Lokalsamhälle, hem och motstånd

”Hem” är något som ibland förknippas med konservatism och isolering. Inte minst inom den vita mainstreamfeminismen där en stor del av kampen har handlat om att befria kvinnan från hemmets fångenskap. Och av konservativa krafter används hemmet mycket riktigt som en symbol för det konstanta, för kärnfamiljen, för skyddet mot en ”depraverad” och hotfull omvärld, och för det privata ägandet. Samtidigt lever vi i ett samhälle där ett hem de facto inte är en rättighet såsom det fastslås i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, utan något som är förunnat vissa. Det ser vi i bostadspolitiken där hemmet har blivit en vara för de som har råd. Och i de brunblåa partiernas tal om att inte ens permanenta uppehållstillstånd ska vara en garant för att få stanna i Sverige.

Och vad gäller de hem och de områden som arbetarklassen faktiskt kan kalla sina, pågår i samma politiska anda en demonisering med öppet rasistiska förtecken. Vissa människors hem beskrivs ständigt som problemområden, som no go zones. Vad gör det med människor att deras hem, och i förlängningen de själva beskrivs som faror och problem som behöver punktmarkeras av polis (och om vissa politiker fick välja, militär)? Hur kan frizoner och motstånd i en rasistisk värld byggas med hemmet och communityt som bas under de förutsättningarna?

Den amerikanska feministen och antirasisten bell hooks essä Homeplace: A Site of Resistance känns med andra ord mer relevant än någonsin. I denna skriver hooks, som gick bort 2021, om hur hemmet varit en fristad, i många fall den enda, för svarta i USA i ett samhälle där de annars varit omgivna av rasism och fientlighet och exploaterats i de hårdaste och sämst betalda arbetena. Att skapa och upprätthålla ett hem, något som historiskt gjorts av svarta kvinnor, blir sålunda en motståndshandling.

En organisation som arbetar för att förbättra livsvillkoren i socioekonomiskt utsatta områden är Helamalmö vilken, som de skriver i stadgarna ”har som ändamål att verka för ett socialt hållbart samhälle, med särskilt fokus på unga människor i socioekonomiskt utsatta områden.” Utifrån ett så kallat rättighetsperspektiv, det vill säga att som de skriver på sin hemsida ”alla människor har rätt till likvärdiga förutsättningar och livsvillkor, och det är samhällets uppgift att skapa dessa för att individen ska kunna leva ett gott och värdigt liv”, vill de bygga en social infrastruktur i lokalsamhället. Mana kontaktade Helamalmö för att ställa några frågor om deras arbete utifrån bell hooks tankar om hemmet som en frizon och en arena för motstånd.

Den amerikanska feministen och antirasisten bell hooks skriver i texten Homeplace: A site of resistance att hemmet för svarta kvinnor i USA har varit en fristad från det omgivande samhället där de utsatts för rasism och sexism både på sina arbeten och i det offentliga rummet. Hon skriver också att själva handlingen i att “skapa” ett hem och vårda nära relationer är en motståndshandling i ett rasistiskt samhälle. 

Går detta resonemang också att tillämpa på hemmet i bredare bemärkelse, nämligen lokalsamhället som ni jobbar med? 

”Definitivt. Internt pratar vi ofta om vår kollektiva strävan att skapa ett ’andra hem’ för besökarna på våra mötesplatser. Mycket av det som vanligen sker inom hemmets fyra väggar vill vi erbjuda hos oss: mat, vuxen vägledning, kramar, gratis mensskydd, rum att plugga i, med mera.

Samma gäller närområdet, i vilket vi, genom olika insatser – som exempelvis att på ett konstruktivt sätt arbeta bort droghandeln, kvällsvandra, skapa aktiviteter där generationer möts, arrangera festivaler, med mera  – vill öka tryggheten och den lokala känslan av solidaritet.

Det har vi också i hög utsträckning lyckats med. Den upplevda tryggheten har ökat markant sedan vi började arbeta med ’sociala infrastrukturer’.

Vi behöver dock problematisera termer som ’hem’ och ’familj’ och vara medvetna om hur de kan tolkas.

Hemmet/familjen kan vara en förtryckande institution. Relationerna familjemedlemmar emellan kan vara destruktiva och präglade av våld och övergrepp, och rummen som egentligen ska inge en känsla av frihet istället vara ens fängelse (något som sker inom alla samhällsklasser). Tillvaron i hemmet kan vara besvärlig också i rumslig bemärkelse. Många av människorna i de politiskt försummade områdena lever trångbott, vilket på olika sätt hämmar deras personliga utveckling.”

Vilken typ av “hem” (i bred, överförd bemärkelse) och tillhörighet försöker ni skapa med ert arbete? 

”’Hemmet’ vi vill skapa är platsen där du kan vara dig själv, en plats befolkad av människor som vill dig väl, som ser och bekräftar dig, hjälper dig om du har det tufft, och är din språngbräda i livet. Hemmet är platsen dit du alltid kan återvända, där allt är som det ska, där du alltid är välkommen.”

Hur påverkar det människor att det som är deras hem av media och politiker ständigt beskrivs som problem och som en farlig plats? 

”Negativt. Enkelt kan man väl säga att människor riskerar att internalisera det rasistiska klassamhällets föreställningar om dem. Men apropå ’rummet’ som metafor så kan man beskriva de olika faktorer som påverkar särskilt unga människor negativt – fattigdomen, våldet, segregation, den urholkade välfärden, repressiv myndighetsutövning, med mera – som väggar som sluter sig, begränsar en fysiskt, mentalt, socialt och ekonomiskt, och skymmer sikten för deras möjligheter i livet. I värsta fall blir de så förmörkade känslomässigt att de dras in i destruktiva grupperingar där konflikter och sammandrabbningar leder till dödligt våld. Unga människor från de så kallade utsatta områdena – i synnerhet unga män, visar en del studier – rör sig inte gärna utanför sitt område. I männens fall handlar det bland annat om rädslan för att inte kunna leva upp till den bild och självbild de har av hur män ska vara, helt enkelt att de är rädda för att rånas, misshandlas och så vidare. Men oaktat kön fjättrar omständigheterna de unga till sina områden. Psykologin fungerar så här: Om jag är otrygg på den enda plats jag känner till, i mitt område, hur är det då där ute, bortom det kända?”

Kommer hemmet bli ännu viktigare som arena för motstånd nu när samhället blir alltmer rasistiskt?

”Absolut. Hemmet så väl som de ’hem’, den sociala infrastruktur – eller ännu hellre: parallella samhällsstrukturer – vi ska tvingas etablera blir livsavgörande för oss. När möjligheterna att vara solidarisk minskar blir alla utrymmen vi kan erövra viktiga.”

”Vi befinner oss här och vi kommer fortsätta vara här” – om svarta kvinnors närvaro i akademin

”Alla märker när du kommer in i ett rum. Samtidigt så är du osynlig och inte inkluderad i kunskapsproduktionen eller perspektiven. Ingenting utgår från din position, ingen tar ditt perspektiv seriöst. Du är i en konstant minoritetsstress. Du är alltid i en minoritet i klassrummet, på universitetet, och på hela universitetsområdet.”

Amaras upplevelse är ingen ovanlighet för svarta kvinnor i akademin. Men att prata om sin svarthet i ett rum där ens tankar, kropp och praktiker konstant ifrågasätts eller osynliggörs gör en inte bara till en främling utan kan också vara dränerande.

Amara är en av de sex svarta kvinnor som jag har haft dialoger med. De har olika bakgrunder men studerar eller arbetar alla på Lunds universitet. Våra samtal är grunden för min masteruppsats Black in the Ivory Tower, där vi får följa tankarna och upplevelserna hos Amara, Hannah, Miranda, Rebecca, Sade och Zola. Genom att berätta deras historier låter vi svarta kvinnor få vara i centrum av kunskapsproduktionen samt bli erkända och förstärkta. På så sätt ville jag också belysa vikten av att vara representerad, bli erkänd och befriad från de villkor som ställs på oss som svarta kvinnor. För att förstå deras historier behöver vi börja med att utforska frågan, vad innebär det att vara svart?

På frågan om vad svarthet och att vara svart är för henne tittade deltagaren Miranda på mig en stund innan hon svarade. Tillslut sa hon att det är svårt att beskriva det – nästan omöjligt. Svartheten är något som känns och behövs ibland förhandlas i möten med andra. Hennes svarthet, likt Amaras, skapas i mötet mellan kroppar – ”det finns alltid ett frågetecken när det gäller hur folk reagerar på mig, för svenskar är ganska reserverade. De håller sig för sig själva och ibland undrar jag, du vet, är det bara med mig eller är det med alla?”. 

Enligt den svenska självbilden, som Ylva Habel beskriver som svensk exceptionalism, ses Sverige som en moralisk stormakt i världen och detta reflekteras både utåt mot omvärlden men också inåt mot det svenska samhället. Så när svarta personer och aktivister har påtalat den strukturella rasismen och diskrimineringen i Sverige har det ofta viftats bort eftersom deras röster blir ett hot mot den svenska självbilden. Men Sverige är inget undantag från den strukturella och institutionella rasism och diskriminering som genomsyrar västerländska samhällen. Trots det har den här självbilden blivit en fundamental attityd i samhället, och som en konsekvens upprätthålls ett förnekande av Sveriges koloniala historia. Dessutom blir det svårt att prata om ras och rasism i ett svenskt kontext då självbilden blir som en form av motstånd mot svarta praktiker, tankar och kroppar eftersom dessa röster kan synliggöra den institutionaliserade vitheten som annars kan röra sig fritt i de flesta rum.

Sade berättade hur hon numera undvek att vara i lunchrummet samtidigt som sina kollegor eftersom hon i det rummet blev överväldigad av all uppmärksamhet hon fick för sitt hår och hur hon klädde sig. Det var en typ av uppmärksamhet som gjorde henne obekväm, för vad var det egentligen som gjorde att personer var tvungna att prata om hennes hår varje gång men ingen annans? I de rummen blev hennes svarthet påtaglig och att prata om henne som ett objekt blev något vardagligt medan den dominerande vitheten i rummet förblev osynlig och opratbar.

I Sverige har forskningen om svartas upplevelser i akademin varit begränsad, delvis på grund av den färgblinda självbilden som förhindrar erkännandet av svartas existens (praktik, tanke, kroppar). I samtal med Zola, som hade flyttat till Sverige på grund av studier, berättade hon att hennes upplevelse var att svenskar verkade rädda för ordet svart och genom att inte ta i ordet så accepteras heller inte svartas erfarenheter. Istället klumpas alla rasifierade grupper ihop vilket förminskar och osynliggör gruppens komplexitet. På så sätt blir färgblindheten ett sätt att (in)direkt kontrollera rasifierade personer.

När svarta kvinnor för närvarande tvingas möta det här motståndet i akademiska rum så lever samtidigt den lyckliga blindheten i samma rum och frodas och förstärks. Den svarta kvinnan som befinner sig inom akademin skapar en form av motverklighet eftersom hennes position när det gäller kön och ras skiljer sig från den förväntade bilden av vem som kan och ska göra anspråk på den akademiska platsen – vilken i många fall brukar förkroppsligas av den vita mannen. De vita akademiska rummen blir som en påminnelse för svarta och andra rasifierade kvinnor att den här platsen inte är gjord för dem. Istället är den blotta existensen av svarta kvinnor inom akademin subversiv, då de bryter mot den institutionaliserade vitheten. Vissa har till och med blivit ifrågasatta gällande hur de ens kom in på Lunds universitet, som om en svart kvinna på den platsen vore en omöjlighet. Detta gör oss konstant medvetna om hur vi uppfattas i vissa akademiska rum då vi befinner oss i en vithetsnorm.

Människor befinner sig i ett nät av relationer, intimiteter och förbindelser som kopplar ihop oss på olika sätt. Forskaren Sara Ahmed menar att institutioner som akademin är konstruerade av ett nät av tidigare relationer/intimiteter mellan olika kroppar. Detta påverkar hur människor beter sig och rör sig i det akademiska rummet och hur vi förhåller oss till det som blivit normaliserat i platsen. Det här nätet blir som en påminnelse om vilka som tillhör det akademiska rummet och vilka som inte tillhör. De som tillhör det akademiska nätet innehar på så sätt en privilegierad position, eftersom de uppfattas som självklara i rummet.

 

När jag pratade med andra svarta kvinnor om deras upplevelser på Lunds universitet så fanns det flera saker där våra erfarenheter både skiljde sig åt och stämde överens. Vi är inte en homogen grupp men samtidigt finns det ett band mellan oss som gör att vi ser, hör och känner varandras berättelser. Vi förstår hur det känns att vara den enda eller en av två svarta personer i nästan varje akademiskt rum vi går in i. Vi har känt den där ensamheten och motståndet mot svart existens. Samtidigt har vi upplevt när ensamheten bryts och en känsla av tillhörighet istället infinner sig. Amara berättade med värme om ett tillfälle då hon och en nigeriansk utbytesstudent såg varandra på väldigt långt håll och började gå mot varandra. När de möttes kramades de och sen gick de åt olika håll igen. I det ögonblicket blev de sedda, och var inte längre ensamma, och utan ord skapades ett nät av framtida intimiteter.

Rebecca kände att Lunds universitet var så vitt att det nästan blev en konstig känsla att vara där. Den här känslan blev som ett extra lager av press för svarta kvinnor då deras existens i en sådan plats blir subversiv, som att arbeta i motström. Därför kan svartas kvinnors välbefinnande påverkas extra mycket på en plats som Lunds universitet, då flera upplever att de behöver prestera mer för att bevisa att de också tillhör platsen.

De sex kvinnorna som jag pratade med hade olika strategier för att hantera pressen, motståndet och osynlighetsgörandet på Lunds universitet. Hannahs strategi hade nästan förkroppsligats som en knapp som automatiskt sätts på. Varje gång hon gick in i ett rum försökte hon få vita personer att känna sig bekväma genom att alltid närma sig dem först och blev överdrivet vänlig och glad. Detta var ett sätt för henne att försöka bli accepterad och kanske få dem att inte tänka negativa eller stereotypa tankar om henne. Rebecca ändrade sin stil, då hennes vanliga stil skulle kunna uppfattas som oprofessionell eftersom den inte överensstämde med hennes idé om Lund som personifierad som en välklädd vit man. Så genom att ändra sin stil försökte hon känna gemenskap med andra på universitetet. Andra hade en motsatt strategi, och klädde sig och betedde som vanligt för att normalisera svarthet samt göra anspråk på platsen. Amara beskrev att denna strategin hade stärkt henne som person och hennes svarthet: “[…] jag har blommat ut tror jag. Vad kan vara bättre än att vara dig själv? Det är 100%. Däremot uppskattar inte alla det. Jag hörde genom folk att vissa inte gillade mig, men surprise surprise var de flesta vita män. Men ja, jag är ett hot mot dem så det är inte så konstigt”.

Det djuprotade motstånd som har illustrerats genom dessa svarta kvinnors berättelser synliggör hur de tvingas ut i periferin eftersom deras kroppar kan uppfattas som ett hot mot den samhällsordning som råder inom den svenska akademin. Däremot är detta ingen isolerad upplevelse på Lunds universitet utan något som flera universitet behöver uppmärksamma. För att förändra den här situationen har svarta kvinnor fortsatt befinna sig i akademiska rum för att visa på att vi har funnits här, vi befinner oss här och vi kommer fortsätta vara här. Å andra sidan har detta, såsom beskrivits, inte alltid varit enkelt. Tvärtom har det varit fysiskt, psykiskt och emotionellt påfrestande för svarta kvinnor, och det har varit en börda vi har fått bära själva många gånger. Genom att faktiskt erkänna att dessa strukturer lever och påverkar oss olika i de akademiska rummen så behöver vi börja dela på den här bördan – alltså att inte bara tala om marginaliserade grupper i akademin utan också tala om institutionaliserad vithet i rummet. Detta påminner mig om vad en svart kvinna sa under ett panelsamtal om afrosvenskars livsvillkor i Sverige – ”en brun kropp kan aldrig assimileras”. Kanske är det så om vi aldrig kan lyckas dela på den här bördan och kanske förblir därför svarta kvinnor på Lunds universitet subversiva genom sin blotta existens.

*Alla namn i den här artikeln är fabricerade för deras anonymitet och integritet.

Sommarlovsbrev från den vietnamesiska diasporan

Till min älskade,

 

igår åt jag på Max. Dressing rann nerför mina händer, hud smörjd med persikofärgat fett. Det värsta jag visste var att pumpa dressing. Värkande armar som fyllde patron efter patron, fingrar som spände sig för mycket, för ryckigt, för länge, tryckte ner locken med våld. Doften stannade kvar länge. Kväljande, kvävande.

 

När jag jobbade på Max handlade allt om att använda så lite tid som möjligt. Vi slet upp pommes ur fritösen innan timern hann gå av, sprang för att vara snabbare i driven, vilade i frysrummet under stulna ögonblick. Vi var sjutton, arton, nitton. När Max öppnade på vår ort blev vi anställda för att alla av oss behövde jobb och ingen av oss kunde hävstånga sig in någon annanstans. Sedan blev vi andras hävstång in. Vi växte upp i samma område och delade cykelsträckan till jobbet. Stadskärnan passerades på en blinkning, förbi tomma villagator, genom ett döende industriområde. Vår restaurang var en av E4:ans många avfarter, en hållplats för dem som sedan lämnade oss.

 

Jag vet inte hur länge jag sparade pengar till Vietnamresan, men jag minns det som en självklarhet. Det var så man gjorde, det var så jag gjorde.

 

Vi sa hej till varandra på Hanois flygplats efter åtta år. Jag var elva år senast, en tvååring gången innan det, nu nästan nitton. Välkomstkommittén hade blivit mindre till antalet för varje besök. Några hann dö, andra flyttade långt bort och vissa orkade bara inte hålla kontakten.

 

Jag var lite ätstörd och värmen tryckte mot min kropp. Kläderna som jag hade packat med mig var obarmhärtiga, vägrade att gömma mig. Under middagarna satt jag oftast tyst, benen tunga mot marmorgolvet. Varje måltid upprepade sig själv. De äldre som hela tiden la ner mer mat i min skål medan de förundrades över hur bred benstomme man fick av att leva i väst.

 

Som barn var det genom lekarna som jag sjönk in i mormors by. Vi var många som sprang i vågor över risfälten och jag var alltid klumpigast men fick vara med ändå. En gång smet vi över till andra sidan bron där en myllrande stad väntade på oss. Vi tryckte i oss bánh rán med flottiga fingrar och trängde ihop oss på en moped för att komma hem. En bybo skjutsade tre barn genom mörkret, jag satt mellan hennes fötter och världen öppnade sig till doften av bensin. När jag fick ont i magen smörjde varsamma händer bort smärtan med tigerbalsam och efter måltiderna vilade jag med huvudet i någons knä.

 

Vi firade min nittonde födelsedag på stranden. Ingen badade, men under bananbladstak fanns hängmattorna. Det var så många nya barn, många små barn, jag var inte längre ett barn. Senast jag firade min födelsedag i Vietnam levde både mormor och morfar. Hela släkten samlades och jag fick ett ansikte på många för första gången, även om jag snabbt glömde deras konturer. Men nu fyllde jag nitton och skar upp tårtan med en trång strupe, klämd av något, kanske saknad. Min favoritkusin tittade på mig med sina snälla ögon, hennes ögon var de samma som förut, och vi satt bredvid varandra. Hon retades med mig och la ibland handen fjäderlätt på min axel. Vi kunde inte låta bli, vi bröt ut i ett stegrande skratt. Hon sa äntligen nu känner jag äntligen igen dig.

Jenny

 

Ursprungligen publicerad i Kontext https://www.kontextpress.se/livet/sommarlovsbrev-fran-den-vietnamesiska-diasporan/). Versionen som föreligger här innehåller några få justeringar. 

Poesi

Bröd och rosor

 

Vi bryter el pan, drar isär

fibrerna tills det släpper i bitar, delar vi med varandra från hand

till hand till mun.

 

El pan del abuelo i metallskålen

på diskbänken roterar armen blandar degen smidig.

 

Vi tuggar el pan ner i magen mättar fylligt, mjukt och luftigt, öppnar läpparna som på befallning i munnen la ostia.

 

Brödet och Vinet

El cuerpo y La sangre, färgen röd som rosen.

 

Rött som blodet

där jag stack mig på den stora hägrande rosbusken klättrar upp längs pelarna bländande röda soldränkta rosor.

 

Vi aktar oss för taggarna, roja som bloddroppen pumpas ut ur blodomloppet på tummen glänser roja i solljuset, jag slickar

upp det med tungan.

Ringduvorna på lyktstolpen

 

Systerlika drag, duvorna på lyktstolpen i likadana vita halsband har lärt oss

att titta efter tecken, subtila skiftningar, de förändrade rörelserna, spå domen.

 

Ringduvorna på lyktstolpen systerblickar i samförstånd, i vårt cyklopiska synfält utspelar sig våra mardrömmar besannade, de ska skydda mot överraskande angrepp.

 

Systerlika ringduvor verkställer en verkningslös handlingsplan. Molnen omformas, förvanskas till en gråsvart kompakt massa, vindhastigheten tilltar, river och drar tallarnas barr darrar.

 

Systerduvorna på lyktstolpen känner fjädrarna ruffsas, tittar på varandra ögonblicket innan vi tar sats och i regelbundna klippande vingslag stiger vi brant i

ljudligt vingsmatter.

 

Potatislandet

 

När en har satt sin sista potatis i jordmattan, händerna darriga, matt av

ansträngningen, på hösten när årscykelns natt nalkas, det kalla regnet. Håller jordiga, ärriga tummar för en mild vinter, för en sov

bort våren, utmattad av bräckliga nerver.

 

När en har satt sin sista potatis i

jordmattan, istället för att skörda när växterna går i vila och allting förbereder sig, en

känner sig plötsligt i samklang, ens inre med det yttre, när solstrålar sipprar

in och äntligen värmer efter otaliga misslyckade vår- och sommarsättningar av tidig frost och bladmögel. På hösten, i tvivlan sätter en några rädisor och spenat.

 

När en har satt sin sista potatis i

jordmattan och sätter sig, knogarna täckta av jord, bruna, svarta, i vecken, under naglarna, tittar på ens ärriga potäthänder, matta nerver, i munnen smakar mattman, väntar utmattad, ibland

otåligt, ibland långsamt, ibland hoppfullt.

 

När en har satt sin sista potatis i  

jordmattan och tittar ut över landet sträcker

sig avlångt från norr till söder, jordpotatis i jord- landet alltmer främmande studerar en detaljerna från ens tysthet, blasten, maskar som bryter sig ut

ur jordplatsen, ut i höstljuset som faktiskt värmer och observerar det som om det vore

det sista, det största, det vackraste, det sorgligaste, det smärtsamma.

Ur projektet Bär mig hem

visshet

 

Jag går på minnets stigar, från det som aldrig var. Fukten är tung liksom bördan av mitt namn. Mättade risfält med smala gångar, flödande klättrande grönska i kamp mot den koboltblå himlen och de mörka jättarna på andra sidan dalen. En rutin som aldrig funnits glider förbi i ögonvrån. Vit steltvättad skjorta, mörkgrå kjol, ryggsäck, kanske en tofs, kanske en fläta. Det här är stigen jag skulle gått med namnet struket på skjortan, det namnet jag skulle fått.

 

Jag står på glömda gator och tittar in i mystikerns skyltfönster. Den uråldriga vilda ginsengroten sträcker sina ben i glasrör. Sträcker dem som ett nätverk, rotvärk, söker jord att fästa sig vid, men finner formaldehyd. Jag vet inte vad det kallas, jag vet inte mitt namn. Jag vet bara att mina rötter söker mark. Mitt namn betyder visdom men jag kan så lite. Jag har andra namn men de existerar inte här. I glaset stirrar en onämnd tillbaka.

 

Jag ligger i min mors hem, på ett plastgolv värmt från jordens mitt. Mina systrar är skuggor omkring mig, någon snarkar, någon vänder sig om. Min mor smeker mitt hår, kramar min hand, viskar mitt namn.

 

insomnia i morgonstillhetens land iii

 

Jag ligger alltid vaken på natten i morgonstillhetens land. Där ute blinkar neonen oavbrutet, två kontorsråttor släpar sin dyngraka vän mellan sig på vägen hem. Det klinkar i shotglas till bredden fyllda med soju, kimchigryta puttrar på bordsgrillar, metallpinnar klickar mot varandra. Jag kan inte äta i morgonstillhetens land för jag är ensam. Att gå ut och äta ensam betyder olycka. Att vara ensam i ett land som rör sig som en organism. Att vara ensam i ett land där att vara ensam inte är stark.

 

injeolmi

 

hon bjuder på injeolmi som hon precis har format och rullat i majsmjöl

 

för hon ska gifta sig imorgon



de erbjuder förfäderna injeolmi från riset i de vattenfyllda bäddarna nedanför husen

 

där chilifrukterna ligger på tork och vitlöken hänger i nockarna

 

de sträcker fram fatet med injeolmi vi biter i det viskösa

vars mjölskal fastnar i gommen riskakan växer i munnen

 

balsam

 

havssalt bildar lager

sandkorn skaver min äldsta syster lägger

skivor med gurka på min brända hud

Homeplace City Plaza

City Plaza was one of many hotels in Athens that had been closed and left abandoned due to the effects of the 2008 financial crisis when, in April 2016, a dozen Greek activists decided to occupy its premises to host migrants, turning it into the “Refugees Accommodation and Solidarity Space City Plaza”. The activists mostly belonged to the leftist groups DIKTYO (Network for Social and Political Rights) and Syriza’s Youth, and they had a long time social justice commitment. Alongside them participated a hundred migrants who, due to the lack of institutional support, had been camping for months in Viktoria square, one of the main gathering spots and makeshift tent settlements for newly arrived migrants in Athens. For the next three and a half years, the seven-storey building on Acharnon Street, in the heart of the Greek capital, became home and refuge for more than 2,000 people in transit while waiting to continue their journey from Athens to other European countries.

Greece is a country of first arrival for migrants from Asia (mainly from Syria, Palestine, Afghanistan, Iran, Iraq, Kurdistan, and Pakistan), who get to the Greek islands of the north-eastern Aegean Sea through crossing the narrow channel dividing Turkey from Greece. After being relocated to the mainland, they used to continue their journey to central and northern Europe along the so-called Balkan route. However, with the closure of the border between Greece and North Macedonia in March 2016, and the implementation of the EU-Turkey agreements, more than 60,000 people remained stranded in Greece, finding temporary shelters in the streets and squares in the main cities.

City Plaza was born out of the urgency to provide safe housing to people living in the streets and to express dissent towards migration policies, and it was not alone. In the Athenian neighbourhood of Exarcheia – headquarter of anarchists and leftists, and a no-go zone for fascists and police – there were in 2017 around 20 migrant squats.

In its 126 rooms, City Plaza was able to accommodate about 400 people, mostly families. The priority was given to vulnerable people, as well as to people who were able to give a logistical contribution to the project (for example, interpreters, translators, and cooks). Beds and rooms were allocated in order to maintain heterogeneity and avoid internal fragmentation and conflict. City Plaza was a self-managed project, in which decisions were made in a collegial way through three levels of assemblies, open to everyone involved in the project. Functional areas and vital activities of the squat (bar, kitchen, main desk, security, cleaning) were organised through shifts.

Without any institutional support, City Plaza managed to transform the meaning of “migrants reception”, going beyond the framework of dehumanisation imposed in institutional refugee camps and hotspots. City Plaza’s residents collaborated and took part in an experiment of cohabitation between people of different origins and backgrounds. Through more than 800,.000 meals served, 100,000 hours of active duty, and 5,.100 hours of educational activities, City Plaza represented an experiment of coexistence that went beyond meeting the need for temporary accommodation. City Plaza’s residents came together as a family that, from below and not without difficulty, challenged the powers of the state and institutions while also trying to overcome the divide between us and them. We too were part of that family, living for more than a year at City Plaza, to do field research for a doctoral thesis and to carry out a photographic project on life inside the squatted hotel, but above all with the intention of supporting a political project we understood as profoundly important. During the time we spent at City Plaza we had the privilege of getting to know its residents, sharing thoughts and life stories, and in some cases conducting interviews, from which the extracts reported here come.

At City Plaza the words “home” and “family” intertwined, at times almost taking on the same meaning. We often heard residents of the squatted hotel saying “City Plaza is my home, my family”. While this might seem like an overstatement to an outsider, people in City Plaza ate, cooked, cleaned, and managed the space together, like a big family. In spite of the advanced organisation, however, some basics such as heating or hot water still lacked, and the menu was mostly the same despite the efforts and creativity of the many international cooks, from Syria, Chile, Greece, Palestine, Iran… Thus, it begs the question: how can such a place be called “home”? The answer is suggested by one of City Plaza’s residents, who stated in an interview in May 2018 that “while refugees are trapped in Greece, people have dignity here. City Plaza is a special place. It’s important that it exists and stays open. Why? Because people here have independence and privacy. This is so important for families. And there is more that exists here that you won’t find in the [refugee] camps… It feels like home. Home is not a place, it’s a feeling. City Plaza is home”.

In their article concerning habitative spaces regarded as political in marginalised and segregated contexts, hooks, Eizenberg and Koning define the homeplace as a “shelter of sameness where the everyday life that takes place in houses binds us in spite of politics and domination we are joined in our separateness” (1994, p. 22). Similarly, the construction of a common home as a political imperative transcending race, class, gender or nationality was envisioned in City Plaza’s constitutive slogan, ζούμε μαζί, αγωνιζόμαστε μαζί (we live together, we struggle together). Therefore, City Plaza not only represented a shelter and safe harbour for asylum seekers, but also a space for entitlement and empowerment.

Indeed, a strong sense of belonging bound City Plaza’s inhabitants to the project. This is more easily understood if the space of the squat is compared with the “outside” space. On the one hand there is a “hostile” environment: that of the city, characterised by the stillness of a seemingly endless waiting. This condition marks the daily routine of migrants alongside a spatiality governed by policies that want them locked up in refugee camps, intentionally built far from the city centre which is only a prerogative of citizens. On the other hand there was City Plaza: located in central Athens, subverting curfews and identification policies typically imposed in official camps, and where each family had its own room. With a safe and private living space, and the constant support of the activists, people could finally find dignity, they could eat decently three times per day, have a job, and get medical treatment in case of illness. But above all, in City Plaza people could collaborate at different levels in the management and development of the project, therefore becoming active subjects transcending state and cultural borders while defeating top-down-imposed migration policies.

The idea of City Plaza as a home managed to relieve concerns and insecurities caused by the rejection and exclusion that accompany many migrants’ everyday life in Athens. The architecture of the hotel with its common areas and a hundred private rooms, played a fundamental role in the process of home-making in displacement. The bar, kitchen, dining room, courtyard, rooftop, Women and Kids Spaces all contributed to create a sense of togetherness and community. For instance, people gathered in the bar to chat, drink coffee, play cards, as well as to participate in the weekly assemblies and take decisions regarding the squat’s management. Residents met in the kitchen to cook and prepare meals, spending between three and four hours per shift while getting to know each other and creating bonds. The corridors were not just passageways but also places where City Plaza’s residents could meet, thanks to the fact that the doors of the rooms were often left open. Finally, children, who represented 40 percent of the residents of City Plaza, had all the space in the hotel at their disposal to play under watchful gaze of the adults, who also took care of other people’s children. For example, Karima, a mother who lived at City Plaza with her two sons, Irfan and Iman, ten and five years old, had a job as an interpreter for an international NGO and could leave for work knowing that her children were safe and were attending recreational and educational activities in the Kids Space.

City Plaza’s rooms were multifaceted spaces, able to serve a variety of purposes: classrooms, playrooms for children, exclusive meeting places for women, and warehouses. Above all, they were “homes” for the residents of the squat – an intimate place that allowed people to have privacy. Comparing life in the camps to that in City Plaza a resident commented: “Recently, I visited a friend and her family in a camp and I was reminded of the contrast between here and there. It’s so sad to see children living in the camps, without good food, in the cold, with no safe or clean place to play. Here my family and I can live independently. Having our own room makes such a difference in our day to day life. I can sleep at night in our room knowing that we are all safe.” (Resident, February 2017).

The rooms had a specific importance in the production of personal privacy and safety. This helped to recreate an environment which came close to the domestic one, as opposed to the imposition of blueprint and sterile spaces enforced in the shape of domination structures (hooks, Eizenberg and Koning, 1994, p. 25) such as refugee camps and hotspots. Especially in the case of residents who lived in City Plaza for a long time, the rooms were furnished and decorated as tiny flats, where for instance it was pleasant to invite guests. An act of resistance and cultural practice shaped by the uniqueness of each of the residents’ knowledge and cultural heritage (hooks, Eizenberg and Koning, 1994, p. 24). “I like to invite friends here in my room… It reminds me of when I was in [her hometown] … We sit, we chat, we tell each other stories of before. Sometimes we cook, but don’t say it! [she laughs. Cooking is not allowed in the rooms for safety reasons] I like it here in Plaza, but the rest… It’s too difficult. Sometimes I think I want to stay in Plaza forever. After all that happened, the journey… I know it’s not my home here, but in some moments I feel like it [is]… and I don’t know what’s expecting me after.” (Resident, interview, May 2018).

Many times it had been discussed whether there was a risk that the migrant squat would shift towards the humanitarianism typical of NGOs and state-funded associations, that is a top-down and more charity-like kind of “help” where asylum seekers usually fill the role of passive recipients at the bottom of the support line. Unlike the former, the squat was first of all a space of struggle. However, the cohabitation was not exempt from contradictions and internal tensions, mostly related to the daily management of space, residents’ interactions, and gender issues. In some cases, these contrasts were actively addressed in workshops and assemblies, while in others they were acknowledged as inevitable internal hierarchies. For instance, in the beginning of the squats existence, Greek activists were the holders of the true decision-making power as well as the most relevant tasks and responsibilities – such as the maintenance of the building, raising donations of goods and money and keeping the network of political support for the project, in Greece and Europe – but also of knowledge of the territory and of the general social and political context. This situation slowly changed over time: as the months went by, some residents who had lived in the occupation for a longer period of time showed their willingness to participate in the core assembly, which meant also taking political and strategic decisions regarding the squat.

Upon receipt of the letter of eviction from the owner of the building, after almost two years of occupation, the inhabitants of City Plaza collaborated in the definition of a plan of resistance to protect their home. In doing so, they mobilised to actively protect the space of the former hotel and thus their affirmation of their right to stay – in City Plaza, in Athens, in Greece, in Europe – and to build a life without fearing repatriation or “relocation” to other countries, breaking up the bonds they struggled so much to weave in such a difficult moment in their lives. The existence of these ties was based on the tenacity of City Plaza’s residents as well as their determination in the struggle against the system, whose hegemony was opposed until the very end.

With the election of the centre-right party “New Democracy” in both Athens and Greece and a further tightening of migration policies, at the beginning of July 2019 City Plaza opted to end the squatting project. The decision was made in order to prevent people who still lived in the hotel from being forcibly evicted and imprisoned (as it happened to the majority of migrants residing in other squats in the city). But the bonds that had been established between the residents over the years have proven strong. A dozen families decided to continue living together and rented a house which has since then become a reference point for their struggle. Similarly, other City Plaza residents continue to this day with their struggle in other parts of Europe. Just like the tree grows from the seed carried by the wind, today City Plaza’s residents continue with their struggle while adding to the creation of their “home”. Because “home is not a place, it’s a feeling” and, putting it in bell hooks’ words, it is also a site of resistance (hooks, 1990).

References

hooks, b. (1990). Homeplace (a site of resistance). Yearning: Race, Gender, and Cultural Politics.

hooks, b., Eizenberg, J. and Koning, H. (1994). House, 20 June 1994. Assemblage, (24).

 

Jag är så trött

Jag är så trött.

Jag lär dem hur man ber i templet jag lär dem deras matte jag lär dem stretcha när de har ont. Jag lär dem att vara medkänsliga jag lär dem att visa respekt jag lär dem att komma igång med läxor jag lär dem att de inte är vita jag lär dem om konsekvenserna jag lär dem att säga ifrån. Jag lär dem om deras historia jag lär dem om hinduism jag lär dem om deras kulturarv jag lär dem att kämpa på. Jag lär dem att laga alu mattar jag lär dem hur man äter vattnig rasam från ett bananblad. Jag lär dem att de är svenska jag lär dem att de är indiska jag lär dem att simma i motström. Jag är så trött. 

Jag läser av när de är ledsna jag drar ur svar jag tjatar jag tjatar gud vad jag tjatar. Jag läser deras inlämningar jag läser alla mejl från skolan jag tjatar gud vad jag tjatar. Jag läser polisrapporten när den kommer jag läser domen när den faller. Jag är så trött. 

Jag mejlar rektorn jag mejlar läraren jag mejlar CSN jag mejlar de andra föräldrarna så att barnen kan ha sin klassresa jag säljer ljus jag säljer kakor jag säljer min själ och pratar svenska när jag inte vill. Jag mejlar DO för att klaga på trakasserier från polisen jag mejlar deras pappa för att tigga pengar för utgifter jag mejlar en möjlig pianolärare. Jag är så trött. 

Jag låter dem gråta jag låter dem ignorera mig jag låter dem hata jag låter dem skämmas över mig jag låter dem prata över mig när jag har något viktigt att säga. Jag låter dem ignorera mig jag låter deras ilska rinna över mig. 

Jag tar dem till Indien jag tar dem till templet jag tar dem till deras morfar och tvingar dem att hjälpa till. Jag tar dem till New York jag tar dem till dansföreställningen i Husby eller Norsborg jag tar dem till fotbollsträning jag tar dem med mig i mitt hjärta. Jag tar dem motvilligt till diwali-festen. Jag tar dem till sjukhuset när de har ont jag hämtar medicinen jag bokar återbesök jag väntar i väntrummet när de vill prata ostört och undrar varför de kallar in en läkare till. 

Jag betalar deras mobilabonnemang jag betalar deras vinterjackor jag betalar deras SL-kort jag förhandlar nya avtal med operatören jag betalar deras terapi jag betalar deras bh:ar ibland har jag betalat för deras knark. Jag är så trött. 

Jag flätar håret innan hon somnar jag flätar mitt jag flätar samman och upprepar våra historier inbakat utbakat fiskbensflätor av våra berättelser. Jag flätar ihop mina tarmar så att gråten inte sipprar ut. Jag är så trött. 

Jag väntar på dem sent på kvällen med hjärtat i munnen och synen full med bilder på våldtagna flickor och sönderslagna pojkar jag väntar på deras samtal jag väntar på deras betyg jag väntar på den dag de kan klara sig själva jag väntar på att de ska äta mer protein. Jag är så trött. 

Och du har inte gjort tillräckligt, viskar tröttheten. De vet inte vem de är. 

Men jag är så trött. 

Jag släpper in dig i mitt kön jag släpper in dig i min identitet jag släpper in dig i mina rädslor. Jag släpper in dig i mitt hem jag släpper in dig i min familj. Jag är så trött. 

Jag lär dig om mitt kulturarv jag lär dig om våra traditioner jag lär dig hur det är att vara kvinna jag lär dig hur det är att vara brun jag beundrar dig när du säger ifrån. 

Jag ger dig mitt tålamod jag ger dig din tystnad jag ger dig middag jag ger dig stånd jag ger dig utlösning jag ger dig mig. 

Jag lyssnar på din dag jag lyssnar på din frustration jag lyssnar på hur du vill träffa mig mer. Jag lyssnar på din musik jag lyssnar på din kritik. Jag lyssnar på din vithet som pratar. Jag är så trött. 

Jag läser av din frustration jag läser av din ilska jag läser av din irritation och tjatar tills du säger gud vad du är tjatig. Jag är så trött.

Jag såras av din tystnad jag såras av dina missuppfattningar jag såras av dina jämförelser jag såras av dina förväntningar som jag inte kan uppfylla. Jag såras av dina barn jag såras av din familj och bjuder in dem för mer. Jag såras av din vithet och ber om mer. Jag är så trött. 

Och du har inte gjort tillräckligt, viskar tröttheten. Han väntar fortfarande på dig. 

Men jag är så trött. 

Jag tar hand om din förvirring jag tar hand om din hälsa jag tar hand om matlagning. Jag är så trött. 

Jag lyssnar på dina sagor jag lyssnar på ditt råd jag lyssnar på din åldrande kropp när du försöker ta dig ur sängen. Jag lyssnar på din hjärtesorg när du pratar om min döda mor. Jag lyssnar till läkarna när de säger att du är frisk jag lyssnar på dig när du säger att du är färdig med livet och redo att dö. 

Och du har inte gjort tillräckligt, viskar tröttheten. Han känner sig ensam. 

Men jag är så trött. 

De hör mig när jag säger att jag älskar dem. De hör mig när jag säger I got your back . De hör mig när jag säger förlåt och när jag är ledsen. De äter mina tårtor. 

De känner att jag är deras hjälte de känner min kärlek när jag skriver mina mejl de känner min ilska och ber om förlåtelse. 

De äter protein med mig. 

Men inte så ofta. 

Han känner min kärlek när jag låter honom hålla om mig på natten han känner min närvaro när jag övertalar honom att jag finns han känner min hand fiska upp honom från under vattnet när han är ledsen.

Men inte så ofta. 

Han känner min kärlek när jag kommer till barndomshemmet han känner min omsorg när jag hjälper honom med en tarmsköljning han är tacksam när jag sitter med honom på balkongen och pratar om min döda mor för att han är för svag för att komma hemifrån. 

Men inte så ofta. 

Tröttheten är närvarande. Han tar mig från bakom mina ögon och försöker trycka ut tårar tills mitt blinkande är för långsamt för att hålla dem tillbaka. Tröttheten är ett monster som river ut mina tarmar. Plötsligt våldsamt och blodigt. Han lever inom mig under långa perioder och bestämmer sig för att komma fram när jag äntligen är ensam. 

Du är så grinig, säger tröttheten. Grinig och tjatig. Jag bjuder varken på medkänsla eller kärlek eller förlåtelse. 

Men, föreslår tröttheten. Om du låter mig svepa över dig och slutar kämpa emot mig jag kan hålla om dig i min famn som är kall i början men blir varm. Jag ska blåsa på dina ögonlock som en vind som doftar syren. Jag ska lugna monstret i dina tarmar om du låter mig sakta ner ditt hjärta. 

Jag har ingen medkänsla. Jag ÄR bara. Jag saknar charm jag saknar hyfs. Jag finns så att du kan uppfylla ditt öde. Jag har en biroll i livet som är ditt. Men min närvaro är nödvändig för dig. Jag inspirerar dig varken till tillit eller ömhet. Bara trötthet. 

Jag lär dig vila jag lär dig uppskatta jag lär dig lita jag lär dig sitta ner. Jag är trötthet. 

 

Jag känner din ilska jag känner din sorg jag känner när du är överväldigad. Jag ser dig försöka gråta jag ser dig sova jag ser dig rulla runt mitt i natten när sömnen är långt bort. Jag ser när du stretchar i badrummet för att det kliar i alla leder kl 3 på morgonen. Jag är trötthet. 

Och jag grät. Jag grät av sorg jag grät för dem jag har lämnat jag grät för att jag är otillräcklig. Jag grät och grät så att tarmflätorna släppte. Jag grät och jag drunknade. 

Sov nu. 

 

Ledare: Det som binder oss samman

Det som binder oss samman: ensamheten, gemenskapen, maten och livslusten (eller bristen på den). En ständig rotlöshet men också ett rikt kulturarv, tacksamheten som man bär likt ett ok och kampen som aldrig tar slut. Vi talar om makt, om jakt, viljan att skapa ett samhälle där alla får plats. Vi talar om balansgången mellan ork och tid, om konst och dikt i en samtid som alltid är på väg bort, inte till. Det handlar om solidaritet i livet, om skrivande i alla dess former och kärleken till konsten. En påminnelse om människan, om hennes behov, hennes vilja och passion. Människan som väljer att se det vackra i livet, rosen, att tacka för ljuset och uppskatta näringen och värmen, brödet.

Men vilka är vi? Vi är skrivande människor med olika bakgrund, intressen, drömmar och behov. Vi är bröd och rosor: ett fiskstim i technicolor, tillsammans simmar vi i detta avlånga land och gör allting mindre lagom. Vi är magisk realism och turkiskt kaffe, kurdiska berg och indiska färgbomber. Vi är drömmar om vietnamesiska födelsedagar och mat från all världens kontinenter. Från Skåne till Kiruna sträcker sig vår röda tråd av samhörighet, blod, hopp och ord. Orden som vi alltid återvänder till, och språken som är många. Vi är individer, en så stor del av samhället som lätt faller i glömska i kontrast till det stora samhället. Det är vår plikt att göra oss påminda. 

Dessa sidor fylls av poesi, prosa, en recension av poesisamlingen hyperverklighet, och utdrag ur pjäserna MINNESPALATSET och VILJA. Vi bekantar oss med Adriana Aires Rasténs dikter om systraskap, frihet och framtidshopp, om duvor, bröd och ett land av potatis. Anusha Anderssons mellanförskapsmetaforer och ljusglimtar, vikten av ett namn och en plats som är ens egen. Jenny Nguyens drömska skildring av Vietnam, barndom, ungdom och förlust. Jihye Brissman skriver om rotlöshet, familj och sömnlöshet i morgonstillhetens land. Jon Ely Xiuming Aagaard Gao skriver om queerhet, ungdom och internaliserad rasism i en grafisk lek präglad av en dröm om trygghet och en ensam verklighet. Matilda Lilja skildrar brödraskap och livsreflektion i rapp poetisk dialogform med inslag av arbetarkultur och ord som drar en tillbaka till ortens trygga famn. Meron Daniel skriver om kris, tårar och religion i innovativ dagbokspoesiform. Ranjani Srinivasan skildrar en trött mors innersta och konflikten som uppstår i en när man är en icke-vit kvinna, om att vilja ge sina barn allt och känslan av att man har misslyckats trots sina tappra försök och sin eviga kamp och önskan att bli älskad och omtyckt även när livet bygger väggar där det bör bygga broar. Tara Aflakis pjäser skildrar livshunger, osynlighet och drömmar som förblir drömmar i ett kvävande patriarkat men också hur allt, till och med det goda i livet, till slut blir bittert av allt som tär på ens krafter. Isi de Paulas träffande bokrecension berör de problem som uppstår när den icke-vita konstnären måste hävda sin intelligens om och om igen samtidigt som den hyllar den unga författaren Aya Kanbars dikter och raffinerade dystopiskildring, och Zara Pegah Salahis dikter som präglas av utanförskap, trauma som färdas genom generationer, kultur och kulturkrockar. 

Med hälsningar från norrsken till sandstrand önskar vi er en god läsning. Njut, gråt, skratta och förundras över alla livets vägar och skrymslen. Göm er här i tryggheten av mjuka blad eller visa en vän en dikt ni blev glada av, baka ett bröd medan ni läser eller ta med numret ut i solen. Gör vad ni vill med dessa sidor för de är era lika mycket som de är våra. Med näsorna i rosenbuskarna och tankarna på degen: det här är Bröd och Rosor. 

Vi är ju grannar

Hur kan en utställning om folkmord se ut? Samtidigt som folkmord och brott mot mänskligheten ständigt riskerar förträngning och glömska är det ett svårt ämne att uppmärksamma på ett etiskt försvarbart sätt. På Mångkulturellt centrum i Botkyrka pågår just nu en utställning på temat med namnet ”Vi är ju grannar”. Ett namn som plötsligt, genom Rysslands invasion i Ukraina, fått sin innebörd ytterligare aktualiserad. Namnet syftar på den chock som många upplevt när grannar vänts mot varandra under pågående utrensningar, men också på att människor som upplevt brott mot mänskligheten ur olika perspektiv kan komma att bli grannar igen, på samma eller på nya platser.

– Offer och förövare måste ofta leva vidare sida vid sida, säger utställningsansvariga Ebaluna Guevara Acevedo.

Curatorn Nadja Rahman ville inte visa bilder på skadade, flyende eller döda människor. Hon ville heller inte fokusera utställningen på ett specifikt folkmord, utan på ämnen som kan fördjupa diskussionen: minnen, migration, rättvisa och villkor och möjligheter till försoning. Därför står erfarenhetsbaserade berättelser i centrum, också i fysisk mening, genom sex videofilmade berättare i naturlig storlek på en vägg i mitten av utställningen. Personliga erfarenheter från Rwanda, Irak, från nederländska motståndsrörelsen under andra världskriget, assyriska minnen, minnen från Bosnien-Hercegovina och från Argentina under Pinochet återberättas.

Berättarna dominerar det visuella intrycket i utställningshallen, tillsammans med målningen The Story of My People från 1982 av Hanna Al-Haek. Konstnärens släktingar mördades under folkmordet på kristna minoriteter i Osmanska riket, i början av 1900-talet. Målningens starka färger, många ansikten och kroppsliga former mot svart bakgrund ger ett märkligt, varmt intryck trots makabra konnotationer.

– Det är en genomgående tanke med formgivningen av hela utställningen, berättar Guevara Acevedo, och pekar på väggarnas rundade former.

Berättelserna om människoslakt, skräck, sorg och ovisshet är svåra att hantera, och själva rummet har i stället gjorts mjukt och välkomnande. Minnena av folkmord måste också leva sida vid sida med andra minnen och konnotationer.

Mer lågmälda verk är exempelvis fotoserien Infertile Grounds av Sandra Vitaljic och konstverket The Nomad Pacifiers av Ana Maria Almada de Alvarez. Fotona visar vackra landskap, utan några iögonfallande motiv att fästa blicken på. Och det är just det som visas – avsaknaden av minnesmärken. Landskapen är platser i Kroatien där folkmord och krigsbrott utspelat sig, men som nu inte utmärker sig för någon som saknar minnen därifrån. För den som minns händelserna är landskapen däremot platser för kollektiva minnen, menar Vitaljic. The Nomad Pacifiers är så lågt att jag måste böja mig ner för att se vad som finns under glaset. Där ligger gamla – flera av dem skrumpna och mörkbruna – nappar med skinande metallbrickor som fästs vid var och en. Konstnären Almada de Alvarez, som också är en av de videofilmade berättarna, har graverat in namn på personer som försvann under diktaturen i Argentina på brickorna. Napparna är upphittade på gatan, förlorade nappar som på spanska blir en ordlek. Chupetes-Chupados-Chupadero betyder nappar-försvunna-människor – platser där människor torterades eller mördades. Att stå med kroppen framåtlutad mot en skulptur förstärker den känslomässiga reaktionen när budskapet blir tydligt. Våldet, ovissheten, frånvaron av människorna vars namn nu syns på brickorna och napparnas skrumpna fjuttighet i relation till vad de är tänkta att representera sipprar in i kroppen genom närheten till konstverket och jag reser mig upp i behov av att andas.

I samband med utställningen hålls en konferens, Minnespolitik, folkmord och rättvisa, den 20–21 maj. Konferensen kommer att sändas live men det går också bra att delta på plats. Teman som kommer att behandlas under konferensen är bland annat politik, juridik, rättvisa, minneskultur och minnespolitik, folkmord som pedagogisk utmaning och konstens möjligheter att bearbeta svåra minnen.

Första konferensdagen sker i centret medan andra dagen äger rum i Hallunda Folkets hus. Internationella och nationella forskare och människor som arbetar pedagogiskt eller konstnärligt med frågor som hänger samman med ämnet kommer att bidra med olika infallsvinklar. Några av talarna är forskarna Klas-Göran Karlsson, Robert Nilsson Muhammadi, Lea David, Svante Lundgren, Maryam Adjam och Leila Brännström.

– Konferensen vill fördjupa diskussionen om folkmord och brott mot mänskligheten – frågor som många i det svenska samhället har erfarenheter av, inte minst i Botkyrka, säger Ebaluna Guevara Acevedo.

Faktaruta: Minnespolitik, folkmord och rättvisa

Konferensen anordnas av Mångkulturellt centrum i samarbete med ABF Botkyrka–Salem.

Om du vill delta eller har frågor, kontakta forskaren René León Rosales. Hans e-postadress är: rene.leon.rosales@mkcentrum.se.

Vad kärlek handlar om Ett samtal med Diana Mulinari om bell hooks

Med sin bok Ain’t I a Woman? Black Women and Feminism belyste professorn, författaren och aktivisten bell hooks på tidigt 1980-tal att det inte går att bekämpa sexism utan att bekämpa rasism och vice versa. hooks tyckte att andra vågens feminism dominerades av en vithet som inte tog hänsyn till svarta kvinnors erfarenhet. Andra vågens feminister ville göra upp med ett förlegat kvinnoideal som höll fast kvinnor i den privata sfären och gjorde dem beroende av mannen. De ville göra sig självständiga och stred för rätten att delta i samhällets offentlighet. Andra vågens feminister ville inget hellre än att slå sig fria från familjelivet och börja arbeta. Men hooks menade att det var en erfarenhet som främst fanns hos den vita medelklassens kvinnor, svarta amerikanska kvinnor hade arbetat i flera decennier.

Detta är en historia som började i den transatlantiska slavhandeln och som fortsatte efter slaveriets avskaffning där svarta kvinnor ofta fortsatte jobba som husor i vita familjers hem. Således berövades svarta kvinnor ett familjeliv helt och hållet eftersom de tvingades tillbringa sin tid i andras hem där de tog hand om och fostrade andras barn i stället för sina egna. Samtidigt som svarta amerikanska kvinnor glömdes bort i den feministiska kampen kritiserades de från andra håll, där deras ställning som familjeförsörjare sågs som en attack mot svarta mäns maskulinitet. hooks menade att svarta kvinnor var förtryckta både av svarta män och vita kvinnor – sexism och rasism är oskiljaktiga. 

TM: Du är en av de första som använde hooks teorier i en svensk kontext. Hur var ditt första möte med hennes texter?

DM: Det hooks gjorde i början på 1980- och 1990-talen var att initiera en intervention mot en hegemonisk feminism. Men det som hooks gjorde så extremt väl var att hon var kritisk mot den vita feminismen samtidigt som hon riktade en kritisk blick mot sin egen community och de patriarkala strukturer som fanns där. 

TM: Just det, hooks talar väl om att svarta kvinnor tvingades navigera mellan att få svarta män att börja fundera över sexism och att få vita kvinnor att börja fundera över rasistiska frågor? 

DM: Precis, hooks utforskade en kluven subjektsposition som jag upplevde att jag själv hade. Mitt första möte med hennes texter var därför högst personligt. hooks har förmågan att skriva på ett sätt som känns som om hon talar till en personligen. Det var just detta jag behövde under 1980-talet i Sverige! För även om vänsterpolitiska kretsar och feministiska aktivister såg sig som medvetna och intellektuella fanns inte alltid förståelsen för hur rasistiskt präglat det svenska samhället faktiskt var. Men hooks förstod mig! Utan att vara melodramatisk så räddade hooks mitt liv, eller i alla fall min mentala hälsa. 

TM: Efter hooks bortgång beskrivs just hennes förmåga att skriva vackert, i den svenska kulturdebatten talas det om hennes förmåga att beröra. 

DM: Det är lite förföriskt med bell hooks eftersom det finns en risk att tro att hon bara vaknar på morgonen och skriver så vackert och fint. Hon blir nästan som en fiktion! Men det en ska förstå är att hon har en epistemologisk, teoretisk och politisk agenda med sitt skrivande som är extremt mäktig. Det ligger ett ställningstagande bakom texterna där hooks vill överskrida en akademisk community och gå mot en aktivistisk tradition och hon trodde på berättandets kraft att nå ut till hennes publik.

TM: Så skrivandet för hooks handlade om att göra komplicerade teorier och filosofier tillgängliga?

DM: Ja, hon var jätteengagerad i allt som har med utbildning och undervisning att göra. Hon använde detta mycket när hon talade om representation och internalisering av rasism. 

TM: Kan du beskriva vad internalisering av rasism innebär?

DM: hooks menar att internaliserad rasism och representation handlar om hur vi lär oss att se, och att vi lär oss att se på varandra med en vit blick. hooks jobbade för att försvaga den blicken. Hon följde en tradition av motståndets estetik där hon totalt ratade allt vad den vita blicken erbjöd. Som en följd av det gav hon många ett språk för att våga tala om blackness i en vit värld, vilket är otroligt stärkande för en community.

TM: hooks skriver mycket om känslor också såsom kärlek, skam och ilska. 

DM: Ja, hon arbetade så fantastiskt med spänningen mellan ilska och kärlek. Hon bejakade ilskan, eftersom feminister och kvinnor inte tillåts känna ilska. Hon jobbade även för att namnge den ilska och smärta som många upplever när vi konfronteras med klassförakt, rasism och transfobi. Sedan använde hooks hoppet och kärleken som en agenda för att nå social förändring och rättvisa. 

TM: Efter hennes bortgång har de svenska kultursidorna främst belyst hennes texter om kärlek. hooks porträtteras nästan som en new age-person som proklamerar 1970-talets kärleksbudskap. Men det stämmer ju inte alls överens med den radikala teoretiker och aktivist som du precis beskrivit henne som?

DM: Det är problematiskt hur de svenska kultursidorna porträtterar henne, alla säger ”jag älskar henne, jag älskar henne”, som om hon vore en sorts valp, när hon är en av de tuffaste kulturkritiker som har producerats inom den feministiska och antirasistiska traditionen. James Baldwin säger att ”okunskap, när den är kopplad till makt, är vår värsta fiende”. Jag tror att det är precis vad det handlar om, bristen på kunskap hos den svenska kulturvärlden och en systematisk okunskap bland de privilegierade. Och detta försvaras i diskussionen om hooks och hennes kärlek. Varför? För att det finns en ovilja att lära sig. Gayatri Chakravorty Spivak talar exempelvis om att de priviligierade måste ”unlearn privilege” och detta är något man kan göra med hjälp av bell hooks texter. Men att inte belysa detta i den svenska kulturdebatten uppfattar jag som ett motstånd från de mäktiga att lära och engagera sig. 

TM: Så vad handlar kärlek om enligt bell hooks?

DM: Kärlek för bell hooks är inte en verklighetsfrånvänd förskönad känsla, kärlek har för bell hooks en stark politisk poäng. Kärleken är grunden i en black radical tradition. I den kontexten är kärlek kopplad till andlighet och religion! hooks, som många andra svarta amerikaner, är religiös, och där är kärleken kopplad till en befrielseteologi. 

TM: Befrielse från vad?

DM: Befrielse från sociala orättvisor, och för svarta amerikaner och den svarta kyrkan handlar det även om befrielse från den vita blicken. Men denna kontext är obekväm för ett sekulärt land som Sverige och lyfts därför inte fram. Det skapar en spänning mellan en svensk sekulär tradition som vill tycka om henne men inte erkänna den religiösa kontext hon kommer ifrån. Problemet är att när denna kontext bortses från så blir kärleken ytlig, eller ”dum”. Det sätter frågor om religion och andlighet inom ramen för en feministisk tradition som historiskt sett varit sekulär och som uppfattar religion som något i motsats till det moderna. I USA är den antirasistiska rörelsen starkt kopplad till kyrkan. Att black lives matters finns idag är tack vare stöd från svarta kyrkor i USA.

TM: Att den antirasistiska rörelsen är så starkt kopplad till kyrkan handlar väl också om att det finns en historia av att man som svart amerikan blivit påtvingad en religion som man sedan försökt göra till sin egen?

DM: Ja, därför blir det viktigt att hålla fast vid sitt eget språk och sina egna traditioner. Att gå mot en befrielse, andligt sett men också samhälleligt. Kärleken handlar därmed om att göra sig fri från den vita blickens fängelse, och att lära sig att älska sig själv!

TM: Så kärlek handlar om att vi politiskt paralyseras när vi lär oss att inte älska oss själva. Det leder till känslor som skam?

DM: Ja, och där blir det lätt att krossa oss! 

TM: I skammens rum krymper vi och blir mindre. I skammens rum lär vi oss att se på oss själva utan värde. 

DM: Exakt! Kärlek är egentligen ett extremt mäktigt begrepp som belyser en viktig politisk poäng. Det vill säga, vi kan inte förändra världen om vi inte älskar oss själva. Kärlek som begrepp inom black radical tradition handlar om selfcare, att lära sig att älska sig i en kontext där du lärt dig att du inte är värd någonting. 

TM: Hur kan det kopplas till en svensk samtid och kontext?

DM: Det är jätteviktigt i en svensk kontext där vi exempelvis har ungdomar från Rosengård som lär sig exakt detta. De lär sig att de inte kan någonting, att de inte kan läsa eller skriva, att de inte kan tänka. Och det tar hela livet att lära om detta! Det tar hela livet att lära sig att börja känna ”Vi kanske inte är så dåliga, kanske kan vi visst tänka!” Arvet dessa ungdomar bär på är något privilegierade grupper aldrig behöver tänka på. hooks använder kärleken inom ramen för ett scholarship of hope där hon kan både kritiskt granska patriarkala strukturer inom sin egen community, och visa en sådan omsorg för hur svarta pojkar från denna community tvingas inta en toxic form av maskulinitet. Alla de som uttalar sig om vad som händer kring det som ofta kallas för ”gängkriminalitet”, de borde läsa bell hooks! Hon har en sådan enorm förmåga att kunna älska samtidigt som hon politiskt granskar. Och det är väldigt vackert för många av oss som själva lever i denna delade subjektivitet. 

TM: Detta är ju väldigt relevant i vår svenska samtid! Med tanke på vad du precis nämnde om hur rasifierade ungdomar på liknande sätt lär sig att se på sig själva som några utan värde. 

DM: Ja, verkligen! Hon har en handlingsteori för social förändring som är väldigt aktuell, inte minst idag i det svenska samhället. Det handlar inte om en new age loving. Nej! Detta är en handlingsteori för social förändring och det är det man ska läsa när hooks talar om kärlek.