– Det finns en förväntan hos Migrationsverket att en asylsökande ska berätta om sina känslor eller om hur det var att ”komma ut”, men det är ett väldigt västerländskt synsätt på hur det går till när någon är gay. Att ”komma ut” kan förstöra ens liv för alltid eller betyda döden, säger Cihan Arikan.
Han jobbar med RFSL:s grupp Newcomers för nyanlända och asylsökande hbtq-personer i Malmö tillsammans med bland annat Monica Collins. Han kom själv hit från Turkiet för att kunna leva ett friare liv och vara sig själv. Monica Collins skulle aldrig kunna leva så fritt i USA som här i Sverige och är fortfarande inte säker på att det var rätt att ”komma ut” för hennes föräldrar. Ayebare är i tjugoårsåldern och från Uganda. Hon tänkte aldrig fly, trots att hon är lesbisk. De flesta kvinnor som är lesbiska gifter sig med en man ändå. Dels för att undvika att den egna läggningen ifrågasätts och dels för att upprätthålla traditionen, berättar Ayebare. Men även om föräldrarna skulle acceptera sitt barns läggning måste det förbli hemligt för alla andra.
– Om någon får reda på att jag är lesbisk har jag inte en chans till någonting, inte jobb, inte utbildning, och jag får inte ens handla mat i vissa butiker, säger hon.
I Uganda är homosexualitet olagligt och det finns inget skydd mot hatbrott eller diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet. Ett lagförslag röstades igenom i parlamentet 2013 som innebar att straffen mot homosexuella skulle skärpas avsevärt, men det godkändes inte av ugandisk domstol. Däremot har förslaget gjort hatet och våldet mot homosexuella mer öppet än tidigare och polisen blundar, berättar Ayebare.
– Man kastar sten, bränner folk och dödar dem som upptäcks. Det var i tonåren som Ayebare började förstå att hon inte var lika attraherad av killar som hennes kamrater och sakta insåg hon att känslorna för hennes bästa vän var starkare än bara vänskap. Till att börja med försökte hon kämpa mot känslorna, men det gick inte. De blev ett par, men aldrig öppet.
På en examensfest gjorde alkoholen dem oförsiktiga och de kysstes. När några personer på festen upptäckte deras relation blev de attackerade. Ayebare sprang för sitt liv längs en trång gata och lyckades hitta en motorcykel som hon hoppade på. Vad som hände med hennes flickvän vet hon fortfarande inte, hon var för berusad för att springa. Under några dagar gömde hon sig hos en vän, men det var inte säkert att stanna där. Ayebares vän hittade några per soner som kunde hjälpa henne att lämna landet och efter en
vecka stod hon på flygplatsen och träffade ”madame” för första gången, en medelålders kvinna från ett annat land. Hon fick reda på varför Ayebare tvingades fly och lovade att hjälpa henne till Italien. Där skulle hon jobba av sin skuld till kvinnan på ett hotell eller en restaurang. Eftersom Ayebare lämnade allt när hon flydde hade hon varken pass eller pengar.
Men Italien blev en sex månader lång mardröm.
– Jag måste berätta om hur kvinnor som måste fly utnyttjas och ingen gör något, de flesta blundar för det här.
Framme i Italien var det inte ett jobb på en restaurang hon fick, istället blev hon inlåst i en lägenhet med sju andra unga kvinnor och tvingades sälja sex.
– Männen kom in i rummet och fick välja en av tjejerna och sedan göra vad han ville med henne, det var förbjudet för oss att prata med kunderna.
Men Ayebare gjorde det ändå. En man från Danmark valde henne flera gånger och efter tag berättade hon om sin situation. Först trodde han henne inte, men efter ett tag lyckades hon övertyga honom och bad om hjälp. En sorts vänskap utvecklades och en dag hade han planerat hennes flykt. Med bil, buss och tåg kom de slutligen fram till Sverige.
De stannade i Skövde och den danske mannen sa åt henne att gå ut från tåget och rakt fram.
– Du kommer att hitta ett litet hus med bokstäver, där kommer det att komma en buss. Fråga då om chauffören kan hjälpa dig att hitta till Migrationsverkets kontor. Hade Ayebare vetat någonting om asylprocessen och Dublinförordningen hade hon kanske försökt undvika att lämna sina fingeravtryck i Italien. Men hon planerade aldrig att lämna sitt land och söka asyl för sin sexuella läggning i ett annat.
– Det som har sårat mig mest är att Migrationsverket inte ens ville lyssna på mig, de sa bara att jag inte kunde söka asyl här.
Att resa tillbaka till Italien där hon blivit utsatt för trafficking var ett omöjligt alternativ. Med hjälp av kontakter fick Ayebare hjälp att gömma sig i en annan stad. På det sättet kan hon använda kryphålet i Dublinförordningen. Efter 18 månader upphör kravet på att det första landet du kommer till ska pröva din asylansökan. Migrationsverket har uppmärksammats för att utvisa hbtq-personer trots fara för deras liv. Amnesty International och RFSL krävde 2007 att Sverige inte skulle skicka hbtq-personer till Iran, där det förekommer dödsstraff för homosexualitet. Amnesty påpekade bland annat att Migrationsverket hämtade alltför ensidig information om hur det är för hbtq-personer i Iran. 2010 gjorde myndigheten en intern granskning och fick skarp kritik av de konsulter som gjorde rapporterna. Det gällde bland annat normer, missuppfattningar och fördomar som fanns inom myndigheten. Ibland fanns det inte ens någonting skrivet om hbtq-personers situation i de landrapporter som Migrationsverket använder i sina utredningar. I dag har Migrationsverket 45 ”hbt-specialister” som ska kopplas in i varje fall där en person söker asyl på grund av sin sexuella läggning, sin könsidentitet eller sitt könsuttryck. Myndighetens egen uppföljning visar en förbättring när det gäller intervjuer och handläggning av ärenden som rör hbtq-frågor. Men det finns fortfarande brister, berättar Sofia Sjöö som är koordinator för genus- och hbtq-frågor på Migrationsverket.
– I intervjuer hos Migrationsverket finns det ofta en outtalad förväntan om att höra hur det gick när en person kom ut eller berättade för sin omgivning om sin sexuella läggning, säger Cihan Arikan.
Den outtalade förväntan och det traumatiska i att försöka bevisa sin läggning eller könsidentitet skapar lätt missförstånd, berättar Cihan Arikan och Monica Collins som varit med som stöd åt hbtq-personer. Många som söker asyl kanske aldrig har berättat för någon tidigare och inte ens använder något ord för att vara homosexuell till exempel, berättar Monica Collins. En handläggare kan fråga om personen identifierar sig som gay, men hen kanske inte känner sig som gay utan till exempel i stället säger sig ha sex med män, om det är en man. Okunskap kan lätt skapa missförstånd och misstro mot myndigheter kan göra att det är svårt att säga emot en handläggare. I själva situationen som asylsökande kan det finnas en motsägelse. Erkänner du din sexuella läggning eller könsidentitet och är öppen i Sverige men får avslag kan det förstöra ditt liv för alltid. Därför finns det de som söker politisk asyl i första hand av rädsla för att deras sexuella läggning ska bli känd om de skickas tillbaka.
– Ibland hör de sedan av sig till oss för att få hjälp att överklaga och då försöker vi stötta dem att berätta för Migrationsverket om sitt ursprungliga skäl, säger Cihan Arikan.
På varje asylmottagningsenhet ska det finnas minst en hbt-specialist som ska se till att frågor, svar och utredningen hanteras rätt. Mellan januari och september kopplades hbt-specialister in i 223 ärenden.
– Vi inom Migrationsverket har en oerhörd makt under en intervju. Om en handläggare frågar en kvinna om hon har en man är det en hög tröskel att säga emot och rätta den som intervjuar på grund av maktpositionen handläggaren har, säger Sofia Sjöö.
Däremot träffar hbt-specialister inte själva den asylsökande. Det är en handläggare och en beslutsfattare som ansvarar för bedömningen, precis som i alla ärenden, och till stöd för den asylsökande finns ett biträde.
– Förbättringar sker ständigt inom Migrationsverket, berättar Sofia Sjöö.
Grundutbildningen för nyanställd personal uppdateras ständigt i frågor kring normer, genus och hbtq. Hbt-specialister får förutom grundutbildningen ytterligare en utbildning i samarbete med EASO, European Asylum Support Office. Utbildningarna utgår från internationella riktlinjer för intervjuer med hbtq-personer som UNHCR tagit fram.
Eftersom ens sexuella läggning, könsidentitet eller könsuttryck kan vara något väldigt känsligt ställs det relativt låga krav på bevisningen av ens tillhörighet till den samhällsgruppen, berättar Sofia Sjöö. Det räcker att en person sannolikt tillhör den gruppen, men samtidigt är även ett hbtq-ärende alltid en individuell prövning. Ett annat problem som Cihan Arikan och Monica Collins har märkt under intervjuer på Migrationsverket är att tolkar kan lägga in sina egna fördomar i översättningar. Eller så känner tolkarna inte till olika begrepp eller ord vilket leder till felöversättningar. Sofia Sjöö känner till hur svår kommunikationen genom en tolk kan vara och särskilt i personliga och känsliga frågor. Därför avbryts alltid en intervju om tolken och den asylsökande inte förstår varandra, vilket inte bara gäller i hbtq-personers ärenden, berättar hon.
En sista kontrollfunktion är att den asylsökande får gå igenom hela protokollet med sitt biträde för att korrigera eventuella fel. Migrationsverket har inte egna tolkar utan Upphandlar tjänsten och i upphandlingen ställs det inget krav på specifik kunskap i hbtq-frågor. Det är sant att en sökande alltid har rätt att avbryta sin intervju, men verkligheten ser ofta annorlunda ut. För det första är det just översättningen till svenska som den sökande inte förstår. Därför blir den asylsökande beroende av att advokaten eller någon annan som följer med ska reagera. Cihan Arikan har själv varit med när en intervju fick avbrytas, men det var för att advokaten talade samma språk som den sökande och hörde att översättningen blev fel.
– En kollega till mig på RFSL newcomers var med på en intervju med en asylsökande och fick avbryta för att berätta om olika transfrågor för Migrationsverkets handläggare, säger Cihan Arikan.
Risken med att avbryta en intervju är också förlorad tid, det kan dröja månader innan nästa intervju. Det kan även vara svårt att hitta en tolk som kan just den sökandes språk, berättar Cihan Arikan.
Trots att Ayebare lever som gömd med ett ständig hot om att bli upptäckt känner hon sig fri i Sverige, här kan hon vara sig själv. Men minnena hemsöker henne ofta. Hon är glad över att kunna gå till en psykolog och det hjälper att berätta om sin historia. Minnet från flykten i Uganda, från examensfesten, har etsat sig fast i hennes minne.
– Jag bara sprang längs den smala gatan, hade ingenting och visste inte om jag skulle klara mig.
Det andra minnet sitter inte bara i huvudet, utan är rent kroppsligt. Den trånga lägenheten i Italien och alla män.
– Jag lyckades fly men kvinnan som sålde mig gör likadant med många tjejer och det bara fortsätter.
I Sverige bor hon hos en kärleksfull familj, har goda vänner och får läsa svenska trots att hon är gömd. Hon försöker att hålla sig sysselsatt i väntan på nästa år då hon kan söka asyl. Den här gången hoppas hon att Migrationsverket verkligen ska lyssna på henne.
Fotnot: Ayebare är inte hennes riktiga.