Jag? Kanske är det jag. Men jag som rasifierad. Som afrosvensk. Det är egentligen vid dessa möten som man tydligast kan se hur djupt rotade de rasistiska föreställningarna är i vårt samhälle.
Det är vanligt, allt för vanligt, att man som afrosvensk eller rasifierad misstänkliggörs och får ett kränkande bemötande av ett butiksbiträde eller en väktare. Personligen kan jag inte längre räkna alla gånger jag har blivit kränkt i sådana sammanhang. Känslan förklaras enklast med att det är som att ha en stämpel i pannan där det står skrivet ”tjuv” eller ”inga pengar”. Det ligger på mig att visa att jag inte är en tjuv och att jag har för avsikt att betala för de varor jag har i min korg. Det är utmattande. Man kan aldrig helt slappna av vid dessa möten. Man känner sig skyldig bara för att man är den man är.
Genom åren har jag utvecklat en del strategier för att hantera sådana möten. Jag överdriver mina gester och är övertydlig med var jag har mina händer. Jag hänger noggrant tillbaka kläder jag provat. Allt för att visa jag är civiliserad och integrerad. För att personalen ska förstå att vi inte är så olika, de och jag. Som om det var så att vi alla där jag kommer ifrån är både fattiga och tjuvar. Problemet med strategin är att det är uttröttande att tänka så, för om det är någonstans som jag är väldigt medveten om min hudfärg så är det just i miljöer man måste vara i hela tiden, som där man handlar: mjölk, kläder eller smink, det är alltid samma.
Det är provocerande att behandlas som om man är underlägsen. Och detta bemötande är normaliserat på ett oerhört frustrerande sätt.
Lika frustrerad blir jag över att själv vara med och upprätthålla orättvisan genom att vara så tillmötesgående, med ett leende där jag spelar charader. Charader för att visa att jag är en anständig person som har råd. Jag är trött på hur det råkar vara jag som blir slumpmässigt utvald vid självutcheckningen i matbutiker. Även när jag är med mina barn. Trött på att låtsas som om jag inte ser blickarna på mig. Det sorgliga är mest av allt hur jag redan som barn var medveten om detta. Jag och mina fem syskon hade en tyst överenskommelse sinsemellan om att aldrig tillsammans gå in i en affär. Det var egentligen inget vi talade om, eller kom fram till, det bara blev så. Det blev för jobbigt, helt enkelt.
Det är viktigt när man diskuterar bemötande och konsumtion att förstå hur djupt rotade dessa beteenden är. Att de är en direkt konsekvens av rasbiologi som visar sig i utsattheten hos och i bemötandet av rasifierade och afrosvenskar. Konsekvenser som tar avstamp i stereotypa föreställningar om vem man är.
Känslan och behovet av att undvika vissa affärer, där man rör sig med vaksamhet och försiktighet. Oron och medvetenheten som bottnar i en rädsla för att bli misstänkliggjord hänger över en var man än rör sig i det offentliga rummet.
Bemötandet som upprätthåller samhällets rasistiska strukturer, där vi fortsätter att misstänkliggöra människor som inte passar in i vithetsnormen. Butiksbiträdets eller väktarens ord och handlingar – som i många fall sker omedvetet – visar att dessa är rotade i det som tas för givet: kategoriseringar av individer med tilldelade egenskaper utifrån hudfärg. Man kan inte negligera eller fortsätta se kränkningar eller bristande bemötande som isolerade händelser. Just den gången man blev förföljd i affären var ingen isolerad händelse. Detta är ett problem bortom individen, där de individuella handlingarna som är bemötande handlar mer om den rådande rasistiska strukturen än just den personens rasistiska fördomar.
Följderna av att vara misstänkliggjord i det offentliga rummet ter sig på flera olika sätt. En stark känsla av utanförskap, där det är ”vi” mot majoritetssamhället. En känsla av att konstant behöva motbevisa individers rasistiska fördomar hänger över en. Man känner ständigt att man representerar en hel folkgrupp, även när man bara handlar mjölk till frukosten.
En fråga om utbud blir till en provokation när afrosvenskar exkluderas. Samhället signalerar att mina pengar inte är lika mycket värda, jag som afrosvensk kund missgynnas. Det handlar om en struktur som jag inte tillåts vara med och skapa eller forma eftersom de rådande spelreglerna sätts av den som har makten. I det spelet blir min verklighet normbrytande medan den vitas verklighet både blir till en norm och en sanning.
Vi lever i ett samhälle där härskartekniker används gentemot dem som känner sig kränkta och utsatta för rasism. Det är sällan någon som borde ha tolkningsföreträde får ha just tolkningsföreträde.
När rasifierade eller afrosvenskar säger ifrån uppfattas de i stället som otrevliga, överdrivna eller känsliga. Så i stället för att ryta ifrån när man blir kränkt eller diskriminerad väljer man att må dåligt i det tysta. Vi måste skapa ett mer tillåtande samhälle, där de som blir kränkta kan utrycka just det.
Vi kan inte upprätthålla ett samhälle där man osynliggör rasifierades och afrosvenskars erfarenheter.