Sommarlovsbrev från den vietnamesiska diasporan

Till min älskade,

 

igår åt jag på Max. Dressing rann nerför mina händer, hud smörjd med persikofärgat fett. Det värsta jag visste var att pumpa dressing. Värkande armar som fyllde patron efter patron, fingrar som spände sig för mycket, för ryckigt, för länge, tryckte ner locken med våld. Doften stannade kvar länge. Kväljande, kvävande.

 

När jag jobbade på Max handlade allt om att använda så lite tid som möjligt. Vi slet upp pommes ur fritösen innan timern hann gå av, sprang för att vara snabbare i driven, vilade i frysrummet under stulna ögonblick. Vi var sjutton, arton, nitton. När Max öppnade på vår ort blev vi anställda för att alla av oss behövde jobb och ingen av oss kunde hävstånga sig in någon annanstans. Sedan blev vi andras hävstång in. Vi växte upp i samma område och delade cykelsträckan till jobbet. Stadskärnan passerades på en blinkning, förbi tomma villagator, genom ett döende industriområde. Vår restaurang var en av E4:ans många avfarter, en hållplats för dem som sedan lämnade oss.

 

Jag vet inte hur länge jag sparade pengar till Vietnamresan, men jag minns det som en självklarhet. Det var så man gjorde, det var så jag gjorde.

 

Vi sa hej till varandra på Hanois flygplats efter åtta år. Jag var elva år senast, en tvååring gången innan det, nu nästan nitton. Välkomstkommittén hade blivit mindre till antalet för varje besök. Några hann dö, andra flyttade långt bort och vissa orkade bara inte hålla kontakten.

 

Jag var lite ätstörd och värmen tryckte mot min kropp. Kläderna som jag hade packat med mig var obarmhärtiga, vägrade att gömma mig. Under middagarna satt jag oftast tyst, benen tunga mot marmorgolvet. Varje måltid upprepade sig själv. De äldre som hela tiden la ner mer mat i min skål medan de förundrades över hur bred benstomme man fick av att leva i väst.

 

Som barn var det genom lekarna som jag sjönk in i mormors by. Vi var många som sprang i vågor över risfälten och jag var alltid klumpigast men fick vara med ändå. En gång smet vi över till andra sidan bron där en myllrande stad väntade på oss. Vi tryckte i oss bánh rán med flottiga fingrar och trängde ihop oss på en moped för att komma hem. En bybo skjutsade tre barn genom mörkret, jag satt mellan hennes fötter och världen öppnade sig till doften av bensin. När jag fick ont i magen smörjde varsamma händer bort smärtan med tigerbalsam och efter måltiderna vilade jag med huvudet i någons knä.

 

Vi firade min nittonde födelsedag på stranden. Ingen badade, men under bananbladstak fanns hängmattorna. Det var så många nya barn, många små barn, jag var inte längre ett barn. Senast jag firade min födelsedag i Vietnam levde både mormor och morfar. Hela släkten samlades och jag fick ett ansikte på många för första gången, även om jag snabbt glömde deras konturer. Men nu fyllde jag nitton och skar upp tårtan med en trång strupe, klämd av något, kanske saknad. Min favoritkusin tittade på mig med sina snälla ögon, hennes ögon var de samma som förut, och vi satt bredvid varandra. Hon retades med mig och la ibland handen fjäderlätt på min axel. Vi kunde inte låta bli, vi bröt ut i ett stegrande skratt. Hon sa äntligen nu känner jag äntligen igen dig.

Jenny

 

Ursprungligen publicerad i Kontext https://www.kontextpress.se/livet/sommarlovsbrev-fran-den-vietnamesiska-diasporan/). Versionen som föreligger här innehåller några få justeringar.