociala och miljömässiga orättvisor som går hand i hand med det. Tyvärr finns det somliga som argumenterar för att vi bör lösa klimatfrågan först och sedan ta itu med ojämlikheten. Ett sådant agerande befäster dock privilegier och ignorerar det faktum att konsekvenserna av klimatförändringar redan är en realitet för många i världen. Det ensidiga fokuset på klimat kan till och med leda till lösningar som skapar fler möjligheter att göra affärer och utsätta lokalbefolkning och urfolk för risker, såsom REDD+ och inlagring av koldioxid.

Röster från klimatförändringarna

Det här leder till en annan aspekt som är väsentlig för vår acceptans för klimaträttvisa. Om det inte bara handlar om koldioxid behöver vi ge utrymme så att olika röster kan höras. Det innebär att gå bortom vetenskap och lagstiftare för att lyssna på lokala grupper och ursprungscommunities, men också att efterfråga kritisk självreflektion från klimatrörelserna.

För att säkerställa klimaträttvisa måste klimatförhandlingar, klimatpolicyer och klimatplaner involvera dem som har levd erfarenhet av att hantera klimatförändringar. Diskussioner om anpassning och motstånd brister ofta när forskare och lagstiftare definierar vad som behövs i en lokal kontext utan att ta hänsyn till de komplexa sociala, kulturella, ekologiska och andliga relationerna mellan människorna som lever där men också med den icke-mänskliga naturen. De frånkänner människorna i de lokala grupperna agens och kunskap i en paternalistisk version av ”den vite mannens börda”. Att anamma ett bredare synsätt på klimaträttvisa är också att erkänna människors kamp för att försvara sitt territorium, sin identitet och sin miljö.

Och för dem av oss som bedriver aktivism, demonstrerar och gör blockader finns också frågan om vems röst som blir hörd. Klimatrörelsens utrymmen kan vara exkluderande gentemot rasifierade kroppar och frågor vad gäller både form och fokus. Ett enkelt exempel är uteslutandet av Vanessa Nakate, en ugandisk klimataktivist, från fotografier vid ett ungdomsevenemang i Davos med Greta Thunberg.

Lättheten med vilken vissa röster tystas och vissa kroppar osynliggörs är ett kvitto på en rasistisk kapitalism som klimatrörelserna inte har råd att reproducera. Ett annat exempel är hur klimatprotester och Black Lives Matter-protester väldigt sällan kombineras trots att vi behöver adressera båda frågorna. Klimatrörelser som Extinction Rebellion har också anklagats för att utestänga rasifierade, vilket förhindrar ett utbyte av erfarenheter och motstånd.

I allt från individuella fördomar om rasifierade till strukturella hinder för engagemang misslyckas ofta klimaträttviserörelsen i det globala nord med att adressera miljörasism, och den lider dessutom av en brist på mångfald. Om vi menar allvar med klimaträttvisa behöver detta ändras. Att lägga ansvaret för att förändra klimatrörelsen på rasifierade personer är dock kolonialt och privilegierat och måste undvikas. En självreflekterande hållning till byggandet av en social rörelse är därför viktig.

Radikala alternativ inom en abolitionistisk politik

Så frågan är vilken systemförändring människor vill ha i stället för klimatförändring. För att ta oss an systemförändringar krävs det att vi blir politiska och engagerar oss i svåra samtal och handlingar som berör den koloniala, kapitalistiska, patriarkala och antropocentriska världsordningen. Att reducera vårt koldioxidavtryck är nödvändigt men att enbart fokusera på att avskaffa koldioxidutsläpp kan leda till falska lösningar som bara cementerar det hegemoniska systemet.

Det är dags att ta klimaträttvisa på allvar. Transformativ systemförändring kräver radikala alternativ till det dominerande världsomspännande systemet. Dessa omfattar allt från initiativ med ett specifikt fokus såsom hållbart jordbruk, lokala vatten-, energi- och matprogram, solidariska ekonomier och delningsekonomier, arbetarkontroll över produktionsanläggningar, allmänna resurser, kunskapsdelning och fred och harmoni, till mer integrerade förändringar såsom de som prövats av zapatisterna i Chiapas och kurderna i Rojava.

Alternativen innefattar också återuppväckandet av uråldriga traditioner och uppkomsten av nya världsåskådningar som återetablerar mänsklighetens plats i naturen, som en grund för mänsklig värdighet och jämlikhet. Vårt jobb är väva en väggbonad av alternativ för att skapa en värld som står emot social orättvisa och miljöorättvisa och bygga ett ”pluriversum” – en värld där många världar ryms. Utmaningen blir huruvida vi använder möjligheten att avskaffa fossila bränslen och koldioxidutsläpp till att också avskaffa klimatorättvisa och omfamna ett annat sätt att leva i världen.

En kommentar om översättningen

Skribenten använder i denna text ordet ”abolish” både om att avskaffa till exempel beroende av fossila bränslen och om att upphäva den ojämlikhet som präglar såväl klimatrörelsen som världen i stort och knyter därmed an till numrets tema abolitionism. Eftersom ordet på svenska ännu inte används i lika varierande sammanhang har det dock här översatts till ”avskaffa” och liknande beroende på kontext.

Faktaruta: Miljörasism

Miljörasism definieras av Fältbiologerna som ”politik och praktik som, medvetet eller oavsiktligt, påverkar individer, grupper eller samhällen olika beroende på etnicitet eller hudfärg”.

Faktaruta: REDD+

REDD+ är ett ramverk skapat av UNFCCC som en vägledning för aktiviteter inom skogssektorn för att reducera utsläpp från avskogning och skogsförstöring, samt för hållbar skogshantering och bevarandet av och förstärkningen av skogens kollager i utvecklingsländer.

(https://unfccc.int/topics/land-use/workstreams/redd/what-is-redd)

Lästips

”Climate Justice Is Racial Justice Is Gender Justice”, Jacqui Patterson, The National Association for the Advancement of Colored People, 2017.

Jag börjar skriva den här krönikan på tåget från Abisko mot Stockholm. I fem dagar och fyra nätter har vi varit ute bland fjällen. Kämpat oss upp för branta backar på våra skidor, druckit termoskaffe i snögropar med ansiktena vända mot solen, badat bastu under norrskenet och sovit i våningssängar i fjällstugor. Allt detta är något av det bästa jag vet.

När vi ska åka hem är tåget försenat, en lavin har gått över spåret. Medan vi väntar går vi in på Naturum, där en utställning berättar om klimatförändringarnas effekter i området. Krympande glaciärer, förändringar i växtlighet och ekosystem när temperaturen höjs och metanutsläppen ökar. Det gör ont i mig när jag läser skyltarna och ser de korta filmerna. De här bergen har varit min tillflykt sen jag var liten och kom hit för första gången. Jag har tänkt på dem som eviga. Om några decennier kommer de förmodligen att se helt annorlunda ut.

Naturen kring Abisko är lätt att älska. Det är en storslagen och karismatisk plats, och just därför också en passande ikon för klimatförändringar. Här finns en naturvetenskaplig station där forskare observerar förändringarna i detalj, och rapporter därifrån figurerar ofta i media. Det är viktigt. För de flesta av oss som lever i Sverige är klimatförändringar fortfarande något abstrakt och avlägset i tid och rum.

Ett framtida hot, men just nu svårt att få grepp om. Att älska och bry oss om en plats kan hjälpa oss att inse vad som står på spel och att ta del av den sorg och oro som är en rimlig reaktion på klimatförändringar.

Och samtidigt – vad händer med de mindre karismatiska platserna? De småslagna, tilltufsade, som är hem för andra människor och andra hotade ekosystem?

Filosofen och ekofeministen Val Plumwood varnade för klyftorna som skapas mellan de älskade platserna och de oälskade. Hon skrev att vi som ägnar oss åt kritisk miljöforskning och aktivism behöver göra mer än att lyfta fram vår hänförelse över de vackra platserna. Vi behöver ägna oss åt det som hon kallar skuggplatser: de som förblir osynliga, men som förser resten av världen med energi, råvaror och andra resurser. Vi måste reflektera över relationen mellan de vackra platserna och skuggplatserna. Hur varje vacker plats har en skuggplats, hur det är just skuggplatserna som möjliggör de vackra platserna, och våra bekväma liv på dem.

Plumwood förespråkar en platsbaserad kritik, som utgår från specifika platser och sätter fokus på ekologiska beroendeförhållanden och miljörättvisa. Vems älskade platser görs vackrare och rikare genom dagens globala resursflöden? Vems platser och liv förstörs?

Hennes tankar om skuggplatser ekar i Naomi Kleins resonemang om den fossila ekonomins offerzoner, sacrifice zones – Nigerdeltat som förgiftats av oljeutvinning, oljesandens ödsliga landskap i Kleins hemland Kanada – offer som legitimeras genom rasistiska, kapitalistiska eller universaliserande logiker, där en viss idé om utveckling står över allt annat.

Samtidigt som Abisko är en älskad plats, har det länge hört till Sveriges skuggplatser. Koloniseringen av naturresurserna och den samiska ursprungsbefolkningen i den norra halvan av landet har pågått under hundratals år. ”I Norrland hava vi ett Indien”, sägs rikskanslern Axel Oxenstierna ha skrivit på 1600-talet, medan den europeiska koloniseringen sträckte sig över världen.

Skogen och gruvorna har försett staten med naturresurser som varit av stor betydelse för den ekonomiska utvecklingen i Sverige. En kolonial dynamik som fortfarande i hög grad lever kvar, och vars avtryck jag ser i utställningen på Naturum i Abisko. Hit reser folk från hela världen för att uppleva vildmarken, samtidigt som de bidrar till att förstöra den, genom utsläpp från flygresor och konsumtion av varor som tillverkats långt härifrån och transporterats över hela världen.

Jag är själv en del av problemet. Även om jag tog tåget till Abisko, har jag flugit och konsumerat mer i mitt liv än vad som borde vara lagligt. Detta samtidigt som jag är mycket medveten om att 80 % av jordens befolkning – ofta samma personer som kallar skuggplatserna för sina hem – aldrig satt sig i ett flygplan. Abisko är alltså både attraktivt och hotat. Det gäller många av de platser som drabbas först och hårdast av klimatförändringarnas effekter: stränderna på Fiji och Maldiverna som är paradis för turister men sakta äts upp av havshöjningen, Amazonas myllrande regnskogar som huggs ner för att ge plats åt odling av biobränsle när marknaden skriker efter alternativ till fossil energi.

Om vi dröjer oss vid en plats kan vi börja förstå något av hur den hänger ihop med andra platser. Medan det skimrande vårvinterljuset faller över Abisko, ligger det i skuggan av många, överlappande berättelser om resursexploatering och klimatimperialism, i historien och i nuet. Om vi står stilla tillräckligt länge kan vi se hur skuggorna av dessa berättelser, och skuggorna av de liv som vi själva lever i dem, flyttar sig mellan platserna. Var är min skugga nu? Och nu?