Under de senaste sex åren har EU hållit en lång rad stort uppblåsta presskonferenser där de presenterat sina nya idéer på migrationsområdet. I september 2020 var det dags igen. Förslaget på ny migrationspakt innebär ännu en uppskruvning av den våldsamhet och paradoxala logik som länge präglat EU:s migrationspolitik. Förslagen presenteras närmast som opolitiska. Förmedlade med budskapet att ”ingen kommer bli nöjd” suggereras en bild av att det är en strategi som ligger i något slags neutral mitt. Det är det nyliberala mantrat och lögnen ”there is no alternative” som iscensätts här. Ett spektakel med kluven tunga som säger att det bara är extremhögern som på riktigt hotar migranters liv och trygghet, men samtidigt säger att “vi” måste “försvara våra gränser” och att tro något annat är ansvarslöst och naivt. Bakom just detta spektakel har högerregeringar, liberala regeringar och socialdemokratiska regeringar tillsammans byggt upp den sjuka maskin som idag verkar på, bortom och innanför EU:s gränser.
I det här temat vänder vi därför blicken mot EU, och zoomar in några aspekter av den gränspolitik som formar unionen. Vi vill belysa hur systemen för gränspolitik och gränskontroll är uppbyggda. Hur allt fler regelverk och system – teknologiska, juridiska, militära och ekonomiska – kopplas samman och samspelar. Men vi vill också dröja kvar vid de där sakerna som ofta sägs, men som ändå behöver upprepas. Om våldet och rasismen i migrationskontrollens alla delar, även dem som förefaller vardagliga, som business as usual. Att vissa liv görs icke-sörjbara med hjälp av de redskap och tankebanor som gränskontrollen innebär. Att dagens gränsdynamik och migrationsmönster direkt speglar västs koloniala historia och globala krig.
Temat börjar med ett reportage om EU:s teknologiska murar. I samtal med Panayota Maniou, politisk rådgivare i Europaparlamentet, och forskaren Amin Parsa beskriver Nazanin Sepehri bygget av EU:s övervakningssystem och hur migranter används som försökskaniner i utvecklingen av teknologiska kontrollmekanismer. Parallellt med denna utveckling har budgeten för EU:s gränspolis, Frontex, exploderat och på ett uppslag visar vi den utvecklingen visuellt.
Vad innebär militariserad gränskontroll i praktiken? I aktivisten Anna Bartfais gripande text om Melilla, den spanska enklaven i Marocko, beskrivs gränsernas våldsamma verklighet, och vilken funktion de fyller för ekonomin. Det följs av en del ur ett tal av Mehdi Bendkia från SQI Syd om hur desperat läge det är i kampen för flyktingars, särskilt hbtqi-flyktingars, rättigheter. Om hur trötta vi är på likgiltigheten från resten av samhället inför allt det våld som flyktingar utsätts för i Sverige.
Att förflytta gränser utanför det egna territoriet kallas att ”externalisera” gränser. Det är något EU är mycket förtjusta i. Forskaren Leonie Jegen påminner oss om att visumpolitiken är den första externaliseringen av gränserna och ger oss oss en inramning av EU:s ”nygamla” migrationspolitik och dess uppkomst i Schengenavtalet. Därefter ger forskaren Shahram Khosravi oss ett exempel från nutidens svenska visumpolitiska vardag: i en krönika om hur resonemangen bakom ett avslag på en visumansökan landar i att en kvinna straffas för att vara ogift, barnlös, och arbetslös.
Men samtidigt som stora och historiska krafter gör så många berättelser om migration till berättelser om repression, finns också motstånd i olika former. Vi avslutar temadelen med två historier om att bygga alternativ. Först ut intervjuar forskarna Maria Persdotter och Andrea Iossa före detta borgmästaren och aktivisten Domenico ”Mimmo” Lucano. Vi får höra hur Lucano skapade en alternativ modell för mottagande som byggde på solidaritet och medmänsklighet. Trots det höga pris han fått betala för det skulle han göra om allt igen. Sist får vi i ett fotoreportage besöka ett jordbrukskooperativ. En berättelse om några människor som skapat ett alternativ till den logik av exploatering och prekaritet som migrationsvillkoren försöker pressa in dem i.
Illustration: Kollektivet Feministisk Tryk