Mariam skriver:
Hej Ylva,
Vad kul det känns att få ha det här samtalet med dig.
Så här en vecka efter valet så är vi nog inte de enda som funderar på hur vi bör organisera oss som antirasister i framtiden. Bevisligen är det något som inte har fungerat.
För några år sedan var jag aktiv i organisationen Jämlikhet för Afrosvenskar (JAS). Vi arbetade väldigt praktiskt, anordnade bland annat black history week i Malmö, hade regelbundna möten, drev studiecirklar med ABF och liknande. Vi bjöd även in föreläsare till Malmö/Lund området (där vi var verksamma) för att lyfta frågan om anti-black racism. Precis innan jag flyttade från Skåne var JAS även väldigt aktiva i protesterna mot Lunds universitet med anledning av den så kallade slavauktionen.
Nu upplever jag att jag hamnat ganska långt ifrån den sortens aktivism. Dels kan det bero på att jag vuxit ur den typen av organisering, men jag tror även att det handlar om en viss leda med hur afrosvensk organisering ser ut.
Rasismen i Sverige har tack och lov blivit något som nu diskuteras i media. Svarta människor, och även andra rasifierade, har ju äntligen börjat äga den här diskussionen i det offentliga rummet. Samtidigt känner jag att det kommit med en slagsida; antirasistisk aktivism har även blivit synonymt med att just äga denna debatt i media. Som en konsekvens har också debatthysterin brutit ut, allt ska diskuteras, alla debatter ska tas. Ett av problemen med den här typen av medial diskussion är att vi inte längre talar till varandra utan till den vita och icke-svarta klassen som förvägrar oss rätten att vara subjekt i våra egna berättelser.
Det har resulterat i, tror jag, att annan mer ”osynlig” antirasistisk verksamhet har fått lida. Jag kan inte heller låta bli att tänka att ägandet av diskussionen om sig själv i media är något som främst medelklassen kan uppehålla sig vid.
I och med att hotet från de organiserade fascisterna har blivit allt större har jag även omvärderat min inställning att svarta antirasister tjänar mest på att organisera sig separatistiskt i första hand. Jag tror mycket på att dra lärdom av hur afrodiasporiska grupper har organiserat sig under liknande förhållanden. Bland annat för att jag tror det finns en poäng att se över hur vi som antirasister (såväl svarta som icke-svarta) kan praktisera solidaritet.
Vad tänker du om det här?
Ylva skriver:
Hej Mariam,
Förlåt att jag tar sådan tid på mig. En av de främsta anledningarna är att jag är så arg och ledsen över det politiska läget. Är otröstlig, och vet inte vad jag ska prioritera när jag väl börjar skriva. Vill fräääsa åt precis allt, men måste ju hushålla.
Ja, det är intressant att få diskutera detta i lugn och ro. Eller ro och ro, förresten? Aldrig har jag väl varit så förfärad och paralyserad av det politiska läget som nu. Valresultatet var visserligen väntat, men det känns ändå svårt att se siffrorna på vilket starkt parlamentariskt stöd nynazismen har fått i Sverige. Utvecklingen har gått fort, och har fått ordentlig hjälp av alla de nyliberaler som vägrar se högerpopulism, fascism och nazism som farliga. Ingenting tycks kunna få dem att lyssna. Deras politiska likgiltighet skrämmer mig ofta betydligt mer än övertygade rasister, som Sverigedemokrater och Svenskarnas Parti.
Liberala skribenter och debattörer, som ofta är de mest synliga i vardagsrasismen, vägrar hårdnackat att ta något ansvar för att bekämpa rasismen i samhället. Istället har de bidragit starkt till normaliseringen av den – och nu har vi faktiskt dem att ”tacka” för en ansenlig del av SD:s valframgångar. Dem och public service, borde jag tillägga. Radio och TV har, med några få undantag, skämt ut sig genom sin föregivet ”neutrala” hållning till rasismens snabba normalisering. Och som jag ofta tjatar om nuförtiden: vi är med och betalar för det!
Det jag har sett av antirasistisk organisering under det senaste året har gjort mig otroligt pessimistisk, eftersom den i stora stycken har använts som politisk språngbräda av aktörer som egentligen mest önskar sig individuell framgång. Det har varit ett hackande nedåt i rasmaktsordningen utan like – i den nyliberala solidaritetens namn. Och där hamnar svarta längst ned, naturligtvis. De enda som klarar sig är de som avstår från att solidarisera sig med andra svarta, och begränsar sig till att bara tala generellt om ”rasism” och ”mångfald”.
Det som är mest skrämmande just nu i Sverige, är att det faktiskt inte ses som möjligt att vara solidarisk med svarta människor. Utifrån samhällets perspektiv är vi en ärelös grupp som det inte går att kränka. Om vi försöker tala om vårt människovärde, ses detta som ytterst löjligt, och slås skonlöst ned av skribenter som faktiskt helt saknar inblick i, och intresse för våra livsvillkor. Att vi svarta skulle få föra vår egen talan om rasism mot oss, om rättvisefrågor och om den kulturella och politiska representation av oss, ses också som något otroligt fånigt. Afrosvenskarnas Riksförbund har t.ex. systematiskt förlöjligats i medieoffentligheten under många år. Men flera generationer av unga svarta, kritiskt tänkande människor har tröttnat på de här villkoren, och det gör mig glad.
Men i pressen skapar vita liberala skribenter en enad front mot all postkolonial kritik. Det är genant att se, och jag vet inte hur många gånger jag har känt djup skam över det så kallade ”debattläget” (fan ta ”debatt”!). Att de gång på gång visar sig reaktionära, rasistiska och obildade är inget som besvärar dem eller deras tidningsredaktioner nämnvärt. De ser sig uppenbarligen som helt förträffliga! Det är helt otroligt att de helt utan eftertanke skadar och alienerar sin potentiella läsekrets. Om de inte förstår något annat, så borde de i alla fall begripa detta: it’s bad for business. Dum kapitalism.
Ett eget exempel på just pressen: när jag försökte få in en debattartikel i DN försommaren 2011 om den svarta tonåring som blivit utsatt för rätt grov rasistisk mobbning av sina vita klasskamrater, så blev det blankt nej. Att tidningarnas debattsektioner väljer vad de vill publicera är naturligtvis inget att yvas över. Men den här redaktören skrattade mig rakt i örat (i telefon), när jag stillsamt påpekade att det kunde vara ett problem att svarta kritiker inte fick komma till tals i den här frågan. Samma sommar undvek DN att skriva att en 11-årig flicka som kastades av tåget var svart. Hennes äldre syster (som hade biljetterna) befann sig på toaletten när konduktören kom. Och hen slängde flickan av tåget utan prut. Det var ingenting vi behövde tala om, enligt DN. I deras minimala notis framgick endast att en flicka utan biljett slängts av tåget.
Ett annat exempel från samma år: under det att debatten om filmen Play tagit fart, kontaktade Jonas Hassen Khemiri mig och frågade om inte jag kunde skriva ett inlägg utifrån mitt perspektiv som filmvetenskaplig, postkolonial forskare. Han hade dessutom redan sonderat terrängen, och sade att DN nog kunde vara intresserade. Jag var rätt skeptisk, men skrev ändå ett debattinlägg. Naturligtvis var inte heller den redaktören intresserad, utan tyckte att ”tillräckligt” redan hade skrivits om filmen. Vi den här tiden (december 2011) var jag landets enda svarta film- och medieforskare. Så jag tror att jag kunde ha sagt något som hade varit relevant i den här diskussionen. Men inför en helvit pseudo-meritokratisk ordning står du dig som svart ganska slätt, oavsett vilket kunskapsområde du har. Vita ”kan själva” som Josefin Adolfsson kritiskt skrev i sin FLM-artikel ”Ett år av rasistiskt tänkande” (2012). Försökte se om någon annan var intresserad av debattinlägget, och skickade det till ca fem andra tidningar. Ingen av dem bemödade sig ens med att svara. Senare fick jag höra att många svarta intellektuella i Sverige som ville skriva kritiskt om Play hade mötts av samma kompakta tystnad. Efter de här vändorna av vit vägran har jag knappt velat ödsla kraft på att få in debattinlägg – trots allt är forskare rätt hårt lastade av annat arbete. Har sedan dess bara skrivit i pressen i ett fåtal fall då jag direkt har blivit ombedd att göra det.
I övrigt har jag rätt begränsad erfarenhet av antirasistisk aktivism. Under de senaste åren har jag försök att bidra i någon mån till att föra samtal om att mobilisera motstånd och motargument mot vårt rasistiska samhälle. Men det är svårt, för gemene en vill faktiskt inte lyssna på vad svarta kvinnor säger. Det går en intressant skiljelinje mellan hur min argumentation i text och tal behandlas. Texter som jag har skrivit i t.ex. Bang och Under strecket har fått ett varmt mottagande; har även fått positiv respons på föreläsningar och panelsamtal.
Men så fort jag försöker argumentera för något i en vardaglig situation, som på möten, i samarbeten osv, så görs det oftast väldigt klart för mig att jag ingenting har att tillföra, och att ytterst få ens orkar höra mig tala till punkt. Upprepade gånger har det mesta jag försökt säga ögonblickligen blivit ned-debatterat, främst av unga vuxna som har mycket bråttom. Så under det senaste året fått lära mig att svarta kvinnor faktiskt inte har bra idéer, utan ska hålla sig på sin plats längst ned i rasmaktsordningen. För mig finns faktiskt bara ett diskussionssammanhang som har fortsatt att fungera under lång tid, och det är i redaktionsgruppen kring Slut. Där ger alla deltagare varandra massor med utrymme och intresse.
Men tillbaka till mobilisering och organisering. I dagsläget känner jag mig ganska uppgiven. Det är knappt att jag längre kan uppbåda kraft att formulera argument om vårt människovärde, om vår trygghet, vår hälsa – vår överlevnad. Till vilken nytta? Inga argument räcker ju till, eftersom liberala debattörer och skribenter faktiskt inte lyssnar. Ett exempel kunde ses nyligen, då Judith Kiros mycket pedagogiska och tydliga resonemang i DN (publicerad 17/8) blev bemött med gutturala skrän från vita debattörer. De hade inte ens allmänbildning och publicistisk hyfs nog att begripa de mest grundläggande delarna av hennes argument om vad antirasism och postkolonialt tänkande handlar om. Jag skämdes något så fruktansvärt! Och, ska det tilläggas: vi är med och betalar skatt till ett presstöd som nästan bara ger utrymme åt dessa pseudo-skribenter.
Även om vi nu på pappret har en röd-grön regering, så är jag rädd att nyliberalismens och populismens vita separatism kommer att fortsätta råda ett bra tag till. Men om inga argument om mångfald blir bindande, så kan vi faktiskt dra fram skattebetalarargumentet. Det är nämligen helt oförsvarbart att marginaliserade grupper i samhället ska betala samma skatt som andra, men knappt alls få någon politisk och medial representationen. Och vi behöver inte bara räkna huvuden i Riksdagen, i TV-program, redaktionsrum, i filmutbud och på teatrar för att se detta. I somras släpptes det en rapport som visade att rasifierade och migranter i Europa bidrar med mer skattepengar än de får tillbaka av samhället. Samtidigt underhåller samhället de rasistiska fantasierna om vad vi ”kostar”.
Mariam skriver:
Hej,
jag tycker att det är väldigt viktigt att de upplevelser du har haft får utrymme i det här samtalet om organisering. För det första utgör dina upplevelser en stor del av vad det innebär att vara svart antirasist och kvinna i dagens politiska läge, för det andra är det så många som går igenom liknande saker.
Tack för att du delar med dig!! Den här iden att man ska hålla käften som svart kvinna och liksom ”take one for the (black male) team” är gravt misogyn!!!
Jag tror att vi, även svarta kvinnor, alltför ofta underskattar den otroligt psykiska påfrestningen det innebär att befinna sig längst ner i rasmaktsordningen. I SAFE (Svart feministiskt forum) har vi diskuterat just detta; förväntan på den svarta kvinnan att hon ska vara superstark. Inte för att hon vill, utan för att hon måste. Ibland är till och med ”den starka kvinnan” synonym med hur en ”riktig” svart kvinna bör vara. Särskilt för den svarta kvinnan i ”den Nya världen” tror jag att den föreställningen orsakar mycket smärta, utöver att den förvägrar svarta kvinnor rätten att vara människor fullt ut.
Där finns även en brist på solidaritet i praktiken. En utmaning för svarta organiserade kvinnor tror jag är att lära sig att ta hand om varandra. Överlag är inte kvinnor bra på det, eftersom att vi, till stor utsträckning, socialiseras av patriarkatet att konkurrera om män. Att ta hand om sig själv, och andra svarta kvinnor, blir en direkt motståndshandling och därför provocerande.
På sista tiden har jag även funderat mer över just de filosofiska och psykologiska effekterna av den rasism som svarta människor utsätts för. Bland annat har jag närmat mig svart existentialism, via Lewis Gordon. Han resonerar mycket om parallellerna mellan svart befrielse och terapi, och det revolutionärt antirasistiska i att som avhumaniserad äga sin egen berättelse.
Du har helt rätt att inga intellektuella argument biter på varken de liberala debattörerna, eller den vita vänstern. Det är så tydligt att det som upprör vitheten är att tilltalet förändrats på senare tid i ”debatten”. Det blir svårare för den svenska vitheten att bibehålla den där självbilden i och med vittnesmål som till exempel instagram-kontot Svart kvinna.
Det här att börja tala till oss själva, istället för den vita blicken, tror jag är avgörande för att orka fortsätta. Helst vill jag undvika att spilla tecken alls på dessa perifiera människor, men alla Åsa Lindeborgar och Erik Helmersons är helt och hållet irrelevanta. Steve Biko skrev väldigt bra om att nedprioritera dialog med vitheten: While it may be relevant now to talk about black in relation to white, we must not make this our preoccupation, for it can be a negative exercise. As we proceed further towards the achievements of our goals let us talk more about ourselves and our struggle and less about whites.
Samtidigt så är representationen i mediala sammanhang som du säger en fråga om lika rättigheter. Varför skulle vi gå med på bekosta verksamheter som systematiskt förnedrar oss? Jag tycker att det låter som en utmärkt ide att eventuellt driva en kampanj för att vi ska sluta avlöna de medier som förvägrar oss rätten att äga våra egna berättelser.