Docenten i interkulturell pedagogik och lektorn i pedagogiskt arbete Tobias Hübinette, född 1971, har i tidigare texter skrivit om den svenska rasismen, inte minst om den ”färgblindhet” som präglar den svenska debatten. I den nationalromantiska självbild som präglar Sverige, påpekar Hübinette och andra, berömmer man gärna sig själv för ”tolerans och öppenhet” trots att såväl historien som samtiden visar på motsatsen. Hübinette tillhör dem som har kritiserat den svenska oviljan att använda ordet ”ras” i samtal om rasism och menar att rädslan för ordet snarare handlar om en önskan att släta över rasistiska strukturer än om att faktiskt, såsom ibland anförs, tro att användning av ordet skulle reproducera rasbiologisk ideologi och dessutom utgöra en stor fara om fascister skulle komma till makten och man då så att säga ofrivilligt hade krattat manegen för dem genom att registrera uppgifter om människors ”ras”.
I hans nya bok Svensk rasism under efterkrigstiden är det ordet ”ras” i olika sammansättningar som har varit styrande för urvalet. Som Hübinette skriver är ordet ”rasism” relativt nytt i det svenska språket. Under tiden han undersöker, 1946–1977, talades det i stället om ”rashat” och ”rasfördomar”. Genom att använda ”ras” som sökkriterium har han studerat artiklar, insändare och i viss mån dokumentärfilmer för att belysa hur debatten kring det vi idag kallar ”rasism” såg ut.
I materialet förekommer rapporter om hur svarta artister på besök i Sverige har blivit nekade hotellrum, vittnesmål om hur små barn utbrister ”titta mamma en [n-ordet]*!” och exempel på tidig adoptionsdebatt och kravaller mot resande och romer.
I förordet och efterordet knyter Tobias Hübinette an till den teori han och Catrin Lundström tidigare har utvecklat, som i korthet går ut på att rasismens historia kan delas upp i tre stadier: den vita renhetsperioden (1905–1968), den vita solidaritetsperioden (1968–2001) och den vita melankoliperioden (2001–). Renhetsperioden kännetecknades enligt dem av ”traditionell” rasism i form av rasbiologi etcetera, solidaritetsperioden av engagemang för icke-europeiska länder och ökande internationell adoption. Hübinette anser alltså att vi nu befinner oss i det melankoliska stadiet, som kännetecknas av nyliberalism, nykonservatism och tilltagande nationalism.
Studiens upplägg gör att upprepningar, och de är inte få, blir oundvikliga. I bokens olika kapitel, vars syften alltså är att undersöka samma material utifrån olika frågeställningar såsom kravaller, skällsord och internationella relationer, återberättas samma händelser flera gånger. Det blir självklart tradigt. Men så ska inte heller detta vara en slagkraftig bok, utan grundläggande forskning och som sådan mer välbehövlig än underhållande.
Mycket av denna historia är också intressant och, åtminstone för mig, relativt ny. Med tanke på dagens rasistiska diskurs som i så hög grad är fixerad vid muslimer är det till exempel värt att notera att muslimer enligt Hübinette i 1970-talets Sverige inte uppfattades som en specifik kategori utan omtalades antingen som arbetskraftsinvandrare eller i samband med sin nationalitet. Vilket givetvis inte innebär att det inte cirkulerade islamofoba föreställningar i västerländska samhällen. Intressanta är också de tidiga exempel Hübinette ger på användningen av ”vit” för att beskriva majoritetsbefolkningen, något som många vita svenskar fortfarande 2022 ryggar tillbaka inför då de inte är vana vid att få sin hudfärg synliggjord. I relation till dagens debatt, där det ofta framstår som om invändningar mot rasistiska framställningar i kulturen är ett nytt fenomen, är det också lärorikt att ta del av material som visar att det redan på 1960-talet fanns kritik mot såväl den rasbiologi som bedrivits på universitetet i Uppsala som mot Astrid Lindgrens skildring av kurrekurreduttfolket i Pippiböckerna.
Hübinette ger vidare en viktig inblick i hur debatten vid denna tid gick kring internationell adoption. Där fanns osminkad rasism men även den godhetsdiskurs och så kallade färgblindhet som fortfarande är dominerande trots att en välbehövlig antirasistisk kritik har fått ett visst genomslag. Ett annat frö till den ”färgblinda” rasism som bland annat Hübinette själv med rätta kritiserar finns i de tidiga exemplen på ovilja att använda rasbegreppet överhuvudtaget. Och visst känns många vid den tiden ”antirasistiska” inlägg idag ofta i sig rasistiska med sin klumpiga terminologi. Som han mycket riktigt påpekar är det långt ifrån givet att en ”antirasism” som bygger på ”färgblindhet” ger så mycket bättre förutsättningar att bekämpa rasism.
Hübinette sammanfattar själv bäst både sin slutsats och den största behållningen av boken: ”Vår tids relation till ras bär nämligen spår från både det myckna och öppna talet om ras [under tidigare perioder] som idag motsvaras av frånvaron av allt tal om ras och och från det klassiska rastänkandet som genomsyrade den vita renhetsperioden och som numera har bytts ut mot melankoliperiodens färgblindhet.”
* Hübinette har valt att skriva ut alla varianter på n-ordet när han citerar.