Gemensam sorg och individuella öden

Loggan till utställningen  Vad händer när vi inte längre kan gråta? som pågår i Botkyrka konsthall i Stockholm fram till 23 februari 2023 föreställer en tår. Det gör också Kollektiv Sorgs, som anordnar utställningen, logga. Kollektiv Sorg är en fristående kampanj som drivs inom det globala Amnestyprojektet Digital Disruptors. De beskriver sig själva med följande ord: ”Kampanjen ’Kollektiv Sorg’ lyfter problemet med gatuvåld och skjutningar -– och förmänskligar människorna bakom rubrikerna. Genom konst, poesi och personliga berättelser kommer kampanjen humanisera människor i orten som påverkas av våldet, samt belysa tragedin med mängden unga som dör. Att människor dör får inte begränsas till en rubrik eller ett Iinstagraminlägg, allas liv är lika mycket värda och våldet i förorten måste tas på allvar och inte avskrivas som ’problem i utsatta områden’ Det är också en mänsklig rättighet att inte utsättas för våld och få skydd om en riskerar att utsättas. ”

 

Just sorgen är något som knappt har fått plats i den offentliga debatten om skjutningarna. Antagligen eftersom de politiker som använt våldet som slagträ inte har haft något intresse av att väcka empati och identifikation med dem som på olika sätt lever med det, utan tvärtom har försökt plocka politiska poäng genom demonisering och avhumanisering. 

 

Det är detta Kollektiv Sorg alltså försöker ändra på. På sitt konto på Instagram och i utställningar som den i Botkyrka konsthall men också tidigare, hösten 2022, på Sergels torg. Nyligen tilldelades de utmärkelsen Årets dörröppnare av en stiftelse som författaren och advokaten Evin Cetin tillsammans med organisation Humanium Metal har tagit initiativ till. 

 

Utställningen Vad händer när vi inte längre kan gråta? är curerad av konstnären Mini Davarasl och poeten Alexander Zadruzny och utgår från Kollektiv Sorgs arbete med att humanisera de människor som på olika sätt drabbas av skjutningar och annat våld bortom rubrikerna och debatterna om hårdare tag. ”Vi vill lyfta mammorna, papporna, bröderna, systrarna, kusinerna, vännerna och barnen som alla har drabbats. […] Denna gång är det vi som sätter agendan där vår verklighetsbild och våra erfarenheter står i centrum och där vi får möjligheten att höja våra röster och berätta om vår sorg”, skriver de i beskrivningen av utställningen på konsthallens hemsida. 

 

Jag besöker utställningen en vacker höstdag när det är vernissage. Höstens klara färger kontrasteras direkt när man kommer in av den sobra färgsättningen där vitt dominerar. Verken består av ordkonst, foto och film. Det är enkla, korta och rättframma berättelser som tar form. Några av de medverkande är Nicolas Lunabba
, Ramatoulie Gabbidon, Faysa Idle, Diana Sinisalo, Alejandro Sinisalo, Alexander Zadruzny, Sakariya Hirsi, Saly Abdulwahid och 
Pim Kwampaiboon. Här finns en poetisk återgivning av ett samtal med en orolig mamma, ljudkonstverk om sorg och saknad och ett ljudkonstverk där en förtvivlad person ringer till 112. Här finns videoverk och svartvita. Vi får höra människors röster och möta deras blickar i närbild. 

 

Utställningsytan är relativt liten och det är många människor i lokalen. Ändå lyckas verken skapa ett slags skal av stillhet omkring sig som gör att en intim känsla infinner sig mitt i flödet av besökare. Individerna och människoödena får ta plats på sina egna premisser och med sina egna ord samtidigt som utställningen bjuder in oss att känna just kollektiv sorg över alla liv som har tagit slut i förtid och föräldrar, syskon och vänner som blivit kvar. Allt medan unga människors död cyniskt används för att marknadsföra en rasistisk och repressiv politik. 

Kollektiv Sorg skriver om sitt arbete på Instagram: kollektivsorg

Vi är ju grannar

Hur kan en utställning om folkmord se ut? Samtidigt som folkmord och brott mot mänskligheten ständigt riskerar förträngning och glömska är det ett svårt ämne att uppmärksamma på ett etiskt försvarbart sätt. På Mångkulturellt centrum i Botkyrka pågår just nu en utställning på temat med namnet ”Vi är ju grannar”. Ett namn som plötsligt, genom Rysslands invasion i Ukraina, fått sin innebörd ytterligare aktualiserad. Namnet syftar på den chock som många upplevt när grannar vänts mot varandra under pågående utrensningar, men också på att människor som upplevt brott mot mänskligheten ur olika perspektiv kan komma att bli grannar igen, på samma eller på nya platser.

– Offer och förövare måste ofta leva vidare sida vid sida, säger utställningsansvariga Ebaluna Guevara Acevedo.

Curatorn Nadja Rahman ville inte visa bilder på skadade, flyende eller döda människor. Hon ville heller inte fokusera utställningen på ett specifikt folkmord, utan på ämnen som kan fördjupa diskussionen: minnen, migration, rättvisa och villkor och möjligheter till försoning. Därför står erfarenhetsbaserade berättelser i centrum, också i fysisk mening, genom sex videofilmade berättare i naturlig storlek på en vägg i mitten av utställningen. Personliga erfarenheter från Rwanda, Irak, från nederländska motståndsrörelsen under andra världskriget, assyriska minnen, minnen från Bosnien-Hercegovina och från Argentina under Pinochet återberättas.

Berättarna dominerar det visuella intrycket i utställningshallen, tillsammans med målningen The Story of My People från 1982 av Hanna Al-Haek. Konstnärens släktingar mördades under folkmordet på kristna minoriteter i Osmanska riket, i början av 1900-talet. Målningens starka färger, många ansikten och kroppsliga former mot svart bakgrund ger ett märkligt, varmt intryck trots makabra konnotationer.

– Det är en genomgående tanke med formgivningen av hela utställningen, berättar Guevara Acevedo, och pekar på väggarnas rundade former.

Berättelserna om människoslakt, skräck, sorg och ovisshet är svåra att hantera, och själva rummet har i stället gjorts mjukt och välkomnande. Minnena av folkmord måste också leva sida vid sida med andra minnen och konnotationer.

Mer lågmälda verk är exempelvis fotoserien Infertile Grounds av Sandra Vitaljic och konstverket The Nomad Pacifiers av Ana Maria Almada de Alvarez. Fotona visar vackra landskap, utan några iögonfallande motiv att fästa blicken på. Och det är just det som visas – avsaknaden av minnesmärken. Landskapen är platser i Kroatien där folkmord och krigsbrott utspelat sig, men som nu inte utmärker sig för någon som saknar minnen därifrån. För den som minns händelserna är landskapen däremot platser för kollektiva minnen, menar Vitaljic. The Nomad Pacifiers är så lågt att jag måste böja mig ner för att se vad som finns under glaset. Där ligger gamla – flera av dem skrumpna och mörkbruna – nappar med skinande metallbrickor som fästs vid var och en. Konstnären Almada de Alvarez, som också är en av de videofilmade berättarna, har graverat in namn på personer som försvann under diktaturen i Argentina på brickorna. Napparna är upphittade på gatan, förlorade nappar som på spanska blir en ordlek. Chupetes-Chupados-Chupadero betyder nappar-försvunna-människor – platser där människor torterades eller mördades. Att stå med kroppen framåtlutad mot en skulptur förstärker den känslomässiga reaktionen när budskapet blir tydligt. Våldet, ovissheten, frånvaron av människorna vars namn nu syns på brickorna och napparnas skrumpna fjuttighet i relation till vad de är tänkta att representera sipprar in i kroppen genom närheten till konstverket och jag reser mig upp i behov av att andas.

I samband med utställningen hålls en konferens, Minnespolitik, folkmord och rättvisa, den 20–21 maj. Konferensen kommer att sändas live men det går också bra att delta på plats. Teman som kommer att behandlas under konferensen är bland annat politik, juridik, rättvisa, minneskultur och minnespolitik, folkmord som pedagogisk utmaning och konstens möjligheter att bearbeta svåra minnen.

Första konferensdagen sker i centret medan andra dagen äger rum i Hallunda Folkets hus. Internationella och nationella forskare och människor som arbetar pedagogiskt eller konstnärligt med frågor som hänger samman med ämnet kommer att bidra med olika infallsvinklar. Några av talarna är forskarna Klas-Göran Karlsson, Robert Nilsson Muhammadi, Lea David, Svante Lundgren, Maryam Adjam och Leila Brännström.

– Konferensen vill fördjupa diskussionen om folkmord och brott mot mänskligheten – frågor som många i det svenska samhället har erfarenheter av, inte minst i Botkyrka, säger Ebaluna Guevara Acevedo.

Faktaruta: Minnespolitik, folkmord och rättvisa

Konferensen anordnas av Mångkulturellt centrum i samarbete med ABF Botkyrka–Salem.

Om du vill delta eller har frågor, kontakta forskaren René León Rosales. Hans e-postadress är: rene.leon.rosales@mkcentrum.se.

“Who are you?” Unmasking Sweden’s Colonial past with Cecilia Germain

To be interrupted is part of my daily life as a Black man living in Europe. Who are you? Where are you from? What are you doing here? Who do you think you are? Confrontations masked as questions shot at me at every turn. Living and working in Sweden, as a Zimbabwean expatriate, I have started to embrace the notion that the Black body is an invisible and hyper-visible site. It is as though my subjectivity is so little as to be comprehensible in a single conversation, and simultaneously too much to exist freely without constant disturbance. As a curator, I am interested in anti*colonial fantasies/decolonial strategies (see note 1) that are radically imaginative and limitless. However, the landscape of visual art in Sweden is currently fraught with restrictions. Artists like Cecilia Germain, are not only taking it upon themselves to untangle the burden of history, but are proving that where we are now is far from being arbitrary. Paying homage to Anne McClintock’s Imperial Leather: Race, Gender, and Sexuality in the Colonial Contest, it is fitting to trace the presence of coloniality in every crevice of contemporary society including visual art.

 

Earlier this year, Santiago Mostyn’s Kunstkritikk essay aptly titled ‘The blind spot of Swedish art criticism’ caused shockwaves. ‘I believe that what is actually expressed by this cultural elite is, at least in Sweden, a fear that their own authority will be eroded as the social landscape changes. Fear assumes the form of ridicule, with “norm criticism and decolonial thinking” as the main goals of their anger. Pride over a certain self-image and country is a less obvious form of nationalism, but a form which is perhaps more dangerous precisely because of its invisibility – a colourless nerve poison that maintains the status quo’ (see note 2). Mostyn’s challenge of the insularity of the Swedish art world seemed to ruffle feathers. His critique; sharp, bold and intentional, pointed to the urgency that is needed in transforming a society that has been lackadaisical in reversing the effects of the imperial project even within the sphere of art. Sweden particularly has an interesting history; the once deemed ‘dirt house of Europe’ rose to become one of the wealthiest countries in the world, praised for its ‘progressiveness’ (see note 3). In discourse, Sweden is often spared a sense of colonial responsibility, and yet the modernisation project was sponsored by plunder and exploitation of Africa (see note 4). There was direct capitalist expansion in various forms, including but not limited to, profit gains from the supply of iron chains used in the Trans-Atlantic Slave Trade. Colonialism also left its marks through domestic constructions of visuality in relation to the so-called ‘Other’. Whiteness was posited as superior and affirmed through multiple discursive forms, such as ‘exploration and discovery’ literature that depicted people of colour as lesser. This history moulded the hegemonic frames that affect us up to now. Ontologies and epistemologies that are favoured in visual art are currently Swedish and Eurocentric, erasing, disparaging and deterring any ideas from ‘elsewhere’. To be seated at the table is to survive a slow suffocation.

 

I first encountered Cecilia Germain in 2018 at Conversations on Blackness, Beauty, and States of Being – an event held at Malmö Konsthall. She was part of the panel ‘Black Art in Contemporary’ times moderated by Sarah Nakiito, together with Fatima Moallim, and Makda Embaie. I was moved by her evocative way of speaking and was motivated to look more into her work as someone who has paved the way for other racialized artists in Sweden.

 

Germain was born in Uppsala in 1974, to a Swedish mother and Afro-Caribbean Canadian father. She is a multidisciplinary artist who has been active in the art scene for years. She is interested in history and archives, and uses various mediums in her practice including performance. Starting her career as a blacksmith in the 90s, primarily making artisanal objects with metal and iron, she swiftly found her way to visual art. Her eye has always been aware of power, and her subjectivity has led her to many complex investigations. In our conversation, time immediately became anachronistic, with us travelling to the lives of our ancestors—their beauty, sophistication and systems, to the violence of the Trans-Atlantic slave trade, the effects of neoliberalism, and the state of affairs in the present day. “With the rise of right-wing nationalism in Europe/the Western world, there is no time to question the extent of one’s Blackness. We are connected.” She affirmed me, a restless migrant, and held my hand as we explored the intricacies of producing and ‘being’ in Sweden.

 

Cecilia Germain’s performance Josephine’s House at Uppsala Konstmuseum November 15th 2018. Photo: Uppsala Konstmuseum/Pär Fredin.

 

Going back to her time at Konstfack, Stockholm in the early 2000s as the only Black student, she recalls walking the halls and feeling a strong sense of alienation. As a young woman who carved her own path she was initially drawn to gender and sexuality studies, but at night time she found herself getting lost for hours on the internet, searching for a deeper understanding of herself through Black studies. She simply did not exist in the curriculum as both Black and woman, and had to forge her own space. One of Germain’s earliest works, Survival strategies and Escape attempts, inspired by her independent research, took bravery to realise. It centres a fictional character who resembles her father, trying to unshackle himself from the bounds of his body but also stopped by the same body. She was inspired to construct the work from conversations with her Black cousins who lived in Canada. Constantly profiled, stopped, questioned and delayed by the police, one of them got fired from his job for always being late. The work comprises of photographs, objects, and historic and contemporary written texts. The work was met with fear, and handled as a provocation. How was it possible that she dared to claim agency? How could she question that which is deliberately, systematically left unquestioned?

 

In Germain’s work, there is poignant understanding of the psychosis of slavery, colonialism and the global economy, and how it eats at the Black body, how it slowly corrodes. In her performance, How to carry white men no. 3/Brown woman carrying white men/Big Mama’s Last Lullaby, she centres Black women, as women who have had to carry burdens throughout history. Displaying strength and fragility, she sits on a chair next to a bed. She gazes into the audience and takes her time, then approaches, with a slow and controlled gait. She physically picks white men in the audience from their seats, one at a time, puts them on her shoulder and places them on the bed. Unbeknownst to the audience, she starts burying these white bodies in the bed, one sheet at a time, calmly then violently, until every limb is covered with no trace of human life. Speaking to her about the performance, I feel shivers on my skin, as I connect with the emotionality of the work. In her words, she explains that How to carry white men no. 3/Brown woman carrying white men/Big Mama’s Last Lullaby is a deeply personal exorcism, an exploration and meditation on what is projected onto the Black/Brown female body. Going back to the archives, she questions the mythical construction of Black/Brown women through colonial texts; as exotic/sexual/inherently strong/maternal, and how it is still etched in contemporary imaginations. She goes further to remind us that Black/Brown women all over the world are the number one producers of material wealth in the Global economy, but remain the lowest paid. In majority white societies, medical research shows a correlation between the increase in ailments such as heart disease, cancer and high blood pressure, and being persecuted by racist structures, she explains to me. As of 2016, Germain has been spending time on consciously constructing new strategies of survival and healing. Her subsequent work, The Difficulty of Carrying White Men came out of the realisation that her body was now too weary to physically and symbolically carry white men. She now purposefully utilises technologies of refusal, control and obstruction in her performances.

 

Cecilia Germain is not done with digging into the archives and reminding Sweden of its colonial past, and I am just getting started. To construct a fecund visual art landscape of multiplicity and complexity, is to understand, acknowledge and deal with history.

 

1. https://zaglossus.eu/publikationen/alle/anticolonial-fantasies?isorc=1
2. https://kunstkritikk.se/den-svenska-exceptionalismens-blinda-flack/
3. ibid.
4. Suvi Keskinen, Salla Tuori, Sara Irni, and Diana Mulinari, Complying with Colonialism : Gender, Race and Ethnicity in the Nordic Region, Surrey: Ashgate, 2009

Queen Mary – mellan minne och glömska

31 mars 2018 arrangerade den danska sektionen av Black Lives Matters-rörelsen en marsch genom de centrala delarna av Köpenhamn och ut i hamnen där statyn I Am Queen Mary invigdes. På en sockel sitter en kvinna på en flätad tron. Hon håller fram en fackla och ett verktyg som använts för att skära sockerrör. Hon vänder ryggen mot en hög tegelbyggnad – som en gång i tiden var det danska västindiska kompaniets lager – och blickar ut över hamnkanalen. Den barfotade kvinnan är på en gång majestätisk och enkel och oförsonligt beslutsam.

Statyn är inspirerad av Mary Thomas, en av tre unga kvinnor som 1878 ledde plantagearbetarnas uppror på den danska kolonin St. Croix, huvudön i ögruppen Jungfruöarna. De svarta arbetarna var befriade från slaveriet, men hölls i beroendeställning genom ett kontraktssystem. I sin protest brände arbetarna ner sockerrörsplantagerna och stora delar av öns huvudstad. Mary Thomas och andra ledare för upproret fångades in och dömdes till livstids fängelse. De fördes till ett kvinnofängelse i Köpenhamn, men fick senare återvända till St. Croix för att avtjäna sitt straff där.

Det är tydligt att statyn är till för att förmedla historia – med andra ord är det dess didaktiska funktion som har företräde framför exempelvis dess funktion som utsmyckning eller som väckare av känslor. Den historieberättande funktionen stärks av en ackompanjerande hemsida med samma namn som konstverket (www.iamqueenmary.com). Sockeln har fått sitt mönster från avgjutningar av husgrunder från St. Croix, som smyckades med vassa koraller som slavarna fick hämta från havet. Verket synliggör Danmarks förflutna som kolonialstat och påminner om hur det koloniala projektet satt olika delar av världen på olika kurser genom historien.

Olika historier, samma kropp
I Am Queen Mary är skapad av den danska konstnären Jeannette Ehlers och den karibiska konstnären La Vaughn Belle, som båda har ägnat sitt konstnärskap åt frågor om kolonialismen och dess arv. Konstnärerna inledde sitt projekt ett år innan statyn invigdes, på hundraårsdagen efter att Jungfruöarna såldes av Danmark till USA.

Statyn är en sammansmältning av 3D-skanningar av konstnärernas kroppar. Den är en hybrid mellan kropparna och också mellan historier och narrativ. Verket synliggör på så vis att Karibiens och Danmarks historier är sammanflätade. Utformningen efterliknar ett ikoniskt fotografi av Black Panther Partys grundare Huey P. Newton. Queen Mary sitter likt Newton på en flätad påfågelstron. Verket gör plats för en svart, antirasistisk rörelse i Köpenhamns stadslandskap och minneslandskap. Genom att efterlikna fotografiet av Newton, men sätta en kvinna i stället för en man på tronen, förhandlar det på samma gång den antirasistiska rörelsens historieskrivning.

En svårighet när erfarenheter av rasism ska representeras offentligt är att ge erkännande åt vissa människors utsatthet i en rasistisk maktordning men utan att återskapa de skillnadskategorier som rasismen ger upphov till. Ett samhörigt problem är att erfarenheterna av rasism riskerar att framställas som ett särfall, relevanta som ett uttryck för vad somliga personer eller grupper varit med om, men inte för den stora historien om hela samhällets utveckling.

Genom att vara en hybrid mellan kroppar och historier visar I Am Queen Mary ett sätt att hantera dessa problem. Statyn blir ett fullständigt subjekt med sin egen historia fast utan att tappa bort historiens olika sidor och de möjligtvis olösbara konflikterna dem emellan.

En utmaning
Samtidigt som verket erkänner och skapar beröringspunkter mellan olika historiska erfarenheter innebär I Am Queen Mary en utmaning mot både den danska staten och den västeuropeiska konsttraditionen. Placeringen av statyn pekar inte bara ut lagerhuset som en nod i geografin och historien. Den står också i närheten av platsen för kvinnofängelset där Mary Thomas och de andra unga kvinnorna som ledde upproret på St. Croix hölls fängslade och bara ett stenkast från rokokopalatset Amalienborg som är det kungliga residenset i Köpenhamn.

Det före detta lagerhuset som statyn står framför hyser numera kopior av kända klassiska och neoklassiska skulpturer från den västerländska konsthistorien. På varsin sida av husets port står nu den svartmålade statyn över Mary Thomas och en kopia av Michelangelos staty David – den vite mannen som Gud gjorde till människornas härskare. På så vis belyser I Am Queen Mary lagerlokalens nuvarande och historiska gods, liksom de historiska sammanhangen bakom koncentrationen av rikedomar och kultur till Europa.

Historia, minne – och glömska
Invigningen av I Am Queen Mary har fått stor uppmärksamhet både i Danmark och internationellt. Statyn är den första i Danmark som föreställer en svart kvinna. I USA har den därför kopplats ihop med en pågående trend att ersätta monument över sydstatssoldater från amerikanska inbördeskriget med statyer över svarta kvinnor som varit engagerade för social rättvisa. I Danmark har statyn hyllats som ett försök att motverka tendensen att bortse från landets koloniala skuld i den nationella historieskrivningen.

I Am Queen Mary kan därför betraktas som ett resultat av samverkan mellan flera olika sätt att registrera, bevara och återkalla historiska erfarenheter. Den är resultatet av professionell historieskrivning, folkliga minnespraktiker och konstnärligt arbete. Genom att inte prioritera ett av dessa sätt att representera det förflutna utan insistera på att de alla är värdefulla förevisar verket ett sätt att skapa kritiska interventioner i både historieskrivning och minneskulturer.

Frågan om I Am Queen Mary kommer att skapa minne eller glömska måste till sist ändå ställas öppet. Konstnärerna kunde inte få tillräcklig finansiering för att göra statyn i brons. I stället fick de arbeta i plast. Hamnvindarna sätter statyns armar i rörelse, och ger intrycket att statyn är bräcklig och temporär. Detta skapar samtidigt medvetenhet om att Queen Mary bara tillåtits bli en tillfällig besökare i den offentliga minneskulturen. Därigenom betonas också att verket och samlingsplatsen det ger upphov till måste användas så länge det finns och att mobiliseringar av resurser krävs för att statyn ska kunna göras om i ett beständigt material.

 

 
FOTO: David Berg (I Am Queen Mary). Det berömda fotot på pantermedlemmen Huey P. Newton från 1967 komponerades av Eldrigde Cleaver och attribueras till Blair Stapp. Bilden publiceras med tillstånd från Collection of Merrill C. Berman.