Den 6 juni slår migrationspolisen ICE (Immigration and Customs Enforcement) till i centrala Los Angeles. De jagar daglönare runt ett byggvaruhus och gör en räd mot en textilfabrik i stadens modedistrikt. Maskerade, beväpnade, bärandes skottsäkra västar uppenbarar de sig i omarkerade bilar för att finna papperslösa mitt i en vardaglig stadsbild. Protesterna är simultana med räderna. Förbipasserande försöker stoppa bilar, befria människor som svepts upp av migrationspolisen. Någon lägger sig framför den stadsjeep som ska föra människor till förvarsfängelse (Lidell et.al 2025). Det ska snart visa sig att denna räd är del av en större operation som pågår runt om i södra Kalifornien. Men organisering mot ICE-räder har pågått under en längre tid. Reaktionerna är desamma från plats till plats. Enskilda individer och grupper uppvisar stort mod i mötet med styrkor som intar deras områden i jakten på odokumenterade människor. Mobilinspelningar visar hur grannar i ett villaområde i Massachusetts försöker stoppa vad de beskriver som ICE-polisens olagliga gripande av en ung mamma tidigare i sommar. Kvinnor omringar mamman. Kramar och skyddar henne samtidigt som de reciterar en gemensam bön. ICE-agenter sliter och drar och lyckas till sist föra in henne i en av sina bilar. Fler kvinnor blockerar bilen och försöker stoppa dess avfärd (DM Register 2025). I en annan ICE-räd mot en köttförpackningsindustri i Omaha, Nebraska för ett par veckor sedan protesterar några unga personer genom att kasta stenar på ICE jeepar som åker i lång kortege i lantlig idyll. Män i paramilitär mundering hoppar ut, bråket och stenkastandet fortsätter lite förvirrat. En kvinna i 20-års åldern ställer sig framför en av bilarna som börjar köra. Hon tar sig upp på motorhuven för att rädda sig själv från att bli överkörd. Bilen tvärnitar och hon faller men tar sig upp och fortsätter blockera bilen, tillsynes oförskräckt. En ung man tar sönder en vindrutetorkare. Knuffas till marken. Chinga la Migra (knulla migra(tionspolisen) ljuder utanför mobilkamerans synfält.
Internet svämmar över av dessa scener. I centrala L.A, samlas snart människor som nåtts av information om räderna och mot kvällen den 6 juni förklaras protesterna ha övergått i våldsamt upplopp i Downtown LA där konfrontation mellan polis och demonstranter ska ha skett utanför en federal byggnad.
Dagen därpå meddelar president Donald Trump att delstatens nationalgarde ställs under federal kontroll och beordras in, mot Guvernör Newsoms vilja. Snart därefter sänder Pete Hegseth även in 700 marinkårssoldater till staden för skydda federala byggnader och tjänstemän. Dagar av protester är att vänta. Ledare från det Demokratiska partiet anklagar Trump administrationen för att hälla bensin på en eld som redan härjar. Protesterna har redan spridit sig till ett 40-tal platser i landet och Demokraternas ledare uppmanar till fredliga protester. Aktivister letar upp uppställningsplatser och hotell som utgör temporära tillhåll för ICE och Department of Homeland Security och kämpar för att blockera deras verksamhet (Lidell et.al 2025).
Oroligheterna smälter in i No Kings protesterna den 14 juni, som hålls mot Trumps militärparad i Washington DC: ett kombinerat födelsedagsfirande för presidenten och högtidlighållandet av den US-Amerikanska militärens grundande 250 år tidigare.
Protesterna debatteras och kommenteras flitigt i nationella medier. Den som försöker sätta sig in i den pågående utvecklingen och ta del av analyser av anti-ICE protesterna som startade i L.A. finner som förväntat diskussioner om demonstranternas kampformer. Om vilka former av protester som är att räkna som lyckade och hur och om dessa protester kan omsättas i politiska krav.
I den socialistiska tidskriften Jacobin är man snabbt framme med att lyfta arbetarrörelsens betydelse för denna omgång av gatuprotester. Fackföreningsledaren David Huerta, ordförande för fackföreningen Service Employees International Union (SEIU) California arresterades och hölls frihetsberövad i tre dagar i samband med räderna i Downtown L.A. den 6 juni.
Huerta anklagas nu av ICE för att ha stört ett federalt uppdrag och släpptes mot en borgensumma på 50.000 US dollar. När han mötte pressen och demonstranter som i solidaritet uppehållit sig utanför förvarsfängelset adresserade han först gruppen på spanska: ”Den här kampen är vår, det gäller vårt community, men den tillhör också alla”. Han fortsatte därefter att med tårar i ögonen att säga att han hoppas att hans medlemmar vet att han aldrig planerade att bli arresterad. Huerta bad även demonstranter att upphöra med solidaritetsaktioner utanför den byggnad han nyss lämnat eftersom han menade att det ledde till sämre förhållanden för resterande förvartagna (DSW News 2025).
I Jacobinartiklen hyllas Huerta och fackens förmåga att fläta samman migrationsfrågor och fackligt arbete. ICE-protesterna förstås i relation till 2020 års Black Lives Matter protester.
”But there is a critical difference. While the 2020 uprising mostly caught unions on the back foot, with locals and leaderships more likely to engage in introspective diversity initiatives than to wield their power to change society, the LA actions have already seen organized labor take up a vital role. A coalition of groups that includes the SEIU was ready to respond rapidly to the ICE workplace raids, arriving on the scene to face down agents and defend workers. Its ability to seize the situation and compellingly communicate not only its demands but also dictate what the larger community should be doing has been essential in maintaining consistent action and widespread support, despite the vagaries of large protests and the wanton provocations of Donald Trump’s White House.
The 2020 protests, on the other hand, erupted so spontaneously that no institution, whether union or otherwise, truly succeeded in channeling that unwieldly explosion of social effervescence into concrete, long-lasting reforms, and so the brave energies of the George Floyd protesters mostly disappeared into the ether just as quickly as they had come.” (Vonk 2025)
I artikeln framstår motståndet mot ICE som ett kvitto på ett brett folkligt stöd i frågan men också som en eld som snabbt måste tyglas och avledas i annan riktning. Det är en återkommande diskussion som väcks till liv i samband med omfattande gatuprotester. Särskilt när vrede riktas mot våldsmonopolet. I det här sammanhanget får läsaren veta att det är via facken en vänster kan bygga makt och vinna framgångar: ”Arbetare är invandrare och invandrare är arbetare”. Det är via ”fack-föreningar” som människor ”förenas” bortom identitetspolitik (min översättning, Vonk 2025). Här betraktas Black Lives Matter protesterna som desorganiserade, våldsamma och spontana men även som splittrande. Där en fackföreningsrörelse anses kunna ena människor bortom ”identitetspolitik” i formandet av ett brett arbetarsubjekt framställs George Floyd protesterna, protester utan koppling till arbetsplatskamp, bidra till en fragmentering av arbetarklassen. Kamper bortom arbetsplatsen framställs därmed som irrelevanta och potentiellt skadliga.
Med en så snäv tolkning av våra förutsättningar för motstånd lämnas gatan som arena för organisering och kamp outforskad. Likaså saknar det en förklaring eller förståelse för den makt sociala rörelser försöker förvärva när de tar kontroll över stadsrummet. Nyligen avlidne Joshua Clover kom 2016 ut med boken Riot. Strike. Riot – A New Era of Uprisings. Clover var inte ensam om att notera att vi tycks leva i upploppens tid. Mustafa Dikeç kom 2007 ut med Badlands of the Republic, då med de franska banlieue-upploppen hösten 2005 i färskt minne. Han tecknar via en genomgång av planeringsdokument hur den franska republiken använder rummet, stadsplaneringen, för att från tidigt 1980-tal och framåt placera den invandrartäta förorten som utanför, exkluderad, den franska gemenskapen. Skapad som hotfull och alltigenom främmande, en plats från vilken inga röster, utan bara oljud kan skönjas. Dikeç visar på ett övertygande sätt hur planeringspraktiker är uppbundna i och bidrar till rasistisk övervakning och kontroll. Han beskriver därigenom också hur kravallen, revolten, därför utgör ett språk, och anspråk. På så sätt kräver han att upploppen förstås som politiska: en ”oartikulerad rättviserörelse” (p. 169, min översättning). Men om Mustafa Dikec försöker ingjuta mening i vår tids urbana kravaller försöker inte Clover föra fram argument om kravallens politiska budskap och innebörd.
Clover vill istället ge oss en mer närgången analys av upploppet/kravallen som konfliktform. Boken ger en förklaring för de förhållanden som driver oss mot en tid av nya resningar och varför de tycks utspela sig på gator och torg. För att göra det menar Clover att vi måste omvärdera de vanligaste definitionerna av upplopp och strejk, i vilken upploppet är strejkens motsats. Där strejk signalerar ordning, organisation och legitimt handlande har upploppet kommit att associeras till våld, spontanitet och bristande disciplin. En uppdelning som Clover lokaliserar till tiden för strejkens allmänna etablering i England under första halvan av artonhundratalet. Han belägger empiriskt hur strejken som kollektiv handlingsform är född ur upploppet, i processer där våld, ja regelrätta krig, tillhör arbetarrörelsens tidiga historia. I dessa skeenden återfinns ockupation, strejk, upplopp och blockad sida vid sida. Det saknas rena snitt. ”Its a muddle, but the muddle is the truth of things” (s.88).
I ljuset av en sådan läsning blir Jacobins analys av ICE-protesterna nu ett exempel på hur uppdelningen kravall och strejk görs, där fackföreningsrörelsen beskrivs organisera motstånd trots ”nyckfullheten i stora protester” (vagaries of large protests). Vi ser i Sverige liknande resonemang och diskussioner ta plats i relation till palestinarörelsens ihållande gatupolitik. ”Vi ska syssla med kronor och ören, de håller på med identitetspolitik” konstaterar en ledande vänsterpartist för DN (2025) i relation till dessa rörelser. Man räknar gärna hem röster som gaturörelser förser parlamentariska initiativ med, men rörelsepraktiken, det som sker på gatan betraktas i stort som ointressant, alternativt som problem.
Det som framträder från delar av vänstern är en mycket ambivalent relation till dessa rörelser. I Jacobinartikeln konstateras hur betydelsefull facklig verksamhet varit för att organisera och leda protester på gatorna. Det stämmer. Men kampen för papperslösas rättigheter har långa och djupa rötter. Speciellt i Kalifornien. Genom att delta i dessa kamper har fackföreningsrörelsens verksamhet i delar knuffats bortom arbetsplatsen. Clover skulle förklara det som del av den historiska pendelrörelse som förflyttat arbetarklassens primära konfliktform från upplopp till strejk och tillbaka igen. Han kallar det ”Riot-Strike-Riot prime”.
Vid ett boksamtal i London förklarar Clover att boken egentligen utgår från en väldigt enkel grundutsaga. Nämligen den att människor kämpar där de befinner sig. Clover menar att övergången från upploppet som huvudsaklig kofliktform följer förändringar i kapitalismens investeringsmönster till följd av kris. ”Riot is the setting of prices for maket goods, while strike is the setting of prices for labor power”. Hungerkravallen med sina preindustriella rötter var en kampform som växte fram till följd av att allt fler fann sig beroende av marknaden för sin överlevnad och övergången från upplopp till strejk följer en omställning där människor och kapital i allt större utsträckning rört sig in i tillverkningsindustri. Den första kampformen klassar han som tillhörande cirkulationssfären medan strejken är ett uttryck för kamp i produktionen. Den första är framförallt rumslig, kontroll av marknaden, där den senare utvecklats till en kamp om tid (lön i relation till arbetad tid).
Men för Clover är det som står på spel i strejken densamma som brödkravallen och handlar ytterst om människors möjlighet att reproducera sig. Att överleva. Platserna och verktygen skiljer dem åt. Människor kämpar där de befinner sig. Vi har rört oss Från kravall till strejk.
Och tillbaka igen. Denna sista pendelrörelse, upploppens återkomst (riot prime), kopplas till en ny uppsättning förutsättningar som återigen gör ”cirkulationskamper” mer frekventa vis-a-vis ”kamper i produktionen”. Pendelrörelsens vändning tillbaka mot det han kallar riot prime kan förstås som en effekt av den ihållande men ojämna kris vi befunnit oss i sedan 1960-talet. I brist på nya marknader söker sig kapitalet från industrisektor mot logistik-/transportlösningar och finansmarknader. Automatisering och globalisering av tillverkningsindustri har lett till att allt fler har en allt lösare koppling till lönen. Många ställs helt utanför. Däri ligger krisen. Inte i brist. Utan i överskott av både kapital och människor när balansen skiftar och systemet får sin tyngdpunkt i cirkulationssfären.
Det är alltså med denna utgångspunkt som Clover, om han vore med oss, skulle mana oss att förstå Black Lives Matter protester och pågående Anti-ICE protester men även revolterna i Tahrir och Taksim. Inte som illegitima, desorganiserade och destruktiva svar på förtryck. Nej, våldet är för Clover ingenting som särskiljer upploppet från strejken. Inte heller graden av organisering. Det handlar om var kamperna utspelar sig, och vilka medel de kämpande har att tillgå. För den som är utestängd från lönearbete är strejken en omöjlighet. Återigen är det på gatan och torget som konflikter utspelas. Men kapitalismen producerar skillnad och samhällsgrupper bär prekaritet i olika grad.
”This surplus population need not find itself ’completely’ outside capitalist social relations. Capital may not need these workers but they still need to work. They are thus forced to offer themselves up for the most abject forms of wage slavery […] – identified with iformal and often illegal markets” (Endnotes 2010).
I det svarta ghettot där människor tidigt utestängdes från lönen har lösningen blivit rumslig, krisen har absorberats via fängelseexpansion och polisiär kontroll. Man har bokstavligen låst in krisen (Camp 2016). En kriminalisering av arbetslöshet som i grunden vilar på ett överskott på arbete, kapital, mark och statlig förmåga (Gilmore 2016). Odokumenterade arbetare överexploateras oftare i riskfyllda och tröttande arbeten till ytterst låga löner. Villkor som endast kan upprätthållas genom kriminaliseringen av deras blotta existens. Clover konstaterar att ”the illegality of riot prime is among other things the illegality of the racialized body” (s.27). I Jacobinartikeln beskrivs konflikter som förs bortom arbetsplatserna inte bara som desorganiserade utan även som identitetspolitiska och splittrande. ”Unions, as we can see clearly with SEIU, can help us steer clear of the whirlpools of sectarian and identitarian self-indulgence” fortsätter artikeln (Volk 2025).
För Clover finns här alltså en tankefigur som delar av vänstern är delaktig i att upprätthålla vilken rasifierar gaturörelser genom att ställa upp arbetsplatskamp och gaturörelser som motsatspar. Där gaturörelser associeras med våld, spontanitet, kaos och knyts till befolkningar som rasifieras och där strejken utgör dess motsats och förstås som organiserad, regelstyrd, legal legitim och vit. Likaså beskriver även Dikec en rasifieringsprocess som görs genom styrning av det urbana rummet i vilken det polisiära ordningsskapandet är avgörande och där revolten mot våldsmonopolet är ett politiskt språk som depolitiseras och därmed framstår som obegripligt. Även i Sverige ser vi att det råder politiskt konsensus över blockgränserna för utökade resurser till polis och höjda straff, exempelvis i framröstande av den nya blåljuslagen. En lag som radikalt höjer straffvärdet på ordningsstörningar ”som medvetet” försvårar polisens arbete.
ICE agerar mot grupper som har en svag och ojämn relation till lönen. Det handlar exempelvis om daglönare i byggbranschen och servicearbetare. Och disciplineringen av arbetskraften (ICE-räder) sker både på arbetsplatser, på gator och i hemmet. Formerna för facklig organisering måste därför anpassa sig. Facken finner sig kämpande sida vid sida med studenter som samlas under sloganen ”undocumented and unafraid”, med juridiska nätverk som bistår och hjälper förvartagna, områdesorganisering av olika slag, och nätverk som snabbt delar information om ICE-räder. Tillsammans utgör de grunden från vilken denna konfliktvåg rest sig.
Istället för att avfärda 2020 års protester som spontana och ofullständiga kan vi dra slutsatsen att dagens ICE-protester har exceptionellt goda förutsättningar för att koppla samman pågående kamper. Det är inte bara fackföreningar som finner en plats i denna i protesterna mot ICE-räderna. Palestinaaktivister har också drabbats av ICE i några mycket uppmärksammade fall och vi ser nu hur palestinaflaggor och Keffyes minglar med Mexico-flaggor på gatorna i L.A.
David Huerta mötte pressen, utmattad och chockad, efter sin tid i arresten för att meddela att han aldrig ämnade bli del av tumultet. Men när fackföreningar deltar i dessa kamper har de en fot i arbetsplatskampen och en utanför. De fann sig själva i gatuprotestens landskap där gränsen mellan fredligt och våldsamt ofta hårfin och godtycklig. Där gränsen mellan protest och upplopp kan överskridas på några ögonblick. Men David Huerta och SEIU har inte, som många vill påskina, organiserat människor trots oroligheter och upplopp. De var upploppen. Tillsammans med alla de andra grupper som blockerade hotell, som intog motorvägar och lämnade universitet och arbetsplatser i protest.
Clovers stora förtjänst ligger i att han inte bara ser begränsningar, eller önskar sig tillbaka till en annan tid, utan väljer att betrakta våra förutsättningar så som de är. Han hjälper oss söka de möjligheter som sociala kamper utanför arbetsplatsen rymmer. Han hjälper oss att fundera på vilka förutsättningar vi har att gå samman och stärkas i pågående konflikter när vi, oundvikligen, fortsätter att samlas på gator och torg.
Referenser
Clover, J. (2016) Riot. Strike. Riot: The Era of New Uprisings. Verso Books.
Dikeç, M. (2007) Badlands of the Republic; Space, Politics and Urban Policy. Malden Ma, Blackwell Publishing.
DMRegister (2025) Omaha protest attempts to stop ICE raid at Nebraska meat processing plant. Youtube.
https://www.youtube.com/watch?v=LroKaDcjKM4. [hämtad 2025-06-25]
DSW News (2025) David Huerta in Tears during Press Talk After Release from Federal Custody. Youtube.
https://www.youtube.com/watch?v=aMA82ajER7s [hämtad 2025-07-01]
Endnotes (2010) Misery and debt, https://endnotes.org.uk/articles/misery-and-debt [hämtad 2025-07-01]
Fox 11 Los Angeles (2025) Neighbors chant, pray as they try to stop ICE from detaining mother. Youtube. https://www.youtube.com/watch?v=G90y4X-70OM [hämtad 2025-07-11]
Lidell, J. Bedigan, M. Whittaker, R. The Independent (2025-06-13) Why Anti-ICE Protests are Spreading Across the US. The Independent https://www.independent.co.uk/news/world/americas/ice-protests-los-angeles-timeline-b2769590.html [hämtad 2025-07-01]
Thompson, E.P (1968) The Making of the English Working Class. Penguin Books.
Vonk, L. ”This Fight is Ours but it Belongs to Everyone” Jacobin, 2025-06-12 [hämtad 2025-06-20] Obs. Texten har uppdaterats och reviderats avsevärt sedan denna artikel skrevs men de citat som anges i denna text är i skrivande stund fortfarande kvar i Jacobinartikeln.
Miriam Negash är samhällsplanerare med utbildning från Lund och UC Berkeley. Vid sidan av arbete på folkhögskola skriver hon om privat-offentlig samverkan som styrverktyg för brottsförebyggande- och trygghetsskapande arbete.