Med sin bok Ain’t I a Woman? Black Women and Feminism belyste professorn, författaren och aktivisten bell hooks på tidigt 1980-tal att det inte går att bekämpa sexism utan att bekämpa rasism och vice versa. hooks tyckte att andra vågens feminism dominerades av en vithet som inte tog hänsyn till svarta kvinnors erfarenhet. Andra vågens feminister ville göra upp med ett förlegat kvinnoideal som höll fast kvinnor i den privata sfären och gjorde dem beroende av mannen. De ville göra sig självständiga och stred för rätten att delta i samhällets offentlighet. Andra vågens feminister ville inget hellre än att slå sig fria från familjelivet och börja arbeta. Men hooks menade att det var en erfarenhet som främst fanns hos den vita medelklassens kvinnor, svarta amerikanska kvinnor hade arbetat i flera decennier.
Detta är en historia som började i den transatlantiska slavhandeln och som fortsatte efter slaveriets avskaffning där svarta kvinnor ofta fortsatte jobba som husor i vita familjers hem. Således berövades svarta kvinnor ett familjeliv helt och hållet eftersom de tvingades tillbringa sin tid i andras hem där de tog hand om och fostrade andras barn i stället för sina egna. Samtidigt som svarta amerikanska kvinnor glömdes bort i den feministiska kampen kritiserades de från andra håll, där deras ställning som familjeförsörjare sågs som en attack mot svarta mäns maskulinitet. hooks menade att svarta kvinnor var förtryckta både av svarta män och vita kvinnor – sexism och rasism är oskiljaktiga.
TM: Du är en av de första som använde hooks teorier i en svensk kontext. Hur var ditt första möte med hennes texter?
DM: Det hooks gjorde i början på 1980- och 1990-talen var att initiera en intervention mot en hegemonisk feminism. Men det som hooks gjorde så extremt väl var att hon var kritisk mot den vita feminismen samtidigt som hon riktade en kritisk blick mot sin egen community och de patriarkala strukturer som fanns där.
TM: Just det, hooks talar väl om att svarta kvinnor tvingades navigera mellan att få svarta män att börja fundera över sexism och att få vita kvinnor att börja fundera över rasistiska frågor?
DM: Precis, hooks utforskade en kluven subjektsposition som jag upplevde att jag själv hade. Mitt första möte med hennes texter var därför högst personligt. hooks har förmågan att skriva på ett sätt som känns som om hon talar till en personligen. Det var just detta jag behövde under 1980-talet i Sverige! För även om vänsterpolitiska kretsar och feministiska aktivister såg sig som medvetna och intellektuella fanns inte alltid förståelsen för hur rasistiskt präglat det svenska samhället faktiskt var. Men hooks förstod mig! Utan att vara melodramatisk så räddade hooks mitt liv, eller i alla fall min mentala hälsa.
TM: Efter hooks bortgång beskrivs just hennes förmåga att skriva vackert, i den svenska kulturdebatten talas det om hennes förmåga att beröra.
DM: Det är lite förföriskt med bell hooks eftersom det finns en risk att tro att hon bara vaknar på morgonen och skriver så vackert och fint. Hon blir nästan som en fiktion! Men det en ska förstå är att hon har en epistemologisk, teoretisk och politisk agenda med sitt skrivande som är extremt mäktig. Det ligger ett ställningstagande bakom texterna där hooks vill överskrida en akademisk community och gå mot en aktivistisk tradition och hon trodde på berättandets kraft att nå ut till hennes publik.
TM: Så skrivandet för hooks handlade om att göra komplicerade teorier och filosofier tillgängliga?
DM: Ja, hon var jätteengagerad i allt som har med utbildning och undervisning att göra. Hon använde detta mycket när hon talade om representation och internalisering av rasism.
TM: Kan du beskriva vad internalisering av rasism innebär?
DM: hooks menar att internaliserad rasism och representation handlar om hur vi lär oss att se, och att vi lär oss att se på varandra med en vit blick. hooks jobbade för att försvaga den blicken. Hon följde en tradition av motståndets estetik där hon totalt ratade allt vad den vita blicken erbjöd. Som en följd av det gav hon många ett språk för att våga tala om blackness i en vit värld, vilket är otroligt stärkande för en community.
TM: hooks skriver mycket om känslor också såsom kärlek, skam och ilska.
DM: Ja, hon arbetade så fantastiskt med spänningen mellan ilska och kärlek. Hon bejakade ilskan, eftersom feminister och kvinnor inte tillåts känna ilska. Hon jobbade även för att namnge den ilska och smärta som många upplever när vi konfronteras med klassförakt, rasism och transfobi. Sedan använde hooks hoppet och kärleken som en agenda för att nå social förändring och rättvisa.
TM: Efter hennes bortgång har de svenska kultursidorna främst belyst hennes texter om kärlek. hooks porträtteras nästan som en new age-person som proklamerar 1970-talets kärleksbudskap. Men det stämmer ju inte alls överens med den radikala teoretiker och aktivist som du precis beskrivit henne som?
DM: Det är problematiskt hur de svenska kultursidorna porträtterar henne, alla säger ”jag älskar henne, jag älskar henne”, som om hon vore en sorts valp, när hon är en av de tuffaste kulturkritiker som har producerats inom den feministiska och antirasistiska traditionen. James Baldwin säger att ”okunskap, när den är kopplad till makt, är vår värsta fiende”. Jag tror att det är precis vad det handlar om, bristen på kunskap hos den svenska kulturvärlden och en systematisk okunskap bland de privilegierade. Och detta försvaras i diskussionen om hooks och hennes kärlek. Varför? För att det finns en ovilja att lära sig. Gayatri Chakravorty Spivak talar exempelvis om att de priviligierade måste ”unlearn privilege” och detta är något man kan göra med hjälp av bell hooks texter. Men att inte belysa detta i den svenska kulturdebatten uppfattar jag som ett motstånd från de mäktiga att lära och engagera sig.
TM: Så vad handlar kärlek om enligt bell hooks?
DM: Kärlek för bell hooks är inte en verklighetsfrånvänd förskönad känsla, kärlek har för bell hooks en stark politisk poäng. Kärleken är grunden i en black radical tradition. I den kontexten är kärlek kopplad till andlighet och religion! hooks, som många andra svarta amerikaner, är religiös, och där är kärleken kopplad till en befrielseteologi.
TM: Befrielse från vad?
DM: Befrielse från sociala orättvisor, och för svarta amerikaner och den svarta kyrkan handlar det även om befrielse från den vita blicken. Men denna kontext är obekväm för ett sekulärt land som Sverige och lyfts därför inte fram. Det skapar en spänning mellan en svensk sekulär tradition som vill tycka om henne men inte erkänna den religiösa kontext hon kommer ifrån. Problemet är att när denna kontext bortses från så blir kärleken ytlig, eller ”dum”. Det sätter frågor om religion och andlighet inom ramen för en feministisk tradition som historiskt sett varit sekulär och som uppfattar religion som något i motsats till det moderna. I USA är den antirasistiska rörelsen starkt kopplad till kyrkan. Att black lives matters finns idag är tack vare stöd från svarta kyrkor i USA.
TM: Att den antirasistiska rörelsen är så starkt kopplad till kyrkan handlar väl också om att det finns en historia av att man som svart amerikan blivit påtvingad en religion som man sedan försökt göra till sin egen?
DM: Ja, därför blir det viktigt att hålla fast vid sitt eget språk och sina egna traditioner. Att gå mot en befrielse, andligt sett men också samhälleligt. Kärleken handlar därmed om att göra sig fri från den vita blickens fängelse, och att lära sig att älska sig själv!
TM: Så kärlek handlar om att vi politiskt paralyseras när vi lär oss att inte älska oss själva. Det leder till känslor som skam?
DM: Ja, och där blir det lätt att krossa oss!
TM: I skammens rum krymper vi och blir mindre. I skammens rum lär vi oss att se på oss själva utan värde.
DM: Exakt! Kärlek är egentligen ett extremt mäktigt begrepp som belyser en viktig politisk poäng. Det vill säga, vi kan inte förändra världen om vi inte älskar oss själva. Kärlek som begrepp inom black radical tradition handlar om selfcare, att lära sig att älska sig i en kontext där du lärt dig att du inte är värd någonting.
TM: Hur kan det kopplas till en svensk samtid och kontext?
DM: Det är jätteviktigt i en svensk kontext där vi exempelvis har ungdomar från Rosengård som lär sig exakt detta. De lär sig att de inte kan någonting, att de inte kan läsa eller skriva, att de inte kan tänka. Och det tar hela livet att lära om detta! Det tar hela livet att lära sig att börja känna ”Vi kanske inte är så dåliga, kanske kan vi visst tänka!” Arvet dessa ungdomar bär på är något privilegierade grupper aldrig behöver tänka på. hooks använder kärleken inom ramen för ett scholarship of hope där hon kan både kritiskt granska patriarkala strukturer inom sin egen community, och visa en sådan omsorg för hur svarta pojkar från denna community tvingas inta en toxic form av maskulinitet. Alla de som uttalar sig om vad som händer kring det som ofta kallas för ”gängkriminalitet”, de borde läsa bell hooks! Hon har en sådan enorm förmåga att kunna älska samtidigt som hon politiskt granskar. Och det är väldigt vackert för många av oss som själva lever i denna delade subjektivitet.
TM: Detta är ju väldigt relevant i vår svenska samtid! Med tanke på vad du precis nämnde om hur rasifierade ungdomar på liknande sätt lär sig att se på sig själva som några utan värde.
DM: Ja, verkligen! Hon har en handlingsteori för social förändring som är väldigt aktuell, inte minst idag i det svenska samhället. Det handlar inte om en new age loving. Nej! Detta är en handlingsteori för social förändring och det är det man ska läsa när hooks talar om kärlek.