Räck upp handen, den som varit med om dessa två olika bemötanden i diskussioner om rasism:
Du pratar om rasism som en struktur som formar samhällets institutioner, organisationer, och relationer och beskriver hur det påverkar ojämlikheten i landet.
Svar: ”Så illa är det väl inte här, det är ju värre i XX” eller ”Men, är det inte kapitalism vi talar om?”
Du berättar för någon om en vardaglig upplevelse av rasism. Välj vilket ämne som helst: barnböcker, reklam, krogköer, dejting.
Svar: ”Är det verkligen så viktigt, är det inte ett lyxproblem, finns det inte viktigare saker att prata om? Till exempel arbetsmarknaden.”
Rasism hamnar ofta mellan stolarna – ibland är det så allvarligt att det förstås som något annat (kapitalism, imperialism, psykisk sjukdom, informationsbrist), eller så är det för trivialt. Denna binära uppdelning är gjord för att förlöjliga, förminska och förskjuta rasismen och den antirasistiska rörelsen i all dess bråkighet. Den är gjord för att tysta och skapa tystnad kring den variation av utryck som rasismen materialiseras i. Jag väljer att inte välja, för rasismen väljer inte bort, den finns såväl i ICA-kön som i den globala ojämlikheten. De som kräver att det ska väljas gör det ofta för att de inte själva upplever rasismens olika sidor som ett problem, utan vill att vi alla ska samlas kring deras problem.
Detta nummer handlar om konsumtion. Den antirasistiska teoretikern Stuart Hall menade att konsumtion ofta beskrivs som något trivialt för att det är vardagligt, och att det endast ges intresse när det kan abstraheras från det vardagliga. Samtidigt har konsumtionen – och kampen om den – varit central i den antirasistiska kampen: från medborgarrättsrörelsens bojkott av till exempel Montgomerybussarna till kampen mot apartheid, som professor Håkan Thörn skriver om i detta nummer, har konsumtionen använts av den antirasistiska rörelsen som ett verktyg. Problemet är som Thörn skriver att konsumtion som politiskt vapen är inomkapitalistiskt. Kravet är att alla ska behandlas lika – så länge du har lika mycket pengar, och det har aldrig alla i detta samhällssystem.
Ojämlikheten i konsumtionen blir kanske som mest tydlig när produktionen blir synlig. Konsumtion är inskrivet i en imperialistisk ojämlikhet, där konsumtionsmönstret i norr formar produktionen i syd. Francisco Contreras, ordförande för Solidaritetens hus, beskriver hur västvärldens ökade konsumtion av kött inneburit en ökad produktion av sojabönor i Latinamerika med konsekvenser för människor och natur, och en allt större makt över marken för storföretagen.
Makten över konsumtionen och hur den i sig själv reproducerar rasism och rasstereotyper är en fråga som mobiliserat många politiska samtal och mycket politisk kamp i Sverige de senaste tio åren, bland annat i form av kritiken mot rasistisk reklam. I boken Imperial Leather utvecklar den feministiska och postkoloniala författaren Anne McClintock begreppet commodity racism för att kunna utforska hur rasismen är en integrerad och säljande del av kapitalismen. Med utgångspunkt i detta begrepp beskriver Tobias Hübinette hur rasism mot asiater fortfarande kan vara legitim i Sverige, som i Bauhausreklamen. Enligt Hübinette beror detta på att få personer i landet ser dessa rasstereotyper som stereotyper överhuvudtaget.
Frågan om konsumtionen av rasism utforskas också av Maria Eriksson, som diskuterar konsumtionen av rasistiskt våld. Eriksson tar upp hur böckerna som beskriver Breviks massaker på Utøya ofta tiger om det rasistiska inslaget i våldet, men väljer att beskriva våldet i sig mycket ingående.
Tystnaden kring rasism finns också i relation till erfaren heter av rasism som konsument. Att vara konsument kan vara en position med makt, men också en med sårbarhet. I sin text beskriver Rukiya Ismail, ordförande för Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa i Malmö, sina erfarenheter av rasism när hon handlar och de olika strategier hon utvecklat för att de anställda inte ska behandla henne som en tjuv, eller som en som inte har pengar.
Paul Gilroy, som i detta nummer av Mana intervjuas av Majsa Allelin, menar att ”ju mer du skriver om ras, desto mindre seriös uppfattas du”. Så låt oss fortsätta vara oseriösa, vår samtid behöver det.