För några år sedan uppmanade Noah Feldman, juridikprofessorn vid Harvard som utarbetade den nya irakiska konstitutionen efter den amerikanska invasionen, läsarna av Bloomberg Opinion att “föreställa sig en palestinsk rörelse ledd av Gandhi”. Han beklagade sig över att palestinierna svarade på årtionden av förtryck med “raseri”. Feldman – vars karriär kulminerade som konsult till en västerländsk militärockupation av ett arabland – rådde palestinierna att svara på israelisk apartheid med “sit-ins, tysta marscher och civil olydnad”.
“Ganska snabbt,” hävdade Feldman, “skulle amerikaner börja se palestinier som goda människor… Palestinier som anammade icke-våld i stil med Martin Luther King skulle gradvis upphöra att ses som blivande terrorister”.
Det finns bara ett problem med detta lysande förslag. Palestinierna och deras anhängare ägnar sig ständigt åt icke-våldsam, kreativ och fredlig civil olydnad. Och när de gör det utsätts de för förtal, förföljelse, fängelse, tortyr och mord. Nästan varje betydande icke-våldsaktion som genomförs av palestinier och deras anhängare bemöts med groteskt israeliskt våld.
Ta till exempel “Frihetsflottan” till Gaza 2010. Palestinierna i Gaza utsattes för en monstruös israelisk blockad som hindrade mat och mediciner från att komma in i den lilla, överbefolkade landremsan som upprepade gånger hade utsatts för förödande bombningar av den israeliska militären. En liten grupp fartyg med humanitärt bistånd försökte leverera hjälp till palestinierna i Gaza. I lasten fanns bland annat mediciner, byggmaterial och leksaker till barn. Det var en fredlig handling i form av civil olydnad som påminde om medborgarrättsrörelsens sittstrejker på lunchrestauranger eller en småskalig version av Gandhis saltmarsch år 1930.
Vad var Israels svar? Mord. Israeliska styrkor gick ombord på fartygen och massakrerade nio aktivister för att stoppa fartygen från att komma i hamn. En utredning visade att minst sex av dessa mord var “summariska avrättningar”: de israeliska soldaterna stod inte inför något hot från de människor de dödade.
Hur är det med större aktioner som lett till massmobilisering? Bara några månader efter att Feldman uppmanat palestinierna att anamma icke-våld, den 30 mars 2018, inledde palestinierna faktiskt den kampanj som kallas den stora marschen för återvändande (the Great March of Return). Då mobiliserade tiotusentals palestinier fredligt i en ny gräsrotsrörelse och organiserade marscher varje vecka till de militariserade murarna i Gaza. Detta var ett svar på den tvångsfördrivning som skedde 1948 där över 750.000 palestinier fördrevs från regionen av sionistiska miliser i en kampanj av etnisk rensning för att möjliggöra upprättandet av Israel. Vad var svaret från deras ockupanter? Den israeliska militären sköt in i folkmassorna. Palestinierna, med deras karaktäristiska mod, fortsatte sina veckomarscher: efter ett år av veckoprotester hade den israeliska militären dödat 266 palestinier, däribland 50 barn, och skadat över 30 000.
Pro-palestinska aktivister som förespråkar icke-våld och civil olydnad är inte svåra att hitta. Många av dem sitter i israeliska fängelser. Issa Amro, förespråkare för palestinska mänskliga rättigheter och grundare av gräsrotsgruppen Youth Against Settlements, arresterades godtyckligt av Israel för att ha dokumenterat övergrepp som begåtts av den israeliska militären och bosättare i Hebron. Mubarak Awad, palestinsk förespråkare av Gandhis icke-våldsmotstånd mot israelisk kolonialism som bokstavligen har kallats “den palestinske Gandhi”, arresterades och deporterades 1988. Detta skedde bara fem år efter det att han grundat Palestinian Center for the Study of Nonviolence med det uttalade målet att främja fredlig civil olydnad bland palestinier. Den funktionshindrade palestinske aktivisten Ibrahim Abu Thuraya sköts ihjäl av israeliska trupper för att han hade mage att protestera mot Donald Trumps erkännande av Jerusalem som Israels huvudstad. Abu Thuraya, som förlorade sina ben efter en israelisk flygattack 2008, demonstrerade fredligt, obeväpnat och sittande i sin rullstol när han dödades.
Du behöver inte ens vara palestinier för att möta en för tidig död om du fredligt förespråkar palestinska rättigheter. År 2003 dödades den 23-åriga amerikanska medborgaren Rachel Corrie av en israelisk militärbulldozer när hon tillsammans med palestinier försökte stoppa rivningen av deras hem. Ögonvittnen rapporterar att Corrie inte utgjorde något hot vid tidpunkten för sin död, och att hon avsiktligt krossades av den israeliska soldat som körde den bepansrade bulldozern.
Och hur är det med den globala rörelsen för icke-våldssolidaritet med palestinierna? Ta bara Israels svar på kampanjen Bojkott, Desinvestering och Sanktioner (BDS). BDS är en global, palestinskt ledd ickevåldsrörelse som uttryckligen är utformad efter den hyllade sydafrikanska anti-apartheidrörelsen. BDS förespråkar bojkotter, desinvesteringar och sanktioner mot Israel som en fredlig metod för att pressa den israeliska staten att upphöra med sitt förtryck av palestinierna.
Som svar på detta har Israel och dess sionistiska försvarare blivit mästare på att smutskasta och förfölja BDS-förespråkare. En rörelse som bygger på en av historiens största segrar för ras- och medborgerliga rättigheter, avskaffandet av Sydafrikas apartheid, har stämplats som antisemitisk. Israel och dess förespråkare har bedrivit en obeveklig motkampanj med förtal, hot och rättslig krigföring för att kväva rörelsens momentum. Akademiker riskerar att svartlistas. Lagstiftande församlingar runt om i världen överväger och antar anti-BDS-lagar och resolutioner. BDS-aktivister riskerar att utvisas från Israel, och vissa har hotats med mord.
Palestinierna och deras förespråkare har rätt att diskutera taktik och strategi, och de relativa fördelarna med militär kamp, massaktioner och civil olydnad. Men de hycklande kraven från västerländska liberaler om en “palestinsk Gandhi” är bara ännu en version av det klassiska sionistiska klagomålet om att de inte har “någon partner för fred” medan de bedriver en systematisk kampanj av ockupation, expansion och förföljelse. Det är ett sätt att beskylla offren för deras eget förtryck. Palestinierna har haft gott om Gandhis. Det är inte deras fel att Israel fortsätter att döda dem.
Publicerad: Måndagen den 9 oktober 2023 på den här hemsidan: https://redflag.org.au/article/there-are-plenty-palestinian-gandhis-israel-keeps-killing-them