Vad kärlek handlar om Ett samtal med Diana Mulinari om bell hooks

Med sin bok Ain’t I a Woman? Black Women and Feminism belyste professorn, författaren och aktivisten bell hooks på tidigt 1980-tal att det inte går att bekämpa sexism utan att bekämpa rasism och vice versa. hooks tyckte att andra vågens feminism dominerades av en vithet som inte tog hänsyn till svarta kvinnors erfarenhet. Andra vågens feminister ville göra upp med ett förlegat kvinnoideal som höll fast kvinnor i den privata sfären och gjorde dem beroende av mannen. De ville göra sig självständiga och stred för rätten att delta i samhällets offentlighet. Andra vågens feminister ville inget hellre än att slå sig fria från familjelivet och börja arbeta. Men hooks menade att det var en erfarenhet som främst fanns hos den vita medelklassens kvinnor, svarta amerikanska kvinnor hade arbetat i flera decennier.

Detta är en historia som började i den transatlantiska slavhandeln och som fortsatte efter slaveriets avskaffning där svarta kvinnor ofta fortsatte jobba som husor i vita familjers hem. Således berövades svarta kvinnor ett familjeliv helt och hållet eftersom de tvingades tillbringa sin tid i andras hem där de tog hand om och fostrade andras barn i stället för sina egna. Samtidigt som svarta amerikanska kvinnor glömdes bort i den feministiska kampen kritiserades de från andra håll, där deras ställning som familjeförsörjare sågs som en attack mot svarta mäns maskulinitet. hooks menade att svarta kvinnor var förtryckta både av svarta män och vita kvinnor – sexism och rasism är oskiljaktiga. 

TM: Du är en av de första som använde hooks teorier i en svensk kontext. Hur var ditt första möte med hennes texter?

DM: Det hooks gjorde i början på 1980- och 1990-talen var att initiera en intervention mot en hegemonisk feminism. Men det som hooks gjorde så extremt väl var att hon var kritisk mot den vita feminismen samtidigt som hon riktade en kritisk blick mot sin egen community och de patriarkala strukturer som fanns där. 

TM: Just det, hooks talar väl om att svarta kvinnor tvingades navigera mellan att få svarta män att börja fundera över sexism och att få vita kvinnor att börja fundera över rasistiska frågor? 

DM: Precis, hooks utforskade en kluven subjektsposition som jag upplevde att jag själv hade. Mitt första möte med hennes texter var därför högst personligt. hooks har förmågan att skriva på ett sätt som känns som om hon talar till en personligen. Det var just detta jag behövde under 1980-talet i Sverige! För även om vänsterpolitiska kretsar och feministiska aktivister såg sig som medvetna och intellektuella fanns inte alltid förståelsen för hur rasistiskt präglat det svenska samhället faktiskt var. Men hooks förstod mig! Utan att vara melodramatisk så räddade hooks mitt liv, eller i alla fall min mentala hälsa. 

TM: Efter hooks bortgång beskrivs just hennes förmåga att skriva vackert, i den svenska kulturdebatten talas det om hennes förmåga att beröra. 

DM: Det är lite förföriskt med bell hooks eftersom det finns en risk att tro att hon bara vaknar på morgonen och skriver så vackert och fint. Hon blir nästan som en fiktion! Men det en ska förstå är att hon har en epistemologisk, teoretisk och politisk agenda med sitt skrivande som är extremt mäktig. Det ligger ett ställningstagande bakom texterna där hooks vill överskrida en akademisk community och gå mot en aktivistisk tradition och hon trodde på berättandets kraft att nå ut till hennes publik.

TM: Så skrivandet för hooks handlade om att göra komplicerade teorier och filosofier tillgängliga?

DM: Ja, hon var jätteengagerad i allt som har med utbildning och undervisning att göra. Hon använde detta mycket när hon talade om representation och internalisering av rasism. 

TM: Kan du beskriva vad internalisering av rasism innebär?

DM: hooks menar att internaliserad rasism och representation handlar om hur vi lär oss att se, och att vi lär oss att se på varandra med en vit blick. hooks jobbade för att försvaga den blicken. Hon följde en tradition av motståndets estetik där hon totalt ratade allt vad den vita blicken erbjöd. Som en följd av det gav hon många ett språk för att våga tala om blackness i en vit värld, vilket är otroligt stärkande för en community.

TM: hooks skriver mycket om känslor också såsom kärlek, skam och ilska. 

DM: Ja, hon arbetade så fantastiskt med spänningen mellan ilska och kärlek. Hon bejakade ilskan, eftersom feminister och kvinnor inte tillåts känna ilska. Hon jobbade även för att namnge den ilska och smärta som många upplever när vi konfronteras med klassförakt, rasism och transfobi. Sedan använde hooks hoppet och kärleken som en agenda för att nå social förändring och rättvisa. 

TM: Efter hennes bortgång har de svenska kultursidorna främst belyst hennes texter om kärlek. hooks porträtteras nästan som en new age-person som proklamerar 1970-talets kärleksbudskap. Men det stämmer ju inte alls överens med den radikala teoretiker och aktivist som du precis beskrivit henne som?

DM: Det är problematiskt hur de svenska kultursidorna porträtterar henne, alla säger ”jag älskar henne, jag älskar henne”, som om hon vore en sorts valp, när hon är en av de tuffaste kulturkritiker som har producerats inom den feministiska och antirasistiska traditionen. James Baldwin säger att ”okunskap, när den är kopplad till makt, är vår värsta fiende”. Jag tror att det är precis vad det handlar om, bristen på kunskap hos den svenska kulturvärlden och en systematisk okunskap bland de privilegierade. Och detta försvaras i diskussionen om hooks och hennes kärlek. Varför? För att det finns en ovilja att lära sig. Gayatri Chakravorty Spivak talar exempelvis om att de priviligierade måste ”unlearn privilege” och detta är något man kan göra med hjälp av bell hooks texter. Men att inte belysa detta i den svenska kulturdebatten uppfattar jag som ett motstånd från de mäktiga att lära och engagera sig. 

TM: Så vad handlar kärlek om enligt bell hooks?

DM: Kärlek för bell hooks är inte en verklighetsfrånvänd förskönad känsla, kärlek har för bell hooks en stark politisk poäng. Kärleken är grunden i en black radical tradition. I den kontexten är kärlek kopplad till andlighet och religion! hooks, som många andra svarta amerikaner, är religiös, och där är kärleken kopplad till en befrielseteologi. 

TM: Befrielse från vad?

DM: Befrielse från sociala orättvisor, och för svarta amerikaner och den svarta kyrkan handlar det även om befrielse från den vita blicken. Men denna kontext är obekväm för ett sekulärt land som Sverige och lyfts därför inte fram. Det skapar en spänning mellan en svensk sekulär tradition som vill tycka om henne men inte erkänna den religiösa kontext hon kommer ifrån. Problemet är att när denna kontext bortses från så blir kärleken ytlig, eller ”dum”. Det sätter frågor om religion och andlighet inom ramen för en feministisk tradition som historiskt sett varit sekulär och som uppfattar religion som något i motsats till det moderna. I USA är den antirasistiska rörelsen starkt kopplad till kyrkan. Att black lives matters finns idag är tack vare stöd från svarta kyrkor i USA.

TM: Att den antirasistiska rörelsen är så starkt kopplad till kyrkan handlar väl också om att det finns en historia av att man som svart amerikan blivit påtvingad en religion som man sedan försökt göra till sin egen?

DM: Ja, därför blir det viktigt att hålla fast vid sitt eget språk och sina egna traditioner. Att gå mot en befrielse, andligt sett men också samhälleligt. Kärleken handlar därmed om att göra sig fri från den vita blickens fängelse, och att lära sig att älska sig själv!

TM: Så kärlek handlar om att vi politiskt paralyseras när vi lär oss att inte älska oss själva. Det leder till känslor som skam?

DM: Ja, och där blir det lätt att krossa oss! 

TM: I skammens rum krymper vi och blir mindre. I skammens rum lär vi oss att se på oss själva utan värde. 

DM: Exakt! Kärlek är egentligen ett extremt mäktigt begrepp som belyser en viktig politisk poäng. Det vill säga, vi kan inte förändra världen om vi inte älskar oss själva. Kärlek som begrepp inom black radical tradition handlar om selfcare, att lära sig att älska sig i en kontext där du lärt dig att du inte är värd någonting. 

TM: Hur kan det kopplas till en svensk samtid och kontext?

DM: Det är jätteviktigt i en svensk kontext där vi exempelvis har ungdomar från Rosengård som lär sig exakt detta. De lär sig att de inte kan någonting, att de inte kan läsa eller skriva, att de inte kan tänka. Och det tar hela livet att lära om detta! Det tar hela livet att lära sig att börja känna ”Vi kanske inte är så dåliga, kanske kan vi visst tänka!” Arvet dessa ungdomar bär på är något privilegierade grupper aldrig behöver tänka på. hooks använder kärleken inom ramen för ett scholarship of hope där hon kan både kritiskt granska patriarkala strukturer inom sin egen community, och visa en sådan omsorg för hur svarta pojkar från denna community tvingas inta en toxic form av maskulinitet. Alla de som uttalar sig om vad som händer kring det som ofta kallas för ”gängkriminalitet”, de borde läsa bell hooks! Hon har en sådan enorm förmåga att kunna älska samtidigt som hon politiskt granskar. Och det är väldigt vackert för många av oss som själva lever i denna delade subjektivitet. 

TM: Detta är ju väldigt relevant i vår svenska samtid! Med tanke på vad du precis nämnde om hur rasifierade ungdomar på liknande sätt lär sig att se på sig själva som några utan värde. 

DM: Ja, verkligen! Hon har en handlingsteori för social förändring som är väldigt aktuell, inte minst idag i det svenska samhället. Det handlar inte om en new age loving. Nej! Detta är en handlingsteori för social förändring och det är det man ska läsa när hooks talar om kärlek. 

Intressant trots upprepningar om efterkrigstidens rasism

Docenten i interkulturell pedagogik och lektorn i pedagogiskt arbete Tobias Hübinette, född 1971, har i tidigare texter skrivit om den svenska rasismen, inte minst om den ”färgblindhet” som präglar den svenska debatten. I den nationalromantiska självbild som präglar Sverige, påpekar Hübinette och andra, berömmer man gärna sig själv för ”tolerans och öppenhet” trots att såväl historien som samtiden visar på motsatsen. Hübinette tillhör dem som har kritiserat den svenska oviljan att använda ordet ”ras” i samtal om rasism och menar att rädslan för ordet snarare handlar om en önskan att släta över rasistiska strukturer än om att faktiskt, såsom ibland anförs, tro att användning av ordet skulle reproducera rasbiologisk ideologi och dessutom utgöra en stor fara om fascister skulle komma till makten och man då så att säga ofrivilligt hade krattat manegen för dem genom att registrera uppgifter om människors ”ras”.

 

I hans nya bok Svensk rasism under efterkrigstiden är det ordet ”ras” i olika sammansättningar som har varit styrande för urvalet. Som Hübinette skriver är ordet ”rasism” relativt nytt i det svenska språket. Under tiden han undersöker, 19461977, talades det i stället om ”rashat” och ”rasfördomar”. Genom att använda ”ras” som sökkriterium har han studerat artiklar, insändare och i viss mån dokumentärfilmer för att belysa hur debatten kring det vi idag kallar ”rasism” såg ut. 

 

I materialet förekommer rapporter om hur svarta artister på besök i Sverige har blivit nekade hotellrum, vittnesmål om hur små barn utbrister ”titta mamma en [n-ordet]*!” och exempel på tidig adoptionsdebatt och kravaller mot resande och romer. 

 

I förordet och efterordet knyter Tobias Hübinette an till den teori han och Catrin Lundström  tidigare har utvecklat, som i korthet går ut på att rasismens historia kan delas upp i tre stadier: den vita renhetsperioden (19051968), den vita solidaritetsperioden (19682001) och den vita melankoliperioden (2001). Renhetsperioden kännetecknades enligt dem av ”traditionell” rasism i form av rasbiologi etcetera, solidaritetsperioden av engagemang för icke-europeiska länder och ökande internationell adoption. Hübinette anser alltså att vi nu befinner oss i det melankoliska stadiet, som kännetecknas av nyliberalism, nykonservatism och tilltagande nationalism. 

 

Studiens upplägg gör att upprepningar, och de är inte få, blir oundvikliga. I bokens olika kapitel, vars syften alltså är att undersöka samma material utifrån olika frågeställningar såsom kravaller, skällsord och internationella relationer, återberättas samma händelser flera gånger. Det blir självklart tradigt. Men så ska inte heller detta vara en slagkraftig bok, utan grundläggande forskning och som sådan mer välbehövlig än underhållande. 

 

Mycket av denna historia är också intressant och, åtminstone för mig, relativt ny. Med tanke på dagens rasistiska diskurs som i så hög grad är fixerad vid muslimer är det till exempel värt att notera att muslimer enligt Hübinette i 1970-talets Sverige inte uppfattades som en specifik kategori utan omtalades antingen som arbetskraftsinvandrare eller i samband med sin nationalitet. Vilket givetvis inte innebär att det inte cirkulerade islamofoba föreställningar i västerländska samhällen. Intressanta är också de tidiga exempel Hübinette ger på användningen av ”vit” för att beskriva majoritetsbefolkningen, något som många vita svenskar fortfarande 2022 ryggar tillbaka inför då de inte är vana vid att få sin hudfärg synliggjord. I relation till dagens debatt, där det ofta framstår som om invändningar mot rasistiska framställningar i kulturen är ett nytt fenomen, är det också lärorikt att ta del av material som visar att det redan på 1960-talet fanns kritik mot såväl den rasbiologi som bedrivits på universitetet i Uppsala som mot Astrid Lindgrens skildring av kurrekurreduttfolket i Pippiböckerna. 

 

Hübinette ger vidare en viktig inblick i hur debatten vid denna tid gick kring internationell adoption. Där fanns osminkad rasism men även den godhetsdiskurs och så kallade färgblindhet som fortfarande är dominerande trots att en välbehövlig antirasistisk kritik har fått ett visst genomslag. Ett annat frö till den ”färgblinda” rasism som bland annat Hübinette själv med rätta kritiserar finns i de tidiga exemplen på ovilja att använda rasbegreppet överhuvudtaget. Och visst känns många vid den tiden ”antirasistiska” inlägg idag ofta i sig rasistiska med sin klumpiga terminologi. Som han mycket riktigt påpekar är det långt ifrån givet att en ”antirasism” som bygger på ”färgblindhet” ger så mycket bättre förutsättningar att bekämpa rasism.

 

Hübinette sammanfattar själv bäst både sin slutsats och den största behållningen av boken: ”Vår tids relation till ras bär nämligen spår från både det myckna och öppna talet om ras [under tidigare perioder] som idag motsvaras av frånvaron av allt tal om ras och och från det klassiska rastänkandet som genomsyrade den vita renhetsperioden och som numera har bytts ut mot melankoliperiodens färgblindhet.” 



* Hübinette har valt att skriva ut alla varianter på n-ordet när han citerar. 

Är möten mellan människor ett motstånd mot rasism? Flyktingar, aktivism och landsbygd

På ett i övrigt tomt torg i en svensk småstad, en sådan som är centralort för en utspridd landsbygdskommun, står människor med plakat och protesterar mot en allt mer restriktiv migrationspolitik. Det är några ungdomar som lever under gymnasielagen och deras vänner: gamla och unga, svenskfödda och födda i Syrien, Iran och Marocko. De känner varandra från ett ideellt café som har arrangerats sedan den så kallade flyktingkrisen 2015. De engagerade är nya på orten, till exempel för att de har placerats på ett av Migrationsverkets anläggningsboenden, eller personer som vill att orten där de bor ska vara välkomnande och antirasistisk. Det liknar andra berättelser om hur civilsamhället kavlade upp ärmarna och det kontrasterar mot den rasism som landsbygden ofta får representera. Men kan engagemanget för flyktingar motverka rasismen?

Antirasism är svårt. Kritisk forskning har visat att även politiska och moraliska hållningar som kan betraktas som solidariska och antirasistiska ofta präglas av en vit oskyldighet, som den holländska forskaren Gloria Wekker uttrycker det. Rasismen skrivs bort från historien vilket gör att dess våldsamma uttryck i samtiden kan ses som undantag från en i övrigt oskyldig kultur. Liknande konsekvenser kan till exempel vara att alla andra framställs som fria från rasism när Sverigedemokraterna målas ut som de riktiga rasisterna, eller att den svenska rasismen framstår som obetydlig när vi förfäras över andra länders rasism. Ett annat exempel är hur människor som är emot rasism, ofta vita personer, har så bråttom att lägga skillnader mellan människor bakom sig att det blir omöjligt att peka ut de orättvisor som beror på att människor tilldelas olika platser i en hierarki baserad på ras.

Detta speglar också en melankolisk kultur, som den brittiske forskaren Paul Gilroy har beskrivit. Kulturen fastnar i nostalgiska idéer om att nationen brukade vara framgångsrik och storartad, vilket sammanfaller med att den inte heller föreställs ha varit en ”blandning” av till exempel kulturer och hudfärger på samma sätt som den är idag. Närvaron av ”andra”, av svarta, av muslimer och av flyktingar till exempel, framställs som nationens största problem. I ett svenskt sammanhang har Catrin Lundström och Tobias Hübinette beskrivit vit melankoli kopplad till en nostalgisk berättelse om folkhemmet och Sveriges historia som solidariskt land.

Det är genom den här kunskapen om den sköra antirasismen som vi kan förstå olika politiska uttryck i antirasismens marginaler. Genusvetarna Lena Martinsson och Diana Mulinari skriver att forskning om rörelser och aktivism är i behov av hoppfulla perspektiv som visar att förändring är möjlig. Så vilka är möjligheterna till en antirasism som inte tas över av det vita samhällets särskilda intressen att bevara status quo eller, vilket Paul Gilroy menade var den andra risken, stannar vid politiska projekt som fastställer avgränsade etniska grupper eller raser, det vill säga ungefär det som många i offentligheten idag avfärdar som identitetspolitik?

Om vi ska tro Gilroy går den hoppfullheten att finna i en icke-elitistisk praktik, det vill säga i det människor utan särskilt mycket politisk eller ekonomisk makt gör i sitt vardagliga liv när de utvecklar en gemensam kunskap och respekt för varandras skillnader genom att leva tillsammans. Gilroy kallar detta för ”konviviella kulturer” och hittar dem framförallt i Londons mångkulturella stadsdelar och urbana ungdomskultur. Konvivialitet som begrepp har inspirerat studier som visar hur mångkulturalism fungerar väl och dessa resultat utmanar den nationalistiska och högerpopulistiska berättelsen om att mångkulturalismen är ett haveri. Samtidigt, menar kritiker, missar studierna som hyllar mångkulturalism ofta att analysera hur den existerar parallellt med rasismen. Möten blir radikala först när rasismen erkänns och detta har Gilroy betonat i sina texter om melankolin och konvivialitetens dialektik. Så länge rasismen och kolonialismen präglar våra samhällen kommer våra interaktioner och politiska handlingar till viss del vara motstridiga. Att söka efter hopp är problematiskt om det döljer rasismen, på samma sätt som beskrivningar av rasism utan hopp kan vara politiskt tröstlöst och passiviserande. 

Att lokala engagemang över etniska och sociala gränser skapar ett antirasistiskt motstånd kanske känns igen från de större städernas förortsrörelser. Men finns det även i småstäder? De lokala aktivisterna jag följde beskrev att flyktingmottagandet hade skapat möjligheter för dem. Amena, som flyttat från Syrien till en liten bruksort i Mellansverige, beskrev hur gruppen försökte ha tolkar på olika språk. ”Det är inte hur mycket svenska du kan som avgör vad du är värd”, menade Amena och framhöll att det var radikalt att försöka praktisera det. Att från början samlas kring flyktingmottagandet öppnade för fler aktiviteter: grupperna skapade lokala delningsekonomier, de arrangerade läxhjälp för alla unga, pensionärsträffar, föräldraträffar och odling. Många beskrev också den lilla staden som den ideala platsen att skapa hållbara sammanhang. Där hade inte segregation slagit undan benen för de dagliga mötena mellan olika människor, menade de.

I grupperna tränade man bort de ganska fasta manus om kultur och ras som finns tillgängliga. I den offentliga kulturen behöver skillnaderna mellan folk och folk inte förklaras när ”Hur mycket invandring tål Sverige?”, från SVT Agenda 2012, blir en helt vanlig frågeställning. I lokalgrupperna försökte man hitta det gemensamma. ”Det har gjort mig integrerad”, sa Eva, som bott på orten i mer än 30 år. Vissa menade att deras engagemang helt vände på idén om integration: i stället för att vara defensiv och bemöta argument om invandringens problem kunde de visa hur nya former av sammanhållning över kultur-, ålders- och klasskillnader skapade ett rikare lokalsamhälle.

Samtidigt speglar de lokala aktivistgrupperna ingen ren antirasistisk framgångssaga. Ideella språkcaféer, som blivit vanliga i Sverige, lyckas till viss del undvika en disciplinerande integration av migranter, men undviker inte den nyliberala ordningen där vägen till arbete alltid måste prioriteras och drömmar måste snävas in. I de fall där jämställdhet diskuterades, vilket det ibland gjordes i de grupper där studiefrämjande och politik var mer explicita inslag, cementerades ofta grupptillhörigheter. Den svenska kulturens inneboende jämställdhet blev värdemätaren, vilket antirasistiska feminister i Norden länge har pekat på. Det är inte specifikt för små orter, men i bejakandet av en lokal mångkulturalism är det intressant att påpeka att gränsen för den konviviella kulturen ofta verkar sluta när jämställdhet och nationell kultur blandas samman. På den mindre orten beskrev en del av deltagarna att det var svårare att hitta andra som var i samma situation när det gällde förväntningar på att ”bli någon annan” i mötet med svensk kultur. 

Den svarta feministiska tänkaren bell hooks beskrev de motstridiga känslorna inför hemmet på landsbygden när hon flyttade tillbaka till Kentucky. hooks hanterade detta genom att överlämna sig till ett ”rotat ansvar”, som hon kallade det, som stod emot samtidens mobila ideal genom ett engagemang i de materiella och sociala relationer som fanns på platsen. En del i antirasismen är att förstå den lokala och rotade mångkulturalismen på nya oväntade platser som en möjlighet till, men inte som en garant för, förändring. 

 

Faktaruta: Karin Krifors är biträdande universitetslektor vid Linköpings universitet. Utöver forskningen om antirasism studerar hon hur ekonomi och digitalisering samverkar med migration och rasism. Hennes artikel Beyond Racism: Ethnographies of Antiracism and Conviviality som finansierats av Vetenskapsrådet finns att läsa på https://www.tandfonline.com/doi/full/10.1080/01419870.2021.1998567.

Äcklets politik

Andrea: Kan du berätta om din forskning?

Erik: Forskningsprojektet handlade om det svenska majoritetssamhällets reaktioner på närvaron av tiggande EU-medborgare med huvudfokus på tidsperioden 2014 till 2016.

Själva projektet utgick ifrån huvudsakligen två utgångspunkter: 1) Det skulle inte handla om människorna som tiggde, utan om människorna som reagerar på mötet med människor som tigger, och tiggandet som socialt och geografiskt fenomen. 2) Det skulle inte handla om ”romer”; det var inte romer, romsk kultur eller rasism mot romer som skulle studeras i huvudsak – det var tiggandet som skulle vara utgångspunkten. Syftet med de här utgångspunkterna var att diskursen om ”tiggeriet” i Sverige, redan när jag började med det här arbetet 2014, hade börjat etableras som en stridsfråga om ”romer” framför om ”utfattiga människor som också är romer”. Jag hade en misstanke om att själva frågan hade börjat rasifieras till att båda sidor var besatta av frågan om etnicitet, och på det sättet inte fann några konstruktiva lösningar på de aktuella människornas fattigdom och bidrog till att reproducera den strukturella rasismen som gruppen är utsatt för.

Redan från början var jag intresserad av både den subjektiva rasismen (som ”vardagsrasism”, privata uppfattningar, individuella hatiska handlingar) och den strukturella (hur rasism också är en materiell struktur med vissa historiska och geografiska villkor som [re]producerar människor i sociala hierarkier beroende på härkomst, påbrå och hudfärg), och hur de två dimensionerna syntes mig komma samman i den svenska ”tiggerifrågan”. Det historiska perspektivet visade att det som nu drabbar tiggande rumänska och bulgariska romer i Sverige har uppenbara likheter med tidigare historisk behandling av människor som tigger, oavsett identifierad etnicitet och land. Det gällde såväl politiken som diskursen om människorna som tigger. Med andra ord räcker det inte att förstå den historiska och paneuropeiska rasismen mot romer för att förstå vad det är som nu händer: vi måste förstå samhällens historiska behandling av utfattiga människor, och hur den behandlingen hänger ihop med rasistiska strukturer.

Två perspektiv blev väldigt viktiga för mig: det historiska och det psykoanalytiska.

I korthet kan man säga att tiggandet historiskt sett alltid verkar ha varit belagt med moralisk ambivalens, med en slagsida mot aversion och förakt. Under kapitalismen blev det en tydlig slagsida mot fördömande och repression, men det fanns redan spår av det i medeltiden och mot antikens dagar. Det finns en grundläggande konflikt kring rätten till egendom som tiggandet alltid aktualiserar. Samtidigt måste klassamhällen försöka harmonisera existensen av ekonomisk ojämlikhet genom att förmana till social sammanhållning.

Gällande psykoanalysen utgick jag främst från den slovenske filosofen Slavoj Žižeks läsning av psykoanalytikern Jacques Lacan. Varför psykoanalys? En anledning var min avsikt att komma närmare orsakerna till det brutala och sadistiska våld tiggande EU-medborgare blir utsatta för sedan flera år tillbaka av människor över hela landet, orsaker som sträcker sig längre än en intetsägande hänvisning till ”rasism” som såväl orsak som verkan. Det rasistiska hatet måste ju få sin näring någonstans ifrån, för att kunna mobiliseras till en energi som leder till handling. Det var också påtagligt att själva fenomenet tiggande väckte starka känslor i alla befolkningslager. Känslor som var starkt kopplade till ångest och i sin tur kunde transformeras till avsky, förakt, hat, skuldkänslor, skamkänslor, rädsla, medlidande, medkännande, solidaritet och kärlek.

De känslorna menar jag har en gemensam nämnare och utgångspunkt i den ångest som ett typiskt möte med en tiggande gest tenderar att framkalla. Ångest kan förvandlas till både hat och medkänsla, beroende på hur man lyckas göra den tiggande människan begriplig som ett objekt för antingen antipati (avsky) eller sympati. Dimensionen att den tiggande människan inte bara är en tiggande främling på stan, utan dessutom en utländsk tiggande främling på stan, gör att aversionen mot en tiggande person här också blir rasistiskt laddad med förstärkta känslor.

För att återknyta till det som är kontextuellt specifikt med Sverige på 2010-talet: Jag har identifierat en övergripande ideologi i talet och politiken kring ”tiggarna”. Den ideologin handlar om Sverige som en plats som har utrotat fattigdom, där jämlikhet och solidaritet råder, och där tiggande inte hör hemma. Samtidigt, givet denna identitet av moralisk exceptionalism, hör inte heller explicita tiggeriförbud hemma i denna föreställning om Sverige.

Själva förbudet har därför blivit en symbol som människor i Sverige engagerar sig otroligt mycket i, på grund av dess symbolvärde i sig själv, men också för att det är lätt att vara ”för” eller ”emot” och lätt att skapa en konfliktlinje mellan ”goda” och ”onda”, alternativt ”realister” och ”godhetsknarkare”. Att frågan har stannat där reducerar också politiken till symbolpolitik om huruvida man ska vara snäll eller dum mot romer i stället för att handla om hur det svenska välfärdssamhället idag fungerar utestängande mot dem som har det sämst ställt inte bara i EU utan också i Sverige. Och det bromsar in diskussionen om hur det svenska offentliga skulle kunna bekämpa fattigdomen som EU-medborgarna befinner sig i. I stället hänvisas nu bara till Lagen med stor L, utan att det påpekas hur Lagen i sig inte ger heller svenska medborgare ovillkorlig rätt till tak över huvudet eller att svenska medborgare idag kan bli utförsäkrade och förlora rätten till försörjningsstöd, vilket leder till en social position inte allt för långt bort från ”tiggarens”.

A: Du skriver hur du ville undvika att din avhandling skulle handla om rasismen mot romer, samtidigt som det är en faktor som påverkar den enskildas reaktion och den samhälleliga diskursen. Kan du utveckla det?

Det gäller att hålla flera tankar i huvudet samtidigt: hur rasismen fungerar strukturellt i de materiella förhållanden och sociala hierarkier som reproducerar ojämlikhet och hur rasismen fungerar som en laddad föreställningsvärld som uppfattas av den enskildas (o)medvetande. De två dimensionerna av rasism får näring av, förstärker och reproducerar varandra. Exemplet med tiggande ”romer” (alla som tigger är inte romer och alla som är romer tigger inte) i Sverige är en bra fallstudie för att se hur rasismens olika sidor kan fungera. Det gäller att inte tänka ”vad kom först, hönan eller ägget?” utan att se hönan och ägget som beståndsdelar av samma fenomen.

Romer har varit förföljda, diskriminerade, negligerade, trakasserade och mördade i Europa (och Sverige) i över ett halvt årtusende. I ett klassamhälle där resurser fördelas ojämlikt måste några hamna underst, och där kommer rasismen in, i hur romers ”annorlundaskap” i förhållande till majoritetsbefolkningen historiskt förstärktes av att bli konstant utstötta. Så när det sker politisk-ekonomiska och sociala omvälvningar, när människor slås ut från tidigare försörjningssystem (vilket är pushfaktorn till att börja tigga), brukar det vara de människor som står längst ned i den sociala hierarkin som slås ut först. Därför borde det finnas en tendens till att olika typer av minoriteter i samhällen är överrepresenterade i att tigga.

A: Hur resonerar du kring motstånd och politiska krav?
”Motståndet” kommer mycket av empatins andra mynt: sympatin i stället för antipatin. Det går ju att betrakta motståndet mot det symboliska ”tiggeriförbudet” från olika befolkningsskikt och aktörer som en viktig ”sista utpost”. Även om jag menar att själva förbudet varken gör från eller till i det långa loppet (det är fattigdomsbekämpning som gör att människor får pengar och slutar vara fattiga, inte ”acceptans” eller ”tolerans” för utfattigas praktiker), gör förbudet en fruktansvärd situation än mer helvetisk. På samma sätt tycker jag att det går att säga att det ”inte löser någonting” att till exempel skänka en tjuga någon gång, och att det samtidigt är en del av en motståndshandling. Det gäller ju ändå att hålla ställningarna för föreställningarna om människovärdet och det finns något utopiskt i mikroögonblicket av att tillfälligt hjälpa sin nästa, oavsett handlingens fortsatta konsekvenser.

I övrigt står den påtagliga solidariteten att finna hos församlingarna, volontärnätverk och vissa sociala rörelser. Privata insamlingar, gruppinsamlingar, motstånd vid avhysningar, framskaffande av nya sovplatser, att hjälpa människor med tolkhjälp, polisanmälningar och besök på myndighetskontor, och så vidare. Privatpersoner över hela landet har öppnat sina hem för enskilda individer och familjer. Även de kommunala representanter som försöker göra sitt bästa för att läsa lagarna välvilligt med målet att etablera någon typ av provisoriska lösningar får lov att räknas med här. Emellertid har civilsamhället fått dra ett enormt lass, eftersom staten och det offentliga har instruerats att sluta sig för gruppen. Det är obehagligt att se en utveckling mot att det ses som positivt att civilsamhället tar ansvar för att finna härbärgeslösningar som sedan kommunerna sponsrar, på villkoret att de inte kostar för mycket och att de inte är för generösa. Därför finns en risk att civilsamhället dras in i det nyliberala statsmaskineriet till att bli något slags pervers blandning av socialnyliberal ordning, där mer och mer av välfärden ska bedrivas av ideella krafter med visst statligt stöd.

Jag tror det kan vara fruktbart att i stället för att peka på ”EU-migranternas” olikhet peka på deras likhet med andra människor i majoritetssamhället. Det är ju faktiskt så, att det svenska välfärdssamhället och statsapparaten reproducerar de tiggandes stora fattigdom och marginalisering genom att behandla dem ”likvärdigt”. Det finns såklart totala skillnader i att svenska medborgarskapet garanterar avgiftsfri grundutbildning och viss subventionerad vård, likväl ser vi nu den stadigt växande andelen hemlösa, fattigpensionärer och långtidssjukskrivna som blir utestängda från den sociala omsorgen. Välfärdsstaten byggdes inte bara av arbetarrörelsens solidaritet utan också av egenintresset: att gemensamt forma en moralisk ekonomi där alla skulle ha samma-lika sociala trygghet. Jag säger inte att det nödvändigtvis kommer att fungera, men jag tror att det kan vara värt att pröva att formulera ett politiskt krav på en ny moralisk ekonomi av rättigheter och skyldigheter, där de tiggande EU-medborgarna, fattigpensionärerna, gig-arbetarna, svart- och slavarbetarna, de hemlösa och de sjukskrivna utgör ett gemensamt politiskt subjekt, tillsammans med allierade.

 

ILLUSTRATION: Amanda Casanellas

Den rasistiska myten om den ”äckliga asiaten”

Aphinya sitter på buss 4A. Vid en tidpunkt på sträckan mellan Valby och Frederiksberg sätter sig en kvinna på sätet bredvid henne. När kvinnan vänder sig om och ser upp på Aphinyas ansikte rycker hon med en arg min förskräckt tillbaka. Kvinnan drar demonstrativt upp sin halsduk för att täcka den nedre delen av ansiktet. Omedelbart ger Aphinya henne ett lugnande leende, med vad hjälper det, för i kvinnans ögon är skadan redan skedd – hon hade haft oturen att sätta sig bredvid en asiat. Så fort hon såg Aphinyas ansikte var det inte en medmänniska hon såg, utan en vandrande, tickande virusinfekterad bomb som när som helst kunde detonera. Aphinya är lättad över att hennes dotter inte var med. För hur skulle hon förklara för sitt barn att en kvinna i ren avsky och skräck vänder sig om för att hon anser att de är orena på grund av deras etniska härkomst. Och vad hade hänt om kvinnan inte bara nöjt sig med att reagera med avsky utan även med våld – något som Aphinya tidigare hade upplevt.

Aphinyas upplevelser är tyvärr något som vi med asiatisk härkomst känner till allt för väl.

Elisabeth blev inte förvånad över att det var hennes vita pojkvän som hämtade hennes mamma vid flygplatsen på Kastrup, eftersom hon själv kände sig osäker på hur människor skulle reagera på att en människa med östasiatiskt utseende reste in mot staden. Laura blev inte heller förvånad över att en kvinna med barnvagn undvek att stå bakom henne i kön på Netto. Vi kan fortsätta berätta om vita danskars kraftfulla reaktioner i det offentliga rummet, men vi vill använda dessa berättelser här för att peka på den mer grundläggande rasistiska dynamiken som händelserna bygger på, och som kommer att intensifieras under den pågående krisen. När vita danskar blir upprörda och förvånade över de reaktioner som asiater för närvarande tvingas möta i det offentliga rummet säger de något om den lyckliga blindheten de dagligen går runt med.

Det som beskrivs i nyheterna och de många fallen av verbala övergrepp som människor med asiatiskt ursprung möter är en del av en lång rasistisk historia. Så trots att historierna är upprörande och något som man inte trodde hände i Danmark blir vi med sydost- och östasiatiska utseenden inte förvånade över att människor inte vill vara i närheten av oss i tunnelbanan eller att de blir rädda av att se oss ute. Vi är alla tre konstant medvetna om hur vi uppfattas i världen, för vi påminns om det varje dag. Ofta på subtila sätt under rådande omständigheter, men ändå varje dag. Coronaviruset belyser helt enkelt en konstant, systematisk del av vårt samhälle: rasismen.

Anti-asiatisk rasism i historien och idag
Den irrationella och rasistiskt grundade rädsla som för närvarande möter asiater i Danmark blir särskilt tydlig när vi jämför vilka det är som identifieras som farliga smittbärare med vilka som faktiskt har fört infektionen till landet. Vi har ännu inte hört berättelserna om de fyrtioåriga vita medelklassmän med skidsolbränna och solglasögon som blir trakasserade för att de spridit corona. Eller italienarna, för den delen. Men att corona i väst framförallt spridits av vita, välmående turister spelar ingen roll när rasismens mekanismer är i gång.

Över hela västvärlden har människor av sydost- och östasiatisk härkomst attackerats och frysts ute, många har också av medpassagerare blivit utkastade från kollektivtrafiken. I USA har omständigheterna lett till att amerikaner av asiatisk härkomst börjat hamstra skjutvapen av rädsla för rasistiska övergrepp. När amerikanska asiater av rädsla tillskansar sig vapen sker det inte i ett historiskt vakuum. Under hundratals år har asiatiska människor framställts som orena, och de rasistiska bilderna som länkar oss till coronaviruset bygger på föreställningen om det som kallas för yellow peril – ”den gula faran”. Att färgen gul förknippas med människor av asiatisk härkomst kan härledas ända tillbaka till 1758, när den svenska naturforskaren Carl von Linné kategoriserade mänskligheten i tre grupper, var och en med sina distinkta färger, han tilldelade till slut asiaterna färgen luridus, som han också använde för att beskriva giftiga växter, och vars namn grovt kan översätta till ”obehagligt blekgul”.

Begreppet ”gul fara” har ständigt utvecklats och tagit sig nya former i takt med historien. Denna föreställning är i grunden sammankopplad med idén om den ”asiatiska massan” som kommer att utrota väst och den vita rasen. På 1800-talet användes rädslan för asiater av den tyske kejsaren Wilhelm II vid hans försök att kolonisera Kina. Idén om den gula faran dyker upp igen vid ett pestutbrott i San Francisco 1904. Här tvingades människor med asiatisk härkomst befinna sig inomhus, medan vita medborgare fritt kunde ströva på gatorna. sarsepidemins utbrott 2003 ledde till en massiv diskriminering av asiaterna såväl på gatorna som av hyresvärdar, på arbetsmarknaden och inom offentliga institutioner. Den litterära världen och filmvärlden är fulla av exempel på kulturella framställningar som skildrar asiater som orena.

Under den globala koronapandemin vi befinner oss mitt i har konsekvenserna av dessa rasistiska stereotyperna redan tagit sig många olika uttryck. Den 14 februari hamnade en sextonårig pojke på sjukhus efter att ha utsatts för ett våldsamt övergrepp på sin skola, då man anklagade honom för att ha corona. Den 24 februari utsattes den singaporianska Jonathan Mok för ett våldsamt övergrepp på en gata i London, då en grupp män skrek ”vi vill inte ha ditt coronavirus i vårt land”. Den 26 februari nekades en man av kinesisk härkomst tillträde till en bensinstation i Italien. Han attackerades med flaskor av människor som skrek att coronaviruset var hans fel. Den 12 mars slogs en man i huvudet med en spade medan han stod med sin tioårige son och väntade på bussen i New York. En amerikansk förening har skapat en webbplats för att samla in och ge en översikt över rasistiska incidenter, och på bara fem dagar lämnades 150 rapporter in.

TV 2 bidrar till stereotypiseringen av asiater
I Danmark har flera medier berättat om rasistiska attacker riktade mot asiater, men nu har de rasistiska stereotyperna som vi känner från historien hittat till de rikstäckande medierna.
Torsdagen den 19 mars publicerade den danska kreativa byrån Benjamin Creative en animationsvideo som förklarade corona för barn genom att berätta om dess ursprung och konsekvenser för särskilt äldre. I början av videon kan man se en karikerad asiatisk person som slickar på en fladdermus, medan en oskyldig barnberättarröst i bakgrunden nämner att corona kommer från Kina. Det är ett obestridligt faktum att coronaviruset började i Kina. Men Benjamin Creative lyckades inte förmedla detta sakligt. Benjamin Creative verkade helt enkelt behöva en rasistisk karaktär, ritad i bästa ”gula faran”-stil med onda ögon och giriga miner, för att förmedla information om corona till barn.

Informationen om sjukdomens ursprung är inte heller alltid relevant. När Trump kallade corona för ”det ”kinesiska viruset” är det värt att komma ihåg att svininfluensan spred sig till 1,4 miljarder människor och tog livet av cirka 280 000 människor, då var det ingen som hänvisade till det som ”den amerikanska svininfluensan” eller gjorde en poäng av sjukdomens ursprung i USA.

Videon från Benjamin Creative fick stort genomslag och nådde många hem när TV 2 Nyheder senare publicerade den i en artikel med rubriken ”Sju bra tips om hur du pratar med
dina barn om corona”. Videon och dess rasistiska innehåll ledde till många arga reaktioner och kommentarer från människor på sociala medier, många vände sig direkt till TV 2 för att få en förklaring. Svaret från Benjamin Creative och TV 2 var ganska lika: det var en informationsvideo som var avsedd att med humor sprida information om corona till barn. Här kan man fråga sig: Humoristiskt för vilka barn? De rikstäckande medierna var ovilliga att erkänna att de hade begått ett fel.

”Om fria eller oberoende medier skulle ta bort innehåll varje gång individer eller grupper av någon anledning känner sig kränkta, skulle samma medier inte längre vara fria eller oberoende. TV 2 tar inte bort denna tecknad film. Varken helt eller delvis”, skrev TV 2 Nyheder till flera läsare.

Enligt TV 2 är det inte deras ansvar att videon kan tolkas som rasistisk eller stötande när avsikten enligt dem var en annan. Därmed läggs ytterligare ett kapitel till den långa sagan om kränkthet vs yttrandefrihet.

Det vore klädsamt om medierna i denna kris skulle ta det sociala ansvaret och överväga att inte basera sina föreställningar om smitta på rasistiska stereotyper av asiater. Skulle man kunna föreställa sig en verklighet där media deltar i en dialog om blinda fläckar, och om hur man kan upplysa barn om corona utan rasistiska stereotyper? Medias frihet och oberoende borde inte bygga på att man anser sig ha rätten att publicera och producera rasistiska stereotyper.

Den pågående hälsokrisen har långtgående konsekvenser på samhällsnivå: det finns behov av nyanserad mediatäckning som riktar sig till hela befolkningen. Rom byggdes inte på en dag – detsamma gäller för ett samhälle där våldsamma rasistiska incidenter inte inträffar. De manifesterar sig inte ur det blå, de dyker upp för att de är rotade i rasistiska föreställningar om asiater som odlats och utvecklats genom historien. Men den historien måste få ett slut, om vi normaliserar rasistiska stereotyper accepterar vi också normaliseringen av det våld som asiater nu upplever i global skala.

De omständigheter vi befinner oss i sätter alla under våldsam press, och gör det än mer nödvändigt att vi alla möter varandra med empati, generositet och förståelse för hur denna akuta situation påverkar oss på olika sätt. Det så kallade sociala ansvaret, som staten ständigt vädjar till, vilket innebär att vi måste se längre än vår egen näsa räcker, måste också innebära att vi alla arbetar för att sprida information som inte bidrar till dehumanisering av minoriteter i samhället. Detta borde innebära att vi inte behandlar vissa medborgare som motbjudande, explosiva bärare av virus, och får dem att känna sig ännu mer ensamma i denna redan isolerade tid.

ILLUSTRATION: Lisa Wool-Rim Sjöblom

Obegripliga barn

När orättvisor blir otydliga
Postkoloniala feminister har visat att kompetens och utbildning historiskt sett har varit reserverad för den vita manliga eliten. Det är inte bara kvinnor och flickor som har stått utanför. Under kolonialtiden tog de europeiska kolonisatörerna på sig rollen att ”civilisera” de koloniserade och lära dem moral.

Kolonisatörerna ville framställa sig själva som upplysta och fulländade människor. Därför skapade de representationer av de koloniserade folken som motsatsen till detta: som ociviliserade och inkompetenta. Skillnaden mellan de idiotförklarade och dem som historiskt har ansetts vara vetande och moraliskt överlägsna är med andra ord en skillnad i makt mer än något annat.

I linje med denna tankemodell har även relationen mellan barn och vuxna återspeglats kritiskt. Barn anses ofta vara i underläge vad gäller kunskap och moraliskt tänkande. Därför ses ojämlika relationer mellan barn och vuxna som naturgivna snarare än som orättvisa. Barn ska ju uppfostras, läxas upp, läras ut, socialiseras in. Att kunskap och moral förknippas med vuxna gynnar knappast de unga i deras rättvisekamp. Särskilt inte när det gäller rättvis betygsättning där frågor om kunskap och moral ställs på sin spets.

Detta syns i mediernas beskrivningar av Mimmis, Emilios och Felicias experiment genom att de fokuserar på annat än rättvisefrågor. En avledande strategi har varit att tona ner diskrimineringen i bedömningen av elevernas kompetens och i stället förklara det inträffade med lärarnas bristande kompetens. Och inte handlar det om det vanliga kunskapsargumentet som ursäktar dem som ”inte visste bättre” för att de var dåligt pålästa om makt och fördomar. Här är det i stället ett svårnavigerat betygssystem och oklara bedömningskriterier som klandras.

Betygssystem och bedömningskriterier kan sällan ses som orättvisa, bara odugliga. De tystar eleven Emilios förklaring om att de olika betygen kan bero på hans ”hudfärg”, ”utländsk härkomst” eller ”kön”. Så svänger diskussionen från diskriminering till frågor om effektivitet och tydlighet.

Men vad har själva betygssystemet att göra med att Mimmi Lifvendahl, Emilios Kuosis och Felicia Pålsson Magnusson betygsätts så olika? Hade samma diskussion förts om det i stället hade rört vuxna studerande? Någonting i det här fallet gör det svårt att öppna för diskussionen om sociala orättvisor och rasism – kanske för att det är just barn som har blivit utsatta.

Vuxna i centrum
När samhällsdebatten lyfter fram rasism och orättvisor är det lätt hänt att det ändå blir de vuxna som hamnar i blickpunkten. I jämställdhets- och jämlikhetsdebatten som övervägande handlar om kvinnor och män, svenskar och invandrare står barn i de vuxnas skugga. I dessa debatter som främst rör lönsamhet och den så kallade produktiva sfären – lika lön, arbetsmiljö, tillgång till arbetsmarknaden – framträder barn och unga i bästa fall som framtida vuxna arbetstagare, föräldrar, (o)jämställda partners.

Ett vanligt perspektiv i samhällsdebatten är att det egentligen är föräldrarna som blir rasifierade men deras biologiska barn får lida av konsekvenserna: fattigdom, socialt utanförskap med mera. Adoptivbarn glöms bort och barn med utlandsfödda föräldrar anses vara utsatta för ett slags indirekt rasism. I samhällsdebatten blir det därför lättare att tala om att det är vuxna som utsätts för förtryck och diskriminering. Barn utsätts för kränkande behandling och mobbning. Eller odugliga betygssystem. Inte rasism. I den offentliga debatten är vuxenvärlden rättvisefrågornas grindvakt. De omyndiga fråntas sina (an)språk.

Ett viktigt inslag i samhällsdebatten om orättvisor och rasism är samhällsvetenskaplig forskning. Samtidigt som kritisk samhällsvetenskaplig forskning fokuserar på vuxna pågår forskning i andra discipliner där både barn och barndomen får stor uppmärksamhet. En sådan är exempelvis utvecklingspsykologin som har en etablerad ställning inom dagens barndomsforskning. Inom utvecklingspsykologin, till skillnad från kritiska samhällsvetenskapliga perspektiv, lyser rättvisefrågor, maktfrågor och jämlikhetsfrågor med sin frånvaro.

Denna frånvaro går att se även i hur den orättvisa betygssättningen diskuteras. Skolverkets enhetschef för nationella prov uppger i Aftonbladet Morgon att lärarna behöver tydligare kriterier. Det är lärarna som ska ges stöd, inte de drabbade eleverna. Det står inte klart hur kriterier och betygssystem kan förebygga diskriminering och rasism. Men diskriminering och rasism blir det här aldrig heller någon uttalad fråga om. Att vissa elever inte kan få högt betyg i svenska för att deras namn inte klingar tillräckligt svenska verkar inte vara något större bekymmer för vare sig skolan eller den från Skolverket som kommenterar frågan.

Alla barn är inte Barn
Enligt kritiska psykologen och feministen Erica Burman är utvecklingspsykologins barn ett generellt Barn med stort B. Utåt sett är detta universella Barn en individ som saknar ett sociopolitiskt sammanhang. Det universella Barnet saknar därför även etnicitet/”ras”, genus, klass och sexualitet. När det sociopolitiska suddas ut blir också orättvisor kopplade till diskrimineringsgrunderna och barns olika sociala ställning osynliga. Barn med stort B drabbas inte av rasism.

Rasismens förklaringsvärde till den orättvisa betygssättningen tonas ner av Skolverkets enhetschef genom att fallet görs till en fråga om ofrånkomlig ”subjektivitet” i bedömningar. Eleverna själva lyfter i stället fram lärarnas favoriseringar av vissa elever framför andra.

Det som minst diskuteras är vad denna subjektivitet och dessa favoriseringar skulle kunna grunda sig på. När frågan lyfts om det skulle kunna röra sig om fördomar och namn ger enhetschefen på Skolverket en försiktig, spekulativ, respons. Man kan ”få det intrycket”, sägs det i P4 Stockholm. I Aftonbladet Morgon menas det: ”Ja, om det skulle vara så, så är det allvarligt.” Ändå rekommenderas skolan att jobba vidare med bedömningen av texter. Aldrig blir det en fråga om att synen på människor behöver rättas till. Rektorn talar om ”det här specifika fallet” och om elevernas ”lilla betygstest”. Situationen framstår som en bagatell, enstaka subjektiva missbedömningar snarare än ett strukturellt problem som drabbar andra elever på samma skola eller elever på andra skolor.

Debatten om betygsättningen sker i en tid full av paradoxer. Barnkonventionen ska inrättas som svensk lag samtidigt som dagens asyllagar kompromissar bort barns rättigheter. De på flykt – de ”andra” barnen – räknas inte till de universella Barnen, de som står närmare det allmänmänskliga. Det är det universella Barnet som får ta del av de universella rättigheterna. Med detta blir det tydligt att alla barn inte är Barn med stort B. Det står klart i dag efter de omdebatterade åldersmätningarna som uppstått med liknande syften – för att pröva om ensamkommande är, eller inte är, barn. Debatten engagerar bland andra läkare och forskare i protest mot åldersmätningarna. Den verkar huvudsakligen kretsa kring om metoderna är pålitliga för att säga något om barns ålder.

Oavsett om svaret är ja eller nej tycks lösningen vara densamma: det gäller att hitta metoder som är mer pålitliga än vad barnen själva är. Barnet med stort B gör det möjligt att på samma gång utesluta som att tysta de uteslutningar det skapar.

I exemplet med betygsättningen rör det sig om andra mätmetoder: de som mäter kompetens. Men argumentet är snarlikt och jakten på fungerande pålitliga metoder fortsätter även i denna debatt. Gemensamma kriterier löser knappast problemet med att eleverna, trots inlämning av identiska texter, inte bedöms likvärdigt, utan som barnen med stort B. Eleven fråntas sina tolkningsföreträden, tystas, förminskas och idiotförklaras för andra gången.

Osynliggörande eller skydd?
Barndomsforskare brukar tala om att barn ofta återges som oskuldsfulla och skyddsbehövande. Frågan blir om detta ”skydd” går så långt att det uppstår svårigheter med att prata om att barn utsätts för rasism. Av vuxna eller av andra barn.

Orättvisor skär sig med föreställningen om en oskuldsfull barndom fylld av lek – hur lite den föreställningen än har att göra med barns verklighet. För att få orättvisor att upphöra är det viktigt att först finna orden och erkänna de orättvisor som barn, i deras olika positioner, utsätts för. Då blir det möjligt att bättre förstå inte bara Emilios Kuosis situation utan även varför Mimmi Lifvendahl och Felicia Pålsson Magnusson bedöms olika. Osynliggörande av frågorna kan inte leda till annat än en fortsatt orättvis behandling och rasism.

I betygsskandalen uteblev erkännandet och eleverna fick inte stöd av rektorn. Det är helheten och arbetsprocessen, menar rektorn, inte den enskilda uppsatsen, som bedöms. Rektorns ord står mot elevernas. Och bibliotekspersonalen menar att eleverna agerat på ett oschysst sätt. Återigen är det vuxna som gör anspråk på rättvisan och moralen. Barn och unga vågar ifrågasätta just det. Mimmi, Emilios och Felicia pratar om orättvisor och rasism när vuxenvärlden vänder dövörat till och visar ovilja att förstå.

Rebecca trakasserades i sju år – DO lade ner ärendet

N-ordet. Könsord. Utfrysning. Sparkar. Puttar. Klotter. Dag ut och dag in, i sju års tid.

– Varje dag talade de om för mig hur värdelös jag var. Det känns som att jag inte har fått lämna min barndom på ett bra sätt. Som att jag har kastats in i vuxenlivet.

Det finns ett lugn i Rebeccas röst när hon talar och hennes blick är stadig. Ljudet från espressomaskinen och sorlet från de övriga gästerna inne på kaféet verkar inte störa henne när hon berättar om de dagliga trakasserierna som förföljde henne under hela skolgången.
Med en förälder med rötter i Kenya var Rebecca den enda bruna personen på skolan i Svedala. Från första klass och ända upp i högstadiet genomsyrades hennes vardag av kränkningar.

I takt med att hon blev äldre kom trakasserierna att bli grövre och på högstadiet övergick det i fysiska angrepp. Det var i den vevan som barn- och ungdomspsykiatrin rådde Rebecca att byta skola, eftersom man ansåg att hon tagit för mycket skada av mobbningen och att skolan inte klarade av att förändra situationen.

– Efter sjuan sa jag till min pappa att jag inte tänkte fortsätta på skolan. Han ville först inte att jag skulle byta, för han ville inte att mobbarna skulle vinna.

Det slutade med att familjen lämnade Svedala och flyttade till Malmö. Där skulle Rebecca för första gången få vara i en skolmiljö där hon inte utmärkte sig och där ingen gjorde någon affär av hennes ursprung. Men den känslomässiga skadan var redan skedd. Rebecca utvecklade ångest och led av magont och panikattacker. Det förföljde henne hela gymnasiet.

– Det var den jobbigaste perioden i hela mitt liv. Jag hade vant mig vid det dåliga och var rädd att någonting skulle hända igen. Jag inbillade mig att jag var konstant observerad och att de andra på skolan tyckte illa om mig.

Sedan dag ett har Rebeccas pappa varit i kontakt med skolan och informerat dem om trakasserierna. När skolan inte agerade mot diskrimineringen anmälde pappan dem till DO. Men inte heller hos myndigheten vars uppgift det är att se till att lagstiftningen efterlevs fick Rebecca något gehör. Efter två års utredande valde DO att avsluta ärendet med motiveringen att det inte skulle gå att driva ärendet med framgång i domstol.

– Det var ren katastrof. Inte nog med vad hon hade fått stå ut med i form av rasism och trakasserier. DO:s beslut kom som en kalldusch. Det var nästan lika illa som trakasserierna i sig, berättar pappan.

Han har i sin tur kämpat för sina barns rättigheter i fjorton års tid. Det började när Rebeccas äldre bror gick på samma skola och utsattes för liknande rasism. För brodern kulminerade trakasserierna med att han på högstadiet misshandlades på skolgården. Pappan polisanmälde händelsen och den unga misshandlaren dömdes i Ystad tingsrätt. Någon upprättelse från skolan fick brodern aldrig. När DO väl hade utrett hans ärende hade händelserna hunnit preskriberas.

Att brodern och Rebecca fick sina ärenden utredda av DO är samtidigt mer än vad de flesta som anmäler trakasserier får. Under de senaste fem åren har DO utrett endast en femtedel av alla anmälningar som rör etnisk diskriminering i skolan. I slutet av november 2016 hade DO inlett utredning på endast 8 av 109 anmälningar. Detta trots att diskrimineringsombudsmannen Agneta Broberg i en debattartikel i Norrköpings Tidningar så sent som den 13 september 2016 motsägelsefullt proklamerat att myndigheten utreder ”så gott som alla anmälningar” som rör trakasserier i skolan. Uttalandet i sig var ett svar på kritik om att myndigheten inte fullföljer sitt tillsynsansvar rörande sexuella trakasserier.

Antalet anmälningar om diskriminering i skolan ökar årligen och etnisk diskriminering utgör omkring en tredjedel av ärendena. Detta sker samtidigt som rasismen får ett allt större fäste i Sverige med mest högerextremt våld av länderna i Västeuropa och allt fler anmälda hatbrott kopplade till rasism och främlingsfientlighet. Enligt statistik från Brå var nästan 70 procent av hatbrotten som anmäldes 2015 rasistiskt motiverade.

DO har de senaste åren kritiserats från olika håll för att vara allt för passiva. I en debattartikel i Sydsvenskan från den 8 december 2015 beskriver den tidigare medarbetaren Johan Lilly Gyberg DO:s tillsynsarbete som ”skyltfönsterpolitik”, eftersom han anser att myndigheten ställer för låga krav på verksamheterna de granskar.
I Rebeccas fall innebar DO:s tillsynsarbete att det betraktades som gott nog när skolan visade upp värdedokument och likabehandlingsplaner. Trots att dokumenten tillkommit efter påtryckningar från Rebeccas pappa – och efter att hon slutat på skolan.

– DO lät sig imponeras av det. De tyckte att skolan gjort vad de kunde, så de åkte hem och avskrev ärendet. De nöjde sig med vad Svedala kommun berättade, säger pappan.

Några som däremot inte nöjde sig var juristerna Johanna Ingemarsson och Karin Henrikz på antidiskrimineringsbyrån Malmö mot Diskriminering (MmD). Det var nämligen dit som Rebecca och hennes pappa vände sig när DO avslutade ärendet. MmD kom inte bara att göra en annan analys än DO, de skulle också visa att myndigheten hade fel. Ärendet gick visst att driva med framgång i domstol. I november 2016 dömde tingsrätten till Rebeccas fördel och Svedala kommun tvingas nu betala ett skadestånd på 22 000 kronor.

– Det är inte pengarna som är det viktiga, utan att hon äntligen har fått rätt. Hennes upplevelse är inte påhitt som kommunen ibland har trott. Det är verklighet, säger pappan.

Det är det andra fallet som Malmö mot Diskriminering drivit i domstol och vunnit efter att DO bedömt det som osannolikt. Byrån är kritisk till DO:s agerande vad gäller skolärenden i stort och menar att personer som diskrimineras på grund av exempelvis hudfärg eller sexuell läggning har särskilt svårt att få upprättelse eftersom ärendet landar på DO:s bord.

– Trakasseriärenden med koppling till diskrimineringsgrund hamnar hos DO och inte Skolinspektionen och DO gör ingenting. Är du utsatt för rasism har du alltså mindre möjlighet att få hjälp av staten än om du blir mobbad för att du är ”ful”, säger Johanna Ingemarsson.

Den slutsatsen är de inte ensamma om att dra. Även den svenska regeringen underkänner DO:s kompetens. Den 14 december presenterades en utredning i vilken regeringen föreslår att ansvaret för diskriminering i skolan ska falla under skollagen och därmed bli Skolinspektionens ansvarsområde. Syftet med det är att stärka arbetet mot diskriminering. Utredningen vill också se att DO utreder fler ärenden.

I dag utreds 10 procent av alla anmälningar totalt.
DO har själv tidigare framfört att diskrimineringslagen inte är anpassad till barn och Agneta Broberg föreslog i en skrivelse att regeringen skulle tänka över om lagen egentligen ska tillämpas vid trakasserier mellan barn. I samband med det upphörde DO på eget bevåg att driva process i skolrelaterade ärenden.

MmD ser positivt på utredningsförslaget att DO ska utreda fler ärenden. I genomsnitt har byrån och DO lika många domstolsprocesser igång per år. Skillnaden är att DO är en statlig myndighet och MmD har nio anställda.
– Jag upplever att det finns en atmosfär på DO av att tolka lagstiftningen så milt som möjligt och avsluta så många ärenden som möjligt, säger Karin Henrikz.

På MmD ser man DO:s passivitet i skolärenden som en risk eftersom en utredning som inte leder till någonting kan uppfattas av skolorna som att de inte gjort något fel. Att det blir ett sätt att legitimera diskriminering eftersom många av skolorna kan se ett nerlagt ärende som en friande dom.

– Det är jätteproblematiskt. Det är inte många drabbade som orkar stå på sig och vända sig till en jurist eller en byrå i stället. Speciellt inte när en svensk myndighet i stort sett sagt att skolan har rätt, säger Johanna Ingemarsson.

När Rebeccas ärende kom in till MmD bedömde man direkt att det fanns goda förutsättningar att ta ärendet till domstol. De menar att även det som storebrodern varit med om hade varit ett solklart fall för rätten.

– Där fanns misshandel och polisanmälningar. Det hade funnits mycket att ta på. Men det sjabblade DO bort.

Att DO i november 2016 hade utrett så få som 8 av 109 ärenden rörande etnisk diskriminering i skolan är initialt förvånande för Rickard Appelberg, chef för rättsenheten samhällsliv och utbildningsväsende på DO.

– Det låter extremt lite. Presumtionen är att det ska gå till utredning.

När han en stund senare har studerat siffrorna med egna ögon ser han däremot inte längre något skäl till självkritik. I stället framhåller han att 40 procent av alla anmälningar som utretts under 2016 handlar om diskriminering i skolan, något som skulle indikera att skolärenden är prioriterade. Att det fortfarande är ytterst få av dessa som rör rasism, undviker Rickard Appelberg att förklara.

– Så här… vi är 80 personer på myndigheten. Skolinspektionen är 300 plus och sitter i hela Sverige. De har bara skolan. Vi har skolan och allt annat också.

Rickard Appelberg välkomnar regeringens förslag att låta Skolinspektionen ta över diskrimineringsärenden, något som kommer dröja till tidigast juli 2018. Till dess är det business as usual, det vill säga inte mycket alls.

Så vad i består egentligen skyddet för unga som drabbas av rasism i skolan? När myndigheten vars uppgift det är att se till att diskrimineringslagen följs inte bemödar sig att utreda anmälningar faller ansvaret tungt på de utsatta att själva söka rättvisa. Något som utöver ekonomisk kapacitet är känslomässigt krävande för, i det här fallet, unga människor och deras anhöriga.

För Rebeccas del går livet nu vidare. 19 år gammal är hon på väg att lämna tonåren och med sig bär hon sina sår, vissa mer svårläkta än andra.

– Jag kan inte lita på människor. Jag känner att jag måste vara försiktig.

Hon säger att n-ordet inte berör henne längre. Men att de kränkningar hon fått utstå under uppväxten påverkar hennes självbild. Hon vet inte om tankar som ”borde jag se ut på ett annat sätt” någonsin kommer att gå bort. Samtidigt säger hon att hon är starkare i dag än någonsin tidigare.

– Det är en traumatisk upplevelse jag alltid kommer att leva med. Men det konsumerar inte längre mitt liv.