Många har uppmärksammat att svenska medier – till en början näst intill uteslutande – rapporterat kontextlöst och ensidigt från och med den sjunde oktober, till Israels fördel. Trots 75 år av blodig israelisk, kolonial bosättarpolitik och lika många år av diger dokumentation av Israels brott mot internationell lag, tog inget politiskt parti tydlig ställning för Palestina när Netanyahus folkmordsapparat i höstas drog i gång på en ny växel. Kristerssons regering har istället röstat nej till eldupphör och försvarat Israel. I svenska demonstrationer och manifestationer för Palestina har vita personer konsekvent varit i minoritet. Vem är Sverige i slagordet om att Sverige ska vakna och på vilket sätt sover Sverige? Mana har pratat med antropologen Nina Gren, som forskat om Palestina i mer än 20 år.
Nina Grens forskning om Palestina började med att hon skrev sin masteruppsats utifrån ett fältarbete på Västbanken. Hon var intresserad av muslimska kvinnors politiska deltagande och hamnade mer eller mindre slumpartat där.
Jag blev väldigt berörd. Orättvisorna var så uppenbara. Jag hade läst om Palestina men inte förstått hur det faktiskt var, med vägspärrar och olika nummerplåtar på bilar beroende på om ägaren är palestinier eller israel.
Som doktorand åkte hon sedan tillbaka för att göra fältarbetet som ligger till grund för avhandlingen Each Day Another Disaster: Politics and Everyday Life in a Palestinian Refugee Camp in the West Bank (2009). Man kan alltså säga att Nina Gren blev varse om något i Palestina som, för två decennier sedan, inte var allmän kunskap i Sverige. Och även då, när Sveriges utrikespolitiska hållning lutade sig mot en tradition av stöd för Palestina – vilket 2014 ledde till ett erkännande av Palestina som stat – var det som att Nina Gren vaknade till när hon förstod vad som pågår där.
Samma vecka som Mana intervjuar Nina Gren publicerar Jimmie Åkesson ett foto på sig själv när han skakar hand med Amichai Chikli i Israel. Chikli är medlem i Likudpartiet och diasporaminister. Hans livsverk är ett politiskt arbete för starkt homofoba och rasistiska värderingar. På sin Facebooksida skriver han, exempelvis, att Palestina är ”ett barbariskt samhälle som odlar barnamördare och [är] fans av martyrer som slaktar kvinnor och bebisar.” (17 juni 2019). Jimmie Åkesson kommenterar mötet med Chikli: ”Det är uppenbart att våra respektive partier, och även nationer, har många gemensamma grundläggande värden.”
Sverige, i rubrikens slagord, kan dels tolkas som regeringen, dels som medierna och dels som den svenska befolkningen. Huruvida dessa kategorier behöver vakna, som Nina Gren, eller om de tvärtom är klarvakna och vädrar morgonluft – skiljer sig åt, både mellan kategorierna och mellan mindre grupper inom dem.
Om vi börjar med regeringen så har statsminister Ulf Kristersson knappast missat en dag denna vinter utan att trumma in idén om att “Israel har rätt att försvara sig”, oavsett hur många som dödats i Palestina. På Pustervik i Göteborg den 21 november håller han på att säga att Israel har rätt till folkmord. Från hela högerblocket återkommer uttalanden om att Israel är “Mellanösterns enda demokrati”. Bland andra har Liberalernas Johan Pehrsson (X, 9 oktober), Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson (Facebook, 2 februari) och Kristdemokraternas Hans Eklind (Nerikes Allehanda, 11 februari) uttryckt sig så.
Såhär pro-israeliska har en svensk regering aldrig varit, säger Nina Gren. Att så förutsättningslöst stödja Israel har vi aldrig sett förut. Men Israel är ingen oproblematisk demokrati. Kan man vara en demokrati samtidigt som man använder undantagslagstiftning från den brittiska kolonialtiden mot vissa etniska grupper? Palestinska barn fängslas och torteras, det är så väldokumenterat att det är pinsamt.
Det är föga förvånande att Sverigedemokraterna argumenterar för en pro-israelisk hållning. Den chockerande rasismen som vi kan höra från de flesta israeliska politiker ligger i linje med sådant som SD uttryckte öppet i början av sin bana mot makten, och sådant som många sverigedemokrater sedermera blivit avstängda för. Men Nina Gren pekar inte på påtryckningar från SD när det gäller Sveriges folkmordsstöttande inställning, utan dels på Kristdemokraternas pro-israeliska hållning, och dels på att Sverige nu rättar sig efter politiska allianser i det globala nord.
Sverige har en utrikespolitik som är allt mer osjälvständig. Nu (i slutet av januari 2024) börjar EU kritisera Israel, och då följer den svenska regeringen efter. Men samtidigt är delar av Kristdemokraterna kristna sionister och väldigt nära Israel.
Hur går det ihop med Israels aggressioner mot kristna?
Israel bombar kyrkor och trakasserar kristna. Det går inte ihop och leder till en kognitiv dissonans. Svenska kyrkan är splittrad mellan olika fraktioner, men det finns både starka röster som utgår från en romantisk bild av Israel och ett starkt stöd för idén att judarna ska få ”komma tillbaka till hemlandet”, och kristna som visar solidaritet med de palestinska kyrkorna.
Kanske behöver Kristdemokraterna med andra ord vakna från en romantisk dröm som i själva verket inneburit fördrivning och fruktansvärda massakrer, även mot kristna. Men i ljuset av regeringens allianser såväl inrikes som utrikes, framstår ropen om att vakna som missriktade, om de är tänkta till regeringen. De ser ut att vara vakna, och dessutom som piggt agerande i linje med en fascistisk ideologi som går på tvärs mot Sveriges tidigare palestinavänliga hållning.
Men hur är det då med befolkningen och medierna? Sover de? Varför var det så tyst, så länge? Varför är det fortfarande relativt tyst?
Nina Gren menar att en rasistisk världsordning framstår som självklar för många svenskar efter alla år präglade av kolonialism.
Det verkar vara så att många i vårt land är inne i ett kolonialt tänkande. Den vite mannen ska ha världsherravälde. Men det globala syd håller på att resa sig. Indonesien, Chile och Mexico är exempel på länder som arbetar för att Israel, USA och resten av västländerna som stöttar och finansierar Israels krigsmaskin ska ställas till svars. Vi ser en geopolitisk förändring, och världsordningen behöver förändras. Sverige behöver vakna upp till det.
Men Nina Gren pekar också på att många har vaknat. Bland sina studenter ser hon ett stort intresse och en kunskapstörst om Palestina.
Många unga människor har vaknat, det är hoppfullt. Sedan i oktober har jag ofta fått frågor om Palestina av mina studenter: ”Vi måste prata om det här med Palestina”, säger de.
Som antropolog förväntas hon presentera ett inifrånperspektiv från sina intervjupersoner, och känner därför inte lika stor press att vara ”neutral”, som till exempel statsvetare kan göra. Hon kan ta exempel från sin egen forskning och diskutera dem. Det är sällan hon möter motstånd, berättar hon. Tvärtom visar studenter med palestinsk eller muslimsk bakgrund ofta stor tacksamhet.
De är tacksamma att det inte är tyst om det. Men unga människor i Sverige har överlag en ganska nyanserad inblick i vad som händer. De följer andra medier än vad vi gamlingar gör. Mycket är ofiltrerat direkt från palestinska journalister i Gaza. Vad DN skriver bryr de sig inte så mycket om.
När gruppen Lund University Academics for Palestine anordnade en paneldebatt med inbjudna forskare i slutet av förra året var många av de unga i publiken upprörda.
De har inte sett några nyanser i den svenska mediarapporteringen och var kritiska för det, säger Nina Gren. Hon citerar en självkritisk replik från Cecilia Uddén, som också besökt Lunds Universitet, ur minnet: ”Vi tror gärna att journalister är modiga, men ofta följer vi den svenska offentliga hållningen”.
Att journalister skulle arbeta med ambitionen att stå upp för de underordnade är därför en föreställning som bara stämmer ibland, menar Nina Gren. I verkligheten rapporterar journalister huvudsakligen i den riktning som de politiska och ideologiska vindarna blåser.
Utifrån Nina Grens resonemang, behöver journalister kanske vakna upp till en sådan självinsikt, och ta ett beslut om man verkligen vill spela en central roll i möjliggörandet av folkmord. Det verkar osannolikt att alla journalister som rapporterat ensidigt skulle sakna kunskaper om vad som pågår i Israel och Palestina. Det är enkelt att få en bild av vad det koloniala projektet Israel har åstadkommit sedan grundandet 1948. Många forskare och journalister, varav en stor del har judisk eller till och med israelisk bakgrund, har publicerat ingående studier av Israels maktfullkomlighet i relation till Palestina, som inte lämnar något utrymme för romantiska fantasier om Israel som ett fredligt, demokratiskt land. Exempel är de israeliska historikerna Ilan Pappe, Avi Shlaim och Raz Segal, de palestinska forskarna Edward Said och Rashid Khalidi, och de judiska forskarna Naomi Klein, Norman Finkelstein, Noam Chomsky och Haim Bresheeth. FN, Amnesty, Human Rights Watch, B’tselem och Breaking the silence är bara några av de organisationer som dokumenterat, rapporterat och kartlagt Israels människorättsbrott. Det är organisationer som i andra sammanhang betraktas som säkra källor, men som under hösten, vintern och våren 2023-2024 inte haft en central plats i den konventionella medierapporteringen. Istället har den israeliska försvarsmakten citerats flitigt, vid sidan om pro-israeliska röster från hela västvärlden.
Man förutsätter att man kan lita på Israel, trots att lögn efter lögn avslöjas som propaganda, år ut och år in, säger Nina Gren.
Hon menar alltså att journalisterna behöver vakna, tillsammans med Sveriges befolkning överlag. Insikter om läget i Israel och Palestina, de geopolitiska förändringarna i världen och rasismen som kommer med ett kolonialt synsätt på världen är några av de delfrågor om Israel och Palestina som borde ruska om och väcka svenskar, inklusive journalister, från en icke-agerande eller pro-israelisk dvala.
Man måste börja ställa krav på Israel, säger Nina Gren. Mest akut är givetvis eldupphör, men Israel måste också börja leva upp till internationella, rättsliga åtaganden och det måste leda till ockupationen slut.
Men även om vissa i regeringen alltså också behöver vakna, såsom Kristdemokrater med romantiska föreställningar om Israel som en liberal demokrati, som Nina Gren påpekat, så är det tydligt att andra regeringsföreträdare är klarvakna. Alla som vurmar för en allt tydligare fascistisk ideologi har just nu stort politiskt spelrum som inte minst syns i understödjandet av Israels folkmord. De, precis som Israel, måste bromsas och ställas till svars. När vi ropar för att väcka Sverige är det inte dem vi menar, alla andra måste vakna – och agera.