Kapitel två, ”Spontanitetens styrka och svaghet”, i Frantz Fanons Jordens fördömda, handlar om koloniernas nationella befrielse från kolonialismen och vad spontanitet får för utrymme och värde i detta motstånd. Jag och Adrián Groglopo fastnar i vårt samtal om kapitlet vid de mekanismer och den friktion som omfattar relationen mellan kolonisatörerna och de koloniserade.
”Något som Frantz Fanon menar är att vi först och främst måste utgå ifrån att vi befinner oss i en kolonial värld. Den koloniala världen är antingen god eller ond. Det är en dikotom värld på så sätt att det inte finns några grå zoner, det finns inget mittemellan”, förklarar Groglopo i samtalet.
Den koloniala världen som antingen god eller ond kan förstås som en dualitet som också präglar vår politiska och sociala samtid. Det innebär inte att världen per se ska förstås som god eller ond, utan att det är kolonialism och effekterna av koloniala praktiker och system som skapar detta tillstånd. Beroende på om individer och grupper är förespråkare eller motsätter sig detta, eller för den delen gynnas eller missgynnas av detta, påverkar det inställningen till huruvida den koloniala världen förstås som god eller ond. Groglopo nämner vidare att det också är på det sättet som den koloniala världen präglar mentaliteter och sociala och politiska positioner. Samtidigt som ett tillstånd av godhet kontra ondska (re)produceras genom koloniala praktiker är det också godhet och ondska som används för att legitimera koloniala praktiker – som exempelvis att klassificera människor, rationalisera erövringar av landområden eller utsätta människor för våld och död.
Om dualiteter präglar den koloniala världen innebär det också en delning mellan människan och livsvärlden. Men Groglopo menar att det inte är grupperingar i sig som skapar en kolonial dualitet, eftersom världen alltid kommer bestå av olika grupper av människor och olika livsvärldar. Den koloniala dualiteten blir aktuell i idén om att det finns en universell människa och att det därmed finns ett (rätt) sätt att vara människa på. Det handlar vidare om att det är den universella människan som också ska ”förvalta” världen och det som är en del av den: landområden, natur, resurser, historia, kunskap, värderingar, språk, tro och så vidare. Den universella människans anspråk på världen och det ”korrekta” sättet att vara människa på innebär att resterande människor, de som inte är ”korrekta” i sina sätt att leva och förstå världen, betraktas som icke-människor. De beskrivs som de som är primitiva, omoraliska, ociviliserade och bakåtsträvande och som behöver ingå ett i kolonialt projekt för att det är så världen kommer att förvaltas under den universella människan.
I samtalet om denna koloniala dualitet drar Groglopo paralleller till en svensk kontext och de politiska samtalen som handlar om ”integration” och idéer om ett invandrarskap och en svenskhet. Han säger:
”Om ni blir integrerade, om ni vill bli integrerade, om ni talar perfekt svenska, om ni anammar ’våra värderingar’ och om ni förstår jämställdhet utifrån våra premisser – då kanske ni kan bli som vi, en del av mänskligheten. Annars är ni inte det och därmed behöver ni disciplineras, sättas under kontroll, övervakas i era områden och i vad ni säger och så vidare. Det här förhållningssättet är en fortsättning på en kolonial modell som funnits i flera hundra år.”
I ett så kallat integrationssammanhang handlar det om att vissa människor, i detta fall ”invandrare”, förstås som ofullständiga i samhället där de verkar och att de behöver insatser för att göras så ”fullständiga” som möjligt. Jag förstår parallellen Groglopo gör och tolkar det som att det går att jämföra idéerna om ”rätt” sätt att vara ”samhällsmedborgare” på med ”rätt” sätt att vara människa på. Jämförelserna, oavsett vilken man väljer att blicka på, förkläs i dualistiska egenskaper och beskrivningar där det fortsätter att handla om människor som är ociviliserade kontra civiliserade, primitiva kontra utvecklade, omoraliska kontra moraliska, bakåtsträvande kontra moderna och så vidare.
Den koloniala modellen präglar helt enkelt fortfarande vår samtid. Det är därför inte konstigt att det också uppstår friktion vad gäller ”integration”, eller att vi har ett så kallat integrationsproblem i Sverige när idéerna om integration är ett problem i sig själv. Friktion uppstår alltid i en kolonial dualitet eftersom den alltid kommer föra med sig och utgöra en maktasymmetri mellan grupper av människor. Det finns inga grå zoner eller något mellanting i politiska och sociala modeller vilkas grundidé präglas av koloniala dualiteter. Maktasymmetrin är alltid närvarande.