Sverige knarkar tacksamma invandrare

Den största delen av civilisationens historia har människor levt i imperier. Idén med imperier är att de ska kunna konfiskera de koloniserade folkens arbete och resurser så att de kan fördelas till metropolernas eliter och medborgare. De senaste femhundra åren har de framgångsrikaste imperierna haft sina metropoler i Europa och de imperialistiska folken har legitimerat sin dominans över andra med idéer om raslig överlägsenhet. Vår tid beskrivs ibland som postkolonial eftersom mänskligheten nu är organiserad i formellt sett självständiga och jämlika stater, men postkolonialism är också beteckningen för ett vetenskapligt angreppssätt som blottlägger att vi fortfarande lever under ett rasligt imperium lett av en ensam supermakt, USA. Dagens ordning ger sken av att den koloniala eran avslutats, men sett med postkoloniala glasögon har kolonialismen bara fått en annan skepnad, där de europeiska eliterna slutat konkurrera med varandra och i stället samlats under Pax Americana som garanterar fred mellan vita nationer och fortsatt global militär, politisk, kulturell och ekonomisk dominans över de mörkare nationerna (se faktaruta). Sverige har en självklar plats i den ordningen som en integrerad del av de vita metropolnationerna vars befolkning njuter frukterna av imperiet.

Imperier har alltid hittat olika kreativa sätt att legitimera sin dominans. När romarna och andra medelhavsfolk hade övertaget var de övertygade om att deras mildare klimat gjort dem överlägsna och mer civiliserade än deras barbariska kusiner norrut. Men när övertaget hamnade i norra Europa var deras övertygelse att det bistra klimatet fostrat dem till en tåligare, hårdare arbetande nordisk ras vilket förklarade deras dominans på världsscenen. Olof Palme menade en gång, i en direkt lögn, att ”grumliga rasteorier har aldrig funnit fotfäste” i Sverige, men det var en avslöjande lögn som signalerade en ny tid där idéer som öppet deklarerar europeisk vit raslig överlägsenhet fallit i vanrykte. I vår tid sker indelningen mellan människor i det globala rasliga imperiet på basis av medborgarskap där de som är medborgare i västeuropeiska länder, och deras utväxter i Nordamerika och Oceanien, per automatik har kvalificerat sig för frukterna av att tillhöra imperiets kärna. (Rasismen inom dessa nationer är en annan fråga, vilket jag återkommer till.) Detta medan medborgarna i de mörkare nationerna är dömda till liv i avsaknad av basala mänskliga rättigheter och deras desperata försök att ta sig till de vita nationerna konstrueras som kriminella handlingar och inte som helt naturliga följder av imperialismens logik. Den jämförelsevis lilla skara av asylsökande som tas emot i metropolerna – som annars skulle avfolkas – blir till ett alibi och ett bevis för den europeiska moraliska överlägsenheten. Det beskrivs gärna av befolkningarna i metropolerna som ”en generös flyktingpolitik”.

Det här legitimeras med allsköns ekonomiskt eller kulturellt orienterade teorier som alla gör en diskursiv indelning mellan flitiga, sparsamma och fredsälskande européer och slösaktiga, lata infödingar som inte kan sluta hamna i krig med varandra. Den högre ekonomiska produktiviteten i det globala nord skulle alltså vara en produkt av att de som individer arbetar hårdare och inte av strukturella förhållanden som i det väsentliga påtvingas övriga världen. Sanningen är att befolkningen i de mörkare nationerna subventionerar allt som finns i Europa – även välfärdssamhället – och det är en förbluffande övning i moralfilosofisk alkemi (se faktaruta) att tala om en mer eller mindre ”generös” flyktingpolitik. Idén att det skulle vara generöst av Sverige att ta emot ett visst antal flyktingar är en absurd idé ur moralisk synpunkt och djupt rasistisk i det att den bidrar till att upprätthålla tacksamhetskravet. Apartheidmotståndaren Steven Biko, som mördades av den sydafrikanska regimen, menade att förtryckarens främsta vapen är den förtrycktas medvetande och det är häpnadsväckande att se hur bruna och svarta människor förkastat rasbiologins hierarkier för att genast acceptera rashierarkins senaste version som är idén att medborgarna som härstammar från de mörkare nationerna ska vara tacksamma för sin plats i metropolen medan de vita medborgarna inte har något att vara tacksamma för.

Vi kan lära mycket av martyren Biko. Hade han fått leva hade han nog varit tydlig med att dekoloniseringen av svarta och bruna svenskars medvetande börjar i ett förkastande av idén om en tacksamhetsskuld mot Sverige. Om det går att tala om en tacksamhetsskuld gäller den i själva verket gentemot massorna vi lämnat bakom oss i de mörkare nationerna. För att parafrasera Malcolm X har vi klivit in i herrgården och upphöjts med varsitt lila pass så att vi nu skiljer oss från slavarna som är kvar på fälten. Men den oxfilé vi smakar vid mästarens bord kommer inte från mästaren själv utan är resultatet av de anonyma fältslavarnas arbete. De som enligt Malcolm X måste nöja sig med inälvor.

Även vita svenskar som aldrig skulle uttala en sådan tanke är djupt insocialiserade i att uppfatta det som normalt och rimligt att icke-vita svenskar uppvisar tacksamhet. Det visar sig inte minst i hur de instinktivt dras till icke-vita tacksägare och känner en aversion mot dem av oss som pratar och agerar på ett sätt som signalerar att vi inte härbärgerar några känslor av tacksamhet. Sverige knarkar tacksamma invandrare vare sig de kommer i skepnad av politiker, sommarpratare eller betalda föredragshållare och tacksamhetssyndromet har reducerat icke-vita svenskar till hukande tacksägare i bästa fall eller till medlöpare, som, ackompanjerade av ljudliga applåder, gör sig till megafoner för de mest vulgära ropen på hårdare tag mot invandrare, minskad flyktingmottagning och krav på konformism mot så kallade svenska värderingar. Vare sig det sker medvetet eller omedvetet är det här deras sätt att inlemma sig i den inhemska koloniala ordningen eftersom vita människor gynnas i en sådan ordning medan icke-vita människor kan gynnas ibland om de internaliserar rasism och agerar i enlighet med det.

Men även de av oss icke-vita som håller oss för bättre än att vara medlöpare i den inhemska koloniala ordningen måste inse att sann antirasism inte bara kan handla om att förbättra våra villkor i metropolerna utan måste ske i solidaritet med folken i de mörkare nationerna. Annars är den bara en kollektiv variant av individuella försök att inlemma sig i den koloniala ordningen. Precis som den svarta eller bruna medlöparen gynnar sig själv samtidigt som den legitimerar den inhemska koloniala ordningen gynnar den nationellt orienterade antirasismen svarta och bruna i metropolerna samtidigt som den globala koloniala ordningen vittvättas när ingen rasism längre kan skönjas i metropolerna. Frantz Fanon menade i Jordens fördömda att den centrala frågan som överskuggar alla andra är den om omfördelningen av välståndet i världen. Nästan sex decennier senare ringer hans ord med en profetisk klarhet eftersom lösningen ligger däri på alltifrån klimatkrisen till framtida fred och säkerhet i världen. Svenskar som härstammar från de mörkare nationerna är utmärkt placerade för att spela en central roll i det här projektet och samtidigt betala tillbaka på den skuld vi bär mot massorna i de mörkare nationerna. Men så länge vi är reducerade till hukande tacksägare, utan en känsla av ägandeskap över landet vi bor i, vågar vi inte yppa ens den mildaste kritik mot något annat i Sverige än oss själva. Vi gör oss därmed irrelevanta inför mänsklighetens angelägnaste utmaning.

FAKTA:
Min användning av begreppet ”mörkare nationer” ska förstås som en kontrast till ”vita nationer” och ett erkännande att de nationer det handlar om består av människor som rasifieras olika men som har det gemensamt att de inte är vita. ”De mörkare folken” är ett uttryck för att det finns ett spektrum bland dem. Jag har lånat benämningen av den indiske historikern Vijay Prashad som använder det i sin bok The Darker Nations. A People’s History of the Third World (2007). Jag har medvetet valt bort vanligare begreppspar som “Första-” och “Tredje-världen” för att understryka att ras fortfarande är en central legitimerande princip för koloniala maktrelationer.

Alkemi är en form av falsk vetenskap eller kvacksalveri mest känd för att ha inriktat sig på att skapa guld av bly. Jag använder det som en metafor eftersom det ur moralisk synvinkel är en form av falsk vetenskap eller kvacksalveri att landa i positionen att västländerna är ”generösa” när de tar emot flyktingar. Sättet som västvärlden kapitaliserar på det moraliska övertaget som följer med positionen är jämförbart med att skapa guld av bly.

Sápmis ärrade landskap

I Imperial Leather använder Anne McClintock bland annat psykoanalytiska teorier. Hon visar i sin analys att bilder och berättelser om kolonialismen ofta pekar på att det fanns ambivalenta känslor. Kolonialmakterna utgick ifrån en känsla av att ha rätt att utvidga sina territorier, besätta, stjäla och ”upptäcka” men samtidigt menar McClintock att bilder från den tiden visar att dessa känslor också väckte ett slags skräck i dem själva, en rädsla för gränslöshet, för att slukas av det nya. Idéer om befolkningen, särskilt kvinnor, i koloniserade områden som farliga, som kannibaler, kan tolkas som en spegling av kolonialmakternas egen våldsamhet och gränslöshet. McClintock skriver ju i sammanhanget av den brittiska kolonialismen men går det att se liknande mönster i Sveriges kolonisering av Sápmi? Mana har bett Elin Anna Labba, journalist och ledare av det samiska författarcentret Tjállegoahte, att tänka på hur dessa processer och bilder har sett – och ser – ut i Sverige.

Vad skulle vara motsvarigheten?

Sverige har för det första aldrig godtagit bilden av sig själv som en kolonialstat och jag tänker att det delvis handlar om just rädslan för att vara den som besätter och stjäl. Det Sverige har gjort i Sápmi och med det samiska folket stämmer inte överens med den svenska självbilden. För att upprätthålla sin egen självbild är det enklare att låta bli att tala om sin koloniala bakgrundsberättelse. Sverige har fjärmat sig från det samiska under så lång tid att det finns en väldig beröringsskräck och osäkerhet i hur man ska närma sig Sápmi.

Jag tänker att den samiska motsvarigheten till den farliga kannibalen är noaidin, eller schamanen, som var en symbol för den samiska tron. Hela den samiska religionen upplevdes ju som skräckinjagande. I vissa lokalsamhällen höll man sig ända in på 1900-talet på avstånd från samer på grund av rädslan för de främmande människornas andliga kraft. Det finns berättelser om hur fastboende kastade aska efter flyttande samer för att inte drabbas av trolldom. Det finns också olika historiska berättelser på samma tema, som Snöfrid, en samisk kvinna som gifte sig med den norske kungen. Enligt sägnerna var alla övertygade om att hon hade förtrollat honom. Hon framställdes som en gränslös, farlig kvinna som han borde ha hållit sig ifrån.

Den samiska musiken och poesin som fann uttryck genom jojken var ju också ett av de yttersta uttrycken för det farliga. Att förbjuda jojken var definitivt ett sätt att kontrollera och tämja något som upplevdes gränslöst. Jojken stämplades som djävulens sång. Över hela Sápmi har kyrkan har gått oerhört hårt åt allt som varit kopplat till religionen: trummor, jojk, språk. När människor inte längre har ett eget språk och uttryckssätt kan man tämja dem. I dag kämpar Sápmi för att återerövra jojken och för att få tillbaka sin egen berättelse och uttrycksförmåga.

Jag kan absolut känna igen de här ambivalenta bilderna och känslorna. Det samiska får ta plats i Sverige så länge det håller sig armlängds avstånd, är dekorativt och intressant – och inte utmanar den svenska självbilden.

I en annan text av McClintock, som vi delvis publicerar i det här numret, analyserar hon hur det som raderats ur den officiella historieskrivningen kommer tillbaka och hemsöker platser, bilder och berättelser. Hon analyserar en flygbild tagen av konstnären Fazal Sheikh över ett landområde varifrån israeliska staten tvångsförflyttat beduiner. I dag är den berättelsen officiellt bortträngd, och områdena är täckta av militära baser, men på flygbilderna syns spåren av beduinernas bosättningar vagt i form av bland annat rester av boningar och åkrar, och mörka ringar i marken där djurhagar upprättats en gång i tiden. McClintock talar om ”spöklandskap” när hon försöker beskriva det vi ser när beduinernas liv och närvaro, trots den officiella historieskrivningens försök att glömma, gör sig påminda i landskapet. Vilka spöklandskap har Sverige? Vilka liv och berättelser har trängts undan och hur fortsätter de ändå att hemsöka bilden av Sverige?

Sápmi är fullt av spöklandskap, eftersom koloniseringen av de samiska landområdena har varit så omfattande. Där jag bor om somrarna kan de äldre fortfarande peka på de uppdämda sjöarna och visa exakt var de gamla boplatserna låg. Vi har gruvor som skär av gamla flyttleder och betesmarker som försvinner in i skogsbrukets kalhyggen. Det som alltid varit de samiska spöklandskapens problem är att de är så tysta. En kultur som haft som största vision att inte lämna några spår efter sig får det svårt i ett samhälle där allt handlar om vilka avtryck man har lämnat. Har man inte lämnat spår har man inga rättigheter. I dag pågår rättsprocesser där en del är att vi ska visa våra spöklandskap som ett led i att bevisa samernas rättigheter.

Samer har också tvångsförflyttats över Sápmi, på grund av antingen gränsstängningar eller industrialisering. I Sverige tvingades en stor del av den renskötande befolkningen i de nordligaste samebyarna flytta söderut för exakt 100 år sedan. Deras gamla boplatser ute vid havet står fortfarande öde. Man kan hitta små delar av grytor, någon slipsten och de övergivna árranstenarna runt eldplatserna, men det finns ingen skyltning eller information om vad det är för slags lämningar. Rengärdena och vegetationsskillnaderna som blir när renar har betat syns på flygbilder, på samma sätt som beduinernas bosättningar. På ett ännu grymmare sätt har stora delar stängts för den samiska befolkningen på Kolahalvön. De kan inte ens besöka sina hemtrakter för att det har blivit militärområden. Älvarna är öppna för sportfiske men inte för dem som har levt där. Som same betraktar man inte den historien som mindre samisk bara för att den ligger i Ryssland. För oss är det ett land som har skurits sönder.

Tyvärr hemsöker nog berättelserna inte Sverige överhuvudtaget. De flesta i Sverige har ingen aning om de här landskapen och jag tror tyvärr att det kommer ta väldigt lång tid att nå fram till en medvetenhet om hur markerna skriker ut såren för ett helt folk som tvingats lämna dem.

Själva titeln för boken Imperial Leather hänvisar bland annat till ett tvålmärke, och McClintock lyfter upp vissa produkter såsom tvål, vitt bomullstyg och speglar, som ett slags fetischer i det koloniala projektet – så kallad varurasism. Ser du det slags varurasism, eller kommersiell rasism, i Sverige?

Jag tycker den varurasismen syns mycket i lokalsamhällena i Sverige. Ta Kiruna som exempel, där man har en omfattande turism och ett kommunalråd som satsat på att sälja Kiruna med hjälp av det samiska men delvis går till val på att arbeta mot samebyarna. Motståndet mot skoterförbud i renskötselområden var en viktig valfråga i de senaste lokalvalen i Kiruna. Samma sak sker i Jokkmokk där man använder det samiska i kommunens profilering men kommunledningen samtidigt vill ha en gruva i Gállok som skulle skära av samebyns marker totalt.

Jag tycker också att det här märks på nationell nivå. Det samiska är intressant så länge det rör sig om konst, litteratur, musik, dräkter, slöjd, så länge det håller sig på en estetiskt vacker nivå och inte blir för politiskt. I Sápmi är det många som upplever att det är okej att samerna finns så länge man inte kräver sin rätt. Man får finnas i egenskap av sin kolt, sin musik, men det får inte kosta för mycket för Sverige.

Hur har samiska samhällen och organisationer svarat på dessa fenomen och processer? Kan du ge exempel på några former av motstånd du ser i förhållande till de myter, bilder och berättelser (eller avsaknad av berättelser) som byggts kring Sveriges kolonisering av Sápmi?

Internt reagerar man i Sápmi oerhört hårt på all form av exploaterande turism och jag tror det finns en strävan mot att ta makten över berättelsen om sig själv. Det är därför det kan komma till synes hårda reaktioner på småsaker som att Måns Zelmerlöw har gjort ett tv-program i kolt. Det finns en trötthet över svenskar som inte har kunskap om det samiska och bara använder det som en attiralj eller plojig grej. Inte minst eftersom det inte sällan är enda gången det samiska figurerar i medierna överhuvudtaget. Det finns en otrolig smärta i den svenska koloniseringen av Sápmi som kommer till uttryck i dagens motstånd mot mytbilden av det samiska.

Många författare, konstnärer, artister och samiska kulturarbetare svarar genom att skapa nyanser av Sápmi och försöka ge en nutida berättelse. För inte så många veckor sedan läste jag till exempel en recension i Dagens Nyheter av konstnären Britta Marakatt Labbas sommarprat där recensenten skriver om den ”urgamla” samiska kulturen. Det är spännande, och rätt obegripligt, att det som är annorlunda än det svenska, vad det svenska nu än är, upplevs som urgammalt. Det visar inte på något annat än ett enormt avstånd till Sápmi och allt som sker i den samiska kulturen i dag.

Jag tror att många unga samer längtar efter ett Sverige där man inte hela tiden behöver påvisa kolonialism, eller rasism för den delen. Det tar mycket kraft från andra frågor som vi skulle behöva lägga all energi på. Som att få tillbaka språken som försvann i Sveriges kamp för att alla skulle bli svensktalande svenskar. I brist på politisk grogrund i Sverige hämtar man mycket kraft ur den urfolkrörelse som finns över hela världen. Det är en global rörelse och att den stärker Sápmi, det är jag helt övertygad om.

I januari 2020 debuterar Elin Anna Labba som författare med boken Herrarna satte oss hit, om tvångsförflyttningarna i Sverige, som ges ut på Norstedts förlag.

Foto: Marja Helander

Kapitel 1 – Om våldet

Den 1 mars 2018 ställde Göteborgs stad in en visning av dokumentärfilmen Burka Songs 2.0 och det planerade samtalet mellan regissören Hanna Högstedt och undertecknade. Efter den inställda visningen fick vi bevittna en uppvisning i vit överhöghet som saknar motstycke. Anklagelser om extremism och islamism och att vi var icke-demokratiska röster haglade tätt, med intervjuer och citat från Göteborgs mäktiga politiker och debatt på ledarsidor. Ingen hörde av sig till oss för en kommentar, trots gott samarbete med kommunen i snart tio år. Journalister intervjuade Göteborgs, då, mäktigaste politiker. Vi fanns inte. Och om vi existerade var det enbart i relation till föreställningen om oss som ett hot mot demokratin och de västerländska värderingarna. Föreställningar och anklagelser, utan några hänvisningar till underlag, som kunde repeteras i flera veckor utan kommentar från oss.

Processen kring den inställda filmvisningen och samtalet väckte många funderingar. Vi förstod att vi inte på något sätt var unika. I det mediala landskapet präglas majoriteten av berättelserna om muslimer av problem: våld, terror och kvinnoförtryck. Vi existerade i relation till ett narrativ där muslimer nästan uteslutande utmålas som en grupp som står utanför det accepterade värdesystemet. Jordens fördömda. Det var i den kontexten som Göteborgs stad och Göteborgs mäktigaste politiker kunde inta positionen som försvarare av demokratin och de demokratiska värderingarna.

På många sätt är dessa parter representanter för ett vitt system som bärs upp av idéer om europeiska värderingar som universella och överlägsna. Det var ingen slump att den retoriken agerade slagträ i debatten under våren 2018. För bara de senaste åren har konceptet demokratiska värderingar (”svenska värderingar”) gjort en aggressiv comeback i den politiska diskursen. Svenska politiker är inte på något sätt unika i sitt anammande av propagandaretoriken om värderingar, utan går i fotspåren av många av sina europeiska kollegor. Retoriken vi hör i Sverige är som klippt och klistrad från liknande debatter i Frankrike, Storbritannien och Danmark. En retorik som underblåser en idé om att det ska slås vakt om en föreställd nationell gemenskap. Med tanke på när i tiden det här föreställda behovet blossade upp på den nationella dagordningen var det också tydligt vilka som tillhörde nationen och vilka som hotade de gemensamma eftersträvansvärda värderingarna.

I propagandaretoriken om värderingar som pågår runt om i Europa är det framförallt tillbakagången till en övertygelse om kulturell överlägsenhet, snarare än biologisk, som är slående. Innan vetenskapen användes som repertoar för att tilldela människor en över- och underordnad status användes religion och i viss mån även kultur som en skillnadens markör för att beskriva vissa personers mänsklighet och andras omänsklighet.

Retoriken om universella värderingar är, som vi uppfattar det, raskod för en vit moral. För att prata med Fanon, och framförallt kapitlet ”Om våldet”, blir vi varse om att kejsaren är naken vad gäller föreställningen om dessa värderingar. Han klär av kolonialmakternas självförhärligande identitet om att stå för så kallade universella värderingar, men erbjuder oss också kollektiva minnen om hur föreställningen om värderingarna varit en viktig stomme i den europeiska kolonialismen. Behovet av det vita europeiska styret motiverades exempelvis i termer av civilisationsuppdrag eller instiftande av en republik, med sekulära, universella värderingar till dem som saknade dem, som Fanon beskriver. Den infödda befolkningen förväntades finna sig i det eller acceptera sitt öde, genom våld: ”De vita har hävdat sina värdens överlägsenhet med sådan brutalitet och varit så aggressiva i sin segerrika kamp mot de koloniserades levnadssätt och föreställningsvärld, att han hånskrattar när herrefolket skryter med dessa värden.”

Det blir tydligt att talet om värderingar och inramningen av värderingar såsom rationalitet, demokrati och stabilitet, för att nämna några, har en kategoriserande och disciplinerande funktion. Det finns ett vitt ”levnadssätt” och en vit ”föreställningsvärld” som blir ett slags måttstock för vad som är sant och gott. Men den infödda befolkningen i Algeriet synade och genomskådade, likt många andra koloniserade befolkningar, att dessa värden av godhet var ett luftslott: en falsk självbild. Viljan att befria sig och anspråken på jämlikhet och frihet från kolonialmakten möttes av motkrav om att det anspråket inte får innebära en ”tillbakagång”. Den vita moralen implementeras för att etablera förtrycket men också för att upprätthålla det: ”Man rekommenderar säkra, stabila värderingar, man inskärper vältaligt att avkolonisering inte får betyda någon tillbakagång, att man måste stödja sig på dessa beprövade, solida normer.”
Talet om värderingar klingar alltså av våld. Erfarenheterna av våldet är inte bara etsat i våra minnen, utan också i våra kroppar: ”varje gång den koloniserade hör talas om de västerländska värdena stelnar han till i ett slags muskelkramp”.

Talet om ”universella värderingar” bär på ett våldsamt arv. Tankemönster med förödande konsekvenser som förföljelse, slaveri och förintelse återvinns på scener och tal i Almedalen, och i debattartiklar om förorten, men även för att slå vakt om vilka som ska få tala i stadens rum. Retoriken går fortfarande hem. Är det för att minnet är kort? Eller, kan det handla om att det inte finns några incitament att ge upp ett ”vinnande koncept”, om en ändå är den som besitter våldskapitalet?

För vår del har vi också förstått att kejsaren är naken i talet om demokratiska värderingar alltsedan det så kallade kriget mot terrorismen startade. Sedan 2001 har rättsstatliga principer, som rätten till ombud, förbudet mot tortyr och påbudet om transparenta rättsprocesser i stället för hemlig bevisföring, kringskurits. Dessa rättsövergrepp har delvis motiverats utifrån en idé om att skydda en föreställd gemenskap och samtidigt har de möjliggjorts genom avhumaniseringen av muslimer. Frågan om rättssäkerhet i kriget mot terrorismen har varit en central fråga för muslimer då vi bevittnar hur liberala demokratier åsidosätter rättssäkerheten i kampen mot terrorism. När muslimer pekar på denna dubbelmoral och offentligt kritiserar säkerhetspolitiska frågor får detta konsekvenser, då det finns en förväntan att vi enbart kan axla rollen som underlägsna och tacksamma.

Vi som studerat kolonialismens mekanismer, genom både våra föräldrar och släktingars berättelser och andra dokumenterade erfarenheter, ser mönstren. Men idéerna om muslimers underlägsenhet är en europeisk konstruktion, som varit ledande i det koloniala projektet som ständigt påminner bruna och svarta människor om vem som bestämmer och vilka frågor som är centrala för den koloniserade. Denna påminnelse har sedan kolonialismen levererats i form av våld eller hot om våld. Våldet är ett återkommande verktyg i upprätthållandet av vit överlägsenhet och brun eller svart underlägsenhet, i kampen för politisk, militär och ekonomisk dominans i världen. Det koloniala projektet handlar därför om processer där vi ska bli till kolonisatörernas självbild och med detta förstå och känna världen precis som vita människor. I det här systemet är vitheten Gud. Och vår ställning i samhället är värderad utifrån om vi svär trohet till detta system. När vi, bruna och svarta människor, höjer våra röster mot de orättvisor vi ser i samhället ses detta som en provokation och ett svek mot just detta system som ständigt envisas med att kontrollera vilka frågor vi får engagera oss i och hur mycket kritik vi får artikulera.

Den fråga vi kan ställa oss är förstås hur bruna och svarta människor, vilkas mänsklighet är villkorad, kan kritisera ett system som ständigt påminner dem om att de inte ha rätten att egentligen ha åsikter om hur det samhälle som gett dem allt bör organiseras. Hur kan människor som framställs som underlägsna, och vilkas minsta engagemang och kritik tolkas som ett svek, våga höja sina röster? Fanon lyfter exempelvis detta när han förklarar den process som uppstår när vi, bruna och svarta människor, påbörjar vår dekoloniala frigörelse och hur den processen materialiseras:
”När bruna och svarta människor kommer till insikt om att deras kroppar fungerar på samma sätt som kolonialisten, att vi andas på samma sätt som kolonialisten, att vi har ett hjärta som slår på samma sätt som kolonialistens.”

I den dekoloniala upptäckten inser vi att vita människors liv inte är mer värda än brunas och svartas. Det är enligt Fanon en upptäckt som sätter världen i gungning och ger bruna och svarta människor den revolutionära självsäkerhet som krävs för att återta sin mänsklighet. I den här frigörelsen inser vi att vita människor (kolonialisten) inte längre kan förlama oss med sin närvaro eller stämma, inget våld eller hot om våld kan upplösa denna upptäckt. För det vita systemet är den nyvunna självsäkerheten omskakande och ses som en illojal handling som ska fördömas offentligt för att påminna andra bruna och svarta människor om vem som bestämmer.

Det är mot den här bakgrunden som vi förstått händelseförloppet som utspelade sig under våren och sommaren 2018. Egentligen inget unikt utan ett bekant spel för gallerierna om demokratiska värderingar. Ett händelseförlopp som egentligen ekar av kolonial arrogans, kontroll och disciplinering. Om vilka som egentligen har rätt att yttra åsikter om vad som får betraktas som mänskliga rättigheter, rättssäkerhet och demokratiska värderingar.

Koloniala bulldozers

I början av 1970-talet reser författaren Salman Rushdie runt i Indien. I Delhi bor han en period i det som kallas ”Kathputli-kvarteren” (Kathputli colony). I denna informellt byggda stadsdel, av myndigheterna benämnd ”jhuggi-jhompri” (”slum”), slås Rushdie av magin i den politiska motpol som platsen utgör i staden. Några år senare ges boken Midnattsbarnen ut, i vilken stadsdelen blir en viktig del. Boken vinner Booker-priset och blir känd världen över. Få utanför Delhi vet nog att den plats, och de händelser, som beskrivs i boken, faktiskt fanns och har hänt på riktigt.

Den plats som Rushdie beskriver fanns fortfarande kvar när jag nästan ett halvt sekel senare, i oktober 2017, besökte Delhi. Området där Kathputli-kvarteren låg, i östra New Delhi, började ockuperas redan på 1950- och 1960-talet, och somliga av de ursprungliga ockupanterna bodde fortfarande kvar, med barn och barnbarn, när jag först kom dit. Ockupanterna var kringresande cirkusartister, dockmakare, magiker, ormtjusare och akrobater, majoriteten med ursprung i Rajasthan, vilket senare gav platsen sitt namn. ”Kathputli” är hindi för en typ av marionettdockor från just Rajasthan.

Jag gick in i området via huvudgatan Shadipur Road: basaren. Basaren var områdets affärsgata och halspulsåder. Människor stod och satt utanför och inne i affärerna som låg ett par steg upp från gatan för att skyddas vid de årliga monsunregnen. Området påminde mer om en by än en stadsdel i en megastad som Delhi. Privat och offentligt tycktes glida ihop. Den västerländska åtskillnaden mellan stad och landsbygd delvis upplöst. Getter stod på en upphöjd veranda, en man grillade kött framför sin affär, det såldes marionettdockor och allehanda vardagsföremål från de små affärsfönstren i folks hem. Föga anade jag att området bara några dagar senare skulle vara totalt utsuddat.

Illustration: Tove Grönroos.

När artisterna började ockupera området var det bara våtmarker i utkanten av dåvarande Delhi, en stad som sedan dess vuxit till en av världens största. Vid ockupationens början bodde artisterna i temporära tygstrukturer vilka senare ersattes av mer permanenta byggnader i plåt och tegel. Byggnaderna i stadsdelen byggdes upp gradvis, som ett lapptäcke, och skapade en tätt bebyggd stadsdel mer lik Old Delhi (Shahjahanabad) än kolonisatörernas modernistiskt planerade områden, med sin tydliga separering mellan privat och offentligt, arbete och fritid. Denna typ av informella stadsdelar har alltid varit svåra att kontrollera, vilket har drivit myndigheterna att på olika sätt försöka få dem att försvinna. På grund av en stor bostadsbrist för låginkomsttagare, i kombination med kraftig inflyttning av flyktingar och människor från landsbygden, har informell bebyggelse ändå alltid vuxit fram i glappen.

I och med britternas kolonisering av landet importerades en, för Indien, ny form av stadsplanering, som tydligast manifesteras i New Delhi eller till exempel Chandigarh. Denna modernistiska stadsplanering är tydligt präglad av europeiska och nordamerikanska ideal i sin uppdelning mellan bostad, arbete och offentlighet. Bostäder i ett kvarter, affärer i ett annat och mellan dessa skulle man ta sig med bil eller flanera i vidsträckta parker. I den förkoloniala staden, däremot, finns inte denna uppdelning. Snarare levde, arbetade och socialiserade människorna, och gör det fortfarande, i stadsdelar som Old Delhi, i och omkring samma byggnader. Denna idé om separering lever vidare även sedan Indien blivit självständigt. På så vis kan vi, genom stadsplaneringen, se att de västerländska idealen fortsätter att diktera landets utveckling även efter dess självständighet 1947.

Den världskände marionettspelaren Puran Bhatt bodde i Kathputli-kvarteren och kämpade mot rivningen. Här illustrerad med den klassiska marionettdocka som gav området dess namn: Kathputli. Illustration: Tove Grönroos.

Under nödåren (1975–1977) rivs Kathputli-kvarteren för första gången. Detta är under en tid när myndigheterna genomför en försköningsräd och tvångsförflyttar männi skor i informellt byggda stadsdelar till områden utanför staden för att på så sätt kunna transformera staden utifrån västerländska ideal. Det genomförs också tvångssteriliseringar på invånarna, vilka rättfärdigas med att dessa fattiga människor inte har råd att få fler barn och i utbyte mot steriliseringar får de rätten till någonstans att bo. De bytte sina kroppar mot ett hem. Efter nödåren flyttade artisterna tillbaka till den då rivna stadsdelen. De satte upp tält där och etablerade återigen det som vid mitt besök var Kathputlikvarteren. De skapade ett industrikooperativ och kallade sig Bhole Bisre Kalakar (vilket betyder ungefär ”de sedan länge glömda artisternas kommitté”). Kommittén hade storartade planer och anlitade arkitekter för att utforma sin stadsdel som de kallade Andandgram, ”konstnärsby”. Flera gånger var de nära att få rättigheterna till marken och att de inte fick dem kan antagligen förklaras med att denna arkitektur helt enkelt inte passade in i den postkoloniala idén om hur en stad ska se ut.

I den senaste planen från 2007; ”Master Plan for Delhi 2021”, en översiktsplan som bestämmer vilken typ av bebyggelse och infrastruktur som får finnas i en stad, lever de modernistiska idealen kvar. Alla områden benämnda ”slum” ska rivas och ersättas med höghus. 2009 bestäms att Kathputli-kvarteren ska bli det första området att rivas. I dokumentären Tomorrow We Disappear från 2014 beskrivs den kamp som invånarna i området fört mot myndigheterna, för att kunna behålla marken och sina bostäder, för att kunna fortsätta att utöva sina traditionella hantverk och kulturella praktiker. Majoriteten av invånarna, cirka 2 800 familjer (runt 14 000 av de 15 000 personer som bodde i området), har visserligen blivit lovade bostäder i de nya husen men motsatte sig trots det bygget eftersom de ville etablera sin konstnärsby och eftersom de nya bostäderna inte är anpassade efter deras behov.

När jag kom dit åtta år efter att beslutet tagits, att stadsdelen ska rivas, stod husen ändå kvar. Att de ännu inte rivits berodde på den kamp som invånarna fört mot myndig­ heterna, och som erhållit mycket medial uppmärksamhet, vilket gjort att de fått stort stöd av allmänheten. På så sätt hade det varit svårt för myndigheterna, både att få med sig invånarna i processen och att gå in och riva utan att utmålas som skurkar. Myndigheterna hade nämligen velat få proces-sen att framstå som demokratisk och inkluderande.

Tre dagar efter mitt besök i kolonin skickade en indisk bekant en nyhetsartikel till mig där det framgick att myndigheterna just gått in och med hjälp av bulldozrar demolerat hela området. Hela ingreppet krävde polisiära insatser och media förbjöds att närvara. Nio år efter att beslutet om demoleringen tagits bestämde sig alltså myndigheterna plötsligt för att genomföra rivningen.

Jag åkte tillbaka en vecka senare. Det hade varit flera dagar med intensiv smog och vi var avrådda från att gå ut, eller i alla fall bära munskydd om vi gjorde det. En tung, rödgul dimma låg över Delhi och doften av eld var mer intensiv än vanligt, vilket förstärkte domedagskänslan som följde mig på väg dit. Jag tog metron en extra station för att från ovan kunna se hur mycket skada som gjorts; metron går precis bredvid området.

Hela området hade rivits, kvar fanns nu bara ett hav av tegelstenar och ett fåtal motståndskraftiga rester av väggar. Människor gick runt i tegelhavet och samlade stenar till nya bosättningar och tjänstemän cirkulerade i gula bygghjälmar. De hårt kämpande invånarna i Kathputli-kvarteren hade slutligen fått ge vika för auktoriteterna. Det hela påminde mig om en scen i Midnattsbarnen där Rushdie beskriver den förra demoleringen som skedde under de fasansfulla nödåren: ”Vid dagens slut hade slummen… raderats från jordens yta.”

Jag gick in där, bara tio dagar tidigare, basaren ledde en in bland de tätt placerade två- och trevåningshusen. Ett litet fuchsiafärgat hindutempel hade blottats på sitt innehåll och lämnats kvar. Tre unga män kom fram till mig och ville prata. En magiker, en student och Arjun, en trumtillverkare, som var den som var bäst på engelska. De hade alla tvingats till de temporära bostäderna, fem kilometer bort i Anand Parbat och tre mil bort i Narela, och var tillbaka för att titta och prata med de människor som inte fått temporära bostäder utan tvingats bosätta sig på gatan utanför den rivna stadsdelen. Arjun berättade att det varit tufft för många för att rivningen skedde oväntat, även om myndigheterna hävdat att de gick ut med information några dagar innan, mitt under högsäsong vilket påverkar invånarnas ekonomi. Han sa att han själv klarade sig men hans vänner hade det väldigt tufft. Stadsdelen var nämligen en viktig plats för kunder att ta kontakt med invånarna inför till exempel bröllop och fester när de brukar anställas. Det var också en viktig plats för kollektiva minnen och en gemensam identitet.

Nu kommer områdets småskaliga struktur med intima alléer, halvoffentliga innergårdar, takterrasser för sommarsömn och verkstäder och affärer, ersättas med cirka sjutton våningar höga, modernistiska byggnadsblock. Myndigheterna kallar processen en ”in situ-rehabilitering”. ”Rehabilitering” innebär i detta fallet att de kommer få bostäder i de nya byggnaderna som ska byggas på tomten i stället för att flytta ockupanterna till stadens utkanter, som man gjorde förr.

Ett exemplar av marionettdockan som området Kathputli namngetts efter. Foto: Tove Grönroos.

Problemet är att de nya bostäderna inte är anpassade till mer än brukarnas basala behov, såsom välisolerade lägenheter, badrum och elektricitet. Alla som bott i kolonin kommer tilldelas lika stora lägenheter, trots att familjekonstellationerna är oerhört varierade. I kolonin bodde familjemedlemmar ofta nära varandra i små kluster med gemensamma ytor för matlagning, hantverksarbete, barnpassning och socialisering mellan husen, vilket skapade semipublika ytor, ofta i angränsning till de smala alléer (galis) som sling­ rade förbi husen. Basaren var en viktig mötesplats där människor från olika delar av området, och således från olika kaster, stammar och grupper, möttes. I det nya höghus­ området med modernistisk separering mellan privat och offentligt kommer viktiga nätverk att lösas upp, vilket kommer påverka de boendes möjligheter att fortsätta sina hantverk. Det kommer också att innebära en upplösning av människors­ levnadsmönster. I Kathputli-kvarteren har man levt nära släktingar, kunnat bygga ut sitt hus vid behov, haft verkstäder att dela med andra och haft plats att förvara de ibland över två meter höga marionettdockorna. I de små lägenheterna i höghusen finns inte dessa möjligheter. Dess­utom kommer familjer splittras upp och bo i olika byggnader.

Staden har i utbyte mot bostäder för låginkomsttagare, det vill säga Kathputli-kvarterens invånare, gett byggherren marken. Det är dock oklart hur dessa kontrakt ser ut och om stadsdelens invånare i längden kommer ha råd att bo där och samtidigt kunna utöva sina nuvarande yrken. Kanske kommer de tvingas från sina yrken, som magiker, dockmakare och akrobater, för att kunna ha råd. Kanske kommer de tvingas flytta från sina lägenheter och på nytt hitta en plats att försöka skapa det konstnärssamhälle de drömt om på.

Ett alternativt scenario hade kunnat vara att utforma byggnaderna utifrån inhemska traditioner och levnadsmönster i stället för att tvinga in invånarna i västerländska ideal. Det höghusen gör blir här inget annat än en fortsättning på kolonialismens assimileringsförsök. Auktoriteterna ställer här västerländska praktiker, konstnärliga uttryck och arkitektur, över invånarnas behov. Detta sker genom processer som ska framstå som inkluderande men som, vid en närmare iakttagelse, inte kan tolkas som något annat än svepskäl för att få genomföra en stadsomvandling som bygger mer på marknadslogik och global kapitalism, än på att tillhandahålla väl utformade bostäder till några av stadens mest utsatta invånare.

Tove Grönroos är arkitekt och konstvetare. Läs hela hennes uppsats om Kathputli-kvarteren här.

Illustrationer: Tove Grönroos.

Queen Mary – mellan minne och glömska

31 mars 2018 arrangerade den danska sektionen av Black Lives Matters-rörelsen en marsch genom de centrala delarna av Köpenhamn och ut i hamnen där statyn I Am Queen Mary invigdes. På en sockel sitter en kvinna på en flätad tron. Hon håller fram en fackla och ett verktyg som använts för att skära sockerrör. Hon vänder ryggen mot en hög tegelbyggnad – som en gång i tiden var det danska västindiska kompaniets lager – och blickar ut över hamnkanalen. Den barfotade kvinnan är på en gång majestätisk och enkel och oförsonligt beslutsam.

Statyn är inspirerad av Mary Thomas, en av tre unga kvinnor som 1878 ledde plantagearbetarnas uppror på den danska kolonin St. Croix, huvudön i ögruppen Jungfruöarna. De svarta arbetarna var befriade från slaveriet, men hölls i beroendeställning genom ett kontraktssystem. I sin protest brände arbetarna ner sockerrörsplantagerna och stora delar av öns huvudstad. Mary Thomas och andra ledare för upproret fångades in och dömdes till livstids fängelse. De fördes till ett kvinnofängelse i Köpenhamn, men fick senare återvända till St. Croix för att avtjäna sitt straff där.

Det är tydligt att statyn är till för att förmedla historia – med andra ord är det dess didaktiska funktion som har företräde framför exempelvis dess funktion som utsmyckning eller som väckare av känslor. Den historieberättande funktionen stärks av en ackompanjerande hemsida med samma namn som konstverket (www.iamqueenmary.com). Sockeln har fått sitt mönster från avgjutningar av husgrunder från St. Croix, som smyckades med vassa koraller som slavarna fick hämta från havet. Verket synliggör Danmarks förflutna som kolonialstat och påminner om hur det koloniala projektet satt olika delar av världen på olika kurser genom historien.

Olika historier, samma kropp
I Am Queen Mary är skapad av den danska konstnären Jeannette Ehlers och den karibiska konstnären La Vaughn Belle, som båda har ägnat sitt konstnärskap åt frågor om kolonialismen och dess arv. Konstnärerna inledde sitt projekt ett år innan statyn invigdes, på hundraårsdagen efter att Jungfruöarna såldes av Danmark till USA.

Statyn är en sammansmältning av 3D-skanningar av konstnärernas kroppar. Den är en hybrid mellan kropparna och också mellan historier och narrativ. Verket synliggör på så vis att Karibiens och Danmarks historier är sammanflätade. Utformningen efterliknar ett ikoniskt fotografi av Black Panther Partys grundare Huey P. Newton. Queen Mary sitter likt Newton på en flätad påfågelstron. Verket gör plats för en svart, antirasistisk rörelse i Köpenhamns stadslandskap och minneslandskap. Genom att efterlikna fotografiet av Newton, men sätta en kvinna i stället för en man på tronen, förhandlar det på samma gång den antirasistiska rörelsens historieskrivning.

En svårighet när erfarenheter av rasism ska representeras offentligt är att ge erkännande åt vissa människors utsatthet i en rasistisk maktordning men utan att återskapa de skillnadskategorier som rasismen ger upphov till. Ett samhörigt problem är att erfarenheterna av rasism riskerar att framställas som ett särfall, relevanta som ett uttryck för vad somliga personer eller grupper varit med om, men inte för den stora historien om hela samhällets utveckling.

Genom att vara en hybrid mellan kroppar och historier visar I Am Queen Mary ett sätt att hantera dessa problem. Statyn blir ett fullständigt subjekt med sin egen historia fast utan att tappa bort historiens olika sidor och de möjligtvis olösbara konflikterna dem emellan.

En utmaning
Samtidigt som verket erkänner och skapar beröringspunkter mellan olika historiska erfarenheter innebär I Am Queen Mary en utmaning mot både den danska staten och den västeuropeiska konsttraditionen. Placeringen av statyn pekar inte bara ut lagerhuset som en nod i geografin och historien. Den står också i närheten av platsen för kvinnofängelset där Mary Thomas och de andra unga kvinnorna som ledde upproret på St. Croix hölls fängslade och bara ett stenkast från rokokopalatset Amalienborg som är det kungliga residenset i Köpenhamn.

Det före detta lagerhuset som statyn står framför hyser numera kopior av kända klassiska och neoklassiska skulpturer från den västerländska konsthistorien. På varsin sida av husets port står nu den svartmålade statyn över Mary Thomas och en kopia av Michelangelos staty David – den vite mannen som Gud gjorde till människornas härskare. På så vis belyser I Am Queen Mary lagerlokalens nuvarande och historiska gods, liksom de historiska sammanhangen bakom koncentrationen av rikedomar och kultur till Europa.

Historia, minne – och glömska
Invigningen av I Am Queen Mary har fått stor uppmärksamhet både i Danmark och internationellt. Statyn är den första i Danmark som föreställer en svart kvinna. I USA har den därför kopplats ihop med en pågående trend att ersätta monument över sydstatssoldater från amerikanska inbördeskriget med statyer över svarta kvinnor som varit engagerade för social rättvisa. I Danmark har statyn hyllats som ett försök att motverka tendensen att bortse från landets koloniala skuld i den nationella historieskrivningen.

I Am Queen Mary kan därför betraktas som ett resultat av samverkan mellan flera olika sätt att registrera, bevara och återkalla historiska erfarenheter. Den är resultatet av professionell historieskrivning, folkliga minnespraktiker och konstnärligt arbete. Genom att inte prioritera ett av dessa sätt att representera det förflutna utan insistera på att de alla är värdefulla förevisar verket ett sätt att skapa kritiska interventioner i både historieskrivning och minneskulturer.

Frågan om I Am Queen Mary kommer att skapa minne eller glömska måste till sist ändå ställas öppet. Konstnärerna kunde inte få tillräcklig finansiering för att göra statyn i brons. I stället fick de arbeta i plast. Hamnvindarna sätter statyns armar i rörelse, och ger intrycket att statyn är bräcklig och temporär. Detta skapar samtidigt medvetenhet om att Queen Mary bara tillåtits bli en tillfällig besökare i den offentliga minneskulturen. Därigenom betonas också att verket och samlingsplatsen det ger upphov till måste användas så länge det finns och att mobiliseringar av resurser krävs för att statyn ska kunna göras om i ett beständigt material.

 

 
FOTO: David Berg (I Am Queen Mary). Det berömda fotot på pantermedlemmen Huey P. Newton från 1967 komponerades av Eldrigde Cleaver och attribueras till Blair Stapp. Bilden publiceras med tillstånd från Collection of Merrill C. Berman.

 

 

Blod och minnen från Kashmir

I dag är delar av Kashmir ockuperat av Indien, Pakistan och Kina. Indiens försök att slå ner och kväva kampen för ett självständigt Kashmir sker i storstatspolitikens namn. En förståelse av vad Kashmir är bör därför inte ha motsatstänkandet Indien mot Pakistan eller hindu mot muslim som utgångspunkt. Kashmir är ett område som historiskt sett utgjort en viktig länk mellan olika regioner. I dag är Kashmir ett våldsamt slagfält och om någon frågar sig varför är svaret att ingen i någon av dessa tre regioner identifierar sig utifrån nationsgränserna mellan Pakistan, Indien och Kina. Svaret är också att ingen ska behöva tvingas göra det.
Kashmir är inte Indien, inte Pakistan och inte heller Kina och människorna som befolkar området är kashmirier. Deras historia har stulits från dem. Bilden av ett Kashmir som delat i tre delar har drivits fram av de omgivande postkoloniala staterna och tagit form inom ramen för starkt nationalistiska narrativ.
Politiseringen har inte bara varit betydande i Kashmir utan bilden av området som delat har även spelat en avgörande roll för dessa stater när man positionerat sig internationellt. Var man än befinner sig i Kashmir är ens frihet begränsad till att välja kulor eller valurnor. Kulor om man protesterar mot att upptas i den nation man sägs tillhöra, som inte är ens hemland, eller valurnor om man går med på att leva med en påtvingad nationstillhörighet. Inte undra på att man solidariserar sig över nationsgränserna. Hur kan man leva under ett förtryck vars mål är att ens identitet ska upphöra att existera? Motstånd mot repressionen pågår hela tiden och syftar till att utmana den makt som med våld påtvingats befolkningen i Kashmir.
Redan från mitten av 1800-talet och framåt fördes statistik av de styrande i kolonierna. Man delade in befolkningen i kategorier. Makten kanaliserades genom kategoriseringar där ras, genetik, lokala ledare och religion var själva utgångspunkten. När Indien blev självständigt från Storbritannien var Kashmir en stat med muslimsk majoritet i ett hindudominerat Indien. Vid delningen (the Partition) 1948 kom människor att definieras, indelas och benämnas enligt nya kategorier: hinduer och muslimer. För Kashmir var dessa kategoriseringar missvisande; det mesta blev fel. Harmonisk samexistens och vänskapsband mellan hinduer och muslimer har inte varit något ovanligt i Hindustan. Maharadja Hari Singh var hindu, den indiske premiärministern Nehru var hindu från Kashmir och Sheikh Abdullah var kashmirisk ledare och muslim.


När Indien och Pakistan delades var Kashmir eftertraktat av båda sidorna, en strid som ledde till ett flertal krig (1947, 1965, 1999) mellan Indien och Pakistan. Båda sidor kom att använda Kashmir som en bricka i det politiska spel som följde. Den största myten på senare tid är att situationen i Kashmir gäller muslimer mot hinduer i stället för muslimer och hinduer. Kashmirier uppfattade inte sig själva utifrån det motsatsförhållande som en sådan definition påbjuder, inte förrän de blev kategoriserade som det i det politiska spel som pågick under den senare delen av 1900-talet.
Under lång tid hade Kashmir en speciell position, eftersom folkets röst och politiska medvetande skiljde sig från resten av Indien. Ända fram till 1980-talet såg sig tidigare generationer som kashmirier trots allt annat som pågick.

Historiskt sett har man delat språk, livsstil, vanor och traditioner. I dag finns väldigt lite kvar av det sättet att förstå vad som utgör ens gemensamma historia. Att den kashmiriska befolkningen är ett bergsfolk vars historia och identitet formats under inflytande av olika regimer och ständigt tvingats omförhandla sitt utrymme har inte fått något erkännande. I stället har oviljan att erkänna detta varit fullständig. Varför? För att medierna i Indien och i Pakistan aldrig haft viljan att förstå Kashmir och heller aldrig brytt sig om den kashmiriska befolkningen.
Kashmiriska ledares vilja att föra en progressiv politik och deras öppna kommunistiska sympatier från 1930-talet fick stå tillbaka för de starkt polariserade ideologiska allianser som etablerades i snabb takt under kalla kriget. Kommunisterna i Kashmir hade efternamn som var både hinduiska och muslimska. Kashmirs intellektuella hade levande minnen från Lahore före självständigheten, en central plats som hade stor betydelse på den tiden. Men de flesta människor i Indien i dag har aldrig hört Kashmir och kommunism talas om i samma mening. Fråga indier i dag om vad som hände i Kashmir under senare delen av 1980-talet. Några kanske känner till den massutvandring av hinduiska kashmirier som ägde rum 1989, men de känner troligtvis inte till att de styrande i New Delhi riggade valet 1987 i syfte att förhindra den kashmiriska befolkningen att välja någon som inte var ”godkänd” av dem.
Det var en tid då kritiska röster tolkades som uttryck för antinationalism och en tid då radikal islamism kom att få ett visst genomslag i Kashmir. Kanske var det inte så förvånande att några av de muslimska kashmirierna, frustrerade och hårt stämplade sedan decennier, kom att vända sig till radikal politisk islam. Den pakistanska underrättelsetjänsten ISI var en del i den tidens polarisering och aktiv i den bredare politiska polarisering som ägde rum i Afghanistan och Centralasien i kalla krigets slutskede.
Låt oss inte glömma Jagmohans guvernörskap i Jammu och Kashmir under 1980-talet. Jagmohan var en högerpolitisk hindu i ett Kashmir med muslimsk majoritet under den period då det riggade valet 1987 ägde rum. Han blev förflyttad 1989 men åter tillsatt att styra Kashmir 1990 (den statliga regeringen sa upp sig i protest) direkt under det centrala styret för att hantera militanta grupper. Under hans styre blev den valda regeringen avsatt två gånger. Antalet muslimer i regeringen sjönk medan icke-muslimer uppmuntrades att arbeta i Kashmir. År 1990 kom Jagmohan återigen att spela en central roll, när 90 000 hinduiska kashmirier tilläts lämna den kashmiriska dalen dagen före Gawkadalmassakern.
Vad hände med dem som fortfarande befann sig i dalen?
Forskaren vid Human Rights Watch Patricia Gossman har beskrivit hur den indiska armén och säkerhetstjänsten öppnade eld mot obeväpnade protesterande vid upprepade tillfällen under de kommande veckorna. I några fall besköts redan sårade och tillfångatagna protesterande. Skjutningarna innebar allvarliga brott mot internationell rätt. Utländska journalister blev utkörda från Kashmir under flera månaders tid. Nya lagar antogs som gav säkerhetsstyrkorna större makt och begränsade möjligheterna att protestera. Restriktioner för offentliga möten infördes. Att överhuvudtaget ge uttryck för någon form av meningsskiljaktighet i offentligheten förbjöds.
Många kashmirier menar att Jagmohan företrädde en politisk linje i Kashmir som gick ut på att skilja hinduer från muslimer, genom att låta hinduiska kashmirier lämna dalen för att sedan med våld ta hand om dem som var kvar. För varje dag har människor i Kashmir blivit allt mer alienerade. Det kashmiriska psyket har skurits itu och delats upp i hinduer och muslimer.
En hel generation har nu vuxit upp utanför Kashmir i Indien, där de lärt sig att företrädesvis identifiera sig som hinduer. I enlighet med det högerideologiska sentimentet som är rådande i Indien i dag ser man sig som hindu framför som tillhörande den kashmiriska befolkningen. Den nostalgi i relation till sitt hemland som många hinduiska kashmirier i dag ger uttryck för har omvandlats till berättelser där ett antimuslimskt hat är framträdande. Samtidigt har en hel generation muslimska kashmirier vuxit upp inne i ett Kashmir där man företrädesvis har lärt sig att identifiera sig som muslim snarare än kashmirier och där den indiska ockupationsmakten ser på en som potentiell islamistisk fundamentalist. I dag talar människor från Kashmir med största sannolikhet om Kashmir utifrån var de befinner sig. Omfattningen av ens lidande beror på var man tillbringat de senaste två decennierna – inne i Kashmir eller utanför.
Vad det här har kostat den kashmiriska befolkningen är något oerhört. Över 100 000 hinduiska kashmirier har lämnat sitt hemland, ett oräkneligt antal unga människor har vuxit upp i flyktingläger. Särskilt för fattiga och dem som var bosatta på landsbygden har det varit en väg mot ruinens brant. De har förlorat sina hem och sitt hemland. De har ingen politisk röst gentemot den högt genljudande tonen från högerpolitiska hinduiska ledare. I stället bagatelliserar den indiska staten den rådande situationen och upprätthåller en ordning som innebär en total avsaknad av framtidsvisioner.
Inne i Kashmir lever den muslimska befolkningen under ständigt hot, eftersom den indiska statens ockupation innebär en militär närvaro som kan uppgå till tusentals säkerhetsansvariga. Under de senaste två decennierna har befolkningen bara sett ockupationsmaktens omänskliga ansikte, som degraderar och dödar människor som vågar höja sina röster, som våldtar kvinnor, dödar unga män eller dödar tiggare på offentliga platser. Så länge Indien utåt sett utgör en lukrativ marknad som anses vara ”sekulär” och inte ”islamsk” är världen blind inför vad som pågår i Kashmir. När man söker att uppskatta våldets omfattning tappar siffrorna mening. De ofattbara grymheterna (morden, våldtäkterna, tortyren, försvinnandena) som utförts av den indiska statens säkerhetsstyrkor i Kashmir har inte undersökts i tillräckligt stor utsträckning. Under dessa omständigheter torde det vara indiernas främsta plikt att kliva fram och ta ställning och att föra fram budskapet till den indiska regeringen att sådana grymheter inte ska begås i deras namn.
Kravet från den kashmiriska befolkningen är azaadi. Frihet. Frihet att vara sig själva och att välja sitt nationella öde.
Vi är inte indier. Vi är kashmirier. Vi har en historia, ett språk, en kultur som kräver erkännande.
I stället för att erkänna dessa krav på frihet skickar den indiska staten in mer vapen, fler trupper, fler rullar med taggtrådsstängsel, mer mutor, fler kulor. När detta inte fungerar och den kashmiriska befolkningen skriker ”Go India go” sänder de in ett artilleri av ord – ”utveckling”, ”anställning”, ”infrastruktur”, ”lagar”, ”träning”, ”säkerhet”, ”utegångsförbud”. Dessa stora ord faller platt och försvinner spårlöst i klädernas veck, i rynkorna i ett ansikte, i gravarna och i kashmiriernas blod som flyter. Här kommer en fråga att ställa till de indiska politiska ledarna, byråkraterna, armécheferna, högerextremisterna eller till de okunniga lekmännen: Är ni blinda? Kan ni inte se att vårt folk vill ha ett erkännande?
Bränn era Bollywoodfilmer. Kom till Kashmir. Gå genom städerna. Se ruinerna. Broarna. Gravarna. Se vad vi äter. Titta på våra byggnader. Våra tempel. Vår arkitektur. Våra tal.
Vår historia. Tala med oss. Se hur vi lever. Vi är inte du. Vi har aldrig varit du. Vi vill inte vara du.
I över femtio år har vartenda skolbarn i Indien blivit matat med lögner, de har blivit visade en felaktig karta över Kashmir som man bara upptäcker är falsk när man ser en karta som är tryckt utanför Indien. Vad vet egentligen den indiska befolkningen om Kashmir?
Känner de till den exotiska turistversionen?
Vackra landskap med Himalaya i bakgrunden. Porlande vatten, gamla romantiska ruiner, valnötsträd, äppelorkidéer, trähus och sällsynta blommor, röda löv som reflekteras i en sjö på hösten, exalterade barn, kvinnor i broderade pherans (en traditionell tygdräkt) överallt. Och såklart exklusiva yllematerial som shahtoosh, kashmir och pashmina.
Eller Kashmir från mediefotografierna?
Kashmir är namnet på ett problem, som Palestina. Tidningar vilkas bokstäver sätter ett urskillningslöst fokus på alla döda i dalen, några skjutna av soldater, några skjutna av militanta. Folk läser och glömmer ofta. Är det platsen på kartorna med namnet Kashmir? Ett konfliktdrabbat område, ett delat territorium där blod runnit i decennier nu, den blodiga dalen som sett människor dö, ett oupphörligt sörjande, förlorade föräldralösa barn, i separatismens, upprorens, frihetskampens, den territoriella integritetens, ockupationens eller terrorismens namn.
Men det här ödelagda paradiset bebos av verkliga människor som strävar efter att leva det liv de själva önskar. Långt ifrån det raseri som råder i Kashmir syns kommentarer på Twitter som ”INTE förlåta mord men VARFÖR tillåter föräldrar sina barn att protestera?”
I stället skulle jag vilja ställa frågan: Har du någonsin varit i en krigszon? De regler som gäller när livet är normalt är satta ur spel. Medelklassföräldrar som befinner sig på trygga platser tillåter sina barn att göra saker som är förenliga med vad som är bäst för dem.
Men i Kashmir där kulor flyger förbi och alla måste utstå daglig förödmjukelse, barn likaså, blir man kanonmat. När du läser det här har ännu fler dött. Vilken bild har den indiska regeringen av dessa barn? Barnterrorister? Eller unga människor som bara har sådana vapen som den försvarslösa har, en sten? Kashmirier tillåts inte protestera, de förnekas samlingsfrihet, trots att de är under ockupation av en demokrati. När de skriker ”Nog” blir de skjutna av säkerhetsstyrkorna. Indiska medier lyckas sudda ut den brutalitet som det riktade geväret i händerna på soldaterna innebär, men i dag har de som protesterar åtminstone ett sätt att dokumentera de grymheter som de utsätts för – Youtube, Twitter, Facebook.
Det är ironi att tala om säkerhet. Att soldater som ska skydda människor står barrikaderade bakom taggtråd och kamouflerade väggar iklädda skyddsväst. Vilka är dessa soldater? Terrorns ansikte är uniformerade män som själva kommer från fattiga förhållanden i Indien. På ett besök i Srinagar nyligen talade jag med en indisk soldat som upplyste mig om att ”Kashmirier är hundar. Vi gör så mycket för dem och så är de otacksamma byrackor”.
Under samtalet kunde han skrika åt förbipasserande: hårt, bryskt, schasa iväg eller säga åt någon att stanna, söka igenom någons saker. Sättet som han agerade på var maktfullkomligt. Kashmirierna runt honom var namnlösa, ansiktslösa kroppar.
De som blir dödade, våldtagna och torterade är mitt folk. De som förflyttats till Indien är det likaså. Andra insinuerar att jag är en förrädare när jag kallar mig själv för ”kashmirier” i stället för ”indier”. Det gör inget. Jag är kashmirier. Jag tillhör Kashmir genom min far som inte lever längre. I min släkt läste man sanskrit, persiska och tibetanska. De metanarrativ som ihärdigt mejslats fram i storstatspolitikens namn har ätit upp min historia, min identitet, det jag upplever som ”hemma”. Men jag lever och är just nu borta därifrån. De som blir avhumaniserade och dödade i dalen har inte lyxen att kunna reflektera.

 

Nitasha Kaul är akademisk aktivist och arbetar som lektor vid Centrum för demokratistudier vid Westminster University i London. Kaul är också författare till den skönlitterära boken Residue med fokus på Kashmir, skribent på The Guardian och kommentator på al-Jazira.