1, 2, 3, 4 occupation no more

Språket är sällan bara en samling ord som är ordnade för att återspegla verkligheten. Snarare är språket själva tankens infrastruktur, utformad antingen för att underlätta, eller omöjliggöra, specifika idéer.

När det gäller bosättarkoloniala projekt görs ordvalen mycket medvetet och med avsikt att konstruera ett språk som legitimerar och begripliggör etnisk rensning och bosättningar.

Den israeliska koloniseringen av Palestina går i linje med andra koloniala narrativ, som beskriver erövrade länder som obebodda vildmarker för hårt arbetande underdogs, fyllda av det romantiska språket, att man till exempel ska “få öknen att blomma”.

Skapandet av Israel fick en exceptionellt sentimental dimension i Väst, med tanke på att Israel föddes i svallvågorna av Europas folkmord på sina egna judiska medborgare.

Berättelsen om “ett land utan ett folk för ett folk utan ett land” var det perfekta avslutet på ett fruktansvärt kapitel i Europas historia. Det var deras lyckliga slut – ett som hjälpte till att lindra deras skuld.

Det var den enda historia som väst ville ha, eller var villig att höra.

Men det var en lögn.

Palestina hade redan en uråldrig historia som hade producerat ett omfattande samhälle, vars karaktär växte fram organiskt under tusentals år av dokumenterade bebyggelser, erövringar, pilgrimsfärder, religioners födelse, religiösa omvändelser, bosättningar, krig, korståg och naturliga migrationer.

Det var ett pluralistiskt samhälle, där människor med olika religiös, etnisk och rasmässig bakgrund levde tillsammans i relativ harmoni.

Sionister genomförde en extraordinär språklig omstrukturering som innefattade att döpa om nästan alla palestinska byar och landområden.

Det enda sättet som en exklusiv och exkluderande judisk stat kunde skapas var genom det påtvingade fysiska avlägsnandet av detta samhälle, vilket inleddes på allvar år 1947 av militärt tränade och välfinansierade väpnade terrorgrupper.

 

Att döpa om plats och människor
Efter fördrivningen, förklarar professor Julie Peteet i Naming in The Palestine Israel Conflict, förnekar det bosättarkoloniala narrativet vanligtvis existensen av en inhemsk befolkning.

Den iver med vilken israeler förnekade detta fortsatte även efter att en inhemsk palestinsk berättelse hade börjat växa fram i det västerländska medvetandet. Det mest kända exemplet är Israels f.d. premiärminister Golda Meirs uttalande att “Det fanns inga palestinier. De fanns inte.”

Dessa ord uttalades i en intervju med Sunday Times 1969 inne i Villa Harun al-Rashid, ett stulet palestinskt hem som tillhör George Bisharats familj.

Den omfattande förstörelsen eller stölden av palestinskt kulturarv genomfördes både slumpmässigt och systematiskt.

Som Suad Amiry avslöjar i boken Golda Slept Here såg Meir till att sandblästra den damaskusarabiska skriften, Villa Harun al-Rashid, som var ingraverad på frisen på andra våningen för att dölja det faktum att hon bodde i ett arabiskt hem när FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld besökte henne.

Sionister genomförde en extraordinär språklig omstrukturering som innefattade att döpa om nästan alla palestinska byar och landformationer.

Och så var det omdöpningen av individer för att få dem att framstå som inhemska. Golda Mabovitch, Ariel Scheinerman och Moshe Smolansky blev Golda Meir, Ariel Sharon och Moshe Ya’alon. David Gruen blev David Ben-Gurion. Nathan Mileikowsky blev Nathan Netanyahu, farfar till Benjamin Netanyahu*.

Detta frenetiska byte av namn på platser och människor för att skapa en berättelse om tillhörighet och legitimitet var så utstuderat att sionisterna inrättade Namnkommittén för att övervaka en storslagen omskrivning av historien på ett sådant sätt som sammanblandade religion med rasmässig och etnisk identitet.

Bedrägeriets grammatik
Vad västerländska medier kallar en konflikt är i själva verket förstörelsen av ett helt folk; utplånandet av deras historia, avlägsnandet av ett distinkt och namngivet geografiskt och sociokulturellt utrymme som har funnits sedan tidiga antiken.

Judar med tusentals år av europeisk historia, europeiskt intellektuellt tänkande och konstnärliga prestationer, europeisk kultur och europeiskt arv skapade alltså en berättelse av bibliska proportioner för att kolonisera ett land som redan beboddes av en annan nation.

Det var en ofattbar saga om ett folk i exil, som inte hade påverkats av plats, tid, historia eller lokalt liv under mer än 3 000 år, och som äntligen “återvände” till ett avlägset land som de inte hade någon identifierbar familjär, kulturell, genetisk eller juridisk koppling till.

Och detta anspråk övertrumfade på något sätt det inhemska samhällets anspråk, de som hade bott, odlat och byggt upp Palestina under århundraden.

Det enda som kunde bädda in ett sådan förfalskat, fluktuerande och inkonsekvent narrativ i en annars väldokumenterad historisk tidslinje var det minutiösa, kallblodiga bedrägeriets grammatik som bara språket kan åstadkomma.

Ingen mängd vapen hade på samma sätt kunnat underlätta stölden av ett helt land, komplett med böcker, hem, villor, språk, religiösa traditioner, inhemsk mat, dans och seder. Tanken på detta åtagande är rätt hisnande.

I sin utmärkta forskning om omdöpandet av Palestina, anmärker professor Julie Peteet: “Det sionistiska projektet att skapa en länk mellan det samtida judiska samhället och landet Palestina var ett projekt som gick ut på extraordinärt omskapande: av språket, av platsen och förhållandet till den, av självet och identiteter.”

Om konflikter och lögner
Forskare har länge beskrivit ett mönster i den koloniala retoriken där de inhemska framställs som efterblivna, primitiva, vilda eller irrationellt och oförklarligt våldsamma – ett sätt för kolonisatörer att legitimera sitt eget våld. Denna legitimering behövs när den initiala berättelsen om obebodd mark faller samman inför responsen från den inhemska befolkningen, som till slut blir våldsam mot kolonisatörernas stöld av land och resurser.

Det var just för att palestinierna till slut tog till vapen mot sina plågoandar som förnekelsens språk inte längre var möjligt.

Därmed övergick narrativet till svadan om terrorister.

Denna berättelse levde kvar under en tid, fram till den första intifadan (upproret), som till stor del var icke-våldsam. Genomträngande bilder av små pojkar som konfronterade stridsvagnar med stenar underminerade Israels påståenden om ett existentiellt hot från terrorister.

Så föddes förhandlingarnas språk. Den kanske mest lömska, farliga och vilseledande termen i denna nya diskurs är ordet “konflikt”.

Konflikt frammanar en känsla av jämlikhet, av två jämbördiga parter som är oense.

I början av 1940-talet uppstod en konflikt mellan Tyskland och Ryssland. På samma sätt befann sig USA och Ryssland i en konflikt under större delen av 1980-talet. Den grova maktobalansen mellan Israel och den inhemska palestinska befolkningen borde omöjliggöra användningen av detta ord.

Israel är ett starkt militariserat samhälle med de mest avancerade vapen som någonsin funnits. De har ett enormt politiskt och ekonomiskt inflytande i USA, och därmed internationellt.

Palestinierna har ingen militär, inget flygvapen, ingen armé, ingen flotta. De är utarmade, bestulna på sina naturresurser och sitt levebröd.

De har ingen politisk makt, inget inflytande. De är ett belägrat, kontrollerat, förtryckt, landsförvisat och fängslat folk utan något verkligt försvar mot en rasistisk stat som har varit explicit i sin indignation och sitt förakt för den palestinska existensen.

Att tala om sionismen som en konflikt mellan israeler och palestinier är därför detsamma som att säga att apartheid var en konflikt mellan vita och svarta sydafrikaner, eller att nazismen var en konflikt mellan judiska och ariska tyskar, eller att segregation och Jim Crow var en konflikt mellan vita och svarta amerikaner.

Att använda ordet “konflikt” i den allmänna diskussionen om sionismen (och även undertecknad har gjort sig skyldig till det) har varit ett lömskt bedrägeri ur vilket alla möjliga falska ord har uppstått: “bostadsområde” för att beskriva olagliga kolonier; “sammandrabbningar” för att beskriva utländska israeliska militärattacker mot obeväpnade palestinier i deras egna byar; “självförsvar” för att beskriva omfattande bombningar av liv och livets infrastruktur; “säkerhetsstängsel” för att beskriva en separations- och markstjälande mur; “civila” för att beskriva paramilitära olagliga bosättare.

Vad västerländska medier kallar en konflikt är i själva verket förintelsen av ett helt folk, utplånandet av deras historia, avlägsnandet av ett distinkt och namngivet geografiskt och sociokulturellt område som har funnits sedan tidig forntid.

Sionism är rasism är apartheid är Jim Crow, och det är den fundamentala byggstenen för Israel.

Vi bör inte längre tolerera användningen av ordet “konflikt”.

Israelerna förde inte något självständighetskrig.

Det där är inte bostadsområden. Det är segregerade, exklusivt judiska och illegala kolonier byggda på stulen palestinsk mark.

Det är ingen lätt uppgift att frigöra sig från det koloniala språkbruket, dess sagor och myter, oavsett hur absurda eller ologiska de är. Med Steven Salaitas ord: “Kom ihåg att den normativa lögnaren alltid ges större auktoritet i koloniala samhällen än det upproriske subjektet.”

Men att fortsätta tillåta eller upprepa det maktspråk som föraktar kampen för social rättvisa kan inte vara ett alternativ. Granskandet av inbäddade koloniala begrepp och ett medvetet användande av ett inhemskt folks kampspråk måste åtfölja allt vi gör.

Publicerad i AlJazeera 27 Oct 2015:
https://www.aljazeera.com/features/2015/10/27/occupied-words-on-israels-colonial-narrative

* Det är viktigt att notera att europeiska judars icke-judiska namn kan vara ett resultat av antisemitisk assimileringspolitik.