Jag har rötter i quechuakulturen som fått näring från indiankulturerna som utvecklats under mer än 000 år längs Andernas bergskedjor i Sydamerika. De flesta av dessa kulturer kretsade kring jorden, genom att ha jordbruket som basnäring. Detta uttrycktes också i deras kosmovision, sättet att förstå och förklara relationerna mellan alla varelser i kosmos, inklusive relationerna människor emellan. En filosofi som kretsade kring Moder jord, Pachamama, den gudomliga helheten som omfattar allt och alla. En inkluderande och livgivande moder som i sin tur har viktiga döttrar som också är mödrar. Men förutom dessa gudomliga mödrar, hade inkafolket – staten som quechuafolket byggde upp – en ursprungsberättelse där urmödrar som Mama Ocllo och Mama Wako ingår.
Dessa modersgestalter hade tydliga samhälleliga uppgifter och ett värde i sig även utan att relateras till sina barn, till skillnad från till exempel kristendomens modersgestalt Maria, som finns i berättelsen främst för sonens skull.
Ännu idag förekommer i Anderna bland ursprungsfolk att man kallar kvinnor som man respekterar och älskar för ”mödrar”. Även om de inte är ens egen mor eller biologiska mödrar alls. Detta gör man även i organisationssammanhang inom ursprungsfolksrörelsen. Därför har jag undrat om inte de mäktiga urmödrarna och ledare kallades ”mödrar” främst av respekt. Det är alltså denna moderskapsorienterade kultur jag formats av. Därför, var det svårt för mig att ta till mig feminismens kritiska syn på moderskapet då jag som 16-åring på 70-talet kom i kontakt med feminismen, en ideologi som utgick från moderskapet som en av de huvudsakliga grunderna för kvinnors underordning i samhället.
Men om man inser att feminismen som ideologi växte fram inom ramen för modernitetens tanketradition blir det lättare att förstå dess komplicerade relation till moderskapet. Moderniteten som samhällsordning bygger på bland annat filosofen Descartes uppdelning av världen i oförenliga och hierarkiska motsatspar. Enligt denna ordning sattes kultur över natur, tanke över kropp, logik över känslor och mannen över kvinnan. Upplysningsfilosoferna byggde vidare på detta så att även individen kom att hamna överlägsen kollektivet, något som sedan blev grunden till de individbaserade rättigheter vi har idag.
Men förutom modernitetens ideologiska bagage betungades den västerländska tanketraditionen av kristendomen. Enligt denna är mannen avbild av gud, skapelsens krona och planetens centrum med rätt att kuva och exploatera naturen bortom alla gränser. Feminismen kritiserade visserligen att kvinnan hamnade i en underordnad plats i förhållande till mannen och så småningom även de patriarkala religiösa grunderna men ifrågasatte inte alltid uppdelningen eller krävde upprättelse för andra diskriminerade delar, bland dem naturen.
När den moderna industriella kapitalismen växte fram stärktes idealet om den autonoma rationellt tänkande individen som står över det kroppsliga och naturen samt över kollektivet. Denna produktions- och målinriktade individ tog avstånd från känslomässiga band och kroppsliga naturdrifter som skulle kunna riskera att hämma produktionen och konsumtionen. Samtidigt likställdes personliga framgångar och självförverkligande med produktions- och konsumtionsrelaterade framgångar.
Därför är det kanske inte konstigt att även feminismen som föddes i denna kulturella och historiska kontext klassificerade moderskapet som något som hör till den underordnade naturen och därför tog avstånd även från det. Själva Simone de Beauvoir lär ha sagt att moderskapet kunde utgöra ett hinder för den personliga och intellektuella utvecklingen. Detta underlättades nog av att feminismen som ideologisk strömning växte fram främst bland de kvinnor som kunde avstå från både moderskap och kroppsarbete eftersom det var andra kvinnor som fick producera och tillaga deras mat, tillverka deras kläder och utföra tjänster åt dem. Inklusive amma och ta hand om deras barn.
Detta förklarar också delvis varför feminismen under lång tid sågs som något som främst tilltalade kvinnorna från de övre klasserna. Småbrukarkvinnorna på landsbygden och arbetarkvinnorna i städerna kunde inte undgå sin kroppslighet eftersom de arbetade med kroppen och de kunde inte, eller ville inte, heller avstå från ett ofta mångfaldigt moderskap. Hos de indianska mödrarna och mödrarna till afroättlingar handlade det också om att de såg både på moderskapet och kroppsligheten utifrån andra kulturella perspektiv än de hegemoniska ideologierna har. Till exempel kunde försvaret av en egen tolkning av moderskap vara ett sätt att uttrycka kulturellt motstånd och återupprätta en del av rasifierade kvinnors värde i en verklighet och kultur som annars berövade dem allt värde.
Den koloniala invasionen innebar förutom folkmord, förslavning och plundring en total omställning av den sociala ordningen hos urfolkssamhällena, inklusive de aspekter av kosmovisionen som beskrivits tidigare. Andligt utövande ansågs vara ”hedniska riter” eller ”djävulsdyrkan” och allt som varit heligt, inklusive Moder jord och andra heliga mödrar blev nedklassade. De europeiska inkräktarna var påverkade av en extremt kvinnohatande kultur uttryckt i bland annat häxbränning. Därför innebar invasionen även införandet av en patriarkal och kvinnofientlig kultur. Moderskapsidealet som tvingades på kolonierna var den kristna Maria, kvinnan som blev gravid utan att ”befläckas” och blev sedan den självuppoffrande och sörjande modern. Detta vid sidan av urmodern, synderskan Eva som bestraffades med ett smärtsamt moderskap, skam över sina kroppsdelar samt att behöva arbeta i sitt anletes svett.
I samma veva skapades rasismen för att rättfärdiga övergreppen mot urfolkssamhällena och de förslavade afrikanska människor som forslades dit. De koloniserade och förslavade kvinnorna och männen kategoriserades som lägre stående då de var ”närmare” naturen, mindre logiska, mer känslosamma, och så vidare. Den globala koloniala plundringen började, och kapitalismen växte fram och gynnade så småningom Europas industrialisering.
Men våra mormödrar var inte bara offer utan gjorde motstånd, något som det inte talas högt om. Några flydde upp i bergen och blev andliga motståndsledare som ville återupprätta de förlorade världarna. Andra utförde massiva abortkampanjer för att undvika föda barn till tvångsgruvarbete.
Ytterligare andra ledde väpnade uppror i kvinnoarméer eller blandade trupper, ibland tillsammans med sina män och ibland trots männens förbud. De såg till att även barn och gamla deltog i försvaret av territorier och levnadsformer. Dessa kvinnoarméer blev kända bland annat för att de kastrerade tillfångatagna koloniala soldater som hämnd för alla sexuella övergrepp som kvinnor utsatts för, samt belägrade städer där kolonisatörerna bodde. Även de förslavade afroättlingkvinnorna var ihärdiga motståndskämpar och de som lyckades fly från slaveriet var med och byggde fristäder. Idag är det deras döttrar som för deras kamp vidare.
Med en alltmer utarmad och feminiserad landsbygd – eftersom männen migrerar till lönearbeten – vars produktion osynliggörs av nationalekonomin som sällan räknar med den i ländernas bruttonationalprodukt, organiserar sig kvinnor för sina rättigheter och i försvar av sin jord. De hävdar till exempel att reproduktion och produktion är sammanflätade i deras verklighet. Dessa feminister kritiserar och problematiserar den västerländska feminismens grunder som ofta även är normerande för feminister i Syd, i städernas eurocentriska feministorganisationer, eftersom dessa inte brytt sig om att lära av de koloniserade kulturernas perspektiv. Enligt dessa avkoloniserade perspektiv är vissa typer av feminism alltför nära besläktade med antropocentrism (människan i centrum) och etnocentrism/eurocentrism (den egna kulturen i centrum). De kämpar för en uppvärdering av de förfördelade sidorna vid uppdelningen mellan människa och värld. Det vill säga en uppvärdering av naturen, kroppen, känslor, själ, inklusive de koloniserade kulturerna och de rasifierade kropparna.
De vill återupprätta kvinnovärdet, men inte utifrån det borgerliga västerländska kvinnoidealet synonymt med utseendefixering, svaghet, sysslolöshet och konsumtionsfixering. De vill inte heller anamma det västerländska moderskapsidealet, med individualiserade självuppoffrande mödrar, utan försvarar kvinnor och mödrar från de kapitalistiska aggressioner som offrar dem på girighetens och patriarkatets altare. Dessa nya feminismer eftersträvar att återupprätta den starka kollektivistiska traditionen. De skapar ofta även andliga band till Pachamama/Moder jord och ser kvinnonaturen som mer besläktad med henne, men fyller även kvinnonatur med innehåll som innebär en större förpliktelse i kampen för Moder jords försvar.
Därför använder de ibland sina kroppar som sköld för att hindra de nykoloniala invasionerna i form av regnskogsskövling, oljeborrningar, gruvprospekteringar, dammbyggen, med mera. Några exempel på detta är Sarayakukvinnorna i Ecuadors Amazonas som stått emot oljexploatering i mer än tolv år, eller systrarna Quintreman som tillsammans med andra kvinnor spjärnade emot kraftverksdammsbyggen i Bio-Bio-floden i Chile. Eller kvinnorna i Kimsacocha och Intag i Ecuador som övermannat både paramilitärer och poliser trots att kvinnor anses vara ”bräckliga”. Men inte minst kvinnorna i Cajamarca, Peru, och bland dem Maxima Acuña som trots misshandel, hot och rättsliga åtgärder lyckats sätta stopp för gruvkomplexet Conga.
Dessa kvinnorörelser försvarar de kollektiva territorierna som de ser som kroppar. Kroppar där vattnet, jorden, skogen, fröna, heliga platser och väsen hotas av företagens markföroreningar och jakt efter mineraler, olja eller biologisk mångfald att patentera. Därför hörs allt oftare parollen: ”Försvara våra kroppar som våra territorier, försvara våra territorier som våra kroppar”. Aktivisterna har erfarenhet av att intrången i territorierna slår hårdast mot dem som kvinnor, ansvariga för familjens hälsa, matförsörjning, etc. Men även av att det är kvinnorna som blir utsatta för olje- eller gruvarbetarnas machokultur när dessa kommer utan sina familjer, tjänar mycket pengar och banar väg för prostitution.
Men många av dessa kvinnorörelser och avkoloniserade feminismer kämpar även för rätten att bestämma över sina kroppar, antigen för att låta bli att bli mödrar eller för att bli mödrar. Att inse detta är viktigt då den västerländska feminismen oftast fokuserat enbart på rätten att inte få barn. Utan att tänka på att stater parallellt med att de förvägrar vita kvinnor och mestizkvinnor från medel- eller överklassen rätten till abort ibland satsar på att tvångssterilisera svarta eller indianer. Den västerländska feminismen har också missat att det är en feministisk fråga att kämpa mot att lantarbetarkvinnor inom jordbruksexportföretag steriliseras när de utsätts för gifter. Därför bör moderskap i denna kontext ses som en rättighetsfråga och ett politiskt kampverktyg.
Dessa kvinnors kamp har på sistone fått stöd från en del av städernas feministrörelser men även stöd av miljörörelsen. Ur dessa möten av ömsesidig inspiration och lärdom har även reflektioner kring nya typer av samhällen växt fram. Samhällen som inser att det är ohållbart att se Moder jords gåvor endast som oändliga ”resurser”. Man är överens om att detta inte kan ske inom ramarna för kapitalismen men är även tveksam till socialismen som visserligen förespråkar social jämlikhet men är likväl antropocentrisk och svag i sin tillväxtkritik. Därför har samtalen ibland kallats för reflektioner kring Det goda livets paradigm. Det vill säga samhällsmodeller som ser det värdefulla i livet i andra termer än materiellt välstånd, som hushåller med jordens gåvor och ser denna som ett gemensamt hem. Inte det borgerliga individbaserade ”hemmet” utan kollektiva samhälleliga hem där ekonomi används i sin ursprungliga betydelse: ”hushållning av hemmets resurser”. I dessa samhällen vill man uppmuntra en omvårdnadens kultur, där inte bara mödrarna vårdar utan vi alla vårdar allt liv. Antingen det handlar om att vårda vattnet, grödorna, den bördiga marken, djuren, barnen, de funktionsnedsatta, gamla, män och kvinnor eller de som varken vill definiera sig som kvinnor eller män.