Andrea: Kan du berätta om din forskning?
Erik: Forskningsprojektet handlade om det svenska majoritetssamhällets reaktioner på närvaron av tiggande EU-medborgare med huvudfokus på tidsperioden 2014 till 2016.
Själva projektet utgick ifrån huvudsakligen två utgångspunkter: 1) Det skulle inte handla om människorna som tiggde, utan om människorna som reagerar på mötet med människor som tigger, och tiggandet som socialt och geografiskt fenomen. 2) Det skulle inte handla om ”romer”; det var inte romer, romsk kultur eller rasism mot romer som skulle studeras i huvudsak – det var tiggandet som skulle vara utgångspunkten. Syftet med de här utgångspunkterna var att diskursen om ”tiggeriet” i Sverige, redan när jag började med det här arbetet 2014, hade börjat etableras som en stridsfråga om ”romer” framför om ”utfattiga människor som också är romer”. Jag hade en misstanke om att själva frågan hade börjat rasifieras till att båda sidor var besatta av frågan om etnicitet, och på det sättet inte fann några konstruktiva lösningar på de aktuella människornas fattigdom och bidrog till att reproducera den strukturella rasismen som gruppen är utsatt för.
Redan från början var jag intresserad av både den subjektiva rasismen (som ”vardagsrasism”, privata uppfattningar, individuella hatiska handlingar) och den strukturella (hur rasism också är en materiell struktur med vissa historiska och geografiska villkor som [re]producerar människor i sociala hierarkier beroende på härkomst, påbrå och hudfärg), och hur de två dimensionerna syntes mig komma samman i den svenska ”tiggerifrågan”. Det historiska perspektivet visade att det som nu drabbar tiggande rumänska och bulgariska romer i Sverige har uppenbara likheter med tidigare historisk behandling av människor som tigger, oavsett identifierad etnicitet och land. Det gällde såväl politiken som diskursen om människorna som tigger. Med andra ord räcker det inte att förstå den historiska och paneuropeiska rasismen mot romer för att förstå vad det är som nu händer: vi måste förstå samhällens historiska behandling av utfattiga människor, och hur den behandlingen hänger ihop med rasistiska strukturer.
Två perspektiv blev väldigt viktiga för mig: det historiska och det psykoanalytiska.
I korthet kan man säga att tiggandet historiskt sett alltid verkar ha varit belagt med moralisk ambivalens, med en slagsida mot aversion och förakt. Under kapitalismen blev det en tydlig slagsida mot fördömande och repression, men det fanns redan spår av det i medeltiden och mot antikens dagar. Det finns en grundläggande konflikt kring rätten till egendom som tiggandet alltid aktualiserar. Samtidigt måste klassamhällen försöka harmonisera existensen av ekonomisk ojämlikhet genom att förmana till social sammanhållning.
Gällande psykoanalysen utgick jag främst från den slovenske filosofen Slavoj Žižeks läsning av psykoanalytikern Jacques Lacan. Varför psykoanalys? En anledning var min avsikt att komma närmare orsakerna till det brutala och sadistiska våld tiggande EU-medborgare blir utsatta för sedan flera år tillbaka av människor över hela landet, orsaker som sträcker sig längre än en intetsägande hänvisning till ”rasism” som såväl orsak som verkan. Det rasistiska hatet måste ju få sin näring någonstans ifrån, för att kunna mobiliseras till en energi som leder till handling. Det var också påtagligt att själva fenomenet tiggande väckte starka känslor i alla befolkningslager. Känslor som var starkt kopplade till ångest och i sin tur kunde transformeras till avsky, förakt, hat, skuldkänslor, skamkänslor, rädsla, medlidande, medkännande, solidaritet och kärlek.
De känslorna menar jag har en gemensam nämnare och utgångspunkt i den ångest som ett typiskt möte med en tiggande gest tenderar att framkalla. Ångest kan förvandlas till både hat och medkänsla, beroende på hur man lyckas göra den tiggande människan begriplig som ett objekt för antingen antipati (avsky) eller sympati. Dimensionen att den tiggande människan inte bara är en tiggande främling på stan, utan dessutom en utländsk tiggande främling på stan, gör att aversionen mot en tiggande person här också blir rasistiskt laddad med förstärkta känslor.
För att återknyta till det som är kontextuellt specifikt med Sverige på 2010-talet: Jag har identifierat en övergripande ideologi i talet och politiken kring ”tiggarna”. Den ideologin handlar om Sverige som en plats som har utrotat fattigdom, där jämlikhet och solidaritet råder, och där tiggande inte hör hemma. Samtidigt, givet denna identitet av moralisk exceptionalism, hör inte heller explicita tiggeriförbud hemma i denna föreställning om Sverige.
Själva förbudet har därför blivit en symbol som människor i Sverige engagerar sig otroligt mycket i, på grund av dess symbolvärde i sig själv, men också för att det är lätt att vara ”för” eller ”emot” och lätt att skapa en konfliktlinje mellan ”goda” och ”onda”, alternativt ”realister” och ”godhetsknarkare”. Att frågan har stannat där reducerar också politiken till symbolpolitik om huruvida man ska vara snäll eller dum mot romer i stället för att handla om hur det svenska välfärdssamhället idag fungerar utestängande mot dem som har det sämst ställt inte bara i EU utan också i Sverige. Och det bromsar in diskussionen om hur det svenska offentliga skulle kunna bekämpa fattigdomen som EU-medborgarna befinner sig i. I stället hänvisas nu bara till Lagen med stor L, utan att det påpekas hur Lagen i sig inte ger heller svenska medborgare ovillkorlig rätt till tak över huvudet eller att svenska medborgare idag kan bli utförsäkrade och förlora rätten till försörjningsstöd, vilket leder till en social position inte allt för långt bort från ”tiggarens”.
A: Du skriver hur du ville undvika att din avhandling skulle handla om rasismen mot romer, samtidigt som det är en faktor som påverkar den enskildas reaktion och den samhälleliga diskursen. Kan du utveckla det?
Det gäller att hålla flera tankar i huvudet samtidigt: hur rasismen fungerar strukturellt i de materiella förhållanden och sociala hierarkier som reproducerar ojämlikhet och hur rasismen fungerar som en laddad föreställningsvärld som uppfattas av den enskildas (o)medvetande. De två dimensionerna av rasism får näring av, förstärker och reproducerar varandra. Exemplet med tiggande ”romer” (alla som tigger är inte romer och alla som är romer tigger inte) i Sverige är en bra fallstudie för att se hur rasismens olika sidor kan fungera. Det gäller att inte tänka ”vad kom först, hönan eller ägget?” utan att se hönan och ägget som beståndsdelar av samma fenomen.
Romer har varit förföljda, diskriminerade, negligerade, trakasserade och mördade i Europa (och Sverige) i över ett halvt årtusende. I ett klassamhälle där resurser fördelas ojämlikt måste några hamna underst, och där kommer rasismen in, i hur romers ”annorlundaskap” i förhållande till majoritetsbefolkningen historiskt förstärktes av att bli konstant utstötta. Så när det sker politisk-ekonomiska och sociala omvälvningar, när människor slås ut från tidigare försörjningssystem (vilket är pushfaktorn till att börja tigga), brukar det vara de människor som står längst ned i den sociala hierarkin som slås ut först. Därför borde det finnas en tendens till att olika typer av minoriteter i samhällen är överrepresenterade i att tigga.
A: Hur resonerar du kring motstånd och politiska krav?
”Motståndet” kommer mycket av empatins andra mynt: sympatin i stället för antipatin. Det går ju att betrakta motståndet mot det symboliska ”tiggeriförbudet” från olika befolkningsskikt och aktörer som en viktig ”sista utpost”. Även om jag menar att själva förbudet varken gör från eller till i det långa loppet (det är fattigdomsbekämpning som gör att människor får pengar och slutar vara fattiga, inte ”acceptans” eller ”tolerans” för utfattigas praktiker), gör förbudet en fruktansvärd situation än mer helvetisk. På samma sätt tycker jag att det går att säga att det ”inte löser någonting” att till exempel skänka en tjuga någon gång, och att det samtidigt är en del av en motståndshandling. Det gäller ju ändå att hålla ställningarna för föreställningarna om människovärdet och det finns något utopiskt i mikroögonblicket av att tillfälligt hjälpa sin nästa, oavsett handlingens fortsatta konsekvenser.
I övrigt står den påtagliga solidariteten att finna hos församlingarna, volontärnätverk och vissa sociala rörelser. Privata insamlingar, gruppinsamlingar, motstånd vid avhysningar, framskaffande av nya sovplatser, att hjälpa människor med tolkhjälp, polisanmälningar och besök på myndighetskontor, och så vidare. Privatpersoner över hela landet har öppnat sina hem för enskilda individer och familjer. Även de kommunala representanter som försöker göra sitt bästa för att läsa lagarna välvilligt med målet att etablera någon typ av provisoriska lösningar får lov att räknas med här. Emellertid har civilsamhället fått dra ett enormt lass, eftersom staten och det offentliga har instruerats att sluta sig för gruppen. Det är obehagligt att se en utveckling mot att det ses som positivt att civilsamhället tar ansvar för att finna härbärgeslösningar som sedan kommunerna sponsrar, på villkoret att de inte kostar för mycket och att de inte är för generösa. Därför finns en risk att civilsamhället dras in i det nyliberala statsmaskineriet till att bli något slags pervers blandning av socialnyliberal ordning, där mer och mer av välfärden ska bedrivas av ideella krafter med visst statligt stöd.
Jag tror det kan vara fruktbart att i stället för att peka på ”EU-migranternas” olikhet peka på deras likhet med andra människor i majoritetssamhället. Det är ju faktiskt så, att det svenska välfärdssamhället och statsapparaten reproducerar de tiggandes stora fattigdom och marginalisering genom att behandla dem ”likvärdigt”. Det finns såklart totala skillnader i att svenska medborgarskapet garanterar avgiftsfri grundutbildning och viss subventionerad vård, likväl ser vi nu den stadigt växande andelen hemlösa, fattigpensionärer och långtidssjukskrivna som blir utestängda från den sociala omsorgen. Välfärdsstaten byggdes inte bara av arbetarrörelsens solidaritet utan också av egenintresset: att gemensamt forma en moralisk ekonomi där alla skulle ha samma-lika sociala trygghet. Jag säger inte att det nödvändigtvis kommer att fungera, men jag tror att det kan vara värt att pröva att formulera ett politiskt krav på en ny moralisk ekonomi av rättigheter och skyldigheter, där de tiggande EU-medborgarna, fattigpensionärerna, gig-arbetarna, svart- och slavarbetarna, de hemlösa och de sjukskrivna utgör ett gemensamt politiskt subjekt, tillsammans med allierade.
ILLUSTRATION: Amanda Casanellas