Två månader senare kom ett besked som länge efterfrågats av det afrosvenska civilsamhället: Ullenhag beställde en kartläggning och kunskapsöversikt över afrofobin i Sverige. I samband med beställningen tillkännagav han att det saknas en samlad kunskap i ämnet och att genom en ökad kunskap skapas möjligheter att bekämpa den rasism som drabbar afrosvenskar. Att det ska krävas skarp kritik från ett FN-organ för att Sveriges regering ska komma till en så grundläggande insikt säger en del om hur antirasism har bedrivits i våra politiska instanser.
Då kommer vi till frågan, vad hände med Afrofobirapporten? Hur har möjligheten den skulle utgöra för att bekämpa den rasism som drabbar afrosvenskar förvaltats?
Svaret på den frågan är dessvärre, inte alls, åtminstone inte av departementet och regeringen som beställde den. Under de sju månader som varade mellan det att rapporten överlämnades och regeringen avträdde togs inga beslut till åtgärder utifrån rapporten. Detta trots att den redogör för distinkta skillnader i levnadsvillkor, som att män födda i Afrikas horn har 19 procent lägre lön än män födda i Sverige trots samma utbildningsnivå. Siffran kan jämföras med det standardiserade lönegapet mellan kvinnor och män som ligger strax under 10 procent till männens fördel. Mönstret återkommer genomgående i arbetsmarknaden, bostadsmarknaden och andra välfärds- och jämlikhets indikatorer.
För en regering som tar rasdiskriminering på allvar skulle dessa siffror väcka en insikt av frågans akuta tillstånd. Dessvärre har så inte varit fallet, de uppenbara skillnaderna i levnadsvillkor som går längs rasmässiga linjer har inte ens varit ett ämne som ingått i den offentliga debatten. Det är ett talande exempel på hur åsidosättandet av ras som en betydelsefull faktor i bland annat diskrimineringslagstiftningen är en kontraproduktiv inställning.
I den offentliga debatten som har följt efter rapporten har rubrikerna och fokusen istället i princip uteslutande varit på de ökande hatbrotten. Dessa brott förtjänar uppmärksamhet och är också ett utfall av hur föreställningar om ras fortfarande är gångbara i dagens Sverige. Det problematiska är orsaken till varför frågan om hatbrotten har fått ett visst genomslag medan de strukturella och ökande skillnaderna i levnadsvillkor inte har fått det.
Vid en översyn av det offentliga samtalet i såväl liberala som vänstermedier är det svårt att dra en annan slutsats än att fokus på hatbrott, till skillnad mot de ökande skillnaderna i levnadsvillkor som går längs rasmässiga linjer, ryms inom narrativet av ett antirasistiskt Sverige. Det upprätthåller en självbild av Sverige där rasism enbart kommer till uttryck i isolerade händelser och rasismens agenter kan begränsas till Sverigedemokraterna, Svenskarnas parti och andra mer eller mindre perifera delar av befolkningen. Det kräver inget bortom ett avståndstagande av hatbrott och de som begår dem. Allra minst kräver det en genomgående granskning av rasmässiga maktstrukturer.
För att se det absurda i det förhållningssättet kan ett tankeexperiment göras. Föreställ er en verklighet där jämställdhetspolitik inte funnits. En verklighet där politiker och massmedier begränsar könsmaktsordningens agenter till män som misshandlar kvinnor och bär på uttalat kvinnofientliga åsikter. Vilka samhällsåtgärder skulle en sådan förhållning motivera? Toleranskampanjer där män lägger upp ”rör inte min kompis”-dekaler, släpper ballonger mot kvinnovåld, startar upp kvinnliga bandylag för att integrera kvinnor in i manssamhället och uppmanar oss till att prata om kvinnofientlighet i fikarummen? Kan dylika åtgärder betraktas som goda insatser för att komma till bukt med patriarkala maktstrukturer?
Ungefär så har bekämpandet av rasmaktordningen sett ut. Den styvmoderliga behandlingen av Afrofobirapporten är inte unik. Statliga offentliga utredningar har också behandlats på liknande sätt, även av en socialdemokratiskt ledd regering. Jag tänker på Det blågula glashuset – strukturell diskriminering i Sverige, (SOU 2005:56), och den omfattande utredningen om makt och strukturell diskriminering som sammanfattades med Integrationens svarta bok, (SOU 2006:79). Detta är alltså inte uteslutande ett borgerligt fenomen.
En förklaring till den styvmoderliga behandlingen kan sammanfattas med två ord; politisk (o)vilja. Våra makthavares agerande hittills visar en påfallande otillräcklig beslutsamhet att komma till bukt med rasdiskriminering. Frederick Douglass ord gör sig påminda här; makt avträds inte för annat än makt. Bristen på politisk vilja speglar alltså maktrelationerna i samhället och vilken maktposition afrosvenskar har.
Samtidigt ska det sägas att det finns en motkraft som gradvis håller på att bli starkare. I dessa kretsar har Afrofobirapporten använts flitigt. Till exempel hade Rummet en veckas tema om rapporten, afrosvenska radio- och tv-journalister uppmärksammade den, ett flertal organisationer hade den som underlag när de utformade projekt och riksdagsledamöter dito när de utformade motioner.
I Malmö har det afrosvenska civilsamhället, genom att referera till Afrofobirapporten, verkat för att Malmö stad ska påbörja en förstudie om att bland annat inrätta ett kunskapscenter om afrofobi. Likaså har rekommendationen om en omfattande kunskapsinsats mot rasism från Afrosvenskarnas Riksförbunds alternativrapport till CERD letat sig fram hela vägen till regeringsförklaringen.
Att den nya regeringen har deklarerat att den ska arbeta mot afrofobi är välkommet. Det är för tidigt att bedöma om det är en läpparnas bekännelse eller om effektiva riktade åtgärder kommer att vidtas. Något som dock är säkert är att vi som vill se riktade åtgärder förverkligas, inte kan luta oss tillbaks och förlita oss på regeringens goda vilja. Tvärtom måste vi fortsätta vårt arbete med en oförminskad takt och påminna oss om den enkla men ack så sanna devisen; utan kamp finns det inga framsteg.