Den statsfinansierade folkbildningen legitimeras ju av en mäktig historisk berättelse. Med fog beskrivs den ofta som ett avgörande frigörelseprojekt för arbetare, kvinnor, fattiga och utstötta som organiserade sitt eget lärande för revolutionära syften. Med ökade kunskaper och organiseringsförmåga lyckades man erövra demokratin. Men idag är folkbildningen en del av etablissemanget och beroende av den allt mer villkorade statliga finansieringen. Kan vi hitta spår av folkbildningens demokratiskimrande och revolutionära historia i dess verksamheter idag?
Marginaliserade stadsdelar i fokus
Genom att titta på folkbildningens roll i marginaliserade stadsdelar har vi (Nazem Tahvilzadeh, Charlotta Mellander och Ilhan Kellecioglu) i en nyligen genomförd studie tagit tempen på folkbildningens funktion i turbulenta tider. Hur fungerar egentligen folkbildningen för de arbetslösa, dem som inte klarat av grundskolan, de nyanlända, dem med sämre hälsa och självförtroende, de mobbade och exkluderade?
Varför just återfinna denna roll i marginaliserade stadsdelar? ”Förorten” – som de även kallas – är i det offentliga samtalet förvandlad till en syndabock och container för samhällets problem: arbetslöshet, kriminalitet, vanmakt och ”utanförskap”. Samtidigt pressar en allt mer ojämlik bostadsmarknad människor med svåra levnadsvillkor till stadsdelar som redan är stigmatiserade. Åtskillnaden som görs mellan rika och fattiga, inkluderade och exkluderade, på en allt snabbare och mer otrygg arbetsmarknad kan upplevas i städers åtskilda boende- och rörelsemönster. Och i att befolkningen i marginaliserade stadsdelar drabbas av sämre levnadsvillkor och livschanser. Ett talande exempel är de bristande resultaten i grundskolorna där ibland majoriteten av eleverna saknar godkända betyg inför gymnasiet. Stadsdelarna mobbas offentligt och deras invånare diskrimineras och exploateras som klienter, konsumenter och medborgare i samspelet med samhället.
Vi avgränsade, i brist på andra definitioner, en marginaliserad stadsdel till de 61 ”utsatta stadsdelar” som Polismyndighetens nationella operativa avdelning 2017 ansåg utgöra ”parallella samhällen”. Vi tar inte ställning till polisens kriterier för det utan ser avgränsningen som en lägesbild. Här lever omkring en halv miljon invånare i 27 kommuner som samtliga är mellanstora eller större städer. Avgränsningen ger ett tillfälligt mått på marginaliseringen i det urbana Sverige: inkomst- och utbildningsklyftorna mellan stadsdelarna och övriga kommunen är påtagligt höga.
Folkbildningen kan, med det omfattande samhällsförtrycket och de många brustna drömmarna omkring oss, vara ett forum där man kan söka skydd, uppmuntran, träning och gemenskap. Tillsammans med andra kan man ge röst åt sitt kollektiva trauma för att stärka utsikterna att individuellt och kollektivt undanröja det förtryck som står i vägen för ett fullvärdigt medborgarskap. Folkbildningen har i dessa sammanhang all anledning att påminna om sina revolutionära rötter och fungera som en frigörelsens pedagogik.
Folkbildningssverige som kulturell invasion?
Folkbildningen kan också bidra till att förstärka förtrycket. Politiska projekt som inte respekterar de förtrycktas uppfattningar om sig själva och om världen misslyckas ofta, skrev Paolo Freire i De förtrycktas pedagogik. De projekten riskerar att i stället förvandlas till kulturell invasion: de förtryckta tas i besittning av de intellektuella, som på förhand har formulerat lösningen på eländet, utan att engagera sig i en dialogisk pedagogik där frigörelsen kan bli möjlig. Den kulturella invasionen förstärker de förtrycktas underlägsenhet och omkullkastar revolutionär politik.
2010-talets Folkbildningssverige kan upplevas som kulturell invasion. Den utgör tillsammans med andra ”sociala insatser” de mjuka nyporna, som kompletterar de säkerhetspolitiska apparaternas hårda nypor i marginaliserade stadsdelar. Tidigare studier har visat att folkbildningen tenderar att rasifiera befolkning i de stadsdelarna. Målet med bildningen blir att ”försvenska” marginaliserade invandrare som uppfattas ha ursprung i icke-demokratiska kulturer. Temat integration styr ofta insatser och projekt, men verksamheten präglas snarare av assimilationsinsatser. Cirkeldeltagare går kurser som stärker deras kunskaper i ”svenskhet” och de i regel vita svenska folkbildarna överdriver kulturskillnader. Liksom andra offentliga verksamheter som gör anspråk på att demokratisera samhället kan folkbildningen bli ett konserverande projekt: demokratin anses vara fullkomlig bara alla anpassar sig till den etablerade ordningen.
Folkbildningens två världar
I en översiktlig statistisk kartläggning av samtliga cirka 3 miljoner invånare i de 27 kommunerna finner vi att folkbildningen är mer relevant i marginaliserade stadsdelar, vilket innebär att en större andel deltagare finns här. Men när vi ser vad olika grupper deltar i blir det tydligt att folkbildningen fyller två olika funktioner i städerna. För den vita medelklassvensken fungerar folkbildningen som en arena för förverkligande av fritidsintressen: sjunga, dansa och utvecklas personligt. I marginaliserade stadsdelar handlar folkbildning om personlig utveckling. Men också om att delta i arenor som uppmuntrar till ett grundläggande deltagande i samhället: kurser i svenska, samhällsorientering och studiemotiverande eller -kompenserande kurser. Folkbildning stödjer också minoritetsgruppers gemenskaper och församlingar. Lite hårdraget kan man påstå att de välmående använder folkbildningen för att förverkliga sig själva och de marginaliserade använder den för att de inte har några andra val.
Folkbildning kan också innebära vitt skilda aktiviteter på marken. Olika studieförbund och folkhögskolor har olika arbetssätt och fungerar på olika sätt. Ibland luktar det kulturell invasion, men ibland strålar verksamheter av frigörelsepedagogik. En upplevelse som folkbildare – de som leder och genomför folkbildningsverksamhet anställda av studieförbund eller folkhögskolor – delar är att det är svårt att nå deltagare och förankra verksamhet i marginaliserade stadsdelar. Det kan tyckas märkligt när medelinkomsterna är 60 procent lägre i de 61 stadsdelarna, arbetslösheten högre, andelen invånare som genomgår olika utbildningsprogram högre. Varför folkbildningen – en gratis bildningsform som är möjlig att skräddarsy på tusentals olika sätt – har svårt att finna förankring i marginaliserade stadsdelar handlar kanske mer om organisationernas strategier.
Ett dominerande argument bland folkbildare är att det i marginaliserade stadsdelar bor många invandrare och nyanlända som inte känner till folkbildningen som resurs. Men många i dessa stadsdelar är födda i Sverige och majoriteten har inga problem att förstå svenska. Ser man hur Folkbildningssverige organiserar sin verksamhet är det enklare att förklara glappet. Inte särskilt många av folkbildarna har sin bakgrund i marginaliserade stadsdelar. Oftast står de långt ifrån den rasifierade arbetarklassens vardagliga levnadsvillkor, deras världsuppfattningar och identiteter. Dessutom, hur kan folkbildningen vara förankrad när huvudkontoren ligger i innerstäder och personalen saknar anknytning till och insyn i de stadsdelar där levnadsvillkoren är sämre? Folkhögskolorna ligger ofta på landsbygden. Tiden räcker heller inte till för att upparbeta långsiktiga relationer eftersom samordnare arbetar över stora upptagningsområden som spänner över regioner med hundratusentals invånare. Ofta samverkar därför studieförbunden på distans med större föreningar som företräder och organiserar en bråkdel av invånarna i stadsdelar med mellan 5 000 och 10 000 invånare.
Alla är inte organiserade i föreningar. Det kan vara så att språkförbistring eller okunskap om möjligheterna utgör hinder för att delta. Men när folkbildare berättar om de marginaliserade ekar Freires varning om kulturell invasion: det handlar om att ”integrera” invånarna genom språkstöd, samhällsorientering och kurser i föreningsliv. Risken är att verksamheten som Freire påtalar förminskar de marginaliserade när cirklar ska handla om hur möten arrangeras.
Förankrad folkbildning
I studien inspirerades vi som mest av vissa folkhögskolor och studieförbund som utvecklat en ömsesidighet med de marginaliserade stadsdelarnas – eller med ett annat namn ortens – rörelser, formella och informella nätverk eller icke-organiserade talanger. Det krävdes dock ett annat arbetssätt än det gängse. I vissa stadsdelar investerar folkbildare i långsiktig närvaro genom att upprätta mötesplatser. Att se till att stadsdelen har ett Folkets hus eller någon annan mötesplats är en krävande fråga. Men när folkbildningen blir mer än en kurs, när den blir en plats för ömsesidighet och gemensam handling i samverkan med det lokala föreningslivet, kan det gnistra till.
Folkbildare som dagligen vistas mitt i de marginaliserades vardag utvecklar en förmåga att se och stödja de förtrycktas strider med klara ögon. Integrationsideologin försvinner, den rasifierande distinktionen av arbetarklassens misär som resultat av deras egen okunnighet likaså. Folkbildaren som söker förtroendefulla relationer måste se och höra hur de marginaliserade pratar om sin egen situation. Först då kan deltagare ges makten att själva sätta namn på både temat och formen för bildningen. Folkbildaren blir en möjliggörare med förmåga att länka ihop resurser med lokala initiativ. Genom att säkerställa kompetens, nätverk och resurser utvecklas mötesplatser till träningsläger för framtida aktivister som producerar musik, podcaster, filmer, öppna samtal, läxhjälp och en bekräftande gemenskap som inte finns i innerstaden. Folkbildningens existensberättigande är då inte bara att den erbjuder fritid för icke-bemedlade. Folkbildningen blir då också en plats som är en självklar referenspunkt för ortens talanger och blivande agitatorer.
Utan folkbildningen skulle säkerligen många stadsdelar runt om i landet berövas sina enda offentliga platser och plattformar för kollektiv handling skulle bli mer otillgängliga och osannolika. Men att bara slussa föreningar genom kurser och utbildningar i demokrati och svensk föreningshistoria kan förstärka normen att det folk som bildningen ska skapa hellre ska bli ”svensk” än fri. En folkbildning i tiden verkar inse det och rekryterar bland dessa yngre generationer och har modet att rikta bildningen inåt för att också ifrågasätta den egna organisationens självbild.
En relevant fråga är om folkbildningen kommer att överleva på lång sikt om syftet är att organisera körsång och trädgårdskurser för att berika medelklassens andliga liv. De konservativa ser kulturen som en domän för det privata, och inte föremål för statsbidrag. Viktigt att minnas då är att folkbildning är ett större fenomen är ABF och Medborgarskolan. I grunden är det ett fritt och frivilligt lärande för att stärka kollektiv handling. Sociala rörelser initierar ofta självorganiserad bildning i sina kamper och ser man på det politiska livet i marginaliserade stadsdelar finns det många rörelser som arbetar så. Den nya rasistiska högern vars nationalistiska projekt har allt att vinna på att Folkbildningssverige skrumpnar vill minska statsbidrag för att också påverka studieförbundens och folkhögskolornas verksamheter. I den storm som väntar står därför Folkbildningssverige inför ett avgörande vägval: Kulturell invasion av de marginaliserade eller frigörelsens pedagogik?
TEXT: Nazem Tahvilzadeh
Illustration: Alexandra Falagara
RAPPORTEN FOLKBILDNING I MARGINALISERADE STADSDELAR (2019) HITTAR DU PÅ FOLKBILDNINGSRÅDETS HEMSIDA.