Riace är ett litet samhälle beläget några kilometer från Medelhavskusten, långt söderut på Italiens tåspets, Kalabrien. Under de senaste årtiondena har EU och dess medlemsländer rest allt fler hinder för dem som försöker korsa Medelhavet på flykt undan fattigdom och förföljelse. Samtidigt har Riace – med forne borgmästaren Domenico ”Mimmo” Lucano i spetsen – gjort sig känt för att ha välkomnat tusentals migranter.
Domenico Lucano arbetade ursprungligen som lärare och blev engagerad i asylrättsrörelsen 1998 i samband med att 218 kurdiska flyktingar anlände till kusten utanför hans hemstad, Riace. Sedan dess har han varit drivande i arbetet med att utveckla en lokal infrastruktur för flyktingmottagande. 2004 valdes Lucano till borgmästare i Riace. Kommunen hade då omkring 1 800 invånare. Sedan dess har drygt 500 nyanlända migranter getts möjlighet att bosätta sig i kommunen. Många fler har välkomnats och erbjudits några dagars vila på väg norrut.
Riacemodellen har framhållits som ett hoppfullt alternativ till EU:s våldsamma gränspolitik. Genom åren har namnkunniga aktivister och politiker, såsom Barcelonas förra borgmästare Ada Colau, besökt kommunen. Lucano har också blivit en symbol för den italienska asylrättsrörelsen och hedrats med flera internationella priser. Samtidigt har han utsatts för upprepade trakasserier och hot. Redan 2009 blev han beskjuten genom fönstret på en restaurang. Samma år förgiftades hans två hundar. Ingen har ännu dömts för dessa handlingar, men det kan antas att lokala grupperingar låg bakom attackerna. På senare år, och i takt med att Riacemodellen fått allt mer uppmärksamhet, har Lucano också blivit en måltavla för det högerpopulistiska partiet Lega och dess partiledare Matteo Salvini. 2018 anklagades han för att ha understött ”illegal invandring” genom att, som det påstods, ha arrangerat ett skenäktenskap. Under nästan två års tid var han förbjuden att besöka Riace. I samma veva inledde Lega en politisk kampanj för att misskreditera Lucano. Det påstods bland annat att han personligen skott sig på flyktingmottagandet. 2019 förlorade Lucano lokalvalet och ersattes av Antonio Trifoli, en högerpolitiker vars kandidatur backades av Lega.
När vi ringer upp Lucano på en knastrig telefonlinje har det gått några veckor sedan Italiens högsta domstol frikände honom från misstankarna om att ha arrangerat skenäktenskap. Vi frågar vad domen betyder för honom, och för den särskilda modell för flyktingmottagande som han varit med och utvecklat.
– Domen innebär en viktig moralisk upprättelse, inte minst för mig personligen, men jag känner ändå stor bitterhet. Det var uppenbart från första början att anklagelserna mot mig syftade till att underminera det arbete vi gjort i Riace – och det lyckades de tyvärr med. Det kommer bli svårt att bygga upp verksamheten på nytt.
Något av det första högerpolitikern Trifoli gjorde efter att han kom till makten i kommunen var att plocka ner den skylt med texten ”Riace gästfrihetens by” (”Riace paese dell’accoglienza”) som tidigare markerat infarten till stadskärnan. Hans parti har sedan dess stängt ner flera av de verksamheter som satt Riace på världskartan.
Riacemodellen byggde ursprungligen på en idé om ömsesidiga intressen och utbyten. Kort sagt, genom att hjälpa andra hjälper vi oss själva. Enligt Lucano själv var det egentligen inte så märkvärdigt.
– På sätt och vis var det banalt, det vi gjorde i Riace. Det kostade oss knappt någonting. Till att börja med tog vi övergivna byggnader, rustade upp dem gemensamt och gav dem till dem som behövde boende eller hyrde ut dem till turister. Systemet skapade hopp för dem som kom hit men också för dem som bott här länge.
Riace är som sagt ett litet samhälle i en av Europas fattigaste regioner. Området är märkt av djupgående sociala och ekonomiska problem, av en alltjämt pågående avfolkning, och av maffians destruktiva inflytande. Som Lucano beskriver det blev flyktingmottagandet ett sätt att stärka den lokala ekonomin och samhällsgemenskapen. Det handlade alltså inte om välgörenhet.
– Det var ett gemensamt åtagande. För mig blev idén om gästfrihet en antites till det värdesystem som maffian står för – den utbredda rädsla och den tystnadskultur som präglar många samhällen i södra Italien. Genom att skapa arbetstillfällen och återöppna offentliga verksamheter kunde vi erbjuda framtidsutsikter också för de unga som vuxit upp här och som kanske annars hade känt sig tvingade att flytta.
Förutom bostäder omfattade Riacemodellen sociala företag där nyanlända invånare kunnat utbilda sig inom hantverksyrken för att sedermera få jobb. I takt med att befolkningen ökade återuppstod tidigare nedlagda verksamheter, den kommunala grundskolan kunde öppna på nytt, och den lokala kaffebaren fick åter liv.
Enligt Lucano var det viktigt att förankra projektet bland Riaces bofasta befolkning. Under vår intervju pratar han snabbt och med stort engagemang. Han framstår mer som en gräsrotsorganisatör än som en kommunpolitiker.
– En fördel med att vara lokalpolitiker jämfört med att sitta i parlamentet är att du befinner dig nära folket. Som borgmästare såg jag det som min uppgift att skapa engagemang och entusiasm för vår modell. Min roll blev att förklara varför folk kommer hit, att de inte är några kryssningsresenärer utan människor som flytt förföljelse och haft stora umbäranden i livet. Genom att involvera lokalbefolkningen skapades förutsättningar för ömsesidig förståelse. Vi som vuxit upp här i Kalabrien skiljer oss inte så mycket från de flyktingar som kommer hit. Vi är alla missgynnade av den rådande ekonomiska och politiska ordningen.
Italien har under många år haft ett decentraliserat system för flyktingmottagande. Kommunerna har fått pengar från staten för att ordna ”integrationsåtgärder” för nyanlända, såsom boende och arbetsmarknadsinsatser. 2015 upprättades ett centraliserat mottagningssystem, avsett som en nödåtgärd för att hantera den då rådande flyktingsituationen. Som Lucano beskriver det bygger det nya systemet på förvaring av människor i flyktingläger. Den förra italienska regeringen, där Lega ingick som ett av två regeringspartier, permanentade detta system och genomförde samtidigt omfattande nedskärningar i det lokala mottagningssystemet. På så sätt förlorade lokalpolitiker som Lucano inflytande över integrationspolitiken. Samtidigt kom flyktingmottagandet att bli allt mer likriktat.
2018 utfärdade regeringen också ett säkerhetsdekret som kriminaliserade vissa solidaritetshandlingar. Bland annat fick inrikesministeriet befogenheter att hindra fartyg som plockat upp migranter på Medelhavet från att lägga till i italienska hamnar.
– Det var först när migrationsfrågan politiserades efter 2015, och i samband med att Lega kom till makten, som vår verksamhet i Riace sattes under lupp, menar Lucano.
Förra året, 2019, åtalades Lucano återigen för att ha missbrukat sin makt som borgmästare och understött ”illegal” invandring. I det här fallet handlade det om att han utfärdat identitetshandlingar till ett spädbarn vars familj saknade papper.
– Jag ställdes inför ett val och mitt samvete sa att jag var tvungen att göra det. Om socialtjänsten kräver att barnet har identitetshandlingar för att kunna ta emot insatser vill jag inte vara den som förhindrar att barnet får det stöd det behöver. Nu i juli 2020 ska jag upp i domstolen. Jag riskerar att dömas, men så får det vara. Jag skulle gjort samma sak igen.
Uttalandet är talande för Lucanos principfasta hållning. Under vårt samtal upprepar han gång på gång att gästfrihet och solidaritet är grundläggande mänskliga förhållningssätt, att de borde utgöra normen snarare än undantaget.
I det historiska skede vi befinner oss idag, där ett omfattande system av koncentrationsläger för migranter växer fram, är det vi gjort i Riace att skapa en offentlig infrastruktur – en infrastruktur som i och med att den delvis är immateriell inte kan raseras. Vi hade inte medel att göra en stor förändring. Vi lyckades inte skapa en alternativ ekonomi eller lösa flyktingfrågan, men vi gav i alla fall liv till en idé – idén om solidaritet. Detta är vårt bidrag till världen, en modell för praktisk gästfrihet.