Om du saknar ett västerländskt pass eller visum och, m ot förmodan, tagit dig igenom alla fysiska och geografiska hinder till Europa, väntar en mur av övervakningssystem och databaser, redo att förhindra och reglera din rörelsefrihet.
Eurosur (European Border Surveillance System) är namnet på ett övervakningssystem som funnits i EU sedan 2013, och som sedan 2019 är en integrerad del av Europeiska gräns- och kustbevakningen (Frontex). Eurosur använder sig av drönare, flygrekognosering, havssensorer och satellitfjärranalys. Syftet är att stoppa människor från att ta sig in i unionen ”irreguljärt” (utan visum). Tekniken som används för Eurosur möjliggör även produktion av kartor där migranters rörelser kan följas i realtid och där insamlade data kan användas för att förutse möjliga rörelsemönster och stoppa dem så tidigt som möjligt. Därför har sex länder i Nordafrika ändrat sina lagstiftningar sedan Eurosurs start för att kriminalisera ”irreguljär migration”.
Eurodac är en databas som registrerar alla asylsökande från 14 år som tagit sig till Europa. Syftet med den är att kontrollera vilket land inom EU personerna först kom till, eftersom det enligt Dublinförordningen är där de måste söka asyl. 2013 utökades databasens befogenheter till att även omfatta brottsbekämpning, och EU:s gemensamma polisstyrka Europol fick tillgång till databasen. Ett annat syfte är att förenkla deportationer genom att dela informationen med relevanta europeiska och internationella myndigheter.
Schengen Information System (SIS) är ett gemensamt informationssystem för medlemsstaterna i Schengenområdet med syftet att hindra migranter från att komma in i Schengenområdet samt att dela information mellan medlemsstater för annan typ av brottsbekämpning (vilket kan gälla alltifrån stulna pass till försvunna personer). Att ”stärka” Schengens yttre gränser sågs som en förutsättning för att möjliggöra ”fri rörlighet” inom Schengenområdet.
Visa Information System (VIS) är ännu ett gemensamt informationssystem. Det samlar personuppgifter och biometrisk data i samband med visumansökningar för alla kortare vistelser inom Schengenområdet. VIS innehöll 2017 data från 49 miljoner visumansökningar och 42 miljoner uppsättningar av fingeravtryck. Enligt EU själva är ett av databasens viktigaste syften att förhindra ”visumshopping”.
Dessa databaser är verksamma idag, men de håller för tillfället på att omförhandlas på EU-nivå, och ytterligare fem lagstiftningar (se faktaruta) antingen inväntar implementering eller är under förhandling – alla med syfte att hålla ute människor som anses oönskade. Parallellt med dessa lagstiftningsprocesser förhandlas det även om ”interoperabilitet”. Interoperabilitet handlar om att koppla ihop samtliga databaser som nämnts ovan – till en gigantisk gemensam databas. Ett av de främsta målen med förhandlingarna är att kunna sammankoppla EU:s polisbyrå Europols data med dessa migrationsdatabaser, och på så sätt befästa fokuset på migration som en säkerhetsfråga. Kopplingen mellan migration och brottsbekämpning behandlas som en så naturlig i EU:s lagstiftningsprocesser att det inte ens kommenteras.
En av grundstenarna i EU:s rättsliga ramverk är att inskränkningar av människors grundläggande rättigheter ska vara ”nödvändiga, motiverade och proportionerliga”. Privatliv och skydd av personuppgifter är mänskliga rättigheter, detta innebär att all insamling och hantering av personuppgifter noga måste utformas för att endast inskränka dessa rättigheter så mycket som är nödvändigt och proportionerligt. Exempelvis reflekteras det i den uppmärksammade EU-lagen GDPR, som omfattar europeiska medborgare. Men informationssystemen som nämnts ovan skulle vara helt otänkbara om de bedömdes enbart utifrån GDPR. Trots det är EU:s enda motivering till dessa inskränkningar ”generell effektivitet”.
Jag träffar Panayota Maniou, politisk rådgivare för vänstergruppen, Europeiska Förenade Vänstern, i Europaparlamentet. Hon har arbetat med frågor som rör teknik och migration i EU i över tio år.
”Det finns två uppenbara problem här. Det ena är kontrollen av migration. EU vill helt och hållet ta bort manöverutrymmet från medlemsstaterna, och helt och hållet ta bort den mänskliga kontakten, även med [europeiska] gränsvakter. När allt sker genom digital teknik eller i länder utanför EU blir det svårare att få insyn i hur människor behandlas i systemet.
Men det finns ett annat lager bakom detta också. Utöver kontroll av vem som kommer in och ut, handlar det om att veta så mycket som möjligt om så många som möjligt. Det här är gigantiska databaser.”
Panayota pratar med passionerad ilska om de olika kreativa och snirkliga metoder EU använder sig av för att få igenom långtgående inskränkningar i dataskyddet.
”Under förhandlingarna om dessa lagförslag hade vi en majoritet i parlamentet som efterfrågade undersökningar och en grundlig behovsanalys innan lagförslagen röstas igenom. Fundamentala frågor som data- och integritetsskydd var inte korrekt besvarade och lämnade många frågor öppna. Men svaret vi fick var att medlemsstaterna och EU-kommissionen hade bråttom och att det inte fanns tid för förundersökningar. Så de röstades igenom, men då började förhalandet av dem. Flera av databaserna har inte blivit implementerade, dels för att medlemsstater inte röstat igenom den nationella lagstiftning som krävs för att kunna implementera databaserna, dels för att [nationell] finansiering inte är på plats. Så det var inte så bråttom!”
Det innebär att den enda delen av lagstiftningsprocessen som kunde bli demokratiskt granskad skyndades på, på falska grunder. Nu behöver EU:s medlemsstater göra implementeringen möjlig genom nationella förändringar – och det är här det börjar gå långsamt. Samtidigt fortsätter strömmen av pengar in till företag och andra aktörer som arbetar med att utveckla övervakningssystem. It-företagen Indra, Advent och Atos är några av alla som kontrakterats för att utveckla system som identifierar och följer migranter. Totalt har EU:s sammanlagda budget för 2021–2027 höjt posten för ”förvaltningen av de yttre gränserna och migrations- och flyktingströmmarna” avsevärt, till nästan 33 miljarder euro, jämfört med 12,4 miljarder euro för föregående sexårsperiod. Bara att göra databaserna interoperabla kommer kosta 425 miljoner euro mellan 2019 och 2027.
Trots att implementering dröjer fortsätter alltså teknikerna att utvecklas, företagen att bli rika och EU:s demokratiska underskott att utvidgas. “Det är ett svart hål vi lägger pengar i”, menar Panayota.
Historisk överblick
Amin Parsa forskar om interaktionen mellan folkrätt och teknik i EU:s gränspolitik. När vi träffas har han precis hållit en presentation för E. Tendayi Achiume, FN:s specialrapportör för nutida former av rasism. Till sin rapport för 2020 avser Achiume att analysera hur ny informationsteknologi, såsom big data, maskininlärning och artificiell intelligens (AI), innebär akuta och strukturella hot mot mänskliga rättigheter och rätten till icke-diskriminering. Det är inom ramen för detta arbete Amin gett input om historien bakom den teknik som används för gränskontroll – och det är också här vårt samtal tar vid.
Amin menar att biometrisk data är kopplat till ett rasistiskt projekt från första början, och i stället för att titta på hur specifika teknologiska metoder är rasistiska måste vi titta på historien bakom den biometriska datan.
Biometrisk data som metod – fingeravtryck i detta fall – utvecklades i brittiskockuperade Indien under 1850-talet. Ett uppror skedde i Bengalprovinsen, och brittiska kolonialherrar beslöt sig för att det bästa sättet att stoppa upproret var att peka ut en viss grupp personer som centrala för upproret och förhindra deras rörelsefrihet. Den brittiska koloniala officeren William Hershal utvecklade de första fingeravtrycken, och på så sätt föddes biometrisk data som ett sätt att fastställa och fixera en identitet.
Denna idé utvecklades ytterligare i Sydafrika under slutet av 1800-talet. Francis Galton – Charles Darwins kusin – som också var en brittisk kolonial officer i Indien, reste till Sydafrika och tog med sig idén om fingeravtryck som politiskt verktyg. I Sydafrika utvecklades biometrisk data ursprungligen för att kontrollera svarta arbetare. Det användes som ett sätt att hitta dem som flytt dåvarande arbetsläger, eller dem som rörde sig mellan lägren och de närliggande bosättningarna. Om en svart person dök upp i en bosättning, kunde de snabbt kontrollera personens identitet och om den hade tillstånd att vara där.
Även innan tekniken med fingeravtryck utvecklades har dokument för att reglera gränsöverskridelser – det vill säga ”pass” – dokumenterats så långt tillbaka som på 1400-talet. Ett myntliknande ”dokument” producerades under feodaltiden av markägare eller feodalherrar för att kontrollera tiggare och arbetare. Om en arbetare ville röra sig från ett område till ett annat krävdes ett tillstånd, annars väntade arrestering.
Dessa politiska verktyg, påpekar Amin, handlade från första början om att kontrollera, och framförallt förhindra, arbetares, fattigas och koloniserades rörelsefrihet. Att bara titta på delar av detta system och deras exploaterande och rasistiska implikationer är bra, men inte tillräckligt, menar han. Själva ursprunget till tekniken är rasistiskt och handlar om att stabilisera makt och exploatering.
Det är detta som är grunden för den pass- och visumregim vi lever under nu. Idag har pass och visum – och följaktligen gränsregimer – blivit en normaliserad del av rörelsefriheten globalt. Att kontrollera migration, och således göra skillnad på medborgare och icke-medborgare, är en förutsättning för hela nationalstatens existens.
Amin menar att gränsregimer [border regimes] ”avhumaniserar människor och gör delar av deras kroppar till fiender mot dem själva. Självskadebeteende, till exempel att bränna bort sina fingeravtryck, har idag blivit en permanent del av gränsöverträdelser. Det här är en särskild form av styrning”.
Den rasistiska experimentverkstaden
Precis som det började historiskt, används kontrollapparaten runt rasifierade personers migrationer som experimentverkstad för ny teknologi. Med hjälp av migranter testas ansiktsigenkänning, irisskanning och andra övervakningsmetoder. Och på så sätt förskjuts ständigt gränsen för vad som accepteras för övervakning, kontroll och integritetskränkning – av migranter men även av medborgare.
Ett exempel på det är databaserna Ecris och Ecris-TCN. Ecris samlar EU-medborgares straffregister, och Ecris-TCN samlar straffregistret för tredjelandsmedborgare (personer som inte har europeiskt medborgarskap) som dömts för brott i EU. Syftet är att effektivisera brottsbekämpning, eftersom många brott är transnationella.
Det som skiljer Ecris och Ecris-TCN åt är rätten till privatliv och skydd av personuppgifter. Databasen Ecris är inte en centraliserad till EU. Informationen om personer som finns där är alltså skyddad och det krävs tillstånd för att få tillgång till informationen. I Ecris-TCN finns inte det här skyddet, utan datan är tillgänglig för hela rättsväsendet utan en ”mellanhand” som kan förhindra informationsutbytet. EU:s lagstiftning kräver nämligen inte samma nivå av skydd av personuppgifter.
Men Ecris-TCN går ännu längre än så. För första gången i EU:s lagstiftningshistoria gör man skillnad på medborgare i samma land. Förutom att databasen omfattar tredjelandsmedborgare, omfattar den även EU-medborgare med dubbla medborgarskap varav ett i ett land utanför EU. Detta innebär att om du har ett svenskt, och samtidigt ett marockanskt, medborgarskap, hamnar ditt brottsregister både i Ecris och i Ecris-TCN. Exempelvis ungersk polis har då direkt tillgång till ditt brottsregister, medan de inte har det till din vän som har ett svenskt och ett franskt medborgarskap. Dessutom kommer Ecris-TCN omfattas av interoperabilitet – det kommer inte Ecris. Det innebär att du inte har rätt till samma nivå av dataskydd som andra inom EU trots att du är medborgare. Den här lagstiftningen röstades igenom 2019 helt obemärkt.
Bristen på medial granskning är målande för det här området. Massiva investeringar som bygger ett övervakningssamhälle, och teknik som inte utvecklas för att hjälpa människan utan för att döda människor så långt borta från EU:s gränser som möjligt. Övervakningen legitimeras genom rasistisk retorik som tillåter systemen att utvecklas i det fördolda. Trots att det är så extremt når det aldrig det offentliga samtalet. Men det är uppenbart en topprioritering för EU, med långtgående konsekvenser.
”Vad är logiken här? Jo, det är att de börjar i bakgrunden med icke-medborgare och fyller databaserna. Men det finns ingen garanti att dessa saker inte kommer att användas för alla till slut”, avslutar Panayota.
Faktaruta 1:
De fem andra lagstiftningarna gäller: Databasen Entry-Exit System som ska digitalisera all in- och utreseinformation samt biometrisk data över alla tredjelandsmedborgare som har visumkrav eller innehar ett uppehållstillstånd, Schengen Borders Code som reglerar gränskontroll av personer som passerar EU:s yttre gränser, Integrated Border Management Fund som är en nyskapad fond för att finansiera EU:s medlemsstaters yttre gränskontroller. De sista två, som rör interoperabilitet samt Ecris-TCN, förklaras båda i den löpande texten. Mycket av det som omfattas i lagstiftningarna finns redan i nuvarande lagstiftningar, till exempel Schengen Information System.
Faktaruta 2:
Biometriska data är information som tillhör någon levande och är metriska (mätbara), till exempel: konturen av eller formen på hand eller fingrar, digitala fingeravtryck, vener, temperatur, ansiktsform, irisbild, hjärtslag eller hjärtrytm.