Kolonialiseringen av ett hem -– en fotoessä om Sápmi

Jag kommer från den lilla byn Årosjokk fem mil utanför Kiruna som ligger i Laevas Sameby. Jag växte upp i en traditionell renskötande samisk familj. När jag var ung tänkte jag inte så mycket på var min familj kom ifrån. Jag kände jag mig trygg i min uppväxtmiljö, där en stor del av min släkt på fars sida också bor.

Det stora hotet var och är LKAB, den statliga gruvjätten som slukade mer och mer av våra renskötselmarker. Och konsekvensen är att det blir svårare att arbeta och leva på renskötsel i Laevas sameby och de intilliggande samebyarna i Kirunaområdet. Staden och Järngruvan växer hela tiden och vi förlorar ständigt flyttleder och betesmarker runt gruvan och Kiruna stad. När jag började studera konst i tjugoårsåldern fick jag ett album med gamla familjebilder av min mormor. Det var en av anledningarna till att jag började söka efter fler fotografier för att förstå min familjs historia. 

Bilderna bara bekräftade hur stark kolonialismen varit i århundraden i de samiska bosättningarna. Både på min mammas och pappas sida har jag rötter från familjer som tvångsförflyttades från Karesuando–Tromsö-området. Jag har följt spåren från min familj genom gamla foton och dokument. Deras rötter i landområdena i nationerna Finland och Norge blev avskurna för alltid. Kontakten med de gamla boplatserna och flyttlederna blev brutna och de var tvungen att flytta för alltid. Det är en berättelse om min familj och förfäder som jag vill förmedla. Hur hårt livet var för nomadiserande samer. Hur staten trängde undan samerna från deras betesmarker och flyttade dem vart de ville. Som pjäser på ett schackbräde.

Mitt första arbete med samiskt tema gjorde jag som examensarbete 1990. Där har jag samlat gamla fotografier tillsammans med modernare bilder till ett tredimensionellt bildcollage som skildrar min familjs historia på 1900-talet. Mitt examensarbete från Konstfack heter därför 1900. För många av de nomadiserande samerna förändrades livet drastiskt på 1900-talet. Många av fotografierna är tagna ur min mormors fotoalbum. Bilderna beskriver deras nya liv i Arjeplog efter tvångsförflyttningarna 1919.

Min mors familj drabbades hårt av tvångsförflyttningar. Familjen  och släkten blev splittrade. Den rotlöshet som följde av flera flyttningar blev en del av min mors uppväxt. Min mor har aldrig känt att hon har ett barndomshem att längta till. Familjen flyttade  många gånger och en stor del av sin uppväxt bodde hon på internat och inte hemma. Nomadskolan upprättades för att renskötande samers barn skulle få en utbildning som svenska staten tyckte passade dem. Hennes far förolyckades när hon var barn. Hon växte upp med sin mormor, som levde tillsammans med min mors familj. Min mor har berättat att min mormors mor Margareta varje dag talade om Tromsdalen, det förlorade landet där hon växte upp och levde större delen av sitt liv. Hon var sextio när hon lämnade sitt sommarland 1930. Hon kunde aldrig riktigt acceptera de nya boplatserna och jämförde dem alltid med de marker hon kom ifrån. Min mormor Ella berättade inte så mycket. Hon ville nog helst bara glömma. Men ibland hände det. Hon har berättat om vissa händelser som fastnat i hennes minne. Bara några meningar som ibland poppade upp. Jag har i min tur lagt varje ord hon sagt på minnet.

Projektet Gränser

Sommaren 2019 var jag i Lásságammi på ett art residence i Skibothen. Jag var där för att försöka förstå och knyta ihop min släkts historia, se flyttningsleder och de boplatser som de var tvungna att lämna. Jag ville vara där fysiskt och avsluta ett tidigare projekt, Nomad, som är kopplat till kolonialismen och tvångsförflyttningarna. Men i stället blev det att jag började arbeta med ett nytt projekt, Gränser. Oväntat hittade jag mer fotomaterial från min släkts liv i Tromsö, Tromsdalen, mellan 1860 och 1930. Då förstod jag att det fanns mycket mer fotografier än vad jag trott och att det var möjligt att identifiera dem med hjälp av antropologiska fotoarkiv och privata släktbilder. Det var som att hitta en kikare bakåt i tiden i vilken jag kunde se mina förfäder och deras liv för över hundra år sedan. Det blev uppstarten till mitt projekt Gränser. Jag har gått igenom massor av fotografier det senaste åren och börjat nätverka med andra samer i Tromsöområdet och med släktforskare som är intresserade av samernas historia i det området.

Det kändes fantastiskt att jag hittade så mycket fotografier från mina förfäders liv som visar och hur de levde på sina traditionella marker före tvångsförflyttningarna i Sverige. Innan de blev bortträngda från sitt sommarbete i Tromsöområdet och hamnade på helt främmande marker längre söderut i Norrbotten och Västerbotten.

Min mor fick se sin mormors ungdomstid, och andra personer och släktingar som hon sett när hon var ung. Många fotografier är på min mormors mors Margareta Persson Nuttis familj och hennes mans familj, mormors far Per Henriksson Omma – Heiggas. Heiggasfamiljen är fotograferade vid  olika tidsepoker, så det finns ett stort material för mig att arbeta med. Även deras släktingar och många andra familjer som levde i Tromsdalen är väldokumenterade, genom alla fotografer som uppehöll sig där i slutet på 1800-talet och början av 1900-talet. Stora turistbåtar började lägga till i Tromsdalen då och samerna levde ett väldigt socialt och utåtriktat liv. Turistnäring och försäljning av slöjd blev en binäring och en del av deras vardag. Fotograferna har naturligtvis arrangerat många fotografier. Ställt upp familjer och barn till motiv som de tyckte var intressanta och exotiska. En del ville nog inte bli fotograferade. Även många antropologer var där. Men det känns förvånande hur avslappnade många av fotografierna ändå är. Intressanta som dokumentation över hur man levde runt förra sekelskiftet i Tromsöområdet. Jag har omarbetat och förstorat fotografier av mina förfäder och deras släktingar. Jag har identifierat mina släktingar och personerna på bilderna. Projektet innehåller även tredimensionella arbeten.

Jag har försökt hitta och känna igen platser från de historiska fotografierna på boplatser och andra ställen i omgivningarna. Även utflykterna till Tromsö stad var många. Det var populärt att ta båtarna över sundet. Jag har funnit en stadsbild från Tromsö där Per Persson Nutti, som är min mor Anna-Maria Stenbergs mormors far, blev fotograferad på Storgatan för runt 150 år sedan. Jag har fotograferat min mor på samma plats på sommaren 2022. Jag arbetar med en svartvit bildserie i projektet Gränser, där jag fotograferat hur igenvuxet det är på deras boplatser och i det fjällandskapet de vistades i. Hur det ser ut idag. Platsernas förändring och tomhet. Vi vet väldigt lite om personerna på fotografierna förutom att många var mina förfäder och deras släktingar. Deras namn finns inte med på fotografierna. De har i stället titlar som ”lappkone” eller ”lappfamilj”. Men nu har flera personer börjat samarbeta med att identifiera personerna på fotografierna. Ett av projektets syften är att förmedla släkternas namn och synliggöra deras historia.

Kolonialismens färger

I ett tidigare projekt, Kolonialismens färger – Colors of colonialism, har jag arbetat med en serie grafiska bilder för att synliggöra koloniseringen av hela Sáapmi.  Det nordiska ländernas kolonisering och hur Ryssland har koloniserat Kolahalvön.

Det blev väldigt tydligt för mig vad kolonialismen har gjort med oss. Gjort oss landlösa, kapat renbetesmarker. Exploaterat de marker vi bor på. Gjort att det blivit nästan omöjligt att bedriva renskötsel. Förnorskat, försvenskat, förfinskat, förryskat och förtryckt oss. Helt enkelt förminskat oss som människor. Kolonialismen har försökt göra allt för att utplåna ett folkslag, en stark kultur och ett språk.

Man ville åt marken redan på 1800-talet. Först till jordbruksland och sedan för utvinning av råvarutillgångar.

I Kolonialismens färger vill jag visa samernas situation och den koloniala agenda vi haft och har i Skandinavien. Hur rennäringen och det samiska kulturlandskapet blev undanträngt och utraderat av profithungriga nationalister och kapitalister.

Jag har gjort serigrafier på papper och plexiglas. Har även tryckt upp flaggor i fullskala.

Här är de nordiska flaggorna. Ett konstverk som tillhör projektet Kolonialismens färger. I mitt konstnärliga verk Kolonialismens färger – Gränser vill jag med bilder på min släkt uttrycka hur det nordiska nationerna stängde gränserna för nomadiserande samer. De blev tvungna att lämna sina renbetesmarker i Norge och Finland, när de nordiska länderna förstärkte sina nationella gränser. Sen blev familjerna splittrade och tvångsförflyttade av svenska staten till främmande bosättningar längre söderut i Sverige. Till områden med annan renskötsel, kultur och språk. Ett stort övergrepp som påverkar den samiska samtiden än idag.

Faktaruta: Tvångsförflyttningar 

Under 1900-talets första decennier tvångsförflyttade svenska staten nordsamer söderut. Du kan läsa mer om detta på bland annat Institutet för Språk och Folkminnens hemsida under kapitlet Bággojohtin – tvångsförflyttningarna, https://www.isof.se/lar-dig-mer/kunskapsbanker/i-rorelse/samiska-forflyttningar/baggojohtin—tvangsforflyttningarna

Belongings – en intervju med Alev Karaduman

Belongings är namnet på ett projekt mellan det samiska litteraturhuset Tjállegoahte och det kurdiska litteraturhuset Wêjegeh Amed. Genom en open call valdes tio samiska och kurdiska deltagare ut. De tio deltagarna är Anna Wuolab, Anne Marja Guttorm Graven, Lis Mari Hjortfors, Nils-Henrik Sikku och Anna Mämmi samt Hatice Kamer, Dilawer Zeraq, H. Kovan Baqi, Sami Hezil och Zeynep Yas. Såväl litteraturhusen som skribenterna är väletablerade kulturutövare inom sina respektive geografiska områden.

Under två års tid samarbetar skribenterna över och genom skillnader samt likheter folken emellan. Projektets gränsöverskridande natur rimmar väl för både samer och kurder, som korsar landsgränser snarare än följer dem. Sàpmi sträcker sig över delar av Sverige, Norge, Finland och Kolahalvön i Ryssland. För kurderna spänner Kurdistan över områden i Turkiet, Iran, Syrien och Armenien. 

Projektet går mot sitt avslut när jag träffar Alev Karaduman. Hon är projektledare samt koordinator för Belongings, och har en bakgrund där hon fokuserat på bland annat minoritetsfrågor.

Det är tidig Malmövinter när vi ses, under ett år som har burit med sig allt annat än progressiva förändringar från maktens korridorer. I somras meddelade svenska regeringen tillstånd för gruvbrytning i Gallók trots samiskt motstånd, medan Turkiet i skrivande stund återigen fäller bomber över det kurdiska folket.

Den politiska kampen för självständighet och självbestämmanderätt, mot kolonialism och imperialism, är en historisk och samtida verklighet för samer och kurder. Kopplingen mellan grupperna är därför inte ny, men tar genom projektet Belongings form genom att använda språket som ett centralt tema. Namnet på projektet, likt dess innehåll, är mångbottnat. Belongings kan å ena sidan översättas till ”tillhörigheter” eller ”ägodelar”, men kan också förstås som att tillhöra i pluralform. Karaduman motiverar titeln: 

”När vi pratar om minoritetsspråk och kultur är det viktigt att förstå att det finns många olika sätt som individer kan tillhöra [engelska: belong to] en plats, kultur, fråga eller kamp. Samtidigt är belongings på engelska synonymt med någonting du äger. Det syftar till att identiteten är en viktig del av dig, någonting som bara är, men som också är en tillgång.” 

Förutom att vara ett litterärt samarbetsprojekt berör Belongings den sociopolitiska kontexten för både kurder och samer. Det rör sig om allt från tvångsförflyttningar till separation av familjer – men också språket. Karaduman förklarar språkets roll inom samisk och kurdisk kamp, och vad som sker när det fråntas en.

”Språk befinner sig i hjärtat av projektet. Vi hade workshops där vi bland annat lyfte utmaningarna med att skriva och läsa på ens modersmål, att ge ut böcker på ens modersmål samt erfarenheterna av assimileringspolitik. I gruppen fanns en gemensam förståelse av hur skrivandet på samiska respektive kurdiska når en relativt liten målgrupp, men att detta är också drivkraften. Läsarna är få, men längtar desto mer.” 

Karaduman sätter fingret på en annan viktig aspekt. Samisk och kurdisk kultur är inte enhetlig, varken kulturellt eller språkligt – men skildras många gånger så. Hon fortsätter:

”Det är viktigt att förstå varför många samer och kurder inte har tillgång till sitt modersmål. Det är sällan ett val, utan en konsekvens av förtryckande politik som förs. Detta är ett perspektiv som projektets deltagare kunde samtala med varandra om. Språk är viktigt, men det är i sig självt inte den avgörande faktorn för att bedöma någons tillhörighet. Vi borde fråga oss varför vi anser språk vara en sådan viktig indikator för tillhörighet.”

Att förvägra en grupp dess språk är en metod som har använts under lång tid. I samisk kontext innebär århundranden av svensk assimileringspolitik att samtliga samiska språk numera klassas som hotade, och vissa är på gränsen till utdöda. 

Men där det finns förtryck, finns det alltid motstånd. Ett exempel är kurdernas respons på turkisk assimileringspolitik, ofta påtvingad med straff och våld. Under perioder av ökat förtryck förvandlade kurder sitt språk till en form av viskningslek. Språket färdades från mun till mun, i viskningar. Amningsvisor spelades in i hemlighet, spreds och tog sig in vardagsrummen på låg volym. Den dagliga användningen av ens modersmål kunde inte utraderas.

Projektet Belongings använder sig av flera olika av språk, både i skrivandet och i interaktionen mellan deltagarna. Språkbarriärerna var en utmaning, men de centrala budskapen kunde till slut ändå kommuniceras via gemensam ansträngning, appar för översättning och ad hoc-tolkning.

”Det var svårast i början och missförstånd kunde ske. Hur skapar vi ett utrymme med förståelse för varandras sårbarheter och styrkor, och upphoven till dem? Språk, eller avsaknad av ett gemensamt språk eller tillgång till ditt modersmål, var och är ofta en barriär. Projektet försökte möta utmaningen genom att inte göra detta faktum till en sårbarhet eller en svaghet, utan snarare en omständighet.” 

Hon fortsätter:

”Nyckeln till att överbrygga språkförbistringen var deltagarnas villighet att kommunicera – att försöka – och hur de hoppade rakt in i uppgifterna och hjälpte varandra även när det föll utanför deras officiella ansvarsområde.” 

En annan viktig komponent i Belongings bestod av fysiska resor som förde deltagarna till bland annat Jokkmokk, Sápmi och Diyarkibar i Kurdistan, östra Turkiet. Karaduman berättar om komplexiteten med att vara värd på territorium som förnekas sin legitimitet och status av omvärlden: 

”Hemmet är en politisk plats, där din förtryckare alltid är nära eller närvarande, eller försöker att definiera vad som är ditt hem och inte. Besöken blev därför en visualisering av hur exploatering och förtryck kan se ut. Dessutom finns det olika uttryck för tillhörighet och förankring – genom namn, byggnader, natur. Resorna var centrala eftersom vi inte längre var beroende av det talade eller skrivna ordet. Man kunde visa och berätta på andra sätt. Att berätta, att kunna berätta, var väldigt speciellt – särskilt så för förtryckta grupper.”

Att förstå hemmet som en politisk plats är någonting som bland annat författaren och aktivisten bell hooks har skrivit om. bell hooks menar att den samtida förståelsen av hemmet syftar till att rama in det som en politiskt neutral plats, i enlighet med den verklighetsbild som vitheten och överklassen lever i. Men bell hooks vägrar denna omförpackning, och menar att hemmet alltid har varit en plats för motstånd och revolution. Det är i hemmet som vi kan undgå avhumanisering, och i stället vara komplexa individer. En effektiv metod för att underordna andra grupper har därför varit just att skapa sociala och ekonomiska strukturer som fråntar människor möjligheten att skapa och behålla ett hem.  

Avslutningen för Belongings blir publiceringen av en antologi på samiska, kurdiska och engelska. Svenska och turkiska har medvetet valts bort. Antologin består av texter som deltagarna har författat under projektets gång. Karaduman pratar om framtiden och vad hon ser framför sig: 

”Jag är väldigt glad för antologin och deltagarna som verkligen har tagit till sig projektet. I antologin används många perspektiv och medium: poesi, dagboksinlägg, journalistik. Alla som läser kommer verkligen att få en bild av hur deltagarna kände under projektet. Det möjliggör även för samer att bli publicerade på kurdiska, och kurder på samiska, vilket innebär att skribenterna kommer att nå helt andra målgrupper. Jag hoppas att litteraturhusen och ekosystemen runt dem kommer att utveckla fler projekt tillsammans, nu när de har gemensamma erfarenheter och relationer sinsemellan. Kanalen är öppen.”

Jag avslutar med att fråga Alev Karaduman vad hon personligen fick med sig från projektet, och hur hon numera ser på tillhörighet, på belongings

”Jag känner mig mycket mer självsäker och bekräftad. Jag är en av dem i gruppen som såg mig själv som otillräcklig, eftersom jag är kurd men inte pratar språket. För mig var det väldigt viktigt att se reaktionerna från de kurdiska deltagarna, hur de sa att även om jag inte pratar språket, inte har getts språket, så är jag här nu och möjliggör projektet. Jag känner en mycket starkare tillhörighet till min tillhörighet. Vi har alla våra egna sätt att medverka till en bättre och mer rättvis värld där fler röster kan höras, i stället för att exkluderas. Genom projektet har jag kunnat hitta min roll i detta.” 


1. Tjállegoahte verkar för samisk litteratur i hela Sápmi.

2. Wêjegeh Amed är ett öppet litterärt rum som arbetar med kurdisk litteratur och mångfald av kulturella uttryckssätt.

Sápmis ärrade landskap

I Imperial Leather använder Anne McClintock bland annat psykoanalytiska teorier. Hon visar i sin analys att bilder och berättelser om kolonialismen ofta pekar på att det fanns ambivalenta känslor. Kolonialmakterna utgick ifrån en känsla av att ha rätt att utvidga sina territorier, besätta, stjäla och ”upptäcka” men samtidigt menar McClintock att bilder från den tiden visar att dessa känslor också väckte ett slags skräck i dem själva, en rädsla för gränslöshet, för att slukas av det nya. Idéer om befolkningen, särskilt kvinnor, i koloniserade områden som farliga, som kannibaler, kan tolkas som en spegling av kolonialmakternas egen våldsamhet och gränslöshet. McClintock skriver ju i sammanhanget av den brittiska kolonialismen men går det att se liknande mönster i Sveriges kolonisering av Sápmi? Mana har bett Elin Anna Labba, journalist och ledare av det samiska författarcentret Tjállegoahte, att tänka på hur dessa processer och bilder har sett – och ser – ut i Sverige.

Vad skulle vara motsvarigheten?

Sverige har för det första aldrig godtagit bilden av sig själv som en kolonialstat och jag tänker att det delvis handlar om just rädslan för att vara den som besätter och stjäl. Det Sverige har gjort i Sápmi och med det samiska folket stämmer inte överens med den svenska självbilden. För att upprätthålla sin egen självbild är det enklare att låta bli att tala om sin koloniala bakgrundsberättelse. Sverige har fjärmat sig från det samiska under så lång tid att det finns en väldig beröringsskräck och osäkerhet i hur man ska närma sig Sápmi.

Jag tänker att den samiska motsvarigheten till den farliga kannibalen är noaidin, eller schamanen, som var en symbol för den samiska tron. Hela den samiska religionen upplevdes ju som skräckinjagande. I vissa lokalsamhällen höll man sig ända in på 1900-talet på avstånd från samer på grund av rädslan för de främmande människornas andliga kraft. Det finns berättelser om hur fastboende kastade aska efter flyttande samer för att inte drabbas av trolldom. Det finns också olika historiska berättelser på samma tema, som Snöfrid, en samisk kvinna som gifte sig med den norske kungen. Enligt sägnerna var alla övertygade om att hon hade förtrollat honom. Hon framställdes som en gränslös, farlig kvinna som han borde ha hållit sig ifrån.

Den samiska musiken och poesin som fann uttryck genom jojken var ju också ett av de yttersta uttrycken för det farliga. Att förbjuda jojken var definitivt ett sätt att kontrollera och tämja något som upplevdes gränslöst. Jojken stämplades som djävulens sång. Över hela Sápmi har kyrkan har gått oerhört hårt åt allt som varit kopplat till religionen: trummor, jojk, språk. När människor inte längre har ett eget språk och uttryckssätt kan man tämja dem. I dag kämpar Sápmi för att återerövra jojken och för att få tillbaka sin egen berättelse och uttrycksförmåga.

Jag kan absolut känna igen de här ambivalenta bilderna och känslorna. Det samiska får ta plats i Sverige så länge det håller sig armlängds avstånd, är dekorativt och intressant – och inte utmanar den svenska självbilden.

I en annan text av McClintock, som vi delvis publicerar i det här numret, analyserar hon hur det som raderats ur den officiella historieskrivningen kommer tillbaka och hemsöker platser, bilder och berättelser. Hon analyserar en flygbild tagen av konstnären Fazal Sheikh över ett landområde varifrån israeliska staten tvångsförflyttat beduiner. I dag är den berättelsen officiellt bortträngd, och områdena är täckta av militära baser, men på flygbilderna syns spåren av beduinernas bosättningar vagt i form av bland annat rester av boningar och åkrar, och mörka ringar i marken där djurhagar upprättats en gång i tiden. McClintock talar om ”spöklandskap” när hon försöker beskriva det vi ser när beduinernas liv och närvaro, trots den officiella historieskrivningens försök att glömma, gör sig påminda i landskapet. Vilka spöklandskap har Sverige? Vilka liv och berättelser har trängts undan och hur fortsätter de ändå att hemsöka bilden av Sverige?

Sápmi är fullt av spöklandskap, eftersom koloniseringen av de samiska landområdena har varit så omfattande. Där jag bor om somrarna kan de äldre fortfarande peka på de uppdämda sjöarna och visa exakt var de gamla boplatserna låg. Vi har gruvor som skär av gamla flyttleder och betesmarker som försvinner in i skogsbrukets kalhyggen. Det som alltid varit de samiska spöklandskapens problem är att de är så tysta. En kultur som haft som största vision att inte lämna några spår efter sig får det svårt i ett samhälle där allt handlar om vilka avtryck man har lämnat. Har man inte lämnat spår har man inga rättigheter. I dag pågår rättsprocesser där en del är att vi ska visa våra spöklandskap som ett led i att bevisa samernas rättigheter.

Samer har också tvångsförflyttats över Sápmi, på grund av antingen gränsstängningar eller industrialisering. I Sverige tvingades en stor del av den renskötande befolkningen i de nordligaste samebyarna flytta söderut för exakt 100 år sedan. Deras gamla boplatser ute vid havet står fortfarande öde. Man kan hitta små delar av grytor, någon slipsten och de övergivna árranstenarna runt eldplatserna, men det finns ingen skyltning eller information om vad det är för slags lämningar. Rengärdena och vegetationsskillnaderna som blir när renar har betat syns på flygbilder, på samma sätt som beduinernas bosättningar. På ett ännu grymmare sätt har stora delar stängts för den samiska befolkningen på Kolahalvön. De kan inte ens besöka sina hemtrakter för att det har blivit militärområden. Älvarna är öppna för sportfiske men inte för dem som har levt där. Som same betraktar man inte den historien som mindre samisk bara för att den ligger i Ryssland. För oss är det ett land som har skurits sönder.

Tyvärr hemsöker nog berättelserna inte Sverige överhuvudtaget. De flesta i Sverige har ingen aning om de här landskapen och jag tror tyvärr att det kommer ta väldigt lång tid att nå fram till en medvetenhet om hur markerna skriker ut såren för ett helt folk som tvingats lämna dem.

Själva titeln för boken Imperial Leather hänvisar bland annat till ett tvålmärke, och McClintock lyfter upp vissa produkter såsom tvål, vitt bomullstyg och speglar, som ett slags fetischer i det koloniala projektet – så kallad varurasism. Ser du det slags varurasism, eller kommersiell rasism, i Sverige?

Jag tycker den varurasismen syns mycket i lokalsamhällena i Sverige. Ta Kiruna som exempel, där man har en omfattande turism och ett kommunalråd som satsat på att sälja Kiruna med hjälp av det samiska men delvis går till val på att arbeta mot samebyarna. Motståndet mot skoterförbud i renskötselområden var en viktig valfråga i de senaste lokalvalen i Kiruna. Samma sak sker i Jokkmokk där man använder det samiska i kommunens profilering men kommunledningen samtidigt vill ha en gruva i Gállok som skulle skära av samebyns marker totalt.

Jag tycker också att det här märks på nationell nivå. Det samiska är intressant så länge det rör sig om konst, litteratur, musik, dräkter, slöjd, så länge det håller sig på en estetiskt vacker nivå och inte blir för politiskt. I Sápmi är det många som upplever att det är okej att samerna finns så länge man inte kräver sin rätt. Man får finnas i egenskap av sin kolt, sin musik, men det får inte kosta för mycket för Sverige.

Hur har samiska samhällen och organisationer svarat på dessa fenomen och processer? Kan du ge exempel på några former av motstånd du ser i förhållande till de myter, bilder och berättelser (eller avsaknad av berättelser) som byggts kring Sveriges kolonisering av Sápmi?

Internt reagerar man i Sápmi oerhört hårt på all form av exploaterande turism och jag tror det finns en strävan mot att ta makten över berättelsen om sig själv. Det är därför det kan komma till synes hårda reaktioner på småsaker som att Måns Zelmerlöw har gjort ett tv-program i kolt. Det finns en trötthet över svenskar som inte har kunskap om det samiska och bara använder det som en attiralj eller plojig grej. Inte minst eftersom det inte sällan är enda gången det samiska figurerar i medierna överhuvudtaget. Det finns en otrolig smärta i den svenska koloniseringen av Sápmi som kommer till uttryck i dagens motstånd mot mytbilden av det samiska.

Många författare, konstnärer, artister och samiska kulturarbetare svarar genom att skapa nyanser av Sápmi och försöka ge en nutida berättelse. För inte så många veckor sedan läste jag till exempel en recension i Dagens Nyheter av konstnären Britta Marakatt Labbas sommarprat där recensenten skriver om den ”urgamla” samiska kulturen. Det är spännande, och rätt obegripligt, att det som är annorlunda än det svenska, vad det svenska nu än är, upplevs som urgammalt. Det visar inte på något annat än ett enormt avstånd till Sápmi och allt som sker i den samiska kulturen i dag.

Jag tror att många unga samer längtar efter ett Sverige där man inte hela tiden behöver påvisa kolonialism, eller rasism för den delen. Det tar mycket kraft från andra frågor som vi skulle behöva lägga all energi på. Som att få tillbaka språken som försvann i Sveriges kamp för att alla skulle bli svensktalande svenskar. I brist på politisk grogrund i Sverige hämtar man mycket kraft ur den urfolkrörelse som finns över hela världen. Det är en global rörelse och att den stärker Sápmi, det är jag helt övertygad om.

I januari 2020 debuterar Elin Anna Labba som författare med boken Herrarna satte oss hit, om tvångsförflyttningarna i Sverige, som ges ut på Norstedts förlag.

Foto: Marja Helander