Belongings är namnet på ett projekt mellan det samiska litteraturhuset Tjállegoahte och det kurdiska litteraturhuset Wêjegeh Amed. Genom en open call valdes tio samiska och kurdiska deltagare ut. De tio deltagarna är Anna Wuolab, Anne Marja Guttorm Graven, Lis Mari Hjortfors, Nils-Henrik Sikku och Anna Mämmi samt Hatice Kamer, Dilawer Zeraq, H. Kovan Baqi, Sami Hezil och Zeynep Yas. Såväl litteraturhusen som skribenterna är väletablerade kulturutövare inom sina respektive geografiska områden.

Under två års tid samarbetar skribenterna över och genom skillnader samt likheter folken emellan. Projektets gränsöverskridande natur rimmar väl för både samer och kurder, som korsar landsgränser snarare än följer dem. Sàpmi sträcker sig över delar av Sverige, Norge, Finland och Kolahalvön i Ryssland. För kurderna spänner Kurdistan över områden i Turkiet, Iran, Syrien och Armenien. 

Projektet går mot sitt avslut när jag träffar Alev Karaduman. Hon är projektledare samt koordinator för Belongings, och har en bakgrund där hon fokuserat på bland annat minoritetsfrågor.

Det är tidig Malmövinter när vi ses, under ett år som har burit med sig allt annat än progressiva förändringar från maktens korridorer. I somras meddelade svenska regeringen tillstånd för gruvbrytning i Gallók trots samiskt motstånd, medan Turkiet i skrivande stund återigen fäller bomber över det kurdiska folket.

Den politiska kampen för självständighet och självbestämmanderätt, mot kolonialism och imperialism, är en historisk och samtida verklighet för samer och kurder. Kopplingen mellan grupperna är därför inte ny, men tar genom projektet Belongings form genom att använda språket som ett centralt tema. Namnet på projektet, likt dess innehåll, är mångbottnat. Belongings kan å ena sidan översättas till ”tillhörigheter” eller ”ägodelar”, men kan också förstås som att tillhöra i pluralform. Karaduman motiverar titeln: 

”När vi pratar om minoritetsspråk och kultur är det viktigt att förstå att det finns många olika sätt som individer kan tillhöra [engelska: belong to] en plats, kultur, fråga eller kamp. Samtidigt är belongings på engelska synonymt med någonting du äger. Det syftar till att identiteten är en viktig del av dig, någonting som bara är, men som också är en tillgång.” 

Förutom att vara ett litterärt samarbetsprojekt berör Belongings den sociopolitiska kontexten för både kurder och samer. Det rör sig om allt från tvångsförflyttningar till separation av familjer – men också språket. Karaduman förklarar språkets roll inom samisk och kurdisk kamp, och vad som sker när det fråntas en.

”Språk befinner sig i hjärtat av projektet. Vi hade workshops där vi bland annat lyfte utmaningarna med att skriva och läsa på ens modersmål, att ge ut böcker på ens modersmål samt erfarenheterna av assimileringspolitik. I gruppen fanns en gemensam förståelse av hur skrivandet på samiska respektive kurdiska når en relativt liten målgrupp, men att detta är också drivkraften. Läsarna är få, men längtar desto mer.” 

Karaduman sätter fingret på en annan viktig aspekt. Samisk och kurdisk kultur är inte enhetlig, varken kulturellt eller språkligt – men skildras många gånger så. Hon fortsätter:

”Det är viktigt att förstå varför många samer och kurder inte har tillgång till sitt modersmål. Det är sällan ett val, utan en konsekvens av förtryckande politik som förs. Detta är ett perspektiv som projektets deltagare kunde samtala med varandra om. Språk är viktigt, men det är i sig självt inte den avgörande faktorn för att bedöma någons tillhörighet. Vi borde fråga oss varför vi anser språk vara en sådan viktig indikator för tillhörighet.”

Att förvägra en grupp dess språk är en metod som har använts under lång tid. I samisk kontext innebär århundranden av svensk assimileringspolitik att samtliga samiska språk numera klassas som hotade, och vissa är på gränsen till utdöda. 

Men där det finns förtryck, finns det alltid motstånd. Ett exempel är kurdernas respons på turkisk assimileringspolitik, ofta påtvingad med straff och våld. Under perioder av ökat förtryck förvandlade kurder sitt språk till en form av viskningslek. Språket färdades från mun till mun, i viskningar. Amningsvisor spelades in i hemlighet, spreds och tog sig in vardagsrummen på låg volym. Den dagliga användningen av ens modersmål kunde inte utraderas.

Projektet Belongings använder sig av flera olika av språk, både i skrivandet och i interaktionen mellan deltagarna. Språkbarriärerna var en utmaning, men de centrala budskapen kunde till slut ändå kommuniceras via gemensam ansträngning, appar för översättning och ad hoc-tolkning.

”Det var svårast i början och missförstånd kunde ske. Hur skapar vi ett utrymme med förståelse för varandras sårbarheter och styrkor, och upphoven till dem? Språk, eller avsaknad av ett gemensamt språk eller tillgång till ditt modersmål, var och är ofta en barriär. Projektet försökte möta utmaningen genom att inte göra detta faktum till en sårbarhet eller en svaghet, utan snarare en omständighet.” 

Hon fortsätter:

”Nyckeln till att överbrygga språkförbistringen var deltagarnas villighet att kommunicera – att försöka – och hur de hoppade rakt in i uppgifterna och hjälpte varandra även när det föll utanför deras officiella ansvarsområde.” 

En annan viktig komponent i Belongings bestod av fysiska resor som förde deltagarna till bland annat Jokkmokk, Sápmi och Diyarkibar i Kurdistan, östra Turkiet. Karaduman berättar om komplexiteten med att vara värd på territorium som förnekas sin legitimitet och status av omvärlden: 

”Hemmet är en politisk plats, där din förtryckare alltid är nära eller närvarande, eller försöker att definiera vad som är ditt hem och inte. Besöken blev därför en visualisering av hur exploatering och förtryck kan se ut. Dessutom finns det olika uttryck för tillhörighet och förankring – genom namn, byggnader, natur. Resorna var centrala eftersom vi inte längre var beroende av det talade eller skrivna ordet. Man kunde visa och berätta på andra sätt. Att berätta, att kunna berätta, var väldigt speciellt – särskilt så för förtryckta grupper.”

Att förstå hemmet som en politisk plats är någonting som bland annat författaren och aktivisten bell hooks har skrivit om. bell hooks menar att den samtida förståelsen av hemmet syftar till att rama in det som en politiskt neutral plats, i enlighet med den verklighetsbild som vitheten och överklassen lever i. Men bell hooks vägrar denna omförpackning, och menar att hemmet alltid har varit en plats för motstånd och revolution. Det är i hemmet som vi kan undgå avhumanisering, och i stället vara komplexa individer. En effektiv metod för att underordna andra grupper har därför varit just att skapa sociala och ekonomiska strukturer som fråntar människor möjligheten att skapa och behålla ett hem.  

Avslutningen för Belongings blir publiceringen av en antologi på samiska, kurdiska och engelska. Svenska och turkiska har medvetet valts bort. Antologin består av texter som deltagarna har författat under projektets gång. Karaduman pratar om framtiden och vad hon ser framför sig: 

”Jag är väldigt glad för antologin och deltagarna som verkligen har tagit till sig projektet. I antologin används många perspektiv och medium: poesi, dagboksinlägg, journalistik. Alla som läser kommer verkligen att få en bild av hur deltagarna kände under projektet. Det möjliggör även för samer att bli publicerade på kurdiska, och kurder på samiska, vilket innebär att skribenterna kommer att nå helt andra målgrupper. Jag hoppas att litteraturhusen och ekosystemen runt dem kommer att utveckla fler projekt tillsammans, nu när de har gemensamma erfarenheter och relationer sinsemellan. Kanalen är öppen.”

Jag avslutar med att fråga Alev Karaduman vad hon personligen fick med sig från projektet, och hur hon numera ser på tillhörighet, på belongings. 

”Jag känner mig mycket mer självsäker och bekräftad. Jag är en av dem i gruppen som såg mig själv som otillräcklig, eftersom jag är kurd men inte pratar språket. För mig var det väldigt viktigt att se reaktionerna från de kurdiska deltagarna, hur de sa att även om jag inte pratar språket, inte har getts språket, så är jag här nu och möjliggör projektet. Jag känner en mycket starkare tillhörighet till min tillhörighet. Vi har alla våra egna sätt att medverka till en bättre och mer rättvis värld där fler röster kan höras, i stället för att exkluderas. Genom projektet har jag kunnat hitta min roll i detta.” 

1. Tjállegoahte verkar för samisk litteratur i hela Sápmi.

2. Wêjegeh Amed är ett öppet litterärt rum som arbetar med kurdisk litteratur och mångfald av kulturella uttryckssätt.

”Hem” är något som ibland förknippas med konservatism och isolering. Inte minst inom den vita mainstreamfeminismen där en stor del av kampen har handlat om att befria kvinnan från hemmets fångenskap. Och av konservativa krafter används hemmet mycket riktigt som en symbol för det konstanta, för kärnfamiljen, för skyddet mot en ”depraverad” och hotfull omvärld, och för det privata ägandet. Samtidigt lever vi i ett samhälle där ett hem de facto inte är en rättighet såsom det fastslås i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, utan något som är förunnat vissa. Det ser vi i bostadspolitiken där hemmet har blivit en vara för de som har råd. Och i de brunblåa partiernas tal om att inte ens permanenta uppehållstillstånd ska vara en garant för att få stanna i Sverige.

Och vad gäller de hem och de områden som arbetarklassen faktiskt kan kalla sina, pågår i samma politiska anda en demonisering med öppet rasistiska förtecken. Vissa människors hem beskrivs ständigt som problemområden, som no go zones. Vad gör det med människor att deras hem, och i förlängningen de själva beskrivs som faror och problem som behöver punktmarkeras av polis (och om vissa politiker fick välja, militär)? Hur kan frizoner och motstånd i en rasistisk värld byggas med hemmet och communityt som bas under de förutsättningarna?

Den amerikanska feministen och antirasisten bell hooks essä Homeplace: A Site of Resistance känns med andra ord mer relevant än någonsin. I denna skriver hooks, som gick bort 2021, om hur hemmet varit en fristad, i många fall den enda, för svarta i USA i ett samhälle där de annars varit omgivna av rasism och fientlighet och exploaterats i de hårdaste och sämst betalda arbetena. Att skapa och upprätthålla ett hem, något som historiskt gjorts av svarta kvinnor, blir sålunda en motståndshandling.

En organisation som arbetar för att förbättra livsvillkoren i socioekonomiskt utsatta områden är Helamalmö vilken, som de skriver i stadgarna ”har som ändamål att verka för ett socialt hållbart samhälle, med särskilt fokus på unga människor i socioekonomiskt utsatta områden.” Utifrån ett så kallat rättighetsperspektiv, det vill säga att som de skriver på sin hemsida ”alla människor har rätt till likvärdiga förutsättningar och livsvillkor, och det är samhällets uppgift att skapa dessa för att individen ska kunna leva ett gott och värdigt liv”, vill de bygga en social infrastruktur i lokalsamhället. Mana kontaktade Helamalmö för att ställa några frågor om deras arbete utifrån bell hooks tankar om hemmet som en frizon och en arena för motstånd.

Den amerikanska feministen och antirasisten bell hooks skriver i texten Homeplace: A site of resistance att hemmet för svarta kvinnor i USA har varit en fristad från det omgivande samhället där de utsatts för rasism och sexism både på sina arbeten och i det offentliga rummet. Hon skriver också att själva handlingen i att “skapa” ett hem och vårda nära relationer är en motståndshandling i ett rasistiskt samhälle. 

Går detta resonemang också att tillämpa på hemmet i bredare bemärkelse, nämligen lokalsamhället som ni jobbar med? 

”Definitivt. Internt pratar vi ofta om vår kollektiva strävan att skapa ett ’andra hem’ för besökarna på våra mötesplatser. Mycket av det som vanligen sker inom hemmets fyra väggar vill vi erbjuda hos oss: mat, vuxen vägledning, kramar, gratis mensskydd, rum att plugga i, med mera.

Samma gäller närområdet, i vilket vi, genom olika insatser – som exempelvis att på ett konstruktivt sätt arbeta bort droghandeln, kvällsvandra, skapa aktiviteter där generationer möts, arrangera festivaler, med mera  – vill öka tryggheten och den lokala känslan av solidaritet.

Det har vi också i hög utsträckning lyckats med. Den upplevda tryggheten har ökat markant sedan vi började arbeta med ’sociala infrastrukturer’.

Vi behöver dock problematisera termer som ’hem’ och ’familj’ och vara medvetna om hur de kan tolkas.

Hemmet/familjen kan vara en förtryckande institution. Relationerna familjemedlemmar emellan kan vara destruktiva och präglade av våld och övergrepp, och rummen som egentligen ska inge en känsla av frihet istället vara ens fängelse (något som sker inom alla samhällsklasser). Tillvaron i hemmet kan vara besvärlig också i rumslig bemärkelse. Många av människorna i de politiskt försummade områdena lever trångbott, vilket på olika sätt hämmar deras personliga utveckling.”

Vilken typ av “hem” (i bred, överförd bemärkelse) och tillhörighet försöker ni skapa med ert arbete? 

”’Hemmet’ vi vill skapa är platsen där du kan vara dig själv, en plats befolkad av människor som vill dig väl, som ser och bekräftar dig, hjälper dig om du har det tufft, och är din språngbräda i livet. Hemmet är platsen dit du alltid kan återvända, där allt är som det ska, där du alltid är välkommen.”

Hur påverkar det människor att det som är deras hem av media och politiker ständigt beskrivs som problem och som en farlig plats? 

”Negativt. Enkelt kan man väl säga att människor riskerar att internalisera det rasistiska klassamhällets föreställningar om dem. Men apropå ’rummet’ som metafor så kan man beskriva de olika faktorer som påverkar särskilt unga människor negativt – fattigdomen, våldet, segregation, den urholkade välfärden, repressiv myndighetsutövning, med mera – som väggar som sluter sig, begränsar en fysiskt, mentalt, socialt och ekonomiskt, och skymmer sikten för deras möjligheter i livet. I värsta fall blir de så förmörkade känslomässigt att de dras in i destruktiva grupperingar där konflikter och sammandrabbningar leder till dödligt våld. Unga människor från de så kallade utsatta områdena – i synnerhet unga män, visar en del studier – rör sig inte gärna utanför sitt område. I männens fall handlar det bland annat om rädslan för att inte kunna leva upp till den bild och självbild de har av hur män ska vara, helt enkelt att de är rädda för att rånas, misshandlas och så vidare. Men oaktat kön fjättrar omständigheterna de unga till sina områden. Psykologin fungerar så här: Om jag är otrygg på den enda plats jag känner till, i mitt område, hur är det då där ute, bortom det kända?”

Kommer hemmet bli ännu viktigare som arena för motstånd nu när samhället blir alltmer rasistiskt?

”Absolut. Hemmet så väl som de ’hem’, den sociala infrastruktur – eller ännu hellre: parallella samhällsstrukturer – vi ska tvingas etablera blir livsavgörande för oss. När möjligheterna att vara solidarisk minskar blir alla utrymmen vi kan erövra viktiga.”

”Alla märker när du kommer in i ett rum. Samtidigt så är du osynlig och inte inkluderad i kunskapsproduktionen eller perspektiven. Ingenting utgår från din position, ingen tar ditt perspektiv seriöst. Du är i en konstant minoritetsstress. Du är alltid i en minoritet i klassrummet, på universitetet, och på hela universitetsområdet.”

Amaras upplevelse är ingen ovanlighet för svarta kvinnor i akademin. Men att prata om sin svarthet i ett rum där ens tankar, kropp och praktiker konstant ifrågasätts eller osynliggörs gör en inte bara till en främling utan kan också vara dränerande.

Amara är en av de sex svarta kvinnor som jag har haft dialoger med. De har olika bakgrunder men studerar eller arbetar alla på Lunds universitet. Våra samtal är grunden för min masteruppsats Black in the Ivory Tower, där vi får följa tankarna och upplevelserna hos Amara, Hannah, Miranda, Rebecca, Sade och Zola. Genom att berätta deras historier låter vi svarta kvinnor få vara i centrum av kunskapsproduktionen samt bli erkända och förstärkta. På så sätt ville jag också belysa vikten av att vara representerad, bli erkänd och befriad från de villkor som ställs på oss som svarta kvinnor. För att förstå deras historier behöver vi börja med att utforska frågan, vad innebär det att vara svart?

På frågan om vad svarthet och att vara svart är för henne tittade deltagaren Miranda på mig en stund innan hon svarade. Tillslut sa hon att det är svårt att beskriva det – nästan omöjligt. Svartheten är något som känns och behövs ibland förhandlas i möten med andra. Hennes svarthet, likt Amaras, skapas i mötet mellan kroppar – ”det finns alltid ett frågetecken när det gäller hur folk reagerar på mig, för svenskar är ganska reserverade. De håller sig för sig själva och ibland undrar jag, du vet, är det bara med mig eller är det med alla?”. 

Enligt den svenska självbilden, som Ylva Habel beskriver som svensk exceptionalism, ses Sverige som en moralisk stormakt i världen och detta reflekteras både utåt mot omvärlden men också inåt mot det svenska samhället. Så när svarta personer och aktivister har påtalat den strukturella rasismen och diskrimineringen i Sverige har det ofta viftats bort eftersom deras röster blir ett hot mot den svenska självbilden. Men Sverige är inget undantag från den strukturella och institutionella rasism och diskriminering som genomsyrar västerländska samhällen. Trots det har den här självbilden blivit en fundamental attityd i samhället, och som en konsekvens upprätthålls ett förnekande av Sveriges koloniala historia. Dessutom blir det svårt att prata om ras och rasism i ett svenskt kontext då självbilden blir som en form av motstånd mot svarta praktiker, tankar och kroppar eftersom dessa röster kan synliggöra den institutionaliserade vitheten som annars kan röra sig fritt i de flesta rum.

Sade berättade hur hon numera undvek att vara i lunchrummet samtidigt som sina kollegor eftersom hon i det rummet blev överväldigad av all uppmärksamhet hon fick för sitt hår och hur hon klädde sig. Det var en typ av uppmärksamhet som gjorde henne obekväm, för vad var det egentligen som gjorde att personer var tvungna att prata om hennes hår varje gång men ingen annans? I de rummen blev hennes svarthet påtaglig och att prata om henne som ett objekt blev något vardagligt medan den dominerande vitheten i rummet förblev osynlig och opratbar.

I Sverige har forskningen om svartas upplevelser i akademin varit begränsad, delvis på grund av den färgblinda självbilden som förhindrar erkännandet av svartas existens (praktik, tanke, kroppar). I samtal med Zola, som hade flyttat till Sverige på grund av studier, berättade hon att hennes upplevelse var att svenskar verkade rädda för ordet svart och genom att inte ta i ordet så accepteras heller inte svartas erfarenheter. Istället klumpas alla rasifierade grupper ihop vilket förminskar och osynliggör gruppens komplexitet. På så sätt blir färgblindheten ett sätt att (in)direkt kontrollera rasifierade personer.

När svarta kvinnor för närvarande tvingas möta det här motståndet i akademiska rum så lever samtidigt den lyckliga blindheten i samma rum och frodas och förstärks. Den svarta kvinnan som befinner sig inom akademin skapar en form av motverklighet eftersom hennes position när det gäller kön och ras skiljer sig från den förväntade bilden av vem som kan och ska göra anspråk på den akademiska platsen – vilken i många fall brukar förkroppsligas av den vita mannen. De vita akademiska rummen blir som en påminnelse för svarta och andra rasifierade kvinnor att den här platsen inte är gjord för dem. Istället är den blotta existensen av svarta kvinnor inom akademin subversiv, då de bryter mot den institutionaliserade vitheten. Vissa har till och med blivit ifrågasatta gällande hur de ens kom in på Lunds universitet, som om en svart kvinna på den platsen vore en omöjlighet. Detta gör oss konstant medvetna om hur vi uppfattas i vissa akademiska rum då vi befinner oss i en vithetsnorm.

Människor befinner sig i ett nät av relationer, intimiteter och förbindelser som kopplar ihop oss på olika sätt. Forskaren Sara Ahmed menar att institutioner som akademin är konstruerade av ett nät av tidigare relationer/intimiteter mellan olika kroppar. Detta påverkar hur människor beter sig och rör sig i det akademiska rummet och hur vi förhåller oss till det som blivit normaliserat i platsen. Det här nätet blir som en påminnelse om vilka som tillhör det akademiska rummet och vilka som inte tillhör. De som tillhör det akademiska nätet innehar på så sätt en privilegierad position, eftersom de uppfattas som självklara i rummet.

När jag pratade med andra svarta kvinnor om deras upplevelser på Lunds universitet så fanns det flera saker där våra erfarenheter både skiljde sig åt och stämde överens. Vi är inte en homogen grupp men samtidigt finns det ett band mellan oss som gör att vi ser, hör och känner varandras berättelser. Vi förstår hur det känns att vara den enda eller en av två svarta personer i nästan varje akademiskt rum vi går in i. Vi har känt den där ensamheten och motståndet mot svart existens. Samtidigt har vi upplevt när ensamheten bryts och en känsla av tillhörighet istället infinner sig. Amara berättade med värme om ett tillfälle då hon och en nigeriansk utbytesstudent såg varandra på väldigt långt håll och började gå mot varandra. När de möttes kramades de och sen gick de åt olika håll igen. I det ögonblicket blev de sedda, och var inte längre ensamma, och utan ord skapades ett nät av framtida intimiteter.

Rebecca kände att Lunds universitet var så vitt att det nästan blev en konstig känsla att vara där. Den här känslan blev som ett extra lager av press för svarta kvinnor då deras existens i en sådan plats blir subversiv, som att arbeta i motström. Därför kan svartas kvinnors välbefinnande påverkas extra mycket på en plats som Lunds universitet, då flera upplever att de behöver prestera mer för att bevisa att de också tillhör platsen.

De sex kvinnorna som jag pratade med hade olika strategier för att hantera pressen, motståndet och osynlighetsgörandet på Lunds universitet. Hannahs strategi hade nästan förkroppsligats som en knapp som automatiskt sätts på. Varje gång hon gick in i ett rum försökte hon få vita personer att känna sig bekväma genom att alltid närma sig dem först och blev överdrivet vänlig och glad. Detta var ett sätt för henne att försöka bli accepterad och kanske få dem att inte tänka negativa eller stereotypa tankar om henne. Rebecca ändrade sin stil, då hennes vanliga stil skulle kunna uppfattas som oprofessionell eftersom den inte överensstämde med hennes idé om Lund som personifierad som en välklädd vit man. Så genom att ändra sin stil försökte hon känna gemenskap med andra på universitetet. Andra hade en motsatt strategi, och klädde sig och betedde som vanligt för att normalisera svarthet samt göra anspråk på platsen. Amara beskrev att denna strategin hade stärkt henne som person och hennes svarthet: “[…] jag har blommat ut tror jag. Vad kan vara bättre än att vara dig själv? Det är 100%. Däremot uppskattar inte alla det. Jag hörde genom folk att vissa inte gillade mig, men surprise surprise var de flesta vita män. Men ja, jag är ett hot mot dem så det är inte så konstigt”.

Det djuprotade motstånd som har illustrerats genom dessa svarta kvinnors berättelser synliggör hur de tvingas ut i periferin eftersom deras kroppar kan uppfattas som ett hot mot den samhällsordning som råder inom den svenska akademin. Däremot är detta ingen isolerad upplevelse på Lunds universitet utan något som flera universitet behöver uppmärksamma. För att förändra den här situationen har svarta kvinnor fortsatt befinna sig i akademiska rum för att visa på att vi har funnits här, vi befinner oss här och vi kommer fortsätta vara här. Å andra sidan har detta, såsom beskrivits, inte alltid varit enkelt. Tvärtom har det varit fysiskt, psykiskt och emotionellt påfrestande för svarta kvinnor, och det har varit en börda vi har fått bära själva många gånger. Genom att faktiskt erkänna att dessa strukturer lever och påverkar oss olika i de akademiska rummen så behöver vi börja dela på den här bördan – alltså att inte bara tala om marginaliserade grupper i akademin utan också tala om institutionaliserad vithet i rummet. Detta påminner mig om vad en svart kvinna sa under ett panelsamtal om afrosvenskars livsvillkor i Sverige – ”en brun kropp kan aldrig assimileras”. Kanske är det så om vi aldrig kan lyckas dela på den här bördan och kanske förblir därför svarta kvinnor på Lunds universitet subversiva genom sin blotta existens.

*Alla namn i den här artikeln är fabricerade för deras anonymitet och integritet.

City Plaza was one of many hotels in Athens that had been closed and left abandoned due to the effects of the 2008 financial crisis when, in April 2016, a dozen Greek activists decided to occupy its premises to host migrants, turning it into the “Refugees Accommodation and Solidarity Space City Plaza”. The activists mostly belonged to the leftist groups DIKTYO (Network for Social and Political Rights) and Syriza’s Youth, and they had a long time social justice commitment. Alongside them participated a hundred migrants who, due to the lack of institutional support, had been camping for months in Viktoria square, one of the main gathering spots and makeshift tent settlements for newly arrived migrants in Athens. For the next three and a half years, the seven-storey building on Acharnon Street, in the heart of the Greek capital, became home and refuge for more than 2,000 people in transit while waiting to continue their journey from Athens to other European countries.

Greece is a country of first arrival for migrants from Asia (mainly from Syria, Palestine, Afghanistan, Iran, Iraq, Kurdistan, and Pakistan), who get to the Greek islands of the north-eastern Aegean Sea through crossing the narrow channel dividing Turkey from Greece. After being relocated to the mainland, they used to continue their journey to central and northern Europe along the so-called Balkan route. However, with the closure of the border between Greece and North Macedonia in March 2016, and the implementation of the EU-Turkey agreements, more than 60,000 people remained stranded in Greece, finding temporary shelters in the streets and squares in the main cities.

City Plaza was born out of the urgency to provide safe housing to people living in the streets and to express dissent towards migration policies, and it was not alone. In the Athenian neighbourhood of Exarcheia – headquarter of anarchists and leftists, and a no-go zone for fascists and police – there were in 2017 around 20 migrant squats.

In its 126 rooms, City Plaza was able to accommodate about 400 people, mostly families. The priority was given to vulnerable people, as well as to people who were able to give a logistical contribution to the project (for example, interpreters, translators, and cooks). Beds and rooms were allocated in order to maintain heterogeneity and avoid internal fragmentation and conflict. City Plaza was a self-managed project, in which decisions were made in a collegial way through three levels of assemblies, open to everyone involved in the project. Functional areas and vital activities of the squat (bar, kitchen, main desk, security, cleaning) were organised through shifts.

Without any institutional support, City Plaza managed to transform the meaning of “migrants reception”, going beyond the framework of dehumanisation imposed in institutional refugee camps and hotspots. City Plaza’s residents collaborated and took part in an experiment of cohabitation between people of different origins and backgrounds. Through more than 800,.000 meals served, 100,000 hours of active duty, and 5,.100 hours of educational activities, City Plaza represented an experiment of coexistence that went beyond meeting the need for temporary accommodation. City Plaza’s residents came together as a family that, from below and not without difficulty, challenged the powers of the state and institutions while also trying to overcome the divide between us and them. We too were part of that family, living for more than a year at City Plaza, to do field research for a doctoral thesis and to carry out a photographic project on life inside the squatted hotel, but above all with the intention of supporting a political project we understood as profoundly important. During the time we spent at City Plaza we had the privilege of getting to know its residents, sharing thoughts and life stories, and in some cases conducting interviews, from which the extracts reported here come.

At City Plaza the words “home” and “family” intertwined, at times almost taking on the same meaning. We often heard residents of the squatted hotel saying “City Plaza is my home, my family”. While this might seem like an overstatement to an outsider, people in City Plaza ate, cooked, cleaned, and managed the space together, like a big family. In spite of the advanced organisation, however, some basics such as heating or hot water still lacked, and the menu was mostly the same despite the efforts and creativity of the many international cooks, from Syria, Chile, Greece, Palestine, Iran… Thus, it begs the question: how can such a place be called “home”? The answer is suggested by one of City Plaza’s residents, who stated in an interview in May 2018 that “while refugees are trapped in Greece, people have dignity here. City Plaza is a special place. It’s important that it exists and stays open. Why? Because people here have independence and privacy. This is so important for families. And there is more that exists here that you won’t find in the [refugee] camps… It feels like home. Home is not a place, it’s a feeling. City Plaza is home”.

In their article concerning habitative spaces regarded as political in marginalised and segregated contexts, hooks, Eizenberg and Koning define the homeplace as a “shelter of sameness where the everyday life that takes place in houses binds us – in spite of politics and domination we are joined in our separateness” (1994, p. 22). Similarly, the construction of a common home as a political imperative transcending race, class, gender or nationality was envisioned in City Plaza’s constitutive slogan, ζούμε μαζί, αγωνιζόμαστε μαζί (we live together, we struggle together). Therefore, City Plaza not only represented a shelter and safe harbour for asylum seekers, but also a space for entitlement and empowerment.

Indeed, a strong sense of belonging bound City Plaza’s inhabitants to the project. This is more easily understood if the space of the squat is compared with the “outside” space. On the one hand there is a “hostile” environment: that of the city, characterised by the stillness of a seemingly endless waiting. This condition marks the daily routine of migrants alongside a spatiality governed by policies that want them locked up in refugee camps, intentionally built far from the city centre which is only a prerogative of citizens. On the other hand there was City Plaza: located in central Athens, subverting curfews and identification policies typically imposed in official camps, and where each family had its own room. With a safe and private living space, and the constant support of the activists, people could finally find dignity, they could eat decently three times per day, have a job, and get medical treatment in case of illness. But above all, in City Plaza people could collaborate at different levels in the management and development of the project, therefore becoming active subjects transcending state and cultural borders while defeating top-down-imposed migration policies.

The idea of City Plaza as a home managed to relieve concerns and insecurities caused by the rejection and exclusion that accompany many migrants’ everyday life in Athens. The architecture of the hotel with its common areas and a hundred private rooms, played a fundamental role in the process of home-making in displacement. The bar, kitchen, dining room, courtyard, rooftop, Women and Kids Spaces all contributed to create a sense of togetherness and community. For instance, people gathered in the bar to chat, drink coffee, play cards, as well as to participate in the weekly assemblies and take decisions regarding the squat’s management. Residents met in the kitchen to cook and prepare meals, spending between three and four hours per shift while getting to know each other and creating bonds. The corridors were not just passageways but also places where City Plaza’s residents could meet, thanks to the fact that the doors of the rooms were often left open. Finally, children, who represented 40 percent of the residents of City Plaza, had all the space in the hotel at their disposal to play under watchful gaze of the adults, who also took care of other people’s children. For example, Karima, a mother who lived at City Plaza with her two sons, Irfan and Iman, ten and five years old, had a job as an interpreter for an international NGO and could leave for work knowing that her children were safe and were attending recreational and educational activities in the Kids Space.

City Plaza’s rooms were multifaceted spaces, able to serve a variety of purposes: classrooms, playrooms for children, exclusive meeting places for women, and warehouses. Above all, they were “homes” for the residents of the squat – an intimate place that allowed people to have privacy. Comparing life in the camps to that in City Plaza a resident commented: “Recently, I visited a friend and her family in a camp and I was reminded of the contrast between here and there. It’s so sad to see children living in the camps, without good food, in the cold, with no safe or clean place to play. Here my family and I can live independently. Having our own room makes such a difference in our day to day life. I can sleep at night in our room knowing that we are all safe.” (Resident, February 2017).

The rooms had a specific importance in the production of personal privacy and safety. This helped to recreate an environment which came close to the domestic one, as opposed to the imposition of blueprint and sterile spaces enforced in the shape of domination structures (hooks, Eizenberg and Koning, 1994, p. 25) such as refugee camps and hotspots. Especially in the case of residents who lived in City Plaza for a long time, the rooms were furnished and decorated as tiny flats, where for instance it was pleasant to invite guests. An act of resistance and cultural practice shaped by the uniqueness of each of the residents’ knowledge and cultural heritage (hooks, Eizenberg and Koning, 1994, p. 24). “I like to invite friends here in my room… It reminds me of when I was in [her hometown] … We sit, we chat, we tell each other stories of before. Sometimes we cook, but don’t say it! [she laughs. Cooking is not allowed in the rooms for safety reasons] I like it here in Plaza, but the rest… It’s too difficult. Sometimes I think I want to stay in Plaza forever. After all that happened, the journey… I know it’s not my home here, but in some moments I feel like it [is]… and I don’t know what’s expecting me after.” (Resident, interview, May 2018).

Many times it had been discussed whether there was a risk that the migrant squat would shift towards the humanitarianism typical of NGOs and state-funded associations, that is a top-down and more charity-like kind of “help” where asylum seekers usually fill the role of passive recipients at the bottom of the support line. Unlike the former, the squat was first of all a space of struggle. However, the cohabitation was not exempt from contradictions and internal tensions, mostly related to the daily management of space, residents’ interactions, and gender issues. In some cases, these contrasts were actively addressed in workshops and assemblies, while in others they were acknowledged as inevitable internal hierarchies. For instance, in the beginning of the squats existence, Greek activists were the holders of the true decision-making power as well as the most relevant tasks and responsibilities – such as the maintenance of the building, raising donations of goods and money and keeping the network of political support for the project, in Greece and Europe – but also of knowledge of the territory and of the general social and political context. This situation slowly changed over time: as the months went by, some residents who had lived in the occupation for a longer period of time showed their willingness to participate in the core assembly, which meant also taking political and strategic decisions regarding the squat.

Upon receipt of the letter of eviction from the owner of the building, after almost two years of occupation, the inhabitants of City Plaza collaborated in the definition of a plan of resistance to protect their home. In doing so, they mobilised to actively protect the space of the former hotel and thus their affirmation of their right to stay – in City Plaza, in Athens, in Greece, in Europe – and to build a life without fearing repatriation or “relocation” to other countries, breaking up the bonds they struggled so much to weave in such a difficult moment in their lives. The existence of these ties was based on the tenacity of City Plaza’s residents as well as their determination in the struggle against the system, whose hegemony was opposed until the very end.

With the election of the centre-right party “New Democracy” in both Athens and Greece and a further tightening of migration policies, at the beginning of July 2019 City Plaza opted to end the squatting project. The decision was made in order to prevent people who still lived in the hotel from being forcibly evicted and imprisoned (as it happened to the majority of migrants residing in other squats in the city). But the bonds that had been established between the residents over the years have proven strong. A dozen families decided to continue living together and rented a house which has since then become a reference point for their struggle. Similarly, other City Plaza residents continue to this day with their struggle in other parts of Europe. Just like the tree grows from the seed carried by the wind, today City Plaza’s residents continue with their struggle while adding to the creation of their “home”. Because “home is not a place, it’s a feeling” and, putting it in bell hooks’ words, it is also a site of resistance (hooks, 1990).

References

hooks, b. (1990). Homeplace (a site of resistance). Yearning: Race, Gender, and Cultural Politics.

hooks, b., Eizenberg, J. and Koning, H. (1994). House, 20 June 1994. Assemblage, (24).