Bröd och rosor
Vi bryter el pan, drar isär
fibrerna tills det släpper i bitar, delar vi med varandra från hand
till hand till mun.
El pan del abuelo i metallskålen
på diskbänken roterar armen blandar degen smidig.
Vi tuggar el pan ner i magen mättar fylligt, mjukt och luftigt, öppnar läpparna som på befallning i munnen la ostia.
Brödet och Vinet
El cuerpo y La sangre, färgen röd som rosen.
Rött som blodet
där jag stack mig på den stora hägrande rosbusken klättrar upp längs pelarna bländande röda soldränkta rosor.
Vi aktar oss för taggarna, roja som bloddroppen pumpas ut ur blodomloppet på tummen glänser roja i solljuset, jag slickar
upp det med tungan.
Ringduvorna på lyktstolpen
Systerlika drag, duvorna på lyktstolpen i likadana vita halsband har lärt oss
att titta efter tecken, subtila skiftningar, de förändrade rörelserna, spå domen.
Ringduvorna på lyktstolpen systerblickar i samförstånd, i vårt cyklopiska synfält utspelar sig våra mardrömmar besannade, de ska skydda mot överraskande angrepp.
Systerlika ringduvor verkställer en verkningslös handlingsplan. Molnen omformas, förvanskas till en gråsvart kompakt massa, vindhastigheten tilltar, river och drar tallarnas barr darrar.
Systerduvorna på lyktstolpen känner fjädrarna ruffsas, tittar på varandra ögonblicket innan vi tar sats och i regelbundna klippande vingslag stiger vi brant i
ljudligt vingsmatter.
Potatislandet
När en har satt sin sista potatis i jordmattan, händerna darriga, matt av
ansträngningen, på hösten när årscykelns natt nalkas, det kalla regnet. Håller jordiga, ärriga tummar för en mild vinter, för en sov
bort våren, utmattad av bräckliga nerver.
När en har satt sin sista potatis i
jordmattan, istället för att skörda när växterna går i vila och allting förbereder sig, en
känner sig plötsligt i samklang, ens inre med det yttre, när solstrålar sipprar
in och äntligen värmer efter otaliga misslyckade vår- och sommarsättningar av tidig frost och bladmögel. På hösten, i tvivlan sätter en några rädisor och spenat.
När en har satt sin sista potatis i
jordmattan och sätter sig, knogarna täckta av jord, bruna, svarta, i vecken, under naglarna, tittar på ens ärriga potäthänder, matta nerver, i munnen smakar mattman, väntar utmattad, ibland
otåligt, ibland långsamt, ibland hoppfullt.
När en har satt sin sista potatis i
jordmattan och tittar ut över landet sträcker
sig avlångt från norr till söder, jordpotatis i jord- landet alltmer främmande studerar en detaljerna från ens tysthet, blasten, maskar som bryter sig ut
ur jordplatsen, ut i höstljuset som faktiskt värmer och observerar det som om det vore
det sista, det största, det vackraste, det sorgligaste, det smärtsamma.